Kapitel 53 Prince skriver brev

 

Nu har Prince fått häcken full, han har fått fler

tjejbekanta att skriva till. Han har alltså två kattor som han intresserar sig för. Han har hittat en trevlig kattfröken från Svartbäcken. Nu gäller det  han skärpa sig och skicka till rätt adress.

 

Hej Min Trissan!

 

Nu är jag inte alls glad! Kan du trösta mig tror du, Trissan? Jag har lagt magen i smöret …! Nu skrattar Moa åt mig och jag ängslas över att Ikaros kommer att få reda på det här. Då kommer han att reta mig och kalla mig för Fetknopp eller Smörblomma. Han är ju omöjlig med alla sina smeknamn på mig. Jag skäms givetvis över min enorma klumpighet, förstår du. Men jag är inte så klumpig som det låter, det är magen som är för stor, fast det är ju knappast något bättre. Inget av yvas över, det heller, så att säga.

 

Man kan givetvis undra vad jag hade i smöret att göra, men så här var det: Jag skulle försöka få mig en kaffeskvätt innan Moa hade sörplat i sig allt. Gjorde precis som Du gjorde, när Du skulle befria Katt-Änglarna i Änglaburkarna … – Alltså  tog sats från golvet och hoppade rakt upp på köksbordet. Du vet ju själv att man inte kan veta alls vad för farliga saker människorna placerar på de där höga höjderna! Just det – det blir en överraskning när man väl är där uppe. När man har landat alltså. Och då är det ju för det mesta för sent – så att säga. För sent för att ångra srpången, menar jag! Man har ju redan hoppat. Och det går liksom inte att spola tillbaka. Review kallas det visst om man ska vara noggrann. du vet jag grejar ju mycket med Moas bandspelare jag...

 

Det är inte roligt att ha magen full i smör, inte när det befinner sig på utsidan om den, alltså. För det gör mitt smör, förstår du. Ingen bra hårkräm precis … Jag hamnade ju "mitt uppe i smöret". Detta uttryck hade jag trott bara vara ett talesätt. Ända tills jag låg pladask över smörklumpen, med alla fyra fötterna spretande både åt öster och väster. 

Kan du tänka dig hur det såg ut, Trissan. Nu har jag prövat, så nu vet jag, att man kan hamna mitt i en BREGOTT-ask! Det är givetvis så här som uttrycket har uppkommit! – Tror du inte det? Någon har hoppat upp på bordet utan att veta att smöret stått på yttersta kanten, och liksom väntat på den som skulle hoppa upp. Hade det stått en bit in på bordet som det borde ha gjort, skulle aldrig detta ha hänt. Så dä så!!!

 

Detta var denna dags början – och då kan man undra hur en sådan dag kommer att sluta.

 

Nu kom jag att tänka på en sak: Jag har smöret kvar på magens utsida. Om jag tvättar mig, vilket bär emot eftersom det inte var äkta smör. Fast om jag gör mig det besväret, så att smöret kommer på insidan, kanske min förstoppning ger med sig, så jag kan schiiita lättare. Men kanske skulle jag ha haft det där andra smöret som jag tror heter Lätta… schiita lättare, kanske det menas.

 

Från det ena till det andra; Ikaros, brorsan alltså, han rymde i går. Så sent, så det var mörkt när han stack, tror jag. Han kom tillbaka vid midnatt. Hade sett spöken, påstod han. Det var nog SÄPO, eller vad tror du?

 

Att din matte hjälper dig med skrivandet har jag full förståelse för. Du är ju så ung än. Fast du får nog fart på skrivartassen vad det lider och klarar dig utan mattehjälp. Don´t worry! – Brorsan, han är en fena på att skriva på maskin, men det tycker jag är så antikt, så jag använder datorn – så ofta jag kan – för att skriva.

 

Som du förstår är detta med mitt skrivande en terapi som en specialveterinär gav mig som råd … Det var i telefon, han gav mig det rådet, så varken Moa eller Ikaros vet om detta häftiga tips. Det får bli din och min hemlighet. Veterinären rådde mig att skriva av mig mina bekymmer. Det var viktigt, menade han. Skulle prata högt för mig själv också. Det brukar jag öva på uppe i vindstrappan. Så gjorde även Zaraj. Ibland satt han och memorerade högt flera gånger om dagen. Det kallas GESTALTterapi. Mycket bra för själen. Zaraj hade fått rådet av samme veterinär. Det vet jag … Jag skarvar inte… försöker inte ens slå blå dunster i någon! Skriva är bra.

 

Kram på Dig Goding.

Din for ever

Slokis.

Prince

 

© Ingbritt Wik