Predikan i Grytingskogen

Predikan I Grytingskogen

m inte Moses kommer till berget, så får berget komma till Moses. Så kanske prästerna i Ölme socken resonerade på tidigt 1950-tal. – Nej, skämt å sido, så var det nog inte alls. Kanske var det lättare för folk ute i skogsbygden, att ta sig till någon granne istället för att försöka åka ända ner till slättlandet och kyrkan. Det fanns ju inga bilar, och bussförbindelser fanns ju inte heller eftersom vägnätet inte var utbyggt.

Hela familjen gav sig iväg i ekan – men hur det lät när hela familjen gjorde sig i ordning för att komma iväg, minns jag givetvis inte. Fast det är nog inte alltför svårt att gissa.

Förmodligen var det en hel del som föräldrarna hade att ordna med, innan vi kunde lämna gården allesamman. Kaninerna skulle kanske ha lite mat. Hönsen skulle stängas in, så inte räv eller hök skulle passa på att förse sig medan husfolket och kanske rent av även hunden hade fått följa med oss för att lyssna till välsignelsen denna underbart vackra och varma sommarsöndag.

Korna skulle väl förmodligen ut i hagen eller kanske vallas ut på skogen, som man sa när de fick gå utanför utskyggården. Kanske det till och med var någon kossa som skulle mjölkas en extra gång, ifall hon hade kalvat nyligen. Gödkalvarna skulle givetvis ha sin portion ljummen mjölk, och grisarna skulle ha sin mat. Annars var det inte som det skulle. Det var alltså en massa olika saker som skulle göras innan det kunde bära av.

Att Vera inte tyckte det var speciellt roligt att följa med föräldrar och småsyskon till Grytingskogen på predikan, tar jag för givet. Hon var ju hela sex år äldre än Mimmi, och henne hade hon förresten aldrig riktigt tålt. Den systern – Mimmi alltså – hade verkligen kommit ivägen för Vera.

Att prata med lilla Anja som var så liten gav väl inte heller så stort utbyte. Så det hade nog varit roligast för Vera, om hon fått stanna hemma eller tillåtits cykla ner till sin skolkamrat Lisen den här söndagen.

Det var far, Karl, som rodde och mor Kristin försökte hålla både hunden Björn och barnen i styr. Det blåste inte, så överfarten skulle nog gå bra, men det var säkrast att ha ett öga på både hundar och ungar ... Man kunde aldrig veta.

Oj, så besvärligt det var borta vid sundet. Där hade tuvorna ändrat sitt läge helt och hållet efter sista åskvädret. Då när det hade varit ett så hemskt blåsväder.

– De där flyttuvorna ... De är ett helsike, sa Karl och la det där bekymrade vecket mellan ögonbrynen.

– Ro, på utsidan istället, rekommenderade Kristin, som höll ett stadigt tag om Anjas rygg.

– Titta vad Mimmi gör, Mamma! ropade Vera, som råkat få se att Mimmi hade stuckit ner ena handen i vattnet för att förhoppningsvis lyckas få fatt i någon näckros när de nu närmade sig land.

– Ta upp handen igen, Mimmi! Det är så lätt att du glömmer bort dig och lutar dig ut över kanten på ekan och du plöjer i vattnet så där. Tänk på att om du skulle falla i vattnet, så är vi nog snart där allihop, förmanade Kristin.

Mimmi tog snabbt upp handen och kände sig både dum och skamsen. Vera däremot fick ett illmarigt utseende och tecknade tyst åt Mimmi – så ingen annan såg – att hon mådde jättebra över att Mimmi hade fått en tillsägelse.

– Om ni tittar där borta vid vassen, alldeles vid den där stenen, sa Karl och släppte årorna för ett tag och pekade ut riktningen, så kan ni få se hur det simmar en snok där borta! avbröt Karl den tryckta stämningen mellan flickorna.

Sannerligen ... Där sam det en orm. Var det för att svalka sig eller för att göra sig fin inför predikningen ... Av okänd anledning hade ormen valt att ta sig ett söndagsdopp.

***

Det står ju tydligt i bibeln att vi ska välja den smala vägen här i livet. Den breda vägen lär ju vara lätt att gå, men den leder ju inte till något bra ... Endast till fördärvet står det. När vi nu skulle gå från ekan vid stranden och upp till Grytingskogen, blev vi verkligen tvungna att välja den smalaste av alla vägar. Vi fick följa en upptrampad stig mitt i skogen. Den var verkligen inte lätt att gå på vare sig för folk eller fä. Lillan Anja ramlade flera gånger och till sist satte hon sig mitt på stigen och höll om sina ben. Hon klagade över att hon var trött i dem. Och att hon hade fått innanvärk i benen och fossingarna. Vad det nu kunde vara för konstig åkomma.

Minnet från den gången när jag var i Grytingskogen som en sexårig liten flicka, var helt annorlunda mot det jag nu såg så här många år senare. Den gången som jag var där tillsammans med mamma och pappa på predikan, minns jag att huset var rödmålat och grant. Det låg visserligen mitt i urskogen bortom all ära och redlighet – även då, men jag tyckte nog att det mest liknade ett slott.

Det var bara någon enstaka gång på sommaren som vi barn fick följa med in till staden. Men då gjordes alltid en sväng in till Gungparken. En glass brukade vi också få och även ett besök på en leksaksaffär om det kunde hinnas med, och om man hade stor tur.

På landet var jag ju van att gräset skulle slås med lie och hängas upp i hässjor eller kanske såtas. Det skulle användas till att mätta hungriga djur med.

Nu när jag stod vid Grytingskogens stuga, efter så fruktansvärt många år, stod huset med öppen, halvt avsliten ytterdörr och visade ett svart gap in mot farstun. Fönstren såg ut som tomma ögonhålor. En del hade fått glaset sönderslaget och gardinerna hängde ut. – Gardinerna var bara något för vinden att leka med. – Så sorgligt, vemodigt ... På något vis melankoliskt och jag fick en känsla av beklämdhet.

Här hade människor arbetat och strävat en gång i tiden. Älskat och hoppats på ett fint och lyckligt liv. Hur hade de haft det? Hur hade deras liv varit? Hade det blivit som de önskat, hoppats och trott? På dessa frågor kan jag aldrig få något svar.

Vid det här senare besöket upptäckte jag, att baksidan av huset – den sidan som vette mot skogen – aldrig hade blivit målad. Den sidan var helt grå och hade förmodligen aldrig fått minsta droppe av den där granna röda färgen, som huset lyste med när jag var där för att lyssna till predikningen. Nej, sanningen var kanske den, att det hade kostat för mycket att måla hela huset. Rikare än så – i kronor räknat – hade kanske inte dessa människor varit, trots att det såg så fint ut där då.

Jag minns ju inte något av kafferepet, som jag antar följde efter prästens alldeles för långa och hårda predikan, men jag begriper ju att det var nog många sorters kakor. Många fruar hade kanske bett att få receptet på både det ena och det andra, för att visa den här familjen, att de uppskattade all den ansträngning som den här frun i Grytingskogen hade gjort inför det här prästbesöket och hela grannskapet, som kommit på besök från avlägsna gårdar.

Är det konstigt om man blir melankolisk när man tänker på allt det här; HUR DET KAN HA VARIT ... Så förgängligt allt känns när man står där på trappan i resterna av nerfallna balkongbräder med rostiga vassa spikar, som sticker upp ur den grå murkna veden.

    Vördnad och beklämda känslor stiger, mot ens vilja, upp inom en. Jag kände mig beklämd. Här hade människor – före mig i tiden – levat, arbetat och fostrat barn, som i dag kanske är äldre än vad jag är nu – om de överhuvudtaget lever, det vet jag ju inget om. Dessa föregångare i tiden var nog ingen släkt till mig, det tror jag inte. Grannar ...? Kan man kalla dem grannar…, när det är många mil mellan gårdarna i denna undanskymda vrå av världen ...? För så var det där jag föddes för ganska länge sedan. Det var skog och åter skog och inga vägar som var farbara med bil. Förresten var det ytterst få som ägde en bil. Men hur det än är – och har varit – så är den här trakten fortfarande mig kär och ligger på en trygg, säker oåtkomlig plats i mitt minne.

När vi så var uppe på övre hallen hade vi en dörr till vänster och en rakt framför oss. Luckan till vinden hade trillat ner och låg på golvet nästan övertäckt med skräp och gamla sönderrivna tidningar. I övrigt var väl övervåningen planlagd ungefär som den nedre. Alltså bestående av ett kök och ett rum. Frågan är om det kanske till och med bott två familjer i det här huset förr i tiden, eftersom det fanns två kök ... 

Här och var i huset mötte jag sorgliga syner som: moderna stövlar och träskor av vår tids snitt. Det gör ont någonstans när man tänker på dem som en gång levt och strävat på dessa gårdar, som nu står öde och förfallet äter sig in i timmerväggarna  millimeter för millimeter, utan att det går att stoppa. Tidens tand är ett uttrycka som lämpar sig att använda här.

Vad har människorna som bott här haft för liv? Har det varit många sorger… Kanske sjuka barn eller dåliga äktenskap ...? Eller var äktenskapen kanske bra då? Förr alltså. Det fanns kanske inte så många frågetecken om LYCKAN? Eller vad lycka var. – Lyckan var väl att se till att familjen fick mat för dagen och att djuren i stall och ladugård klarade vintern på det lilla hö, som gick att bärga på de små åkerlappar, som hörde till dessa skogsgårdar.

   Vad gjorde människorna på fritiden? Är svaret så grymt så  det lyder: det fanns ingen fritid! Radio fanns ju inte så tidigt. TV ... Det var ju bara science fiction – för jag minns när vår stränga skolfröken Alice Jändel berättade om att bilder kunde skickas ut i luften utan papper eller postgång och denna familj var ju äldre än mina egna föräldrar. Så hur levde de?

Postgång ... Jag har svårt att föreställa mig att det fanns någon sådan som fungerade bra. De fick kanske hämta posten borta i Niklasdamm eller rent av Kristinehamn. Var handlade de som bodde i Grytingskogen? Kanske i Kristinehamn. Det måste ju ha varit det närmaste, men hur tog de sig dit? Bil var ju inget som en vanlig människa hade på den tiden. I varje fall inte på sådana ställen där et inte ens fanns bilväg. Det gick inte att beställa droskor när det inte fanns vare sig telefon eller framkomlig bilväg till adressen dit där det skulle ha behövts…. Det var hästskjuts ... som var det enda färdsättet vintertid. – Cykel på somrarna förstås. Vintertid måste det ha varit mycket besvärligt. 

Största teven kunde inte vare sig unga eller gamla tävla om, för den var ju inte uppfunnen. Häftigaste datorn med den största hårddisken… det var inget att tävla om, för det var enbart science fiction, och kaffepannorna såg nog ganska lika ut i stugorna. Telefon hade inte de som bodde längst in i tajgan. Så de här statusprylarna ställde inte till någon skada. Tänk så gammal man känner sig när återblickstanken slår ner på en ...!

Som synes av min berättelse så minns jag icke ett enda ord av vad prästen förkunnade den där söndagen, för så längesedan ... – Fast kanske min berättelse kan vara lika intressant som en resumé av en långrandig predikan framförd av en knarrig präst med massor av förbud och fördömanden.  För sådana var predikotexterna för snart sextio år sedan.

Fast lägg gärna in lite mer glädje mellan mina rader! För det tror jag – trots allt – att det fanns hos den tidens människor, hur illa de än hade det.

<span ;"="">© Ingbritt Wik