Kapitel 17 En märklig kvällspromenad
Prince berättar för en kattkompis:
– Ikaros är en företagsam herre, han sa så här till mig, Prince alltså: Kom här grabben, så ska jag visa dig något.
Jag följde givetvis med honom. Vi stack uppför trappan till övervåningen, svängde tvärt till höger uppe på övre hallen, och gick in på det rummet som en gång varit Moas sons rum. Boyens rum. Där inne gick Ikaros fram till en garderob. Såg sig febrigt om innan han stack in högertassen under garderobsdörrens nederkant. Ryckte till mot sig. ”Pyscch!” väste han, och petade försiktigt upp dörren, och så hoppade han upp i den näst översta lådan i en hög stapel av lådbackar. Sedan gestikulerade han med tassen åt mig och väste:
– Stå inte där och se oskyldig ut, Prince! Eller har du blivit matt i bakbenen, kanske? He, he, ha … – fått kalla fötter också …?
Prince ville inte visa att han var lite skrajsen, så han tog ett vigt hopp, mest för att visa Ikaros att hans bakben var lika starka som förr och att det inte var något fel på modet heller.
– Dra igen dörren efter dig, befallde Ikaros!
– Jamen vad gör vi här i linneförrådet eller vad det nu är? frågade Prince. Håller du på med brudutstyrseln, broder? dristade Prince sig att fråga Ikaros, och ett litet skratt undslapp honom.
– Äh, lägg av, va! Du vet att vi är inlåsta i det här gamla huset, och att vi inte kan hitta några honor om vi inte rymmer, förstås … Jo, men rymma… det är ju jag bra på …
– Du vet ju hur man gör.
– Du sa något du, Prince! – Fast just nu ska jag inte rymma, jag var ute i rastgården en sväng och upptäckte att det kommit snö till knäna, men jag pulsade runt i den i alla fall, dä du! – Dä gör du inte om – lillesnutt! Det törs inte du göra om! Om du inte tror mig så ”kolla spåren!” Du ser dem från det varma vardagsrumsfönstret. Det är den 20 december 2005 idag, så jag väntar med rymningen till i mars nästa år, sa Ikaros med ett hemlighetsfullt smil.
– Då hinner du få din brudutstyrsel klar också, pikade Prince. – Men vad är det egentligen, som vi ska göra här i linneskåpet?
– Vänta min käre broder, sa Ikaros och började riva och slita i några badhanddukar och krafsade undan några örngott som låg i vägen.
Längst in under alla badlakanen låg det en liten bok – med läderpärmar, men utan lås – som Ikaros lätt krafsade upp.
– Den här du … Den är guld värd för Moa, men även för mig, tillade han. Så sätt inga klösmärken på den, utan sitt där du sitter, och sitt still är du bussig – så ska jag läsa högt för dig ur den.
Princens ögon glimmade som stjärnor. Han gillade spänning och han älskade när Ikaros kunde läsa högt för honom.
– Det är Moas dagbok, förstår du, Princeman. Här kan man läsa om både det ena och det andra. sådant som är sekre-tass-belagt… Jag tror det heter så.
– Oooj, då borde jag läsa det först, före dig, flinade Prince.
Ikaros gav Prince en så skarp blick att han nästan krympte där han satt.
– Här står det om mycket som ingen någonsin får veta. Jag ska bara berätta lite för dig allra först, sa Ikaros och såg forskande på Prince.
Ikaros lutade sig bakåt mot en trave örngott och berättade:
– Moa hade en jättestor siames en gång i tiden. Han hette Achilles. Det var en snäll, lydig och genomperfekt katt. Ja, du vet när ingen längre finns kvar i den jordiska skaran, då blir den ”Helgonförklarad av Moa”. Sådan är hon! Glömmer allt det negativa som har varit – och kommer bara ihåg det som varit bra. Jag antar att det är för att hon ska döva sitt dåliga samvete. – Jag menar givetvis inte att Achilles hade stora fel och brister… det är inte det jag menar, men det var säkert många fel som Moa gjorde emot Achilles. Om hon då helgonförklarar honom nu efter hans bortgång, så tycker hon kanske att hon sonar lite av de fel som begåtts av henne. Ja, elakheter som hon gjort mot Achilles, menar jag. Förstår du, hur jag menar, Prince?
Prince nickade i samförstånd, utan att blinka, men tillade efter någon sekund:
– Ska du inte börja läsa någon gång? Varför glor du så ilsket på mig? Har jag gjort något fel? frågade Prince och kände oron stiga innanför bröstbenets mjuka pälshölje.
– Sluta, vicka på foten, Prince! Vickar du en endaste gång till på den, så slår jag ihop boken och läser inte en enda stavelse för dig.
Kors så rädd Prince blev. Då är det nog säkrast att jag drar loss foten som jag har under honom, tänkte han. Det var varmt och gott där, men jag kommer att glömma mig, och jag vill veta vad Moa har skrivit i sin hemliga bok. Så jag får nog finna mig i att ha kalla fötter. Fast jag fryser inte direkt om dem … men det var varmt och gott under Ikaros, det kan inte förnekas, men han är så känslig för vibbar, den killen, så jag vågar inte annat än lyda, funderade han.
– Ska ske chefen! svarade Prince och mötte Ikaros stränga klarblå blick. – Jag lovar vid mina klor, att inte vicka en endaste gång till, fast om jag rör lite på någon tå ibland, om jag inte har fossingarna under dig, det gör väl inget, va?
– Nää … Nå, då-så …, då börjar jag läsa här:
***
Direkt ur Moas dagbok
Genvägar är senvägar…
Achilles hade blivit lovad en lugn kvällspromenad – på slät mark – redan i våras. Han levde ju på övertid, så att säga. Lymfcancer hade veterinären konstaterat. Han var redan opererad ett par gånger, så nu fick det vara nog med att plåga honom med nya ingrepp. – Moa ville göra något bra för Achilles innan han lämnade henne för en bättre värld. Så här blev det:
Det gamla torpet Hulvik var bebott varje sommar av Moa och hennes fyra katter. Hon hade köpt torpet för att ha som ateljé.
Den här dagen hade Moa slutat sitt målande lite tidigare, sköljt ur penslarna i lacknafta, torkat av dem och ställt dem med skaftet ner i en kruka, och lämnat ateljén.
Det hade varit en fin sommardag, som nu var tillända. Moa och katterna hade ätit en sen middag och klockan var nära sju. ”Kan jag låta disken stå? – Jo, visst kan jag strunta i den”, svarade hon sig själv. – Hon hade ju inte bjudit in någon, så då var det bättre att hon gick ut på promenad med Achille-Siamesen. Han var obotligt sjuk i lymfcancer och levde så att säga på övertid.
Det skulle passa med en promenad just den här kvällen. Vädret var bra. Inte ett moln på himlen så långt ögat kunde nå. Kvällen skulle bli ljus och fin. På teve ansåg Moa att det inte var något att se, och även om det så vore, skulle hon ändå inte vilja sitta inne en så här fin sommarkväll. Hur många sådana kvällar fick man per år?
Achilles hade fått sin dom av veterinären. Hans dagar var räknade. Det var med sorg, som Moa genomlevde varje dag med sin trogne vän. Katten var opererad två gånger för denna ettriga cancer. Nu skulle inga fler operationer göras. Så var det bestämt.
– Achilles! Kom …! Vi tar en promenad du och jag. Efter den gör vi upp fyr i den öppna spisen och grillar korv, precis som vi brukar. Det blir väl bra?
Achilles svarade genom att babblade på sitt vis och gick före in i huset, som om han hade förstått att det skulle bli promenad i sele den här gången. För det skulle det bli, för säkerhets skull. En bortsprungen katt riskerade inte Moa att promenaden skulle sluta med.
– Vi går ner till ån, där kan vi gå säkra för ryttare och även för hundar … skulle nästan tro att inga främmande katter drar iväg så långt bort heller. Jag tror inte att någon katt frivilligt kryper genom det här höga, täta gräset ända ner till ån. Inte utan anledning i alla fall. Jag bär dig ner till ån. Det blir väl bra?
Achilles var med på noterna och de låste dörren med dubbla slag. Moa bar Achilles över trädan med det tjocka gräset och ner till åns strandkant. Där satte hon sig ner med Achilles i knäet för att vila en stund.
– Aaj … aaaj! Är det brännässlor här vid strandkanten? sa Moa förtretat när hon suttit en liten stund.
Det visade sig att hon hade slagit sig ner på en tuva med ettermyror. Därom var det ingen tvekan när hon kände att svedan blev allt mera utspridd. Usch! – hon blev tvungen att kliva ur träningsoverallsbyxorna och skaka både dem och trosorna och stå en stund och lufta den värst drabbade skinkan. Inte kul att stå med bar ändalykt. Men hon såg ju ingen vid älven och om det stod någon metare i buskagen, så fick de skylla sig själva … Oh, vad det sved och brände i skinkan. Det var rent hemskt. Hur många bett hade hon fått egentligen.
Det fanns gott om nässlor också, men det här var ettermyror, och det var etter värre.
Nu var det slut på vilan. Det var säkrast att stå på benen och fortsätta längs strandkanten med Achilles i famnen. Han var tung och det hade varit en oländig terräng. Moa ville inte trampa ner det bästa gräset, och hade därför gått balansgång på dikesrenen, där kvickroten stack upp som osynliga alptoppar. Det gick inte att se snubbeltuvorna på grund av allt gräs. Rätt vad det var stod hon på alla fyra.
Achilles hade säkert undrat vad allt detta gick ut på. Han hade blivit lovad att promenera nere vid ån. Som det var nu, så tappade Moa taget om honom gång efter annan och rätt vad det var låg de ju i gräset båda två och sprattlade nere vid gräsrötterna. Vilken promenad …”På slät mark hade hon lovat” – ”Mjau ...!” Achilles skakade på huvudet och såg stort på sin Matte. – Hon vet nog inte alls vad slät mark betyder, tänkte han, men höll god min och spann lite när han kände för det.
Det var faktiskt redan i våras som Moa utlovade den där promenaden ”på slät mark”. Långt innan brännässlorna och det där förbaskade älggräset hade växt sig mer än meterhögt, som en urskog här och var. – Tyvärr blev den promenaden inte av förrän nu när allt var uppvuxet. På de ställen där inte älggräs och brännässlor kapptävlade, var det komockor, eller söndertrampad gyttjig strandmark. Inget vidare alls, tyckte Moa och även katten.
Stängslet som man inte såg från huset gick lite var stans. – Taggtråd … taggtråd …! Det satt taggtråd härsan och tvärsan och lite överallt … högt och lågt. Det var både en och två och även tre rader på de flesta ställen. Vad för slags små kryp till kossor hade de tänkt att de skulle skaffa sig – och släppa ut här, egentligen?
– Kan inte vara värre med taggtråd på självaste Hinseberg, sa Moa förtretat.
(Fotnot: vid senare genomgång. – Järnvägen … tågen gick tvärsöver bondens åkermark. Därför all den taggtråden. Det skulle ha blivit hemska olyckor om djuren kom upp på banvallen.)
– Näee! stönade Moa. Jag trodde att strandkanten var ren och fin, och fri från både koskit och höga djungelväxter. Här är det staketet och all annan smörja, sa hon uppgivet när hon trampade i en relativt torr koblaja.
Efter ytterligare en liten bits vandring blev det stopp igen.
– Hur kommer vi förbi här? Säg mig det du, Achilles! Jag hade trott, att vi skulle kunna gå längs med åkanten och snedda upp vid bron – där borta som traktens småpojkar brukar stå och fiska. Jag hade inte väntat mig att det skulle sitta ett taggtrådsstängser, som gick flera meder ut i älven. Nu vill det mycket till att vi ska ta oss runt stängslet, utan att det inte blir kattbad på kuppen.
Moa blev tvungen att ta av sig både stövlar och strumpor, kavla upp byxben och hålla Achilles hårt intill sig. Hon blev tvungen att vada ut en bra bit i älven för att komma förbi stängslets sista stolpe. På det här stället verkade det vara minst lika mycket taggtråd som vid Berlin-muren, gränsen mot Öst-Berlin. Där var det också mycket taggtråd och det här stället påminde henne om Havel där gränsen mellan Öst och Väst gick mitt i vattnet, medan Berlinermuren fanns kvar.
– Hoppas att bonden inte har minerat ute i vattnet också. Fattas bara det! nästan snyftade Moa och tryckte katten hårt intill sig.
Hon lyckades få tag i yttersta stolpen och krängde sig försiktigt runt den med Achilles i famnen. Stövlarna med tillbehör instoppade under jackan. Tänk vilka strapatser de var ute på alldeles ensamma hon och katterna. Där gällde ordstävet Bra Karl Reder sig själv.
Precis i strandkanten trampade hon snett och tappade taget om katten, men Achilles tog ett skutt och landade på en gammal kvarglömd saltsten, som kossorna rådbråkat med sina sträva tungor så det blivit en stor grop i den. Katten klarade sig utan minsta väta. Moa, som tappat balansen, körde ner båda händerna och ena knäet i strandkantens gyttjeblandade vatten. Men det kunde ha varit värre, som Alf Robertson så riktigt skaldar.
– Älvens strandkan är helt söndertrampas av de vilda bufflarna, som sökt sig till sina vattenhål för att släcka törsten inför stundande nattvila.
Så predikade Moa medan hon tvättade av händerna och tog på sig strumpor och stövlar igen. Nu kunde de lika gärna fortsätta. Det var lika långt tillbaka till torpet, som om de fortsatte. Hugget som stucket, alltså och skymningen hade för längesedan börjat sänka sig över de gröna vallarna och kornas beten. En råkall kvällsluft trängde sig på från älvbrinken. Myggen surrade hemtrevligt runt öronen och Moa kände sig hungrig. Även törstig, men det där buffelvattnet gick väl inte att dricka, inte ens för Achilles.
Achilles undrade om detta verkligen var en ofarlig promenad … Fanns det vilda bufflar – som Moa pratade om, då kunde man lugnt säga att man var ute på Fisens Mosse, jamade han till Moa som svar på hennes Buffelberättelse.
Detta var väl värre än alla hästar och ryttare – hundar och kattor, som de skulle ha kunnat möta på släta grusvägen? Det ansåg Achilles i sitt stilla sinne, men klagade inte, för han förstod att Moa gjorde så gott hon kunde. Själv fick han knappt sätta tassarna i grönskan mer än när hon tappade honom eller satte sig ner för att vila.
Nästa gärde blev i alla fall lättare att gå på, för det var ganska kort avbetat. Det måste ha varit de där bufflarna som gnagt så rent från gräs, misstänkte Achilles.
På det ställe där Moa trott att de skulle kunna krypa under stängslet och ta sig upp på järnvägen, var det omöjligt att komma igenom.
– Rena krondiket, deklarerade Moa och ovanför finns flera rader med taggtråd. Hur ska vi komma igenom här, Achilles.
Vad skulle han svara…? Det fick räcka med ett deltagande Mjaaoouuu…
– Vad har de haft för djur här en gång i tiden? Muttrade Moa. Har det varit får eller getter ...? Eller några andra miniatyrdjur? Har aldrig sett att taggtrådar placerade med så täta mellanrum.
– Mjaaoooooo…
– Det är ju knappt att en hare kan komma under, utan att skrapa sig på ryggen och få revor i pälsen, eller vad säger du Achilles? Inte ens du skulle kunna gå rak under de här trådarna, det försäkrar jag dig.
– Mjaooo-nääää… Mjaaa…
Förmodligen har detta taggtrådsnät satts upp för att inga djur skulle kunna ta sig ut och komma upp på järnvägen, medan den var igång, tänkte Moa. Såklart att det var därför. Men för henne var det lika illa vad det än berodde på.
Moa blev tvungen att traska tillbaka längs taggtrådsstängslet ända ner till ån igen! Men där fann hon en relativt bra plats att ta sig in på ytterligare ett nytt gärde. ”Utan att behöva bada igen”.
Men istället dök ett helt annat problem upp! – Längst bort stod en flock kor och ungdjur i nattvila, för nu var det – sedan länge – mörkt. På det här gärdet var det tydligen som djuren betade nu. Bara det inte fanns några ungtjurar med i den där sovande samlingen, skulle det nog gå bra. Visserligen var kor enormt nyfikna, det visste hon av gammal bonde-erfarenhet. Men de brukade inte vara farliga.
Hon tryckte Achilles hårt intill sig, så hårt att han knappt kunde andas. Nu var han innanför jackan:
– I fall det skulle komma någon kossa, så är det säkrast att jag har dig där”, hade Moa sagt till honom när hon drog igen dragkedjan, så det bara blev några morrhår som stack fram vid jackans halsringning.
– Jaha, ja! Där har vi de vilda bufflarna, jamade Achilles med sin grova röst. Mjahaa...
När de var nästan uppe vid järnvägen på ett nytt ställe, såg Moa till sin förskräckelse och fasa, att djurflocken började röra på sig … De kom åt deras håll till. Typiskt!
***
– Så typiskt, suckade Moa! Med min otur, kunde jag ha förutspått – just detta, muttrade hon och skyndade på stegen så hon nästan halvsprang med katten skumpande upp och ner innanför jackan.
Skulle Achilles finna sig i denna omilda behandling utan att jama? Hans stämma hördes långt om han ville lägga lite krut bakom.
– Koskaften kunde väl hålla käften åtminstone, viskade Moa i Achilles öra. Det där brokiga koskrället gapar och brölar så gällt som om hon vore i målbrottet. Hon väcker väl bonden; så denne släpper ut hunden. Det skulle bli råga på allt annat elände. En hund som släpps lös och får upp vittringen på katt. – Ve och fasa …
Nu … är Moa rädd! tänkte Achilles, och det hade han alldeles rätt i. Hon var mer än skrajsen. Stressad också. Tänk om kokräken väckte upp hela huset, där bonde med fru och kanske unga söner sov ... och hunden … Achilles var rädd för hundar och allt annat också som han inte visste vad det var.
Hur skulle det här sluta? Den frågan hamrade inom Moa som ett utdraget septimackord som var på väg att gå över i moll.
Kunde inte ”koskrället hålla käften” åtminstone! – Kor brukar normalt inte böla nattetid, tänkte Moa. Fast det var ju långt ifrån normalt att det smög omkring människor – med kattdjur innanför jackan – om nätterna inne på deras territorium.
Varför kor inte brukade böla nattetid, kunde inte hennes tankar klargöra, men hon hade inget minne av att hon någonsin hört några kor råma och böla rakt ut i mörka natten. Hon var ändock ”född bonde”.
– A-Haaa! sa hon efter någon minut. Nu kom jag på det! Det måste betyda stor fara när kreatur bölar så där förtvivlat rakt ut i mörkret. En varning till övriga flocken, kanske. Då är det också mest sannolikt att bonden tänker likadant, han också. Tänk om han ger sig ut för att se efter vad som står på!
– Hunden ... Vakthunden … – Jesicken! Om de släpper lös den ...
Moa brukade höra det vassa och enträgna hundskallet ända bort till sitt torp. Så att hunden kunde skälla, det visste hon. Det måste vara någon slags gårdvar av den större modellen gissade hon. Schäfer möjligen. Eller varför inte en vallhund? Får fanns det gott om på ett par ställen.
– Gode tid! Måtte vi inte skämma ut oss över hela bygden, du och jag, Achilles. Bli kallade för ”Hulviks-nattvandre.”
Den här bondgården låg längst bort, så nu var de en bra bit hemifrån. Det hade inte varit möjlig att ta en genare väg för den där taggtråden som satt så tätt så knappt en fjäril kunde ta sig emellan utan att stanna upp och se sig för.
Det pep och sved i Moas luftrör, när hon ömsom sprang ömsom kröp och snubblade fram mot järnvägen. Det var astman som var på gång. Måtte inte den slå till på fullaste allvar! För då är vi sålda, tänkte hon och klappade Achilles för att inge honom lugn.
Nu gällde det att bli först bort till järnvägsbanken. Hann korna dit före henne … Vart skulle hon och Achilles då ta vägen? Nu kände även Achilles att det var något som inte stämde. Moa sprang, det noterade han, men han kände även lukten av hennes stresshormoner. Det stack i nosen.
– Fort Achilles, väste Moa och slängde katten vårdslöst över alla taggtrådarna.
Han landade på den hårda järnvägsrälsen, och Moa band fast kopplet i en stolpe. Strax därefter kom en kossa stressande åt deras håll.
Moa lade sig på mage och försökte kravla under taggtrådarna. Men det gick inte. Taggarna fastnade i jackans tyg. Kvickt vände hon sig på rygg och började hasa sig under, samtidigt som hon lyfte lite på nedersta tråden och lösgjorde taggtrådstaggarna när de fastnade.
Kossan närmade sig med bestämda steg och en kollosalt nyfiken blick … ungefär som: ”vad håller du på med människa?” Kossan frustade till alldeles invid Moa. Andedräkten luktade klöver.
De andra kossorna höll sig på behörigt avstånd, någon meter eller så.
Ledarkossan flåsade av ansträngning på grund av brådskan. Hon fick ju hela tiden lov att öka farten, för att nå fram, innan varelserna försvann. Hon ville förvissa sig om vilka de nattliga inkräktarna var. Givetvis ville hon även se om det var något som kunde vara ätbart. En baskermössa eller liknande skulle inte smaka fel i den mörka natten. Kor äter både baskermössor och flera hekto jäst om de får chansen att plundra en förskrämd individs skolväska. Det visste Moa.
På en bråkdels sekund var kossan framme vid Moa:
– Jaha, du …! Hej på dig du! – och tack min Gud för att du har ett juver, gnällde Moa, där hon låg på rygg i gräset under taggtråden. Då lär du inte vara så farlig, men låt bli att flåsa så-där! Din andedräkt luktar klöver. Håll in tungan också är du bussig!
När Moa krokat loss trådens taggar från jackan och nästan hade tagit sig in på andra sidan stängslet, slängde kossan ut tungan så långt det gick. Jesses – vad den rev! Det gjorde riktigt ont, så vass var den. Kossan hade inte tänkt tvätta Moa … nej, det var något matnyttigt alldeles bredvid Moas ena öra som kossan ville ha, och råkade av misstag slabba lite över Moas ena kind. Den tvättlappen var inte av mjukaste material, det kunde Moa konstatera av bara en enda slick. Det kändes som om kossan hade haft sandpapper på tungan. Moa blev alldeles blöt om kinden. I övrigt var kossans andedräkt varm, fuktig och kärleksfull …
Kossans ögon var stora och runda och tycktes nästan lysa av ren förundran över att det fanns en människa vaken vid denna sena timme. Hon tyckte kanske om att få lite mänskligt sällskap. – Någon att idissla ihop med så här nära vargtimmen. Ja, vad ska man tro. Kossan var åtminstone inte fientligt inställd. Så här i det bleka månskenet, såg hon ju riktigt trevlig ut.
Achilles såg ut som en katt på ett Påskkort. En katt som är på väg i hög fart mot Blåkulla. Svansen som en julgran och det korta håret på ryggen stod på ände, så ryggen fick konturerna av en ödlelik dinosaurie.
”Vad är det här för en kvällspromenad …? Och de här bufflarna, hur länge ska vi umgås med dem och hur farliga är de, kommer de att sluka Moa-matte nu när hon ligger där på rygg, helt hjälplös. Och jag då…? – vad ska det bli av mig… fastbunden här vid gärdsgårdsstören … ska jag sitta här till dödagar …?” Detta var några av Achilles dystra tankar.
När Moa äntligen befriat sig från både kor och taggtrådar hade klockan hunnit bli så mycket, att folk gå till sängs. Det var släckt överallt i gårdar och hus. Endast hos tandläkaren – som bodde precis på andra sidan järnvägen – var det tänt. Men där brukade det ofta vara hålligång till långt in på natten.
– Åå, Achilles, nu kan vi blåsa ”faran över”, tror jag, tillade Moa.
De skulle ta en lugn promenad på den gamla nedlagda järnvägen. Härifrån var det inte långt kvar hem. Gode Gud! så skönt det skulle bli att få andas ut. Det skulle bli lite skumpigt, för det gällde att kliva mellan syllarna.
På dagtid, brukade folk promenera här eller ta en sväng för att rasta hundarna. Här var det ingen biltrafik.
Nattvandrare som Moa och Achilles var nog inget som hörde till vanligheterna.
– Älskling, vi klarade det, kuttrade Moa i Achilles ena öra och pussade honom så att hälften varit nog. Nu ska du i alla fall få gå på egna ben, som jag lovat dig, jollrade hon.
Hon satte kopplet i friläge, så han kunde gå fem meter före henne om han ville. Han gick inte fot som Zaraj brukade göra, men glad att till sist få börja gå för egen maskin masade han sig iväg en bit före Moa.
Glädjen blev inte långvarig … Oh, nej! Det kom en bil borta på vägen, när de var exakt mitt för tandläkarens tomt som gränsade mot järnvägsbanken. Bilen svängde in till tandläkaren. Utebelysningen tändes och hundarna släpptes ut. Tandläkarens hundar var aldrig kopplade, de var vakthundar och stack inte sin väg. Men om de fick upp vittringen på katt och människa alldeles i närheten … hur skulle det gå då …?
Achilles var vid det här laget less på alla upprörande scener och började tjuta som bara en siames kan.
– Mjaaauo – aauoo – aaauuuh!
Det hjälpte inte att be honom vara tyst. Hur skulle det här gå. Hundarna kunde ju höra dem och väcka intresset hos tandläkaren och dennes sena besökare!
De behövde bara titta bort mot järnvägen, så skulle de utan svårighet – i den dunkla belysningen från ytterlamporna – kunna se Moa och katten.
Vad skulle de tänka om de såg Moa vara ute och katt-natt-vandra – mitt i stjärnklara sommarnatten?
Moa slängde sig kvickt ner över den vettskrämda kattstackaren. Flängde upp jackan och skylde Achilles. Hon trodde att hundarna inte skulle känna vittringen lika bra då. Hon hoppades att Achilles vrålande inte skulle höras bort till hundarna lika bra om oljudet dämpades. – Moa var minst sagt skräckslagen vid det här laget.
Tänk om tandläkaren tog sig en titt för att förvissa sig om vad hundarna skällde på, och fann henne liggande som död – mitt på järnvägen – med katten under sig. – Så fruktansvärt förnedrande. Moas hjärta dunkade så hårt att det susade i öronen på både henne och Achilles. Hon började klia honom under hakan och på magen, för att lugna honom. Viskade och flåsade för att försöka få katten att tro att allt var som det skulle. Men den enda hon kunde lura, var nog sig själv.
De fick ligga på rälsen en bra stund innan främmandet gav sig av, och tandläkaren tog med sig hundarna och gick in. Ytterlampan lyste fortfarande när Moa till sist reste sig upp, och med katten hårt tryck mot sig skyndade förbi.
Herre Jösses! Äntligen var faran över! – Var de verkligen ute på grusvägen?
Moa tittade åt både höger och vänster.
– Åh, så ljuvligt, helt underbart att ha grus under fötterna och dessutom slät mark att gå på, stönade hon.
Till sist fick Achilles gå hur långt i förväg han ville. Enligt kopplet – fem hela metrar. Det vågade han till sist göra. Det var underbart, tyckte han och la iväg med långa springsteg.
Nu var de så nära sitt eget torps uthus, så nu kunde han känna igen sig. Han skyndade på stegen så Moa nästan fick halvspringa. När de närmade sig infarten till deras stuga, tvärstannade han. En grå boll for ut mitt framför honom. Han var nog inte säker på vilket slags djur det var som så fort kommit utfarande ur gräskanten och som lät som en aktersnurra i miniatyrformat. Achilles hoppade först baklänges. Han blev nog skraj, men hälsa ..., det hör till god ton att hälsa på grannar. För att det var en granne, det förstod han. Fast fy … så vassnäst den där varelsen var, och så starkt den luktade. Achilles ryggade baklänges ytterligare en bit efter första försöket till hälsning.
Det var Mor Igelkott som så brådskande hade klivit ut mitt i vägen.
Moa hade gett Igelkottshonan ett fint namn: Hon kallade henne: Grevinnan. Ungen hade hon kristnat till Lorden. Han fanns nog där inne bland löven någonstans, han också. Dessa två hade tydligen också gett sig ut på nattpromenad, men det var mer förståeligt, för nu var det ju deras timme.
Sommarnatten var ljus. Några bleka stjärnor avtecknade sig på himlen, men de hade inte Moa haft tid att titta på. Inte den bleka månen heller, som följt hennes och Achilles förehavanden, så som hon hållit igång.
Grevinnan slog sig i slang med katten. De båda stod mitt på grusvägen och lät sig belysas av det kalla månskenet. Grevinnan stod framför katten, småmuttrande på igelkottars speciella sätt. Det verkade nästan som om hon spärrade vägen. Moa tyckte att det lät som om hon snackade allvar med Achilles. Kanske förmanade hon honom att inte ränna ute så sent, när grävlingen var alldeles nyvaken. Den tyrannen bodde ju där borta under logen. Dessutom brukade han vara hungrig vid den tiden. Vem grävlingen var farligast för, Achilles eller för Grevinnan själv, hade hon inte stor aning om.
Moa stod alldeles dyr still för att inte skrämma Grevinnan. När Moa spände hörseln genom att sätta handen bakom ena örat, lyckades hon uppfatta lite av vad igelkotten sa.
Grevinnan sa faktiskt något om, att hon tyckte det var fel tidpunkt för Moa och Achilles att vara ute och ränna… Achilles var villig att översätta till Moa vad Grevinnan pratade om. Han fortsatte därför att tolka Grevinnans tal: Hon undrade när hon nästa gång får tunnpannkakor med sylt. Lorden äter så bra då, påstår hon. Mjölk kan du strunta i, hälsar hon. – Av den får Lorden bara ont i magen – men gärna lite järnhaltigt vatten, helst utan skiffersmak, om det går att undvika! Häll gärna upp vattnet i en stor skål, nu när det är så torrt. – Fiskbullarna som hon fick serverade idag, kan kvitta”, hälsar hon. Blodpudding och havregrynsgröt är inget som de längtar efter när det är varma dagar. – Makaroner …? Jo, det kan gå an, men då ska det vara lite italiensk köttfärssås med också. Inte bara det ena. Potatis är inte heller nödvändigt och då rakt inte sill! Kasslern kan någon annan få ta hand om. Så gott om vatten så det går att släcka törsten efter en sådan måltid, finns det inte var som helst, hälsar Grevinnan.
Hur en Igelkottsfamilj kunde leva i fred och frihet och samsas under samma uthuslänga som flera sambopar av djurarten Grävling … Det var för Moa en gåta, så hon bad Achilles fråga om de var ovetande om varandra. Grevinnan hade svarat att det var annorlunda i djurvärden … Där åt man inte upp sina grannar eller mobbade ut en annan ras! Inte ens om rasen råkat tillhöra den vanliga husmanskosten för infödingarna – (alltså grävlingarna) Det hade bara blivit så att de kommit att bo under uthusen samtidigt. Vem som bosatt sig där först visste ingen. Därför var det ingen som kunde säga att de hade hittat stället först.
När så äntligen Moa och Achilles låste upp sin stugdörr, möttes de av tre undrande katter. Klockan var närmare halv två. Deras ”lilla promenad” hade tagit över fem timmar. Nästan en hel arbetsdag. De andra katterna ville knappast kännas vid dem, när de kom hemrumlande så sent.
Dessutom spred sig en stark odör om dem. En blandning av: skunk, räv, ko, hund, får, häst och koskit, väl blandat med gräs, hö, lera samt även jord och mycket mer onämnbara aromer som huggorm, kopparslå från järnvägsrälsen. Nej, det blev för mycket. – Ingen grillning blev det heller. Moa slängde sig ner på soffan sedan hon druckit några liter vatten och Achilles, han började tvätta sig. För han sa att det luktade hundlort av honom, sedan Moa vräkt sig över honom där borta på järnvägen. Den som på dagtid trafikerades av både folk och fä. Dessutom lämplig för hundpromenader. Ormar brukade ligga där och solbada, det visste han. – Rävar fanns det gott om. De kunde säkert ha gått där strax före honom och Moa, för att slippa utsätta sig för kossornas nyfikenhet och alla vassa taggtrådar.
För att skapa extra skräckspänning i sin berättelse upplyste Achilles sina kattkompisar om att även grävlingarna var ute på jaktstigen vid en så sen timme, som när Moa och han hade varit ute. ”Grävlingarna käkar gärna katter om de kan komma åt”, tillade han. Till och med lugna Sikita fick sina cornish-vågor att rulla, som om en havsbris gång efter annan rullat igenom dem.
Stövlarna var det enda som Moa fick av sig medan Achilles var vaken. Visserligen var han inte vaken så värst länge. Han var inte fysisk överansträngd. Nej då! Han var själsligt utmattad av skräck. Moa däremot, hon måtte ha varit helt slut. Hon började snarka, så Kamero sa:
– Nä, grabbar nu går jag och lägger en tass över gapet på henne. Det där ljudet är rakt inte kvinnligt och det är föga njutbart att lyssna till. Dessutom väcker hon den där opererade kraken Achilles, som nyss somnat efter sin farofyllda färd tillsammans med henne. Vad skulle de ut och göra.
– Det var en konstig promenad, det må jag säga. Är det inte det jag alltid har sagt: Genvägar är senvägar! avslutade Zaraj kvällens småprat och kröp ihop tätt intill Achilles och de andra.