Kapitel 50 Ansvar och bekymmer

Ikaros satt på en köksstol med utsikt ut mot hallen och trappan till övervåningen. Han såg hur Prince kom skuttande, som den yngling han är.

– Hå… Vilken hållning! Du är ju svankryggig som en gammal märr, Prince! utbrast Ikaros, men avundsjukan fanns där, det hörs en liten skorrning, men så noga lyssnade inte Prince, så han hörde det.

– Vet jag väl! – men det ska du inte bry dig om. Jag har ett tungt kors att bära, så det så. Jag har sorg – om du händelsevis hade glömt det, menar jag! Både farsan och farfar är borta, de är änglar nu! Kattänglar.

– Visst! Samma här, gosse. Vi hade ju samma fäder och farfäder. Förfäder kanske det kallas. – Så du kan ju inte ha mer sorg än vad jag har.

Här gäller det tydligen att vara värst låter det som, tänkte Prince och gav Ikaros en lång och intensiv, blå blick ur sina mörkt blå, snedställda siamesögon.

Ikaros passade på att under en tyst minut, känna efter hur han mådde och tillade:

– Fast utöver min egen sorg, så har jag ansvar och plikter till tusen att sköta. Medan du bara löper hit och dit i lek, utan minsta allvar eller ansvarskänsla. Har du någon gång tänkt på vilken enorm börda jag bär på, Prince? Och ändå är jag inte svankryggig... Ikaros bröstade sig och kliade sig lite demonstrativt på halsen.

Istället för att invänta svar från Prince, svarar Ikaros själv på det han sagt.

– Nä… kunde just tro det. Det är ett tungt ok som lagts på mina skulderblad, ska du veta lilleprince. Jag måste nu alldeles ensam se efter och beskydda både dig och Moa och försvara mig själv om jag har krafter över. Att vara chef över ett så stort revir som vi har, är inte enkattssysselsättning, kan jag tala om för dig. 

Ikaros kliade sig under ena bakfoten och fortsatte:

Det borde vara minst två starka maskulina katter, för att sköta allt på den här ranchen. Du Prince, är ju sams med fienden, så det är ju ingen idé att sätta dig på vakt vid rastgårdsstängslet, och mössen tvättar du väl på ryggen om de kommer nog nära. Hi, hi, hi.... Allra minst, skrattade Ikaros, om dom skulle visa sig, för inte försöker du att jaga fram dem. Nä, de ska dyka upp av egen fri vilja. Så du kan gott ligga kvar där i soffhörnet och leka prydnad, så länge du vill. Vältra dig i din egen sorg du, och tyck synd om dig själv, för jag har inte tid att tycka synd om vare sig dig eller någon annan, snäste Ikaros.

– Vad du tar i … Hälften kunde vara nog. Jag blir ju lessen fattar du väl, sa Prince.

– Lessen … Puh! Det är nog inget mot vad jag är, lillkatten där.

Prince satt och bet på sina bakfotsklor som var alldeles för långa. Moa hade inte klippt dem efter ordning. Helt plötsligt drog Prince in luft och tjoade på Ikaros och sa:

– Det var en kattbekant till Moa som skickade ett mail: där stod det att det fanns en Siameshona till salu … Hon var bara ett och ett halvt år. Det skulle ju ha passat oss karlar utmärkt bra... Att få en hushållerska till oss, va? Va säger du Ike? Både du och jag har ju blivit av med våra älskade anhöriga och kamrater.  Jag talar om detta för dig, Ikaros, för att du ska veta, att vi kanske kan få en riktigt rivig katta. En som tar kommandot och som även kan hjälpa dig i din chefsposition. Det skulle kanske kunna gå att ordan med omedelbar verkan. Du vet sura frunt… jag säger inte mer, men du vet att så är det, oss hanar emellan.

– Inte alltid du! Sikita var ingen surhagga! Hon hade lockig päls och om pälsen lockar sig kunde man ju tro att den gör det av ilska, men det var visst så att hon var en REX-katt, så hon kunde inte hjälpa det. När den katten var både död och begravd, blev hon helgonförklarad av Moa. – Ja, då var det så dags, sa Ikaros och drog öronen försmädligt bakåt, som han gjorde för det mesta nu för tiden.

Han såg plågad ut, när han gjorde sådär med öronen, tyckte Prince och blundade en stund.

Ikaros kände sig sliten förkunnade han, och frusen ända ut i svansspetsen och dessutom sugen på något gott att äta, så han sa så här till Prince:

– Idag har jag gjort mig förtjänt av en extra portion ärter, för jag har jobbat övertid på helgdag och det blir minst hundra ärtor i så kallat Ob-tillägg. Så mi sla här frossas. Hoppas att Moa har köpt Findus ärter nu. För Findus ska det vara om KATTEN får välja. Hum… hm! Ska gå in och kolla om Moa har startat mikron än.

Ikaros vädrade i luften utan att känna den minsta ärtdoft. Nu blev han sur på Moa och ville straffa henne genom att tjuvläsa i hennes dagbok. Så han ropade på Prince:

– Om du är snäll, Prince, så ska jag läsa en sannsaga för dig. Moa har – som vanligt – sin dagbok liggande öppen på sitt skrivbord. Kom! jamade Ikaros och gjorde en vevande rörelse med högertassen.

Prince och Ikaros travade sida vid sida in för att läsa i dagboken.

Moas dagbok.

(Detta är ett kopierat Outlook mail som varit sänt till en av Moas katt- kompis)

Hej igen!

Nu har jag torkat golvet i hallen och datarummet. Samt torkat ur fönsterhyllan i samma rum. Allra sist rev jag ner en plastblomkruka så att jorden yrde över en stor del av golvet. Ikaros tog skydd bakom soffan. Han är lite känslig för ljud, för det kan komma ett FY! om man har otur. Prince däremot, han kom sättande, för ljudet lät intressant, men samtidigt såg han förvånad ut, som om han sa: Moa …! Vet du inte att man måste välja det man vill riva ner? Sådant som går sönder eller som det blir extraarbete av, får man inte röra!

Om man har god inlevelseförmåga, då kan man se vissa ryckningar i morrhårskuddarna på Princeman, och en förebrående blick och ett högt tänkande: ”Det var tur att det inte var jag som gjorde det, för då …! Ja, jag säger bara det. Inte hade MOA nöjt sig med att plocka upp blomman och skärvorna efter krukan och sedan hämta dammsugaren, för att sedan torka halva golvet ytterligare en gång, utan att samtidigt stormskälla? NäHÄee!”, suckade Prince.

Varma Hälsningar från Experiment. avd i Karlskoga.

Moa

© Ingbritt Wik