Kapitel 34 Svårsmält Harskank

Dagen efter veterinärbesöket, satt Kamero och sparkade sig på halsen så håret yrde över frukostbordet. Han satt på klätterställningens näst översta hylla.

Moa iakttog honom en stund under tystnad, men så kläckte hon ur sig:

– Vad håller du på med egentligen?

– Ja, vad tror du, svarade Kamero lite ansträngt, och fortsatte sparka sig. Vad tycker du att det ser ut som?

Moa blev så paff över att Kamero snäste åt henne, så hon blev helt svarslös. Den här katten som aldrig någonsin varit vare sig förarglig eller uppkäftig, svarade lite mopsigt för en gångs skull på de här tretton eller fjorton åren eller vad det var, som de hade varit sambos.

Måste titta i stamtavlan för att se hur gammal han är, flög det genom Moas hjärna.

– Jag har fått sköldlöss på halsen, pustade Kamero och vilade sitt bakben en stund för att orka fortsätta sparka.

– Nä, sådana löss kan ju du inte ha fått. Det fanns ju inte en enda blomma där inne hos veterinären, kommenterade Moa. Den enda blomman där inne, i så fall, var ju du själv, Kamero.

– Tack men – nä då! Det fanns kräk där inne … Ohyra … Det låg ju en ruggigt raggig hund inte alls långt bort från mig, såg du aldrig den, Moa?! undrade han lite förvånat. Säkert hade den sköldlöss, och han flåsade som en blåsbälg. Jag hade ju inte någon halsklåda före läkarbesöket, så vart skulle den ha kommit ifrån om det inte var hunden som smittade mig. En riktig bonnhunn var det, tror jag.

– Bondhund finns det väl inget som heter, sa Moa.

– Jo-hoe-da … en hund som bor på landet måste väl vara en äkta bonnhunn… Förresten katter … de kallas bonnkatter även fast de bor i stan … Är inte det fel, kanske…

Kamero tittade ihållande på Moa. Inte en blinkning kostade han på sig. Det här besöket hos veterinären borde han ha fått göra för flera år sedan. Då hade all pina varit långt bakom honom nu och han hade kunnat berätta för Prince hur det var när han fick sköldlöss hos veterinären, när han var där för att dra ut en tand. Nu kunde han ju inte berätta det – för både sköldlössen och tanden satt ju kvar. Han hade ju fått åka hem igen. Utan behandling.

– Sikita fick ju sköldlöss på sin körtel, fyllde Zaraj i för att hjälpa Kamero att övertyga Moa som hade satt sin värsta envisa sida till.

Kamero tog upp den tappade tråden och fortsatte:

– Veterinären sa ju att han trodde att Zaraj hade samma fel på sin sköld som vad Sikita hade haft. Han skulle skicka lite blod till Uppsala för att se om det var fel på skölden eller om det kanske var körteln, som det var fel på… Den där sköldkörteln sitter ju just här där det kliar som värst, avslutade Kamero och sparkade vidare så håret yrde.

Så klart att Zaraj hade fått det felet av någon bonnkatt som gått förbi rastgården. Bonnkatter har ju allt från Fip, leukos till kattaids, så varför skulle inte de kunna drälla sköldlöss omkring sig, precis som den där gamla hunden i väntrummet, föreslog Kamero, för han trodde att han var säker på sin sak.

– Stopp, stopp! skrek Moa. Ge dig med ditt sparkande! Min smörgås är ju snart luden av blåvita siameshår och kaffet får jag ju endera skumma eller sila, för du har ju sparkat av dig både mjäll och hår och varför hackar du på bondhundar och bondkatter. Det har du då aldrig någonsin gjort förr. Varför gör du det nu, frågade Moa och såg helt förvånad ut där hon satt och jagade katthår som flöt på hennes kaffe.

Hon lyfte resolut ner Kamero på nedersta hyllan och sa till honom att de nog måste räta ut en del frågetecken.

– Nä, nä… gumman inga svensklektioner nu, fnös Kamero. Jag är inte upplagd.

– För det första, började Moa. Vem är det som har inbillat dig att vanliga Bondkatter, som man säger, skulle vara en vandrande fara? … eller vara smittkällor till allt ont, som kan drabba en katt. Var i kattsingen har du fått det ifrån?

Kamero lät lite bedrövad när han svarade: att han hade hört det i väntrummet hos veterinären. Det hade kommit in två tanter med ett par boxar med kattungar i. De hade satt sig så långt bort från alla de andra som det gick, men Kamero hade ju bra hörsel. Han hörde hur tanten berättade att hon hade en kull siameser hemma. Sju ungar hade mamman fått och den andra tanten hade en annan konstig ras och den honan hade hon med sig nu. Så i den resboxen tultade fem ungar omkring i, berättade han. Alla skulle vaccineras.

Dessa tanter eller damer, rättade Kamero sig själv, var det som sagt att om en raskatt fick Fip, så var de i så fall smittade på en utställning av någon djäkla bonnis, som också varit där. Eller så hade de varit ute på vischan och där träffat nån sådan där stallkatt. – Fick de Leukos däremot, så hade de säkert stött på någon vanlig vandringskatt och parat sig med denne eller åtminstone umgåtts för nära den, under en längre tid. – Om en raskatt mot all förmodan utvecklade Kattaids, då var tanterna övertygade om att hela traktens bonnissar behövde avlivas för att få bukt med den hemska smittan. För då var hela bushen smittad där deras vackra ömtåliga raskatter skulle tvingas bli innekatter, för att inte råka ut för någon hemsk smitta som dessa ”bushkatter” bar på. De var inte badade på år och dag, hade aldrig sett en topz eller långt mindre hört talas om en veterinär. Mat … visste de inte vad det var. De åt bara råttor och hade magarna fulla i mask och andra parasiter, sa de där tanterna eller damerna som det heter. Ja, så satt de där tanterna och broderade ut bonnisarna.

Jag hörde ingen som sa så, sa Moa.

– Nä, du var ju iväg och parkerade om bilen. När du sedan kom tillbaka hade ju tanterna gått in till doktorn med sina gullegrisar, för att få dem vaccinerade mot allt det där som bonnissarna och buschkatterna kunde smitta dem med. – Jag visste ju inte något om sådant där hemskt förut, så jag trodde ju på dem, jag.

– Nääääääeeee! sa Moa. Jag har väl aldrig hört på maken. Det är ju evig lögn och förbannad dikt! Det måste ha varit någon rasist som kommit in, men så hemskt? Så förskräckligt. – Det är så fel så det är rent ynkligt! Glöm bort vad du hört, älsklingen min.

– Nähä … Jaha … Ska försöka, om jag kan.

Moa fortsatte:

– Det finns inte minsta procent sanning i det där. Det är en del raskattägare som vill vara lite finare än andra. Det är därför som de hackar och skyller allt på dessa andra katter. För det kan ju inte vara fel på deras dyra katter, förstår du väl. Och en syndabock måste de ju alltid ha, avslutade Moa och ruskade på sig, för nu var hon nästan arg.

– Är vi bonnissar eller vad är vi, frågade Prince, som kom släntrande ut i köket och snubblade endera på tröskeln eller om det kanske var på sina egna långa bakfötter, för att se om frukosten var klar.

– Ni är visserligen siameser allihop, men ni hade lika gärna kunnat vara en blandras eller så kallade rena bondkatter … Alla raser måste finnas och vi ska inte ha någon rasdiskriminering. Liv är liv och inte vare sig finare eller bättre bara för att det kostar pengar. Det där snacket som du Kamero hörde, skulle jag personligen vilja vända på. Clamydia hade du Kamero när jag köpte dig och inte var du billig … Du var varken bondkatt eller billig … du var en raskatt som aldrig sett annat än din egen ras, men det framkom lik förb… att din mor blivit smittad av denna sjukdom, vid en parning och så blev alla ni andra sjuka, utom Sikita, hon fick ju smittan, men blev inte sjuk på samma vis, men hon fick ju käka medicin hon också för att bli återställd. En massa fler ägare fick börja testa och undersöka sina katter just i den vevan. Och sedan mata sina fina CATS med penicillin. Inte tror jag att ursprungssmittan kom från en katt från de stora skogarna. Nä …nä, nä… Det tror jag inte på! De där damerna pratade som sådana damer gör, för att det ska låta som om de har något som är mycket bättre än vanliga katter som för det mesta är gratis: Nä fy katten, lyssna aldrig på sådant skitprat. Eller shit som prinsen säger.

Prince, som hade sluppit pälsvård, öronskrubb och ögonrengöring, var den som fick berömmet av doktorn. Det tyckte Kamero var orättvist. Zaraj och han själv som genomgått den hårdhänta behandlingen av Moa, den som kallades för ansning, hade inte gett vid handen någon belöning. Och det retade Kamero.

Kamero såg dyster ut när han utbrast:

– Vad botade doktorn för krämpa på Prince? Han hade ju ingen krämpa som man visste om, han hade ju halkat med bara för ro skull! ”Oh! Vilken fin katt!”, hade doktorn utbrustit, när Prince utan vidare stegade ut på undersökningsbordet och såg upp i ansiktet på veterinären, och sa ”tjenamjaou”.  – Prince hade väl sånär som kunnat fråga doktorn, om han skulle ligga på rygg eller på mage, så till sig över komplimangen blev han ju, suckade Kamero. Ja, det var ju fint sagt, det där som doktorn sa, men vad blev Prince botad från för krämpa, månntro? Det var kanske självförtroendet som doktorn höjde … med de där orden! Det hade faktiskt blivit mer tag i Princen, efter det att doktorn via  Princens hörsel ingjutit orden: ”Oh, vilken fin katt!” Han hade ju nästan häpnat, den där doktorn: ”Blank som om han blivit putsad med skosvärta.” hade doktorn sagt och ändå så var det ingen som ens dragit så mycket som en svabb över Princens otvättade päls eller kikat så lurarna var rena. Nej, han hade ju bara klivit in i resboxen – precis i sista minuten. Just innan tåget skulle gå, så att säga. Helt utan att bli rengjord som de andra två hade blivit.

– Otack är världens lön, vet du väl, föll Zaraj in. Jaga helt i onödan krånglade och gnuggade Moa på oss – och doktorn tittade inte vare sig på våra rumpor eller på våra rengjorda öron. Där ser man!

– Jamen det känns väl bra att vara ren, även om ingen tittade efter …, försökte Moa att försvara sin storstädning av dem.

Moa tittade sig omkring innan hon fortsatte prata:

– Vart tog Prince vägen, jag tyckte ju att han kom ut hit i köket.  Gick han igen? undrade hon och såg hur Ikaros kom gäspande in i köket.

– Han sitter ju där vid fönstret, svarade Ikaros sluddrigt, just som han slog igen gapet efter gäspningen. Men han ser ut som om han sålt smöret och tappat pengarna. Hi, hi!

Han nickade mot fönstret.

Moa följde Ikaros blick och kollade åt fönstret till. Jo, visst där satt han ju alldeles intill elementet, som om han frös.

– Men hur är det, Prince? frågade hon ängsligt.

– Jag har ätit upp en stor harskank, så jag mår illa, svarade Prince, utan att öppna munnen så värst mycket. Han bet ihop gapet, så tänderna nästan gnisslade mot varandra.

– Dra på trissor … hör på den! skränade Ikaros. Du har väl aldrig ens sett en rejäl harskank? Eller är det de där små kaninfötterna som du har förätit dig på? Visste inte du att de var till för att leka med? Har du käkat upp den nyaste kanin eller harfossingen, den som Moa köpte igår när ni var klara hos veterinären? Säg inte att du har den i magen, Pirnce!

Nu såg de andra katterna åt Princens håll och höll andan och väntade på Princens svar.

Ikaros hakade på och sa med skarp och vass röst:

– Har du käkat upp den fina hartassen, då får du sannerligen spy upp den också, för jag har inte hunnit apportera ett dugg med den än. Inte underligt att man får leta ihjäl sig efter leksakerna, när man har en stunds ledighet och vill leka, när man har en så glupsk brorsa inom husets väggar.

Princen rapade, det var något han inte brukade göra i vanliga fall.

– Om man trycker dig på magen, så kanske det halkar upp en kaninfot eller två, som man kan be Moa apportera med, sa Ikaros triumferande och snusade in och ut nästan fientligt när han tänkte på att den hartassen, skulle aldrig mer bli sig lik.

– Jamen den flög ju i trappfönstret alldeles på riktigt, förklarade Prince melankoliskt, jag är inte blind även om jag kanske anses vara dum, sa han misslynt.

– Science fiction, grabben! Hör du inte själv hur galet det låter? Du såg väl haren också kanske …? Inte bara foten, får jag hoppas. Vad ska man tro när man lyssnar på dig, Prince.

– Nä, Ikaros, det är inte som du tror, jämrade sig Prince.

– Du har hjärnspöken du … De tog dig för tidigt från din mamma, så du har nog någon traumatisk historia som skulle behöva bearbetas, slängde Ikaros ur sig, innan han började äta, sin för länge sedan stelnade frukost. – Du har inte alla hästar i stallet, med andra ord, fortsatte Ikaros när han tuggade på något segt, vad det nu kunde vara för konstigt i hans frukost.

– Stopp och belägg, viskade Zaraj som kände sig svag av både sjukdom och blodförlusten hos veterinären. Jag tror jag vet vad grabben snackar om. Han menar givetvis harkrank och inte harskank. Det är nog en harkrank som han har käkat upp. Jag såg en sådan i morse när jag gick nerför trappan.

– Mja-um, sa Prince i ett försök till medhåll.

– Du tuggade den kanske inte tillräckligt. Den fladdrar nog fortfarande runt där nere i magen på dig, men det går snart över ska du se, Prince, tröstade Zaraj, och du Ikaros ska vara mindre retsam mot lillpojken, hör du det. Du har också gjort dina misstag, det vet jag dä! Du har ju också varit liten!

Så förlöpte den dagen som de flesta andra dagar brukade förlöpa, även om både Zaraj och Kamero var krassliga.

Ikaros är ingen elak katt, som man skulle kunna tro. Nej, han är snäll och försynt och mycket blyg. Han försöker bara verka lite tuff, för att dölja det där veka som han själv tycker att ett rovdjur inte ska ha …

En hane ska ju ha kurage och mod. De gamla katterna vet att han är känslig, så de brukar sällan lägga sig i hans käbbel med Prince.

Dessutom vet de att Prince inte är ledsen så värst länge och att även Prince är en smart, men kanske lite korttänkt och drumlig katt med stor leklust och fantasi. Alla fyra katterna samsades nästan för jämnan i den minsta sovlådan. Ikaros som var minst överansträngd sjöng vaggsånger för de andra, ända tills han själv somnade. Så på det stora hela taget var det en harmoniskt gäng siamespojkar. Moa var nöjd med dem alla och älskade dem över sunt förnuft.  

© Ingbritt Wik