Kapitel 49 Prince vill bli chef

Prince:

– Om inte jag får bli chef nu, så klår jag upp dig!

– Visst, kom an din lilla krympling! Du har ingen aning om vad för slags ansvar du ber om att få lägga på dina tunna skulderblad, och med så lite hår på en alldeles för smal svans kan du ju inte ens skrämma en råtta i sken! Visst att standarden på oss Mesar har ändrats, men att den har förändrats så man helt enkelt har en annan päls idag … har jag svårt att förlika mig med. Det går inte an för sådana katter att få bli chefer. Inte om du har tänkt dig att gå ut och se över ägorna, året runt. Tänk på vintern. Då får du ju få fatt i en skräddare som kan sy en overall åt dig. He, he, he, skrattade Ikaros, och fortsatte: Annars fryser du ihjäl. Skulle inte förvåna mig om du även har sämre sulor på mockasinerna än vad jag har! – Vänd upp bladen, så jag får se!

– Herre min JE…! Jag kan väl spana genom ett fönster! föreslog Prince. Fönsterdraget därifrån tror jag nog att jag tål.

– Lugna dig till dess att du åtminstone står på egna tassar. Tids nog så kommer din tid och då kan du få din eftertraktade plats som chef, sa Ikaros i ett försök att övertyga Prince om att lägga sina planer på hyllan.

Prince svalde hårt ett par gånger för att mota gråten som satt som en klump mitt i halsen. Han gick med nerböjt huvud ut i köket, för att se om han hade någonting ätbart i skålen. Något gott som han kunde lura bort gråtklumpen med – när Ikaros sprang ikapp honom och bad honom om förlåtelse:

– Min älskade vän, började Ikaros, jag menade inte att göra dig så lessen. Gå och ta dig några torrfoderbitar så ska jag läsa för dig sedan. Moa har ännu en gång lämnat sin dagbok öppen på datatangentbordet. Den är nyutskriven … den 15 nov 2006 står det, så det är färskt så det osar. Kvicka på nu, innan hon kommer hem från Prix … Det är hennes längsta utflykt, men det dröjer ändå inte flera dar innan hon kommer tillbaka, förstår du, vännen?

Ja, så satte katterna sig tillrätta ovanpå skrivbordet. Närmare bestämt på den svarta, mjuka musbrädan. Nu kunde Prince styra sina ostyriga bakfötter, för han låg själv på dem med hela sin tyngd.

Ikaros vätte sina läppar med tungan och satte igång att läsa:

Ur Moras dagbor:

DunderJohan ringde i lördags och han kunde berätta att han varit på gång för att åka till Karlskoga för att handla. (Han bor själv på ett ställe som heter Klunkhyttan.) Där bor det en del som både bränner och dricker och andra som bara köper och dricker. Det görs ju givetvis på alla andra ställen också – men dessa andra platser har kanske inte ett så passande namn som detta ställe har… Byn heter faktiskt Klunkhyttan. Ganska passande för sprittillverkning… och intag av denna dryck.

När DunderJohan tittade ut genom fönstret fick han se en gris som steppade runt på hans gräsmatta.

När han berättade det för mig så frågade jag:

– En gris…? Vad för slags gris då?

Jag trodde väl allra först att det var en människa som han ogillade som han kallade så, men han sa att det var en vanlig skär gris! Jag började då fundera på om han hade börjat se skära elefanter … för han kunde ta sig ordentliga bläckor ibland. Fast några elefanter hade han nog inte skådat. Han vidhöll att det var en gris. Jag undrade om det var en gris på riktigt.

– En vanlig skär gris upprepade han irriterat och så högt att det skorrade i luren. När jag gick ut, såg jag hur den sprang ner mot gamla E18, sa han. Tänkte att jag fortsätter ner eftersom jag ändå har bilen i garaget som är där nere. När grisen kom ner till gamla E18, tog den till vänster, berättade han.

– Men var kom den ifrån då …? undrade jag.

– Det bor ett fyllo i en kåk bortom min stuga, det är en skogsremsa emellan våra hus. Du kan se huset från E18, förklarade han. (Bara detta uttryck på personen, kunde ha gjort mig full i skratt – för när… börjar man benämna en drinkare för fyllo?) – Jo, visst säger jag, det huset har jag väl sett, men det finns ju inga uthus där! Så djur kan de väl inte ha där?

– Jo, men den kan ju vara inne, svarade DunderJohan, som om det inte var det minsta konstigt.

– Ursäkta! Det var alltså en innegris…? en sån där mininasse? undrade jag.

– Nej… för fasen! svarade DunderJohan irriterat! Det var en helt vanlig skär gris! En… vanlig gris, upprepade han ännu högre än förra gången…! Han blev nästan arg.

Jag funderade på att fråga om det inte kunde vara ett ”fyllesvin”, men så säger man inte till en bekant, inte ens om man tycker att alkoholen blir allt för rikligt intagen hos denne bekante.

– Den här personen bränner hemma, upplyste han mig. Sen sitter det där fyllot borta i stugorna och skryter om att ingen polis bryr sig om hans bränning.

Det är nog inte hos denne som han, DunderJohan, själv köper sitt hemgjorda … men den där andre mannen drar ju intresset till sig genom att tala om för alla och envar – att han bränner!

Tillbaka till grisen …! – Om inte orten hette Klunkhyttan, så skulle den här historien bara vara hälften så skojig. Det är ju just precis ortens namn som kryddar berättelsen och även drycken, förstås. Så just det att de som jag känner där nyttjar just denna dryck och dessutom i övermått, så det tenderar till uttrycket fyllo eller ännu värre; fyllesvin … gris … Det behövs ingen Johannesört för Klunkhyttan kryddar varje klunk … alldeles själv eller vad ska man säga? Dessutom att de bränner en hel del hemma just i Klunkhyttan och även dricker…! Det är ju komiskt så det förslår!

Må Personer och även Orten klara sig från Polisvantarna, för de säljer nog inte till ungdom, för ungdomar … vad är det? I så fall något som fanns på den bygden när de själva var ungdomar, i så fall. Nu är det nog ytterst sällsynt med ungdom där!

Hur som helst. När DunderJohan stod vid gamla vägen och såg efter grisen som knatade vägen fram med ganska hög fart. Då kom det efter en stund en bekant, som stannade sin bil, vevade ner rutan och frågade om DunderJohan hade sett till någon gris.

Jo…, det hade han verkligen gjort! Det hade den andre gjort också, så det var ju inga deliriumdjur som de sett i alla fall. Grisen hade även varit sedd i sommarstugeområdena på andra sidan sjön, pratades det om. Så det var väl verkligen en vanlig gris som var ute på lite äventyr. Någon äkta svinpäls hade grisen dock inte på sig, trots att det måste ha varit ganska så kyligt att gå ute så naken, som han hade gjort – om det nu var en han, det hade ingen hunnit konstatera, för den här nassen var ju ganska osocial eller om man kan säga asocial …

Vi får hoppas att denna stackars nasse får ett hem någonstans, om han av någon anledning hade mist det han hade. Kanske han hade blivit vräkt. Kanske hade han blivit försenad med hyran! Kanske var det en klok gris som tog saken i egna händer, klövar och rymde före jul …!

Så slog Ikaros ihop både boken och tassarna och kysste Prince på huvudet och sa:

– Nu grabben går vi ut en stund. Vi behöver få lite frisk luft efter den här deckaren och kolla musbeståndet.

               © Ingbritt Wik