Kap 16   Prince berättar om Boyson och Moa & fler data-även-tyr

Speaker: Prince.

– Att jag heter Prince, det vet ni vid det här laget. Jag är med överallt där det rör sig. Det säger i alla fall Moa. Nu var det så här att hon hade strul med två datorer i ett kapitel eller om det kanske var i ännu fler kapitel. Nu har hon strul med tre stycken maskiner …! Ha, ha, ha… skrattar jag när hon inte hör. Den här tredje maskinen skulle hon få för att avlasta nummer två, som blivit trött efter några års slit. Den här som hon fick helt gratis, skulle ha hamnat på skroten, för den var gammal och gamlingar vill inte många ha, även om de är stora och starka. Det är väl just stora och tunga som de inte får vara. Nej, de ska vara bärbara, ”precis som jag själv är”.

Nå, allt hade väl varit bra om den där maskinen inte hade varit fastlåst vid ett password som ingen hade den blekaste aning om vilken sammansättning det hade. Kamratens password fick hon, men vad hjälpte det, när administratören som det kallas hade slutat på firman för fem, sex år sedan. Administratör’n kom ju inte ihåg sitt eget namn ens … Tala om trubbel! Så detta kapitel blir ännu mer komplicerat än det föregående.

Nu skulle Moa få springa mellan övre och nedre våningen, eftersom datorerna inte befann sig på samma våningsplan. Hon skulle nu skifta saker från den ena datorn till den andra. Detta gjorde hon genom att föra över deras skiftande innehåll på disketter.

Därefter serverade hon den nya datorn – som var gammal – alla tillbehör den behövde, från den gamla datorn – som var nyare – på en liten svart bricka som hon stoppade rätt in i gapet på den här gamla uven. Det knastrade, tyckte jag. Måhända den hade några tänder kvar att tugga med? Det lät i alla fall så.

Moa satt som klistrad vid någon av sina monster – endera uppe eller nere, så nu visste vi i alla fall var vi skulle titta efter henne. Jag blev så trött i benen av allt spring i trappan, så en kväll lade jag mig på sängen i det där övre datarummet. Då hörde jag plötsligt en bekant röst … Jo, det var han. Hennes Boy-son var det som kom för att hjälpa henne. Det var inte den där Boyzoon som hon har på en CD-skiva, den där som skriker så högt när han sjunger, att jag måste stoppa tassarna i öronen. Nej den här han sjunger sällan. Senast han sjöng, lär han visst ha varit fyra år … Då sjöng han: ”Nu går jag ner i min källare, för där lever jag sällare …” –  Ja, så var det, avslutade Prince. Det kunde han nog ha alldeles rätt i, grabben Boy-Zon med S.

Det blev en konstig kväll för Moas Boyson hade ett dataspråk som han snackade med Moa på. Jag blev så trött av att höra det där gagget, så jag somnade. De micklade och macklade med den där motstridiga pjäsen, så de blev till sist hungriga och tog med en bricka upp hit till datarummet. Jag brukar aldrig få någon mat här uppe, men jag trodde givetvis att det var till mig också, men nähä, det var det givetvis inte, halvsnyftade Prince vid minnet.

Moa gick ner och serverade mig nere i köket på golvet i en skål; som om jag inte vore lika mycket värd … som de. Jag blev lessen, det måste jag erkänna. Jag hann i alla fall äta och låtsas somna innan de var klara med sitt ätande. De förde många lustiga samtal, må jag säga. Jag fick veta mycket nytt.

När de så åter satte igång med datorn, höll det visst på att gå riktigt galet. Boysonen lade i en skiva i CD-rom-facket. Det susade till som en tung höststorm i maskineriet, det hörde jag – eftersom jag sov räv vid tillfället; alltså med ett öra hörande och ett öga öppet på en liten springa, så att jag såg allt som hände och även hörde.

Rätt som det var for CD-luckan ut med en farlig fart och med ett kraftigt ljud rakt mot Boyen. CD skivan lämnade sin plats på det uthoppade facket och snurrade i luften ett litet tag, precis som ett flygande tefat, innan den med ett skrammel for ner på landningsstället igen och det där CD-facket drogs in igen och stängdes automatiskt med ett kraschande ljud. Boysonen blev så förskräckt att han hoppade till och viftade med händerna framför sig i luften som om han trott att skivan skulle komma farande upp i hans ansikte, och det var väl vad jag också trodde att den skulle göra.

Vilket skådespel!

– Ååååh… va är det som händer? Aldrig någonsin har jag varit med om något liknande, sa Boyson, och sprätte till så han rullade kontorsstolen bakåt en bra bit, som om han ville komma ur farozonen.

Moa som satt på behörigt avstånd började skratta så hon nästan vek sig dubbel.

– Det är ju kul om man kan roa någon, sa Boyson lite strävt och en aning generat, tyckte jag, men sedan kunde han inte själv hålla sig för skratt – han förstod ju att det måste ha sett mycket dråpligt ut.

Själv fick jag hicka! Att bli så skrämd av både datorer och folk som vad jag blev nu, hade jag inte blivit på länge, förklarade Prince och snöt sig i tassen, så som han sett att de främmande katterna utanför rastgården brukade göra för att verka tuffa.

Även mina mustaschkuddar ryckte som i kramp av skratt. Detta otäcka scenario upprepades åter en gång, så Boyson sa att nu var det nog knappt någon idé att fortsätta längre, för det fattades nog drivrutiner, konstaterade han. Eller så hade det gått spöken i datorn. Den hade ju varit mer än motsträvig när Moa ensam hållit på med den. Fast drivrutiner, det skulle han leta efter på Internet – hemma hos sig och skicka via mail till mamma Moa, hörde jag att han sa, för då var klockan långt över midnatt.

De pratade om att det kunde vara spöken som styrde datorn till allt detta underliga som hade hänt under kvällen. Datorn hade faktiskt varit mer än motsträvig och gjort saker som ALDRIG datorer tidigare gjort. Mitt i det snacket om osynliga andeväsen, så nös en katt jättehögt. – Det var Kamero, han som nyser med ett konstigt tjutande ljud, det låter nästan som ett barnskrik … högt som attan också! Han låg i en korg långt in under det stora hörnskrivbordet, utan att Boyson visste något om det. Boyen ryckte till som om han hade bränt sig och Moa undrade om han hade ärvt hennes lättskrämdhet. Det sa han att han misstänkt länge, för om det kom någon på jobbet och dunkade till honom på axeln, brukade han visst bli så rädd, att han var nära att falla under skrivbordet.

– Stackars gosse, sa Prince.

Då berättade jag hur det var med Moa:

– Här ska du få höra Boyson, harklade jag fram och började berätta om hur det var i somras när Moa satt på en stol på vänster sida om altantrappan och läste i en bok. Prince slickade sig om läpparna och fortsatte:

– Hon satt ju ganska lågt och hade trappan som bord med ett urdrucket saftglas på en bricka. Jag själv var ute i rastgården, nästan uppe vid grannen, för han höll på med sin ved, och då kan det komma råttor kilande från de nedre regionerna i vedhögen.

Rätt som det var gallskrek Moa och boken for ihop med en smäll. Både grannen och jag tittade hastigt ner åt hennes håll, men kunde inte se något konstigt. Så hon hade väl blivit biten av något sattyg, tänkte jag och satte upp en hastighet av minst 856 MHz… tror jag det var. Jag for fram värre än en Pentium III. Det är ju det här språket som används i huset nu, sedan en månad tillbaks. Det var kraft i mina bakben och ett ljudligt vindbrus i mina öron när jag for fram mellan bärbuskar och stenpartier och höll på att snubbla över paddan Froggy, som just sneddade från dammen upp mot ormbunksplantagen.

När jag med andan i halsen var framme frågade jag flämtande vad som hade hänt. Kamero talade om att det var han som hade skrämt vettet ur Moa. Han hade kommit inifrån och ville säga till Moa att hon skulle komma in och ge honom lite mat. Han hade klappat tre gånger på hennes axel. Varken mer eller mindre, för så brukade han jämt göra för att påkalla hennes uppmärksamhet, så med det hade det väl inte varit något konstigt. Han framhöll förskräckt att han klappar aldrig mer än tre och aldrig mindre, så därvidlag hade han inte gjort något fel, hävdade han.

– Jamen, förlåt mig Kamero, utbrast Moa. Det var så här: att jag inte tänkte på att jag satt lägre än trappan. När jag sitter på en stol inne, brukar du ju inte nå min axel, Kamero, så jag trodde att det var någon från ”andra sidan” … kanske min far eller någon annan andevarelse som knackade mig på axeln. Jag blev stel av skräck och fasa, för detta var första gången som jag kände – andarnas närvaro – så tydligt.

– Lugna ner dig lite, sa jag. Det är inga fler här än Kamero, jag och så grannen där borta, förstås! Fast han undrar nog han också.

Det är så att Moa tror på ett liv efter detta, och det säger jag inget om, för det är många som gör. Fast hon tror även på ett liv före detta och det begriper jag inte hur hon får till. Jag kan då inte minnas att jag har varit här tidigare. Det där snacket det lämnar jag därhän.

Den här kvällen när Moa och Boyson satt och pratade så tyckte Moa att det kändes jobbigt att tro på att man skulle ha levt tidigare och kanske leva och lära sig läsa och allt det där om data – ännu en gång! Då var Boyson så klar i knoppen så han tröstade henne med att säga: ”Jamen, morsan, du förstår; du har ju inte minne på att du varit här förut – Då, när du kommer hit nästa gång, för att leva ännu en gång till – då skulle det ju givetvis kännas tröstlöst om man mindes att i det förra livet hade det varit jättelätt att lära sig en viss sak, som man nu, i det nuvarande livet, fann mycket svårt och hopplöst att lära in.”

Det var ju tänkvärda ord, ansåg jag, mycket klokt sagt. Fast jag måste säga: lära sig gå, äta utan att grisa ner, prata, tvätta sig och lära sig att jaga. Nej, om man var tvungen att börja om ifrån början stup i ett när man just nått toppen av all kunskap! Det anser jag inte vara den mest fullkomliga skapelsen, som Herren kunnat hitta på. Det liknar, i så fall, FIA med knuff. Nej, han har nog överansträngt sig lite, Herren Gud! Han själv struntade nog i att vila sig på den sjunde dagen. Hoppas att jag inte hädar nu, så jag blir straffad på något vis.

***

Nå, Moa fick sina drivrutiner via mail från Boyson, och lade dem på en svart bricka (diskett) och serverade dem direkt i gapet på den där stora gapande gamla datorn. Jag höll mig lite i bakgrunden. Bränt barn skyr elden och jag mindes ju vad som hade hänt i gårkväll eller rättare sagt, på natten.

Den här gången åt datorn med god aptit och sedan gick det att göra vad som helst med den utan att den blev vare sig irriterad eller ilsken. Så jag antar att de hade blandat i något lugnande i de där drivrutinerna, för så foglig har den inte varit någon gång, vare sig förr eller senare.

Prince morrade lite vid minnet av den där otrevliga kvällen.

Nu är datorn dessutom tyst också. Förut så jämrade den sig som om den hade svåra plågor, det kanske den hade, vem vet?

Nu ska jag gå och klå upp Ikaros! Jag måste träna mina överarmsmuskler några gånger om dagen. Han är ett tacksamt träningsobjekt, för han blir så ilsken, så vi kan brottas ett bra tag. De andra är så gamla att de bara går ur vägen och lägger sig någon stans och vilar efter bara ett ytterst lite mothugg.

© Ingbritt Wik