Kapitel 10 Karlsson på taket

Ikaros satt i godan ro på trappan, när Zaraj kom i full karriär och snäste åt honom:

– Flytta på dig! Uuur vägen – kvickt!

– Hur är det fatt, katt? undrade Ikaros och la en bekymmersrynka mellan öronen.

– Jag mår illa, väste Zaraj mellan tänderna.

– Är du sjuk? frågade Ikaros, utan att flytta sig ur vägen där han satt framför den öppna altandörren.

– Nej …! jag mår bara illa, åt för mycket gräs. Flytta dig… uur vägen… så jag kommer in … Jag måste spy … Fattar du inget?

– Förlåt, det är klart att jag ska flytta mig, sa Ikaros och skyndade sig ur vägen, när han hörde att Zaraj började ulka, långt innan han hunnit längre in än på den där gamla ryan som låg på insidan av altandörren.

– Hur går det? ropade Ikaros in till Zaraj efter ett tag.

– Det kommer mera, ojade sig Zaraj, mellan hårt sammanpressade tänder.

Det rös över ryggen på Ikaros, när han hörde hur illa Zaraj ulkade där inne, men nu hade han nog i alla fall lyckats ta sig in på den mjuka mattan under bordet, trodde Ikaros, för ljudet var mer dämpat… längre bort än förut, mer avlägset och dovare, men spydde det gjorde han ju fortfarande. Hur mycket gräs har han egentligen käkat, tänkte Ikaros och vad för sorts gräs?

– Han som är så gammal kunde väl lära sig att inte vräka i sig gräs som om han trodde, att han var en stor kossa, fräste Kamero, som kom gående från den lilla dammen.

– Kan du påstå att du äter mindre kanske? inflikade Ikaros lite vasst i den där gräsdiskussionen. – Nå…? Svara då, Kamero! uppmanade Ikaros.

– Mja, mjä … lite mindre äter jag nog, fast jag äter inte strax efter frukost som han gör, och därför spyr jag inte lika mycket, men visst … Jag kunde minska på intaget om jag bara hade bättre karaktär, erkände han. Fast är du rätt katt att uttala dig om detta? Det undrar jag, dä…

Ikaros knixade på huvudet och sparkade sig som vanligt bakom ena örat och så mumlade han fram att det bara var höst, vinter och vår som han spydde inne. Annars spydde han ute, hävdade han. Och det var nog faktiskt sant att han även spydde ute, för han gick ju till allas förvåning, mycket hellre ut och satte sig på utedasset, än på toan inne. Så på så vis var han en mycket behändig katt. Gjorde inte stort väsen av sig alls. Fast de andra ville ju trycka ner honom, om det bara fanns så mycket som en liten chans till det. (Fast så illa var det egentligen inte tillrättalägger skribenten. Rätt ska vara rätt, även i en saga…)

Avundsjukan bland människor börjar smitta ner katterna också, tänkte Ikaros. Så fort man har tvättat sig riktigt blank och fin eller gjort något riktigt bra, ”då är den grå – häxan avundsjuka framme”. Då kommer de med den där så kallade Jantelagen. ”Du ska inte tro att du är något eller tro att du kan något!” Så där hör jag att uppvaktande kavaljerer säger till Moa, när hon gjort något bra. Det är ju det sista jag skulle säga till en hona, om hon klarade en sak bättre än jag. Dessutom … så gaaaalet att säga så till någon som man gillar och till och med försöker uppvakta … ! –  Om man använder sådana tongångar… Då har man nog i alla fall trampat i klaveret. – Tänk om man skulle säga så till en hona under ett hett mars-månads-löp … Ja, jag säger bara det – så opassande. Efter ett sådant uttalande, har man föga chanser att få grensla den kattan. Åtminstone inte den våren. Kanske inte nästa heller. För kattor har gott minne. Ikaros stönade, om nu en katt kan göra det så var det det han gjorde, när Kamero inflikade:

– Vad säger du om det där rapandet då …?

– Rapandet …? Jag har lärt mig hur man ska uppföra sig vid matskålen, så jag rapar inte … inte förrän jag är långt borta från matskålen i alla fall, fast rapa … Nej, jag hickar nog.

– Har du inte hört när Moa säger åt en av de där gubbarna som hon brukar bjuda på mat ibland, att han inte ska rapa så det låter som om allt är på väg upp igen – och dessutom har han ju knappt hunnit lägga besticken ifrån sig.

– Jo, jo … det har jag väl hört, men jag trodde att du var ute efter att hitta fel på mig, sa Ikaros synbart lättad.

Ibland händer det att Moa gråter och jag säger då till henne att hon inte alls är så värdelös som hon tror. Jag brukar förklara för henne att de är avundsjuka på henne. Jag brukar säga så här:

– Bry dig inte om det, Moa! Du gjorde något som den här farbrodern räknade som sitt område. Du gjorde ju rätt, Moa – fast han påstod att det var fel. Han visste ju tydligen inte hur det skulle vara. – Mjaaamen, lilla Moa, när Oskar påstod att det skulle vara ren bensin i motorsågen. Så menade ju du att sågen inte gick att köra på renat, sådant som han körde sig själv på … Gubbar som själv går på det, tror väl att även allt annat också gör det! Du sa ju att det gåår inte! Att han påstod sig veta bättre, var ju helt åt skogen, det vet vi ju både du och jag. Han bevisade ju att det gick att hälla ren bensin i motorsågen, det såg vi ju allihop, för – ”den rann ju ner” … Men häll ut den igen, Moa! Det är mitt råd. Annars går sågen åt hell… precis som du talade om för honom – att den skulle komma att göra inom det snaraste! Ikaros snöt sig i tassen och fortsatte:

– Minns du inte hur en av dina uppvaktare skröt om hur han sågade ur äppelträden med motorsåg och det blev så bra, påstod han, men det var bara när han själv fick säga det! Då var han ju givetvis en van fruktträdsbeskärare medelst motorsåg och du var ju en ynklig Mes! som stod på en stege och karvade med en gammal handsåg i de stora stammarna. – Skrävelmånsar och förståsigpåare, är vad de är. Schiitt i dem som Prince brukar säga, Moa! sa Ikaros barskt. Att stå på en stege och ha motorsågen igång för fullt och såga ur både här och där… som en annan karl talade om för dig att du skulle göra. Det är ju rent vansinne. Det kan ju vilken svart katt som helst begripa, att det kan sluta både på sjukstugans akutintag eller i kyrkliga kapell. Nej, nej, ge dig inte på att lyda ett så felaktigt råd.

Ikaros muttrade lite för sig själv och sedan sa han högt med klingande stämma:

– Jo, skryta det kan man göra, så länge som man sitter som Herr xz … gjorde … i en mjuk soffa och tror att man inte ska behöva bevisa om man kan det själv eller inte! Det är väl det som det där hemska provet bevisade – anser jag, morrade Ikaros fram mellan morrhårskuddarna. Ikaros tänkte och fortsatte:

(Fotnot: Moas äppelträdsursågning var det två självgoda karlar som uttryckte sig mycket skrytsamt om.)

– Var skulle dessa karlar ha sågat ur så mycket äppelträd som de snackade om? – Sågar ur så många fruktträd gör man inte – om man som den ene av dem – bor på våning fyra i ett hyreshus mitt i stan! Lilla Moa, tro mig! spann Ikaros och strök sig mot hennes ben. Det första den där ene herr´n gjorde här i vår trädgård, det var ju att fälla ett halvt körsbärsträd över sig själv och grannens gamla vedbod …! Kallar du det perfekt?  – Eller bevis på händighet. Den gubben körde åtminstone med elektrisk motorsåg, och det var nog en evig tur för honom det. Dödmans grepp finns inte på din vanliga motorsåg, Moa. Inte kastskydd heller, så den stannar kedjan så på direkten. Den sågen kan man inte kasta rakt ut i periferin, som vad den här mannen gjorde med den där elektriska. Det betvivlar jag, fräste Ikaros. I varje fall såg det väl inte ut som om det var en van motorsågsarbetare vi hade i körsbärsträdet den där eftermiddagen, eller vad tyckte du Moa? Det där fällsnittet gjorde han dessutom på fel sida om stammen. Toppen, va? – He, he, hee.

När så trädet brakade iväg, var det ju några otrevliga minuter, innan jag såg att det började röra på sig inne i den stora bladmassan. Jag reste ragg och fräste för mig själv, en lång harang. Det festligaste var väl i alla fall när du, Moa skrek: ”Vad gör du, X-man?” – Och hur man hörde honom ropa tillbaks inne bland blad och grenar och när man sedan fick se hur han stack upp huvudet ur gren- och bladmassan och svarade: ”Plockar körsbär”; det svaret kom som helt naturligt och ogenerat…! Som om den där händelsen inte var det minsta att bry sig om.(Inget ovanligt alls. – Som om det alltid var så där han brukade fälla körsbärsträd.) De enda som blev både förskräckta och förvånade av detta spektakel, var väl du och jag, Moa, kurrade Ikaros vid minnet. Jo, han kunde plocka körsbär för det fanns ju körsbär uppe i toppen på dessa enormt höga körsbärsträd. Att grannens vedbod inte fick nådastöten den gången, har vi det gamla ruttna staketet och en hög häck att tacka för, samt att det inte var riktigt nere vid marken som avsågningen skedde, för då hade stammen blivit liggande ovanpå vedbodstaket … Då hade nog inte grannen blivit så glad. Ikaros gnuggade sig med tassen i ögonen och tittade på Moa, innan han skrattade så högt att han blev tvungen att hålla båda framtassarna på magen. Sedan fortsatte han:

– Ta igen dig Moa! Jag spinner för dig. Spinner för att lugna dig, jag tror att du snart får ge mig lite grädde, så att jag inte får pip i spinnapparaten för den måste smörjas den också emellanåt. Lika väl som en motorsågsmotor, förstår du. Strunta i vad de där kavaljererna – som de tror att de ska bli – säger till dig och lyssna på mig istället, jamade Ikaros och sparkade sig först bakom vänster öra, sedan bakom det högra och gäspade stort och påminde återigen Moa om den där grädden som han så innerligt väl behövde.

Ikaros tänkte på hur lessen Prinsessan i granngården skulle ha blivit igår, om han hade svarat henne lika galet, och på samma ohövliga vis som Moas kavaljerer svarade henne.

Ikaros tycker om Princessan. Hon är ingen äkta prinsessa, säger de som begriper sig på. (Saknar stamtavla, fast det struntar han i.) För honom är hon den finaste av kattflickor, han kan tänka sig. Hon ser ut som en Helig Birma, och de kommer bra överens, vad spelar det då för roll om hon inte är någon äkta prinsessa?

Hon har fria jaktmarker och brukar jaga ute på ängen och ända nere mot stora vägen. Igår berättade hon om den stora sorken hon hade fångat, och att hon hade käkat den till lunch. Tänk hur opassande och klumpigt det hade varit av honom, om han påstått att hon med sin klena kroppshydda, inte kunde ha fångat en sork alldeles själv! Om han påstått att det nog varit en skogsmus, trots allt, men att hon kanske tott … Visst ser Sessan skillnad på en sork och en skogsmus. Kunde man bli så in i hell… avundsjuk så att man bestred andras kunskap och skicklighet, när man egentligen själv trodde på personen och mycket väl visste … För visst, visste han vad Sessan gick för. Lika väl som gubben visste vad Moa gick för…?! Varför framhålla sig själv och dessutom förminska den andra personen? Själv hade Ikaros missat en bamsesork för bara två dagar sedan. Den hade varit för snabb och alldeles för stark, och då var han ändå en relativt ung och stark katthane …

Nej! de kör inte med fair play, de där gubbarna, det hade han, Ikaros, misstänkt och tyckt länge, det framhöll han för Moa … som snart hade slutat gråta.

Han slickade i sig sin välbehövda grädde och sedan la han sig på Moas arm och spann till dess de somnade båda två i soffhörnet. Han drömde om att Sessan skulle komma så nära rastgårdsstängslet en dag, så han kunde pressa sin nos mot hennes i en het passionerad puss. Fast hon var ju så blyg den lilla varelsen. Långhårig och blyg och vacker som en älva.

***

Kamero sträckte på sig och undrade om inte Zaraj var sugen på skinka.

– Nä, bevara mig väl för den där rökta, starka skinkan, och för att inte tala om den där kasslern som ni andra vräker i er. Jag får alltid halsbränna … Jag är så känslig i min mage, så jag behöver bara känna lukten för att känna kväljningar och det där starka kommer upp i halsen. Usch! – Nä, då är det nog bättre med tonfisk, men det ska vara med grön etikett, inte den svarta.

– Jamen etiketten äter du väl ändå inte? påpekade Kamero.

– Dummer! Jag vill ju ha den billigaste! Jag tänker på Moas ekonomi, fast det har jag väl inget för när du vräker i dig skinka, som om den vore gratis.

– Tackar …! Den spiken visste var den tog. Stickan bjuder ju på skinka varje gång han kommer. ”Så det så!” härmade Kamero efter lille Prince.

– Tror du, ja …! En annan som är gammal i går´n, sa Zaraj, har nog sett ett och annat som tillexempel; att han går direkt till Moas kylskåp och hämtar det paketet som hon köpte när hon handlade senast … Tala om gubbar … Hennes gubbar tar priset, måste jag säga. Annars skulle han ju ha skinkan med sig när han kommer utifrån, eller …? Är du dum någonstans?

– Nä, Zaraj, jag är inte dum någonstans alls, svarade Kamero, jag vet att ibland är det faktiskt precis så som du säger, fast han har ju även kommit hit enbart för att hälsa på oss och haft skinka med sig, skinka som han har köpt själv.. Den varianten har jag också blivit åskådare till, fortsatte Kamero – och sedan har han gått och tvättat händerna, för han måste ju dela sönder bitarna åt mig sedan jag fick mitt tandbesvär. Man måste vara rättvis. – Stickan är bra, det trodde jag att vi var ense om allihop? avslutade Kamero.

– Självklart är han bra, jag har inte sagt annat, det är skinkan jag inte gillar, snäste Zaraj. När jag får lägga mig ovanpå Stickan och höra hans jämna hjärtslag, tycker jag han är en godmodig jätte. Jag tänker ofta på den där vintern och en bit in på våren, då när vi var tvungna att evakueras! – Zaraj blundade ett ögonblick vid minnet. – Moa var det väl främst som det handlade om, förstås. Du minns säkert vem det var som ställde till det för Moa ”den gången”, sa Zaraj och såg bister ut. Det var ju ingen mindre än…

Där avbröt han sig, för han ville inte säga namnet högt, men fortsatte på berättelsen:

– Tack vare Stickan så kunde vi ju ha ett riktigt bra liv, trots allt, fast hur Moa hade det kan ju inte vi svara på förstås. Vi sov ju oss genom den längsta vintern, även mycket av våren också. Ända fram tills det blev försommar, var det ju vilan som gick före allt. Åt gjorde vi ju också, men när det blev varmare, så vaknade livsandarna i oss och vi kunde busa både på övre och nedre våningen. Trappan var ju extra kul, för den var halare än blankis. Uterummet av glas var perfekt att skåda fåglar från. Man blev inte vare sig våt eller kall. Det kunde blåsa småspik om det ville och fåglarna såg man lika bra i alla fall, förklarade Zaraj.

– Prince … kom hit! ropade Kamero.

– Lugn, farsan! Jag kommer, jag ska bara rulla in en grej under mattan först!

Prince krafsade och krafsade för att få upp mattkanten, så han kunde peta in pennan under den, så han visste var han hade den.

– Så där ja, sa han nöjt när inget syntes av Moas penna.

När Prince kom talade Kamero om att nu skulle han berätta lite om både gammelgubben och de övriga katternas oplanerade semester hos Stickan, tillsammans med Moa.

***

Kamero berättar om den oplanerade semestern 2001

– Det var ju vinter när vi kom dit. Närmare bestämt i början av mars 2001. Moa hade hög feber och åt penicillin. Fast hon blev ju bättre när Stickan hade matat henne med skinka, precis som han gjorde med oss. Zaraj ska vi inte snacka om för han stod över det mesta. När det blev lite mer vårligt, så fick vi gå ut på den inglasade terrassen. Det var härligt att kunna se åt nästan alla håll på en gång utan att behöva frysa eller sitta i ett pinande blåsväder och fågelskåda.

Moa tog sig promenader på sjön. Det var underbart att slippa möta nyfikna grannar. Rena paradiset, tyckte hon.

Att sitta och sticka och titta ut på granarna och se snöyran, tyckte hon var rogivande. ”Nu kunde de få festa och härja bäst de ville, de där på andra sidan”, sa hon. Det lät lite ockult, men vi visste ju vad hon menade. Det skulle nog inte bli så roligt för dem nu … utan publik, mumlade Moa där hon satt och stickade.

I sinom tid blev det riktigt vårligt. Det hände sig ibland att någon katt rymde, berättade Kamero och tittade åt Zarajs håll och hostade till lite!

– Åja, det var fler som rymde …! Försvarade sig Zaraj. Ikaros har jag för mig lekte Karlsson på taket vid flera tillfällen!

Det var Zarajs svar, men vad han gjorde själv, det höll han tyst om. Det gick en fruktansvärt hårt trafikerad väg inte långt därifrån, men det fanns en mindre trafikerad grusväg också. Den gick utmärkt bra att gå på, hade Zaraj påstått.

Nu tog Ikaros över berättandet:

– Nu ska jag ta den här storyn, alldeles själv, sa Ikaros, så det blir rätt: Moa undrade vart Zaraj var och frågade mig om jag hade sett honom och jag talade om att han glidit ut som en hal tvål genom den lilla dörrspringan där borta i hörnet av den inglasade altanen.

Ikaros gjorde en gest med tassen ut i luften, som om han befunnit sig på platsen där det hände och fortsatte berätta:

– Moa gav sig ut och ropade på Zaraj. Fast inte fick hon något svar. Hon tog med sig en virkning och satte sig i vårsolen på en stol, som hon ställt ut på gavelsidan av huset mot neonskylten som på kvällarna lyste med klara bokstäver: BAR & MOTELL. Hon kunde skymta serveringen genom skogen som var tunn åt det hållet.

Om hon såg åt andra hållet, kunde hon se att isen på sjön var helt borta, men än var det inga löv som börjat skymma utsikten. Det var en solig och varm dag. Bara inte Moas oro hade gnagt som en mask i henne, så skulle hon också ha kunnat njuta av den tidiga våren. Visst hade Zaraj kunnat bli överkörd, men jag trodde att jag hade sett vartåt han gick när han avlägsnade sig från Stickans hus. Så jag var inte så värst orolig. Han hade givetvis gett sig iväg åt det hållet, varifrån det luktade mat – sa Ikaros och himlade med ögonen. Fast ett sådant väderkorn hade ju inte Moa.

Moa snöt sig lite väl ofta tyckte jag, men hon var ju ofta förkyld och bekymmer hörde jag att hon också klagat över. Hon kunde fälla tårar över det också ibland, så man visste inte vad anledningen var alla gånger. Fast hon höll ju skenet uppe och skrattade och skämtade så fort Stickan var i närheten. Varför förstår jag inte …

Han, Stickan alltså, hade ju också tyckt att det var ruttet gjort av folk att göra som somliga gjorde… mot Moa. – Nå – det lämnar vi därhän, sa Ikaros och fortsatte:

– Ett tu tre … så kom ju i alla fall Zaraj spankulerande tillbaka, i sakta mak från Baren. Han gick på kanten, precis så som en gånglist ska göra. Ni skulle ha hört vilket glädjetjut Moa upphov. Det hördes nog ända till baren, BAR o MOTELL.  ”Min älskade Zaraj, var har du varit? Min älskling”, jollrade hon.

Zaraj krånglade och ville inte på något vis vara i Moas famn. ”Släpp ner mig ska jag berätta!” jamade han med sin hesa stämma.

Zaraj berättade att han hade haft långtråkigt och bestämt sig för att ta en promenad ner till stranden, för att se om någon mört syntes till vid bryggan. När han väl kommit ner till stranden, såg han ju att där var det inget liv alls, inte en fena rörde sig i strandkanten, och inget annat heller verkade intressant. Då hade han fått känna lukten av något gott. Strömming.  Han hade då fått för sig att han skulle gå bort till baren, för att se om det möjligtvis kunde vara så lyckosamt att de hade stekt strömming på menyn. Det hade luktat ju så. Han hoppades att de skulle bjuda in honom på serveringen och han såg för sig hur han skulle få stekt strömming upplagd på ett alldeles eget fat. – Fast dessa dagdrömmar behöll han för sig själv. Det skulle ju vara förargligt att lämna ut det till de andra katterna. Dagdrömmen fortsatte och han såg sig själv komma spankulerande fram till baren … – medan han knallade vägen fram i riktning mot motellet. Han såg sig själv nicka mot barägaren, när denne mötte honom på trappan och sa: ” Varsågod och stig in Zaraj. – Sätt dig där borta vid fönsterbordet, så har du utsikt åt både Europavägen och ner mot sjön. Han skulle nicka ännu en gång och gå bort och sätta sig  och se hur barägarens fru kom seglande med ett tefat, gärma med guldkant på, och ställa ner det framför honom, le och säga: smaklig måltid, herr Siames.  

När han väl hade gått ända dit bort så … Nej, inte ens rödspättefilé hade han fått, fast det stod både spättafilé och strömmings på matsedeln, och då hade han inget mer att hämta där, tyckte han och vände då tillbaka. Men då kände han sig inte bar hungrig utan även ledsen. Trött i benen var han också. Men allt det här behöll han inom sig och gjorde som Moa: höll masken om det tråkiga och försökte le när han kom tillbaka och mötte de andra.

Dessutom: hör och häpna – barägaren hade en hund som faktiskt hade en varg till far. Farligt värre, alltså! ”Provparning kallades det, visst” Den påstods vara ofarlig, men för en katt fanns det ju inga garantier. ”Ruskigt så det stack i svansroten på mig, sa Zaraj själv”, när han väl var hemkommen och kunde berätta själv. Fast sådant där sätter man sig ju över när det är något som lockar. Då trycker man ju undan rädslan. Zaraj hade känt sig nöjd med sin promenad i vårsolens sken. Han hade blivit mätt av bara matoset, kurrade han.

Kanske han hade fått någon godbit, vem vet? Spånade de andra katterna som inte visste hur bortgjord Zaraj kände sig när hans fantasi och dagdröm slog fel. Han berättade inte alltid om alla sina bravader, fadäser och motgångar. Nej, det gör aldrig en tuff katt. Han spottar i framtassarna, gnuggar dem mot varandra och tar nya tag.

Fast vem visste om det skulle bli fler rymningar eller när? Om inte trafiken varit, sa Moa till Stickan, då skulle jag inte ängslas, men du vet hur kvickt gjort det är att de ger sig iväg åt fel håll. Dessutom har de ingen bedömning när det gäller trafikens hastighet, och inte känner de omgivningen här heller. Nej, det var de överens om. Fast katterna som satt och tjyvlyssnade lade i tystan ro upp sina flyktplaner och nya idéer om rymning för varandra.

Katterna gick upp på övervåningen och satte sig ovanpå vävstolen och tittade ner mot sjön och ackorderade lite grann med varandra om ditt och datt. Kunde Uhrsut och Imandi, så kan väl vi! Så lät det när de satt och planlade sina rymningar.

– Visst var den där händelsen med dig Ikaros som ”Karlson på taket” rolig, sa Kamero och log ett godmodigt leende, samtidigt som han plirade lite illmarigt.

– Det var ju inte bara jag som var på taket, Moa var ju där hon också, försvarade sig Ikaros. Jag hade ju gått ut genom fönstret som var rakt över utbyggnaden. Jag var ju bara en våning upp, så för mig var det väl ingen fara? Inte ens om jag hade ramlat ner. Fast om Moa ramlat från den höjden, då kan man ju aldrig veta …, fortsatte han. Jag hade inte bett henne komma uthasande på taknocken efter mig och med ett skinkpaket i högsta hugg och skrika och locka så förtvivlat, som vad hon gjorde. Fast jag vet … Hon var väl kanske mest rädd för att inte få tag i mig om jag hoppade ner. Jag är ju lite svår att se mot det grå fjolårsgräset, och ännu värre är det för henne att få fatt i mig, när jag till sist når friheten. Fast hon vet ju vid det här laget … att när jag äntligen har fångat mig en mus, så kommer jag ju tillbaka med den och visar henne. Då är ju både musen och jag livs levande, så det så! Tänk om hon kunnat erinra sig det den där gången på taket …! Nej då! Istället skämmer hon ut både Stickan och mig, fast mig hann aldrig Bergerson att få syn på, för jag hade redan hunnit hoppa ner. För jag tänkte när jag såg Bergerson: Inte en till här uppe, vi är redan en för mycket. Jag menade Moa.

Kors så spak Moa blev när hon hörde Bergersons myndiga röst:

– Hallå … där uppe! är ni frun i huset? ropade han.

– Oh! Nej! svarade Moa helförskräckt och blängde ner mot honom där hon satt grensle på nocken.

Vad ska karl´n tänka, det tänkte Ikaros när han vara på väg mot friheten.

– Ursäkta en näsvis fråga, men vad gör damen där uppe då… om ni inte …?

Så dumt tänkte Ikaros, när han hörde vad Bergerson sa. Det lät ju som om han tyckte att det var högst normalt om fruarna satt grensle över nocken borti stugorna. Ja, gu´ bevars. Vad hade Bergerson för erfarenheter … Om han ansåg det vara naturligt.

Moa hörde ju inte riktigt vad Bergerson sa, så hon trodde att han fortfarande yrade om den där frun och svarade därefter; att hon bara var där på besök. Den där Bergerson, han började ju skratta och föreslog att det kanske vore bättre att göra besöket på insidan av huset istället för på taket.

Bergerson talade om att han var där med grus och undrade var Herr´n i huset ville att han skulle lägga av lasten. Moa, svarade att det gick väl bra var som helst. Bästa stället var väl i närheten av trappan, ropade hon tillbaks. Han är ju inte blind herr´n…, förtydligade Moa för den där Bergerson, och se nu till att få ert ärende gjort, så jag får fortsätta med mitt, ropade hon lite fränt, eftersom höjdskräcken kändes som ett tryck i trumhinnorna på henne.

– Så gärna, så gärna sååå  … – svarade Bergerson och ruskade på huvudet och gick med hastiga steg därifrån till lastbilen som han hade stående nere på vägen.

Först när Moa lyckats vända sig om utan att ramla ner och krånglat sig tillbaka in igen – och vågat sig ut för att leta efter Ikaros, upptäckte hon den jättestora högen ”grus” som låg alldeles framför trappan. Hon blev helt stum.

– Gruus alldeles framför trappan! Nämen … Jag tyckte ju han sa snus … ”Var ska jag lägga snuset …?” Gud så arg Stickan ska bli när han får se att det ligger en stor hög grus mitt framför dörren. Åh, milde tid, så galet det kan bli.

Stickan hade redan hört av Bergerson var han hade hittat den besökande damen. Det som var mest förargligt var ju att det var Stickans arbetskamrat som Moa skämt ut sig inför. Ikaros hade klarat sig utan skam och skandal, och inte kommit hem förrän han hade fångad den där musen som han hade bestämt sig för att fånga.

© Ingbritt Wik