Ja, nog kan man säga att han kom som en vind, min lille Prince-man… Jag skulle just lägga på locket på toan när han kom som ett blåsväder… Han vet ju att jag ska tvätta händerna och då måste han titta på och eventuellt smaka på vattnet, för att känna efter om vattnet är godare direkt under kranen. Man kan aldrig veta, resonerar han. För det mesta är det godare att dricka direkt ur en kran, men det gäller att hålla sig framme innan kranen stängs igen.

Moas badrum är inte litet; det är mer än litet … miniatyr av någon sorts toalett och rengöringsanordning. Därför får man ha både små hyllor och även stora sådana för att husbergera det som behöver finnas i ett sådant utrymme. Resten får man ha på golvet. – Hyllor som ligger löst uppgillrade på något är till förtret för både folk och fä, värst för små siameskatter, påstår Prince.

Två liter vatten ryms i en vattenkanna till blommorna. Den står alltid på golvet under tvättstället, framför en massa flaskor med rengöringsmedel, och annan ”bråte”, för det kan man ju kalla alla andra saker som man måste ha där, just därför att det inte finns något skåp och ända ner till undre våningen vill man ju inte gå för att få fatt i det man behöver ha så fort man ska ha något annat än det allra nödvändigaste.

Hur som helst slutade Princens hopp upp på toans vattenbehållare – inte som det brukade. Bromssträckan hade blivit längre eller om det var hans fart som denna morgon varit högre. Det bara svischade till lite mot det vita porslinslocket – och så fortsatte färden mot tomrummet bakom toan. – Som Princen själv uttrycker det, hade inget mer hänt, om det bara hade varit helt tomt bakom. Nu var det inte så bra så landningen kunde ske på ett rent golv. Nej, det var flaskor och borstar på en hylla som låg på något icke stadigt material och under den fanns ytterligare fallfärdiga saker. Framför hyllan stod en kanna som innehöll blomvatten ca: 2 liter. Den var givetvis fylld till randen, för att blommorna inte skulle behöva få sig någon kalldusch. Att Prince fick den kallduschen istället, är det inget tvivel om.

När Prince i hög fart ramlat ner bakom toan bland alla flaskor, rasade givetvis hyllan och ännu fler burkar och grejer gled iväg. Fast allra först kom ju Princen, men tätt i hans spår följde alla grejerna. Det var en ganska klangfull entré han gjorde.

Bromsa …! Det var inte att tänka på, så han for in i vattenkannan, som givetvis välte. Den välte givetvis ut åt golvet, just där som Prince landade på sidan allra först, men av farten blev han ett kort ögonblick liggande på rygg med fyra tassar i luften.(Denna ställning är långt under ett vigt kattdjurs värdighet)

Under dessa förnedrande sekunder kände han det iskalla vattnet som inte alls kändes välgörande för hans rygg. För att komma upp blev han ju tvungen att vända sig på sidan och på så vis blöta ner sig ännu mer – totalt genomblöt blev han.

Moa-Matte, rycket snabbt undan mattan som om hon trodde att den kunde husbärgera en hel del vatten, men den var av plast så det rann ju tvärs igenom. Själv stod Moa dennna kalla vintermorgon i ett par härligt varma yllesockor. Dessa sök givetvis åt sig vätan som två svampar och både glädje och värme försvann från Moa lika hastigt som för Princen själv.

Hon fick fram en svabbtrasa och började torka upp, allt medan hon ojade sig över att allt det där vattnet skulle rinna ner genom taket och förstöra något på nedre våningen.

Prince tyckte att det var honom hon skulle ha torkat och pysslat om. Det var ju han som hade råkat illa ut.

– Det där vattnet som är på Golvfet…, jamade Prince; det är inget annat än Golvströmmen, jamade han irriterat, och den har så vitt jag vet inte skadat något tidigare, så ta nu hand om mig, jamade han uppfordrande och blängde på Moa.

Moa är ju lite trög, hon har tydliga språksvårigheter ibland, det ansåg Prince att hon borde göra något åt. Gå en kurs eller söka läkarvård, så det blev lättare att göra sig förstådd.

Skamsen kände han sig. Skakade på sig, fast det hjälpte föga. Han var blöt inpå bara skinnet. Fy, tusan vilken början på en ny dag, nös han fram.

Så småningom var i alla fall vattnet upptorkat och han vågade sig ända in … Tittade länge, som om han undrat över vad som hade hänt. Han ansåg sig inte vara anledningen till det hända. Snarare var det väl Moa som burit sig åt på någon vidrigt sätt, så allt detta hade hänt honom. Därför gav han henne en skarp blick som sa mer än ord, nämligen: Vänta du …! Jag ska nog ge igen för det här … Lita på mig!

               © Ingbritt Wik