Kapitel 21 Hur man enkelt drar ur spik

MOA LÄSER DIREKT UR SIN DAGBOK:

Nå, det är inte bara tassarna som en siames använder. Hemma i Karlskoga ställde jag mig på lur, för att få veta hur de bar sig åt för att komma ner i källaren. Det var Zaraj som skötte den sysslan. Han var en otroligt intelligent katt.

Egentligen är det ju bedrövligt att försöka överlista så här kloka djur och förstöra för dem – när de funnit på knep och lösningar för att kunna fortsätta med en sak som de tycker är rolig. Som att kolla musförrådet och fuktnivån i källaren.

Jag hade inte hunnit få dit krok på den dörren ännu,

och lås – där en nyckel passar, har det aldrig funnits på det här stället, inte under den tid som jag har bott här och förmodligen har inga nycklar passat före mitt inflyttande heller.

Hämtade en karta gummiband, och gjorde en ögla; hanka som man säger. Hängde den om handtaget på dörren. Hanken, som jag tillverkat av den där gummisnodden, fäste jag vid inner­kanten på ett trappsteg till övervåningen, det som låg närmast i nivå med dörrhandtaget på källardörren. Fäste hanken med en sådan där nubb som har stor platt huvud, pappnubb tror jag det kallas. Relativt korta spikar.

Förstod att det inte var första gången, som Zaraj gjorde detta inbrott. Den katten var rena utbrytarkungen. Slug och läraktig.

Först kände han efter om dörren skulle gå att öppna som vanligt, genom att ställa sig på tå på bakbenen. – Ja-haja… Handtaget gick ner, men dörren gick inte upp … Detta noterade han. Kikade lite närmare på dörrhandtaget och såg att gummi­- hanken låg på! Jaha då får man jobba lite då. – Han sprang därefter upp i trappan och satte tänderna runt om spikhuvudet och drog hastig ur spiken genom rejält, hastigt ryck, spottade ut … Hanken var nu fri från trappan och blev hängande och dingla runt dörrhandtaget, med spiken kvar genom den genomborrade gummibandsknuten.

Sådär, ja…! – Nu hängde och slängde den där schiten där, nu borde det gå att öppna, tycktes han tänka, och så gick han ner för de få trappstegen och klev fram till källardörren, reste sig på bakbenen och la framtassarna tungt på hantaget … och tryckte till. Så där ja …

På så vis fick jag reda på hur det förhöll sig med den här saken. ”Spiken kunde alltså inte lossna av sig själv.” Ingen andevarelse spökade för oss heller. Men hur kan ett djur som inte förstår ens språk eller kan läsa bruksanvisningar bli så kloka. Deras intelligens går ju över vår. Det är rent rörande och denna händelse är absolut sann. Det kan jag svära ed på, om så skulle behövas.

Efter en så stor tankeansträngning hos en av dessa älskade siameser, måste man ha frost i sitt hjärta, om man inte låter dem gå ner och kolla musbeståndet i den där skunkkällaren! Att hålla dessa ”Apekatter” inne i en rastgård är inte heller det lättaste … men det tar jag en annan gång!

En siames är bra på att få uppmärksamhet, om han prompt vill ha det … Av alla mina siameser, var Achilles bäst på den saken, på sin tid, att det senare skulle komma andra nästan lika klyftiga, det visste jag ju inte då! – Men man häpnar när man får se vad ett djur kan räkna ut. – ”Det är instinkter ett djur har inga tankar …” Så säger de som tror att de vet hur allt hänger ihop i den här ytterst knepiga skapelsehistorien.

***

Tillbaka till Achilles tid: Om jag hade sytt och lämnat knapp­nålsburken framme. Då gick Achilles fram till den, öppnade sitt gap och grävde som en grävskopa med tänderna bland de vassa nålarna … Som en fakir. Till dess han fick munnen full av knappnålar, då lyfte han huvudet och det såg ut som om han tänkte säga: ”snart sväljer jag dem, dä ni! ”Detta kunde enligt hans begrepp bara betyda en sak: Matte eller Lillhusse kom till undsättning, omedelbart – oavsett vad de höll på med! – För knappnålar i magen ville de nog inte att deras siames ska ha. Därom var Achilles övertygad. När han väl hade väckt sina ägares uppmärksamhet; då började den stora utredningen: Vad vill siamesen?  Om turen var på hans sida; då skulle de göra allt för att ta reda på vad det var som han ville. (Att se en siames göra som en fakir får ens hjärta att endera stanna eller rusa iväg över hundra. Nålar åt alla håll … med vassa spetsar både inåt och utåt, det ser banne mig farligt ut, men om det var något Achilles ville, så vågade han både det ena och det andra för att väcka sina hussar och mattar ur deras likgiltighet.

Hur kunde Achilles komma på att detta var en bra idé för att få uppmärksamhet?

En del gånger satt vi och såg på TV. Då hoppade han upp på TV-apparaten, kollade noga så att han blev klar över att vi såg honom, för annars var det ju ingen idé att sitta så obekvämt på den kalla ytan. Sade vi inget, då var han ju tvungen att ladda skarpare; nämligen hänga ner svansen framför rutan, så att den långa svansen delade rutan på mitten. Då var vi ju tvungna att ingripa om vi ville fortsätta att se filmen. (Hur kan en katt räkna ut det? Det måste till fler än en tanke för att få den ekvationen att gå ihop.)

Vad tänker djur egentligen? Ingen kan få mig att tro att det handlar om instinkt.

En av siameserna, Kamero brukade stoppa in saker bakom kuddar eller under och emellan soffdynorna. Sedan gå en sväng, för att sedan komma tillbaka och se ut som om han letade efter det där, som han alldeles nyss gömde. Men var kattsingen kan den vara …? Sedan gjorde han ett överraskande hopp upp i luften och damp ner mitt över saken som han gömt, och började krafsa för kung och fosterland, tills han fick fram det gömda. Att säga att det är fascinerande räcker inte. Det var ju ett sätt att sysselsätta sig när ingen annan lekte med honom. Och ingen levande mus fanns gömd, så han kunde jaga.

Det där att Apportera … det som vi tror att det är vi som har lärt dem. Det kan vi sluta tro. Det är siameserna som lär oss att apportera. Och dressera oss så att vi ska ”gå fot vid deras sida… Den saken är det också Siameserna själva som uppfinner, medan människan inte fattar ett skvatt av vad det är som de försöker lära oss. (Jag talar av egen erfarenhet)

Achilles lärde mig så småningom att apportera, men det tog en evinnerlig tid, innan jag fattade vad han höll på med. Så tala om hur mycket en människa kan fatta utan språket som hjälpmedel. Vi begär att djuren ska fatta vad vi menar med alla våra åthävor, utan ett språk som de förstår.

Så här gjorde Achilles för att lära mig apportera: Han kom med sin evinnerliga hartass och lade ner den på lakanet så fort jag skulle bädda. Lika varje dag. Jag blev ju tvungen att kasta iväg tassen, så den inte blev nerbäddad. Jag hann knappt mer än kasta den, så var han tillbaka med den igen. Till sist…, men jag var enormt tröglärd – så lyckades han, i alla fall, till slut lära mig, att även katter kan det här som de pratar om att hundar är så bra på … Apportering…!

På så vis blev ”apportleken Achilles uppfinning. – Inte min.”

© Ingbritt Wik