Kapitel 14 Kamero en brandfara

Zaraj ligger utsträckt på altantrappan i solen och berättar gamla minnen för Prince, han som är dem yngsta pojken i familjen. Han måste ju få veta vad som hände innan han kom till familjen SIAM… Därför säger Zaraj så här:

– Prince, kom och lägg dig här bredvid far & far-far, så ska jag berätta lite om gångna tider för dig, men öppna dina paraboler till öron och lyssna noga nu. Du ska veta att om du inte fattar första gången, så kan du aldrig få mig att säga om det sagda en gång till! Är du redo …? Då startar vi väl då. Ett, två, tre…Start:

– Det var en gång…, började Zaraj. Näää… Princeman, jag bara skojar. Detta är tyvärr ingen saga. Det var det mest allvarliga och längst bort från alla sagor, som jag någonsin varit. Jag hade kunnat vara med om att bli innebränd av Kamero, om inte Moa hade haft en ängel som vaktat vid hennes sida just den här dagen. Så här var det faktiskt på riktigt forsatte Zaraj:

– Moa hade en läkartid att passa inne i Örebro. Hur det nu än bar sig, så var det som vanligt – bråttom alltså! Moa väntar till sista minuten med sådana saker som hon tycker är obehagliga. Precis som om det skulle bli mindre farligt eller mindre otrevligt, om hon gjorde alla obehagligheter senare, och under större brådska.

Nu är det ju så med Moa att hon missunnar sig själv det mesta av det bästa. Som till exempel att unna sig äta på restaurang… när hon kan laga mat själv för en struntsumma i jämförelse med vad det kostar att äta när andra har lagat.

Nå, hon var mycket noga med sin rengöring och provade kläder som om hon skulle på modeuppvisning och inte i väg  på ett läkarbesök. Hon skulle ju ändå av med paltorna, långt innan läkaren kom in i behandlings­rummet. Därför sa jag till Sikita, som levde då, att det måste ju vara för de andra patienternas skull som Moa klädde upp sig så fantastiskt inför alla läkarbesök. Sikita trodde inte det och invände:

– Moa vill ju vara i ordning även när hon bara ska ut och handla, påminde Sikita oss, men det är klart att ska man till en klinik, då vill man ju gärna tvätta sig extra noga, förklarade Sikita. Jag själv åker aldrig på ett veterinärbesök utan att ha tvättat mig extra noga, på en del ställen. Alla andra som ser mig utanför hemmet, ska ju kunna se att jag inte är någon smutsgroda som tappat taget om modet. Skall pälsen borstas åt höger eller rakt upp eller ännu värre, när den ska borstas mothårs, då vill ju inte jag komma i en gammal frisyr, och så är det väl med Moa också, antar jag, sa Sikita förklarande. Det är ju hela stan som kommer att se mig! Så tänker ju jag, när jag någon gång kommer ut på egen hand, vilket mest får ske i fantasin, tillade Sikita och fortsatte:

– Andra katter som ser mig inne på tillexempel apoteket eller i djuraffären när jag köper kattgodis eller rent ut sagt när jag är inne i PARFYMERIAN som har öppnat inne på hörnet vid Stora torget. Där köpte jag Minkolja till mina lockar före en utställning som jag skulle på. Ni hanar… ni begriper inte det där. Ni bara slickar er om mun, blöter på tassen och drar ett varv eller två runt och över öronen, och sedan går ni vart som helst, och tror att ni är både sexiga och ofelbara. Ja, hur det var i Moas fall kan jag ju inte helt säkert veta, sa Sikita, men det var nog något liknande, skulle jag tro.

Zaraj tog ordet och fortsatte:

– Det blev ruskigt brått för stackars Moa. Äta hann hon givetvis inte, fast hungrig det var hon. Jag får slänga i mig en ”Varma koppen-soppa”, sa hon och hällde vatten i en kastrull. En liten kastrull, den minsta var det faktiskt, det såg jag själv. Hon satte den på den inre lilla plattan, precis som hon brukar. Tog ner en påse ur skåpet, den öppnade hon och tömde ur innehållet i en mugg. När vattnet kokat upp konstaterade hon högt att det var alldeles för mycket till bara en påse, men det fick vara bra med bara en påse. Hon ställde INTE kastrullen på den varma plattan, det såg jag också med egna ögon. För då skulle kastrullen ha stått där och gett ifrån sig ånga som blivit till imma på fönstren i köket, och så brukar hon inte göra. Därför ställde hon det överblivna vattnet på den stora plattan, den som var kall. Den plattan har inte något trögt stopp som håller knappen på plats! Om det ska vara ett stopp, så är det så litet motstånd att man kan bortse från det! Kamero brukar stå bredvid Moa, när hon lagar mat. Därför vet vi alla att den plattan kan han lätt sätta på, bara av ren olyckshändelse när han står där raklång bredvid henne och fibblar med tassen. Alltså stod kastrullen på stora plattan, som var kall och ingen ånga från kvarvarande vatten syntes till. Ett extra varv genom huset brukar ju Moa ta varje gång, innan hon lämnar huset. Bara för att se att det hon stängt, är stängt… Sådan är hon ju, det vet vi!

Som vi alla känner till, kommer inte Moa ut så värst ofta ur huset. De utflykter hon gör består, som hon själv säger, av läkarbesök följda av apotek, så är det post och bank, ICA och PRIX. Det är för lite brukar hon säga. Därför brukar hon passa på när hon är inne till Örebro lasarett. Då brukar hon gå in på någon av de stora bokhandlarna. En garnbod brukar hon titta in på.

Blommor… Weibull har en affär där, så där kan hon också få för sig att titta in och botanisera. Det är på så vis som hon blir så sen hem. Hon har ju dessutom unnat sig att gå på MC - Donalds nu på senare år. Då kan hon ju fylla på kraftförrådet när det tryter och så orkar hon stanna i storstaden en stund till. Datagrejer brukar hon köpa på Clas Olsson som ligger där i Örebro. Hon brukar sitta och titta i deras katalog när hon kommer hem har jag uppmärksammat.

Den här gången var det vinter… i varje fall så blev det mörkt tidigt, förklarade Zaraj. Kamero hade tyckt att han ville se vad Moa hade använt spisen till. Därför gick han ut till köket ganska snart efter det Moa hade åkt. Ställde sig på bakbenen och råkade ta stöd mot den där största plattans ratt, som kastrullen med vattnet stod på. Den flyttade sig till läge 12, alltså det högsta läget som låg bara några millimeter till vänster om nollstället. På andra sidan om nollan var det 1… 2 ­– 3 – och så vidare, men nu blev det åt vänster som han råkade peta iväg knappen. Om han nöjt sig med att trycka lite åt andra hållet så hade det ju bara blivit ettan, då hade det väl aldrig blivit så hett som vad det blev nu.

Jag hörde när Moas bil till sist rullade in på gården, men så fick hon ett mobilsamtal som hon tog emot, medan hon satt kvar i bilen. Hon tar inte telefonen när hon kör, så när det ringde igen, när hon just stannat, så svarade hon. Det blev inte långvarigt för hon ville in till oss.

Precis när hon klivit in i hallen, hörde jag hur hon utropade: ”MEN VAD…? Vad är det som luktar?”

Det luktade bakelit. Hon andades snabbt ut och in några gånger. ”Har något glödlampsfäste tagit eld…? – Det luktar bränd bakelit!”

Hon brukade alltid ha någon fönsterlampa tänd – även dagtid, för att det inte skulle se så öde ut, så att någon bröt sig in medan hon var borta i något ärende.

Moa skulle just gå inåt rummen när hon vände på huvudet och såg inåt köket och upptäckte den rödglödgade stora spisplattan. Hon tvärvände och sprang fram till spisen och slog av plattan. Kastrullens bakelitskaft hade smält eller fattat eld och brunnit upp. Skaftet låg som ett grått askpulver kvar på spisen. Fett från fläkten hade droppat ner, men konstigt nog hade inte fläkten antänds. Det var kanske tur att Kamero hade satt på den stora plattan, för den ligger inte riktig rakt under fläkten. Värmen fick en liten möjlighet att gå upp längs med skåpet och upp mot taken.

Träbänken och grytskåpet var så heta att det inte gick att ta i träet. Diskbänken och träskåpen under den var också lika fruktansvärt heta. När hon tittade på termometern längst bort från spisen vid fönstret, visade den 26,5 grader C. Det var hett som i en bastu i hela huset. Hur hett det var i närheten av spisen är svårt att gissa på, men luften gjorde nästan ont att andas in, så het var den…

Moa var så skärrad att hon inte ens kunde känna sig chockad. – Endast tacksam mot högre makter, som måste ha varit inkopplade och hållit sin hand över både oss och vårt hem. Det var ytterst nära att allt hade fattat eld. Det fattade Moa. Det var en hemskt incident.

Dagen därpå ringde hon alla tänkbara firmor, för att kunna få tag i något att låsa plattorna med, så att de inte kunde sättas på av misstag någon mer gång. Det fick bli hennes eget patent till sist. Ett plastlock som hon skar ut små rektangulära hål i, så att det passade plattornas knappar.

Många såg ju den där anordningen och hade väl mer eller mindre roligt åt det. Det var nog inte många, om ens någon, som trodde att det verkligen var Kamero som hade varit köksmästare!

”NEJ, DU HAR NOG SATT PÅ PLATTAN SJÄLV OCH GLÖMT DEN! – Förbaskat BRA ATT HA KATTEN ATT SKYLLA demensen på!” Så där försmädliga var de mot henne. Aldrig hade Moa någon som kunde lyssna och begripa något. Retas och vara förargliga, det var det enda de kunde vara.

***

Ut ur rastgården, utan större besvär

Zaraj berättar: När Delila klättrade så trädde hon in sina små fötter i maskorna och gick lika säkert som på en brandstege ända upp till översta maskraden. När hon var i överkanten på nätet, tog hon bara ett hopp ner på marken… Ibland när hon hade tid, vände hon sig om och sa: ”Hej då MY FRIENDS, vi ses om en stund, jag är snart tillbaka!”

Sikita brukade faktiskt ha ett par ställen gömda där hon krafsade som en liten grävling och fick lagom stora hål… Sedan krafsade hon igen hålet med löv, när hon åter var på insidan… Det fick vi inte springa och skvallra om till Moa! Sikita var god ända in i minsta skrymsle av sin själ. Hon spann, sjöng och tvättade oss alla. Läste nattsagor för oss, som hon själv hade hittat på. Hon var en mästare på att dra Norgehistorier, för hon var ju norska, den kattan. Hon kunde aldrig lägga av det norska språket. Det var bra, för nu behärskar vi det språket allesammans. Ifall det skulle komma någon norrman in i gänget, menar jag. Och så vill jag till slut säga:

– Ja, du din lille Krake – Prince! Hoppas att inte alla livets vedermödor ska falla över just dig, under din levnads dagar! – Tvi… vad stelt hår du har på ryggen, man blir ju som kärv i gapet, spottade Zaraj ur sig på sin gamla Västerviksdialekt. Nu går vi in och ser om vi kan hitta något drickbart, för jag är torr i halsen som fnöske.

– Kaffe kan vi väl ta, snälla farfar, föreslog Prince.

– Nähä, du! Inget kaffe och inte någon likör heller, du måste försöka vänja dig av med de där slyngel­fasonerna om du ska bli en bra Siameskatt.

Så vandrade de in sida vid sida.

©Ingbritt Wik