Kap 31 Vem tände stjärnorna i Österlandet

En mörk sensommarkväll satt Prince på en flat sten vid den lilla konstgjorda dammen och sjöng för full hals. Han lät tonerna klinga ut över det spegelblanka vattnet. Det var tidig skymning, men de andra katterna, som satt på altantrappan kunde se hur rak i ryggen Prince var. Andäktig som en kyrkosångare sjöng han:

– Gläns över sjö och strand – stjärna i fjärran, du som i Österland tändes av – hum…huuuumm…

Där avbröt han sig, vred på sig och ropade till de andra katterna:

– Vem tände stjärnan i Österlandet?

– Trädgårdselefanten! ropade Ikaros.

– Du skall icke häda! mumlade Zaraj i bakgrunden.

– Dä gör jag väl inte heller! snäste Ikaros. Grannen kallade honom för Trädgårdselefanten.

– Du menar Ville.

– Ja, så hette visst på riktigt, han Trädgårdselefanten. Ville hälsade ju på här hos Moa ibland. Och Ville hade sagt att han kunde klippa häcken med någon sorts elektriskt såg. Och det var det som Moa berättade för grannen.

– Det var väl bra, att han ville det, klippa den där höga häcken, påpekade Zaraj.

– Neeej, sa Ikaros och ruskade på huvudet.Moas granne blev skitskraj och började stamma, det hörde jag själv – för jag satt under ett rabarberblad och tjuvlyssnade, som jag så ofta gör. Jag hade ju rymt som vanligt, och hörde med egna öron hur grannen sa: ”Nej, ta-ta-tack! Ingen T-t-Trädgårdselefant i mi-min trädgård!” Grannen såg helt förskräckt ut, när han hackade fram sitt ”nej-tack!” Stackars grannen! Jag säger bara det … Han hade nog sett lite för mycket ”över häcken…” skulle jag tro… hi, hi hi…! skränade Ikaros, nöjd med sitt bidrag till konversationen.

Vadå sett över häcken? frågade Zaraj som inte hängde med i Ikaros händelserna.

– Jo, sa Ikaros det är en häck mellan Moa och den grannen. Grannen har nog sett när Trädgårdselefanten fällde körsbärsträdet här hos Moa, förtydligade Ikaros. Så det var därför han tackade nej till hjälp med häcken.

– Förklara dig, bad Zaraj och spände ögonen i Ikraos.

– Jo, Trägårdselefanten, eller Ville som du säger att han hette … , han fällde körsbärsträdet rakt över grannes vedbod, dä du!

Ikaros skrattade åt minnet när Trädgårdselefanten nästan backat in med Moas kärra i hennes bil. Som hon skrek den gången. Även det måste väl grannen ha hört. En döv hade kunnat höra hur Moa skrek: ”stoooop”!

– Ja … då förstår jag att grannen inte ville ha Moas Trädgårdselefant till hjälp …! sa Zaraj.

Prince: struntade i de andra katternas diskussion och fortsatt sin sång, utan att veta vem som tände österlandsstjärnan! Det gick att sjunga ändå och bara lägga in ett extra mjao där det fattades något ord.

– Strålande stjä-äär-naa – strålande stjää-ä-naaaaaaa… fortsatte Prince att gala nere vid dammen. Röstresurser saknade inte den katten. Nej, då … Ingen kunde jama så högt som Prince. Han kunde höras på mycket långt håll.

Princeman hade för längesedan slutat lyssna till annat än sin egen sång som ekade bland perennerna. Han sjöng så han blev rörd själv av sången, och fick tårar i ögonen av rörelse – ”oh så vackert”, viskade han mellan varje vers, när han hörde ekot slänga tillbaka sången från grannens garage.

Det blev så underligt fridfullt i hans kattsjäl, när han hörde de smäktande tonerna glida ut över dammens vattenspegel. Någon måne fanns inte, så det måste vara Österledsstjärnan som gav det där blänket i vattnet, trodde Prince. Det var minsann vackert så det förslog, tyckte Prince, där han satt och vippade på bakfoten i takt till sin sång.

En enda ensam groda kvackade lite falskt och inte helt taktfast heller någonstans inifrån den där inplanterade vassluggen. Det var nog Grody, så det var inget att bry sig om. Froggy var bättre på det där kväklandet. Han var ju en riktig kväkare han …, menade Prince.

Grody bodde under ett par flata stenar vid dammens östra. Men hon var sällan synlig. Men i kväll satt hon på ett näckrosblad och föll in i refrängerna.

Prince sa till henne att om hon skulle vara med i doakören, så fick hon lov att sjunga tonrent. Till sitt försvar skyllde Grody på, att hon hade satt en fluga i halsen och påstod att den råkat hamna på det stämbandet hon skulle använda vid sång. Då hade Prince föreslagit, att hon endera skulle gurgla sig – eller rent av sjunga under vattnet i nästa refräng…! Det skulle ge bättre effekt, menade han.

– Jamen, hör här Zaraj, började Ikaros. Det var ju Trädgårdselefanten som hittade på alla galenskaper som hände här … Visst var det så? Visst var det han som hämtade den där stativlampan och riggade upp den vid grillplatsen när det mörknade fortare än vad vare sig Moa eller han hade räknat med. Moa sa ju att hon aldrig hade suttit i konstgjort månsken och grillat, påminde Ikaros gamle Zaraj  om. Det var väl både första och enda gången, som Moa hade varit i strålkastarglansen och kanske även Trädgårdselefanten, tillade Ikaros lite spefullt och kikade i dörrspringan för att se så Moa inte satt inom hörhåll och kunde ta del av katternas småprat. Det skulle ju ha varit lite lett.

– Nja, du har faktiskt rätt när det gäller de där sakerna som han, Trädgårdselefanten, ställde till med, men stjärnan i Österlandet var det nog en helt annan herre som tände, menade Zaraj.

– HÄPP …! sa Ikaros och knackade Zaraj på axeln.

Ikaros hostade till och pekade samtidigt som han viskade i örat på Zaraj:

– Titta …! Zaraj! – Kolla ut över dammen! Visst lyser det väl där?! – Om det inte är Trädgårds­elefanten som tänt det där ljuset – så är jag ett lejon! tillade han och piskade oroligt med svansen.

Zaraj starrbligage ut i mörka natten, skruvade på sig och sa:

– Jasså det där …, som lyser så starkt över dammen …

Zaraj och blinkade, och lutade sig framåt för att bli klar över vad det var som glittrade i vattnet.

– Hur i all…, men där tystnade han.

Han grunnade en stund, sedan sa han:

– Det där blänket … det är det du menar … det måste väl vara  … en ficklampa eller…? Trädgårdselefanten ordnade visserligen en utebelysning av solceller, men det blev aldrig bra, minna jag … Det slocknade ju i ett! – Har du glömt det, Ikaros?

Zaraj skakade på huvudet i ett försök att dämpa sitt tinnitus, men så sa han:

– Fast hur kan det lysa nu? Det är ju lite märkligt förstås, det tänkte jag inte på!

Zaraj blev konfunderad.

– Där ser du, farfar, sa Ikaros. Österlandsstjärnan lyser för fullt över dammen, precis som Prince sjunger om.

 – Ljuset kommer inte från himlen, ser du väl, pojke! protesterade Zaraj klokt och lät blicken svepa upp mot den stjärnklara himlen. Där ingen stjärna lyste starkare än den andra.

Alla katterna tittade upp mot skyn samtidigt, men inga stjärnor lyste så starkt att de kunde lysa upp dammen.  

Zaraj harklade sig och sa:

– Nu faller en pusselbit på plats. Moa glömde ficklampan där i förra veckan. Jag har tjatat vareviga dag, om att hon ska ta in den, men hon lyssnar inte på mig, avslutade Zaraj och plutade med munnen, så morrhåren pekade rakt framåt.

Ikaros sprang ner till dammen och kollade.

– Upp med stjärten, Prince! beordrade han och puffade på Princens ena skinka med båda framtassarna. Du sitter ju på Österlandets Stjärna! Med andra ord: Du sitter på den där lådficklampan. Och din häl vilar ju mot ON-knappen! Du är otrolig du … Princeman! flabbade Ikaros och ruskade på huvudet. Det är ju det ljuset; ficklampsskenet, som du sitter och begrundar och till det ljuset som du sjunger dina smäktande serenader.

Prince fullkomligt ramlade av scenen och gick in bland bladverket och satte sig bredvid Grody som tyckte att det var synd att Ikaros kom och släckte stjärnorna, för nu såg hon inte att fånga några fler insekter. ”Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är?”, kväkte Grody i ren protest ut i det bistra mörkret efter att Ikaros släckt ficklampan.

– Nä, jag tror att jag tar mig ett dopp, sa Grody, jag känner mig svettig. Jag är alldeles klibbig över kroppen … Känn! uppmanade hon Prince och drog i sitt magskinn, så Prince skulle få se hur det blänkte av svettdroppar i ljumskvecket.

– Kolla… känn här: sa hon.

– Nääää…! Det går inte! Jag har ont i mina trampdynor, förklarade Prince och lyfte på en framtass och blåste på den, för att lägga lite tyngd bakom orden, så att Grody skulle ta honom på allvar att han inte kunde känna på hennes svettiga ljumskskinn.

Grody studerade sin högra bakfots simhud. Hon hade fått svamp mellan tårna. Hon visste att det fanns något som hette fotsvamp, men hur de svamparna såg ut, visste hon inte, men hon tog i alla fall bort något som satt mellan tårna och in det bland perennerna.

Grody sa tankfullt, liksom nästan för sig själv:

– Jag begriper inte var Salamander har tagit vägen. Han är som uppslukad.

– VA…? Vad sa du? Uppslukad – Salamander, vem är det? sa Prince och fäste blicken på Grody.

– Salamander …, upprepade Grody, det är min kompis … en ödla visserligen, men i brist på bröd äter man ju limpa, säger människorna. Jag är så pass bildad så jag fattar vad de menar … och fattar… – det gör du också – Va…, Prince?

– Jag fa-fa-fatt-aaaaaaaar…! Nästan f-f-öör bra, hackade Prince fram. Jag är rädd för att han är mördad stammade han, ja... just som du sa, Grody, ”Uppslukad!”

Prince rös över ryggen vid tanken.

– Jag ska höra mig för med Moa, sa han … Hon kanske har… Jag menar … Hon kanske har sett Mr Salamander! Det tror jag att hon har. Själv har jag sett svansar efter Salamander! sa Prince upprört och svalde hårt. Hur många svansar hade han när du såg honom sist, Grody?

– Nä… Ge dig, Princeman! Salamander hade väl inte mer än sin svans, kan jag tro. Du tänker nog på bläckfiskar du, lille vän. Du ska inte hänga framför den där teven stup i ett och kvart i två om nätterna! förmanade grodan. – Det är inte bra för pojkar som du. Det har jag sagt många gånger. Lyssna på en gammal vis groda, så blir allt lättare, sa Grody och fällde ut tungan och gav Prince en blöt puss mitt på mun innan hon hoppade ner i det svarta vattnet och försvann.

– Jestanes och Salamandrar! frustade Prince och torkade sig om munnen efter grodans puss. För se han tyckte att Grody var en aning äcklig, fast det ville han inte att hon skulle förstå att han tyckte.

Prince hade ramlat handlöst baklänges av den där pussen. och satte sig på en tuva sjögräs som var planterad i en konstgjord dypöl. Han kände hur gyttjan omslöt hans svansrotsknick. Och tanken slog honom som ett piskrapp: Vad ska de andra säga? för den där leran tvättar man inte bort på en kaffekvart … Det visste han.

Så kom han på det! Leran skulle få sitta kvar tills den torkat, då kunde han bara skaka på sig så skulle skiten ramla av. Ikaros var inte så noga med sanningen, så varför skulle Prince behöva vara något slags sanningsvittne. Prince beslöt sig för att han skulle säga att han träffat Mr Salamander och att denne hade sagt att Princens svansrots-knick skulle bli bra av gyttjebad. Om han sa så skulle Ikaros gå på det, trodde han och klappade med ena tassen på sitt magfläsk.

Prince misstänkte att när Ikaros fick höra talas om  Salamander, skulle det säkert rulla runt i magen på honom, ifall han hade Salamander där. Det var vad Prince misstänkte. Kanske han kunde spy upp Herr Salamander, precis som han gjorde med en jätte till vårtbitare som han förtärde för inte så längesedan. Den var nästan lika stor som Moas lillfinger. Usch! Den hade varit så in i hel… seg, så den hade Ikaros inte kunnat tugga sönder. Han hade förklarat att det var inte annat att göra än att svälja den hel. Det var inte bra, för det blev livligt i magen efter det den kommit dit ner, hade han berättat. Efter en kvart spydde han därför upp den på vardags-­rums­­-mattan.

Moa hade skrikit för hon trodde det var svartnat blod som han spydde, men det var den där blåblodiga vårtbitarens blod som var så grant. En adlig vårtbitare, måste det ha varit. Kanske det var därför som han var så stor. Fast Moa sa att det var en otäck larv med stora fötter och att den levde, trots att den varit nere i magen på Ikaros. Tänka sig att först bli uppäten – sedan uppspydd och klara allt det – men sedan bli krossad med ett papper av Moa … det tycker jag var mer än hedniskt gjort av henne. Hade han klarat alla de där olika instanserna, skulle hon väl ha sköljt av honom under kranen med lite mild tvål, baddat honom tills han blivit torr och sedan släppt ut honom till Guds gröna jord igen.

– ”Där har Moa och jag olika syn på livets gång”, sa Prince i vibrato.

Nä, tänkte han, nu tror jag att jag får avsluta med en begravningspsalm, för det kostade hon inte på larven när hon kastade honom i soporna.

Prince klämde i med:

– Härlig är jo-or-den – Praktfull är Guds hi-im-eel. Genom de fa-a-gra riken på jo-or-den. Gå vi till Pa-a-a-ra-diiis med sång. – AMEN! sa Prince och glömde torka tårarna, men kom ihåg att välsigna den grönsvarte vårtbitarlarvens minne i efterskott.

– Gud! Så du ser ut! skrek Kamero åt Prince när han kom släntrande nerifrån dammen. Vad i all världens dagar har du nu haft för dig? Du har lerjord på hela bakpartiet!

– Vet jag väl! Jag har varit på jordfästning, svarade Prince och kom ihåg att han inte torkat bort sina tårar efter ”minneshögtiden”.

Därför skyndade han sig förbi hela kattskaran med en förklaring om att han var nära svältdöden och måste kasta i sig något ätbart – omedelbart! Så han slingrade sig ifrån vidare kommentarer från de andra.

– Värst så bråttom han fick då, hördes Ikaros ironiska tillägg.

© Ingbritt Wik.