Kap 2 Princens uppväxt och försäljning
Visst hade jag hört talas om slavhandel, men det var svarta slavar jag hade hört talas om, och jag var ju vit. Helt vit från fot till hjässa, så att säga. Så vad rörde det mig? Fast nu är jag svart, nu när jag skriver det här. Jag blev svart så småningom! Hur det nu kunde bli så, det är morsans sak att förklara, eller …
Nähä! Det är det inte… när jag tänker efter. Hade hon fått bestämma vem hon skulle älska med, hade det absolut inte blivit med en tysk löjtnant, för hon avskydde namnet Adolf och i all synnerhet om det satt ihop med en som de kallade Hitler. Det är besynnerligt för jag vet att min far inte hette vare sig Adolf eller det senare … Han hette: Shiva´s Leonardo, fast tysk var han ju och det kunde ju vare sig morsan eller jag ändra på. Snäll och hederlig är den katten, det kan jag svära vid min svans – att han är!
Jag är uppvuxen med min mor, farsan drog eller rättare sagt han fick inte stanna och ta hand om mig för sin ägare. Jag saknade ju syrran, men morsan gjorde så gott hon kunde och de unga fodervärdsmänniskorna också. De som vi bodde hos. De lekte med oss och skötte oss på alla de bra sätt man kan sköta en så intelligent katt – som siamesen är. Jag lärde mig tala, på svenska, menar jag, av dessa ungdomar. Kattspråket, modersmålet alltså, det kunde jag ju redan innan jag var född, så det vållade mig inga svårigheter.
Nu minns jag inte om det var hos uppfostrarna eller om det var hos slavhandlarna … (hos de som sålde slavarna, alltså) som jag hörde ett märkligt samtal. Jag var ju spänd och nyfiken på vart jag skulle hamna någonstans. Därför lyssnade jag noga när de pratade om dragiga gamla sportstugor med utedass. Usch! Det lät inget vidare, så ville jag inte ha det.
Torrtoa och något som de kallade mulltoa pratade de om. Ja, mulltoa … hurra! Det var jag van vid. Det var torrt, varmt och ingen lukt … det stämde, precis så som de sa, och att det gjorda försvann – det var också sant, för nästa gång jag eller morsan gick på toan, så brukade det gjorda vara borta. Det vi hade gjort förra gången, menar jag förstås.
Fast nu la sig en myndig röst i samtalet: ”Ni ska givetvis ha elektrisk toalett”, sa rösten. ”Något som är bättre finns inte på marknaden!”
Ja, men det skulle ställa sig dyrt och det ena med det andra, var det någon annan som tyckte. Jag fick väl se vad de hade för något slags dass, när jag kom dit, tänkte jag och somnade en stund.
***
Dagen för resan till det nya hemmet, kom givetvis. Det var spännande, för det skulle finnas kompisar där, så jag skrek: ”Heej dååå, farsan … Nu sticker jag ut i vida världen…!” Han var instängd i vardagsrummet så jag fick ju aldrig skaka tass med honom – till ett ordentligt farväl eller adjö – som jag önskat få göra. Fast jag hörde hur han ropade genom den stängda dörren: ”Sköt väl om dig min gosse och glöm aldrig att jag älskar dig, Prince!”
Det var väl fint sagt av en tysk …? Om det nu händelsevis är någon som skulle tro att jag är släkt med Hitler, för jag har en rejält svart mustasch jag också … se! Hela näsan är mörk.
Jag anträdde resan i en ganska elegant bur och jag blev vänligt bemött. Den där mannen som var med, han var intressant, för han pratade om en rastgård, där man kunde vara ute och leka och klättra i träd. Det måste vara Edens Lustgård, tänkte jag. Att det var en lustgård, det höll Matte Moa med om, när jag allra första gången kallade trädgården så. ”Ja, du har så rätt min lille Princeman, sa hon, det är en Lustgård … en mycket lustig gård, skulle nog jag vilja säga förstås”, tillade hon.
”Det finns en förklaring till allt det där som nu är igenväxt och mest av allt liknar en djungel eller förvildad tajga. Fast du är för liten att förstå dig på mänskliga tragedier”.
Jag förstod inte riktigt så jag jamade lite frågande. ”Det har varit nog med tragedier för dig, Prince, som mist din syster och fått lämna din mamma och längta efter henne så att du snuttar i sömnen på din egen lilla tass.” – ”Stackars dig, min Prince”, fortsatte MoaMatte och pussade mig på det enda ställe där jag är riktigt kittlig!(magen).
Det rös över ryggen på mig. Förresten så slutade jag att säga matte nästan med en gång, för en del sa Bitte, andra Mimmi och en del var så artiga att de sa fru … och så sa de ett efternamn som påminde mig om vatten, nej… usch o fy! Vik… det påminde om vatten, och det hade jag fått nog av, så jag sa inte vare sig matte, mamma eller morsan eller något av allt det andra. Utan … jag sa Moa … och nu får hon heta Moa även av de andra katterna. Alla säger vi Moa nu, för då vet vi vem vi talar om eller ropar på.
***
Nu ska här städas, sa Moa en dag och hon grejade och fejade så hår och damm rök. Hon drog hela tiden den elektriska toaletten efter sig. (Förmodligen den som de talade om i Skövde, strax innan jag flyttade) – Vid något tillfälle hade Moa nämnt om att hon hade haft blåskatarr, så det var väl så att hon ville ha nära till toan, tänkte jag. Fast ett sådant oväsen den förde, det hade aldrig någon sagt något om, när de pratade om sportstugor och dessas olika dass. Att detta var ett gammalt hus det såg jag ju på en gång. Vid nybyggda hus finns ju ingen igenväxt trädgård. Fast här fanns det ju även mulltoa dessutom – för oss katter, menar jag givetvis. Exakt samma mulltoa, som jag hade i Skövde. Bra för mig som inte var van annat. Men visst är jag vaken och öppen för andra toalösningar. Man får väl pröva sig fram, tänkte jag.
Helt plötsligt blev den elektriska toan tyst och stod framför köksbänken och Moa hade börjat med att sortera post eller vad det var. Nu eller aldrig…! tänkte jag. Nu ska jag passa på och pis… för inte ville jag sätta mig och pinka, när den väsnades så hemskt. ”Oh, så skööönt!” Jag hade varit kissnödig länge, men det var så jobbigt att gå uppför trappan till övervåningen där mulltoan fanns. Mina ben var ju så korta då på den tiden, att det nästan var en omöjlighet för mig att klara den där hala, vrånga trappan varje gång man skulle på toan.
Sedan kröp jag ihop bredvid Zaraj o Kamero och blev tvättad lite på huvudet och en aning i rumpan också. Där somnade vi alla tre, men väcktes av Moas underliga snack:
– Men vad i … vad är detta? Inte kan det ha kommit in vatten här? Men kära nån, det är ju en stor pöl under dammsugaren! Jag har inte sugit i något blött. Jag måste ta ur påsen och se efter… – Ooooj, oj! Den är nästan full med damm, men det droppar ur den ändå …. Gode tid! Det måste vara Princen, men varför sätta sig på dammsugarens galler och kissa rakt ner i maskineriet? För det måste han ha gjort, annars skulle det inte ha kunnat rinna ner genom filtret och ner i påsen! Ahaa! Det luktade kanske kiss …, för jag suger ju upp spån från toalådan, så han trodde kanske – att detta också var en toa, mumlade Moa. Ingen dum katt, i så fall.
Där avslutade Moa sin långa monolog, gick till städskåpet, hämtade en nu påse och satte den i dammsugaren och så var det klart att fortsätta städningen.
Så var det med den saken … Nu vet jag att det inte var den elektriska toan som jag trodde att det var. Förargligt, men jag talade aldrig om den fadäsen för de andra grabbarna. Det kan få vara en hemlighet mellan mig och Moa. Man behöver inte bikta sig inför andra, så fort man gjort något galet eller fel. Det sa alltid min mamma till mig. Man har rätt att ha lite hemligheter, menade hon. Visserligen förstod ju Moa – men hon har så dåligt minne, så det kommer hon att glömma, innan hon hinner skvallra för de andra Siames-månsarna. Så dä så!
***
Jag borde väl nämna lite om de katterna som blev mina kompisar på det här nya stället. Så här var det: Först när vi anlände till det nya hemmet, trodde jag inte mina ögon. Tre stora otäcka siameser ställde sig på parad framför resboxen, där jag var placerad. Jag kikade försiktigt ut genom de gallerförsedda oglasade fönstren i resburen. Två av bestarna var så lika att jag undrade om jag börjat se i stereo också. Min hörsel är ju i stereo sedan födseln.
Två siameser var blåmaskade! Alltså: de hade blågrå, strumpor och svans. Öronen och ansiktsmasken hade också den färgen och kroppen var nästan vit som snö. Snyggt faktiskt! Den största av dem hette Kamero. Den där lille kraken som såg likadan ut som den här Kamerokatten, hette visst Ikaros.
Så fanns det en mycket vacker brunmaskad siames, han satt vid sidan om dessa två andra. Hans namn var Zaraj och var äldst i gänget. Hela femton år var han visst. Han hade kaffefärgade öron och ansiktsmask – strumpor och svans i samma härliga kaffefärg. På kroppen var han mörkt beige. Jättesnyggt, tyckte jag.
Fick ju se senare att han hade höstat in en hel del rosetter som det stod Domarens Bästa på. En var från Karlstads kattklubb, men där fanns även rosetter från Norrköping och Linköping, rätt många faktiskt och det fanns även kokarder (för så heter rosetterna) från Enköping och andra städer också, fick jag se. Det var visst ett snyggt siamesgäng det där, för Kamero han hade Domarens Bästa från Linköping. Där hade han tävlat mot sin egen far och ett antal halvsyskon och kusiner och någon annan smörja också … ”ursäkta språket”.
Så fick jag ögonen på en rosett från FIFE. En vit stor tingest som hänger alldeles för väl synlig över bokhyllan här i mitt nya hem. Sett från mitt håll i buren. Den sitter den alldeles för iögonfallande. Jag undrade ju vad det var, så jag frågade Moa.
– Det är ”FEDERAL internationale FELINE” kokarden, svarade Moa, fast jag kan inte uttala det på franska, men den lär ska ha kommit direkt från Frankrike och delas visst inte ut så ofta, efter vad jag hörde en klubbkompis upplysa mig om. ”Den har Kamero tagit hem”, talade Moa om för mig.
Jag kände mig lite blyg inför så många fina katter och den där jättehögen med kokarder. Alla satt inte på väggen. Nej! men de låg i en hög inne i ett glasskåp i bokhyllan. Det såg ut som en hässja ute på bondvischan, tyckte jag, fast ville de skryta, så visst kunde de få göra det i fred för mig. Kokarder var inget märkvärdigt där jag kom ifrån. Så dä så! De skulle ha sett min farsas, tänkte jag … ha … då skulle de nog ha tigit! Även Moa skulle ha blivit tyst. Fast jag hade tyvärr ingen rosett själv, inte ännu, fast vem vet?! En dag kanske …
Man kan inte veta vad framtiden har i sitt sköte, när man bara är en och en halv decimeter, svans ej inräknat. Jag fick skryta med att det gick åt en hel sjukpension för Moa, för att kunna köpa mig! Ponera, att en annan högre studerad sjukpensionär hade haft 30.000:- kronor som ersättning för sjukdom. Då hade jag ju kostat så mycket, alltså 30 000 sjalar, annars blir det ju fel! En vara som ska kosta lika mycket som nästan en hel pension för en person, skall ju rätteligen kosta lika mycket för en annan person. Oavsett om den personen har högre pensionskronor… annars finns det väl ingen rättvisa… eller gör det dä? Fast jag inte begriper, menar jag.
Jag skulle bli brunmaskad, men färgerna kommer inte förrän man blir lite äldre. Jag var bara en bit på väg att få strumpor och färgad svans. Öronen var stora som paraboler och satt långt nere på halsen, det ska de göra, fast det känns förfärligt otäckt. Man hör sitt eget hjärtas slag så väl, men man vänjer ju sig – tack och lov.
***
Tre stora siameser var alltså vad jag mötte, på det nya stället. Jag darrade lite i knävecken, när jag klev ut ur buren. Höll mig ganska låg. Det var Zaraj som tog första steget. Han luktade på mig. Först nosade han fram, sedan bak. Han rynkade på nosen, och sa sedan lite överlägset:
– Fy, fasiken du stinker ju parfym så det svider i nosen.
Det måste ha varit en dyr parfym, för Moa och farbrodern som var med och hämtade mig på sin semester, sa att den satt kvar i min päls en dryg vecka. Inga dåliga grejer, det inte. När Zaraj hade luktat mig där bak också, då sa han så här:
– Du luktar inte vare sig hona eller hane, så du är nog ingetdera, men ren är du i alla fall. Det är huvudsaken. – Ta och ät lite nu efter resan och gå sedan upp på övervåningen och leta upp Moas säng, för där har jag min liggplats. Där slaggar jag, förstår du pysen. Du kan behöva vila lite efter en strapatsrik dag, för det antar jag att det har varit! (Zaraj visste nog hur det brukade gå till, det lät så.)
Jag gjorde som Zaraj sa, och väl uppe hos honom somnade jag. Det var en drömlös sömn och det var ju varmt och gott hos Zaraj. Att Ikaros svor åt mig och förbannade mitt inträde i detta hus, försökte jag att strunta i. ”Slå dövörat till”, föreslog Kamero, den större av de två blåmaskade siameserna. Fast vad trodde han? Jag hade inget dövt öra! Mina öron är stora så de skulle passa till en elefant och då är det inte lätt att låtsas att man inte hör.
Hur länge kriget mellan Ikaros och mig pågick, det har jag glömt. Länge var det i alla fall. Än i denna dag kan han retas muntligt. Brottas gör vi mest på skoj nu, fast han kan bli irriterad ibland och säger då att jag är ett efterhängset yngel. Jag har ju fått många smeknamn, men det är inget konstig. Kärt barn har många namn, sägs det. Sloköra … är ett namn som jag fått av en Orsatant! OK! Det är inget fel på det. Siameserna har hur vrickade smeknamn som helst! Fast nu vet jag ju vilka individer Moa menar; även om hon använder knepiga tilltalsnamn på dem. Numer kallar hon ju mig för ”lilla Gisen …”, fast utan R, men det är meningen att det ska vara där, för det fanns där från allra förta början. Blådor kommer det att berättas om en hel del, men det är ingen annan buse, än den som numera är min fosterfar; alltså Kamero.
Zaraj gick i pension i våras. Det var inte mer än rätt, för han började se ruggigt sliten ut, men det berodde på hans höga ålder! Alltså inte mitt fel! Har dåligt samvete, för kanske – i alla fall – att det är en del av min påfrestning som gjort honom så skraltig. Men nu har han ju ledigt och leker bara med mig när han känner att han orkar och vill.
Ikaros, eller Blåmesen som han också kallas ibland, äter gröna mikrotinade ärtor. Jag tänkte fråga om han verkligen var en siames … eller om han kanske var en välpälsad ödla. Med tanke på ärtorna, så kunde han kanske vara en varan (en ödla) Jag vågade som sagt inte fråga, men nu vet jag att han är en katt, i alla fall.