Kapitel 55 Installation av nyinköpt tvättmaskin

– Hur har det gått med den där vattenkompassen som Moa skulle få låna av Stickan? Jag har inget mer hört om det, har du, Ikaros? Han ringde väl igår, fast vad hände? Moa blev ju arg på honom, tror jag.

– Blev hon dä…?

Det blev hon ju även förra gången när han var här, sa Prince och såg frågande på Ikaros. 

– När då… Menar du…, Princeman…?

Då när Stickan kastade sig över tvättmaskinen… – minns du väl. Då i förra veckan, menar jag. Han ville ju hindra Moa från att stänga maskinen, just när den var alldeles klar för att börja sin rymdfärd. Den ökade ju så fint i varv, tyckte Stickan och den hade ju till och med börjat röra sig från golvet med stora utslag. Det såg jag med egna blå ögon, men just då skrek ju Moa:

– För fasen! Låt mig åtminstone öppna fönstret, innan du låter maskinen fara åt helvete… eller var det till månen, den behöver väl inte gå tvärs igenom rutan! – Eller… ännu bättre; låt mig stänga den! Fattar du illa, Stickan…?

– Så skrek hon ju åt karlkraken. Han blev väl rädd, eller vad tror du, Ikaros?

– Nej, snälla du! Stickan blev inte alls rädd, förklarade Ikaros. Nej, men han blev förbannad på Moa, när hon slingrade in sin ena hand mellan hans båda starka armar och stängde av maskinen. Stickan beordrade ju Moa att låta honom göra ett nytt prov på den där omöjliga centrifugalkraften, för att se om han kunde få iväg SATEN eller sa han sateliten? Var det någon som kunde höra vad Stickan sa? undrade Ikaros.

– Nej, det var svårt att höra vad han sa. För han hade ju en så stor prilla under läppen så han sluddrade ju nästan lika illa som en drucken, inflikade Zaraj. Hörde du hur i sitt esse Stickan blev när tvättmaskinen varvade upp? Han blev ju nästan i extas det hördes på rösten när han sa:

Så här lät det i köket, sa Kamero och härmade efter Stickan:

”Det är inte dåligt: 1-xxx varv i minuten. Maskinen låter som en reamotor när den laddar upp i varv.”

Så rättade Stickan till prillan som höll på att rinna ut i gipan under upphetsningen inför de olika momenten i centrifugerings-­programmet. 

– Något som jag fäste mig vid, sa Ikaros, det var att Stickan hela tiden jämförde Moas nya maskin med sin egen gamla skrutt till maskin och Moa blev givetvis irriterad, när han hela tiden tjatade om att hennes nya maskin inte alls gjorde som hans egen fantastiska trotjänare gjorde, den som var köpt på 70-talet, sa Ikaros.

– Alla tvättmaskiner gjordes inte samtidigt, alltså under år nittonhundrasjuttiofem – och de som fortfarande görs … de görs inte heller efter ritningarna på din gamla maskin, väste Moa, medan hon gjorde allt för att hänga sig på tvättmaskinen för att få den i balans, så att den inte skulle ge sig iväg ut ur huset.

– Jag, måste säga att jag gillar Stickan, sa Zaraj som vaknat till och drog i sina mustaschar för att bli ordentligt vaken. Det blir en så härlig hets i diskussionen, när han drar igång Moa. Det blir ett så hemtrevligt kackel i det här, annars alldeles för tysta hus, vad säger ni andra?

Zaraj såg sig om och plutade med underläppen för att få igång någon av de andra katterna.

Stickan såg inte ut att vara bekymrad …sa Kamero. Men det berodde väl på att det inte sina egna pengar, som han lekte med, den här gången. Så nu hade han roligt, det var det som Moa också såg och blev arg på, tror jag, sa Kamero efter en stunds funderande.

Moa undrade om Stickan skulle ha varit mer försiktig då … om det varit hans egen kosing som han höll på att spela åt hell… Knappast svarade den inre rösten och hon mindes en del saker som inte var till stackars Stickans fördel.

– Stackars Stickan, jämrade sig Ikaros, vaggade av och an. Han blir alltid missförstådd av Moa, och förresten så ska jag tala om för dig att det inte var vattenkompass som Stickan skulle komma hit med. Det var något annat konstigt som de skulle mäta tvättmaskinen med, så att den stod som VÅGEN, tyckte jag Moa sa.

– VÅGEN! Nu är det nog du farbror Ikaros som är ute och cyklar. Vågen stod ju på bordet … Moa skrattade ju när hon blev tvungen att bevisa hur mycket eller lite 5 kg tvätt var. Stickan menade ju på att han brukade ta hela sin garderob i en enda tvätt. Rött, svart och vitt i samma och på samma temperatur. Den röda tröjan blev ju grå och utan färg, berättade han ju. Vart färgen tagit vägen kunde han inte förstå, det undrade han ju över …

– Ja, mja … jag vet. Färgen hade ju satt sig på hans vita t-shirt istället. För den var ju också med i den där tvätten. Det berättade han ju…Och sedan kom han inte ihåg att den varit vit när han la in den i skåpet, så det spelade ju ingen roll vad den hade haft för färg från början… Det var ju rätt antal i alla fall. Det hade ju inte blivit vare sig fler eller färre T-skjortor i tvätten, så det var ju helt okey för Stickan. Han är kul den killen. Inte alls så där petig som Moa… He, he, he… skrattade Zaraj, som älskade Stickan till varje fiber…

Jamen sa Kamero… Stickan blev ju lite förvånad över den fina vinröda färgen som ersatt den vita. Han trodde ju till att börja med, att han hade fått en extra T-shirt… Ja, jag tycker mycket om Stickan, jag också så Kamero. Oj, så mycket skinka han har bjudit mig på…

Helt osökt kom jag på vad det var som maskinen måste göra…Jo, den måste stå VÄGRÄTT hette de ju, inflikade Zaraj som nästan suttit och somnat mitt i alla stridigheter.

– Moa menade väl att den skulle stå som vågen. Rätt … utan att vicka så där, och vara tyst som hushålls-vågen. Förstår du nu, Lilleman? avslutade Ikaros snacket.

– Visst! visslade Prince till.

Han var så stolt, över att han kunde få till en vissling om han drog ihop morrhårskuddarna och blåste ut luften kraftigt, han var ju tvungen att rulla ihop tungan på ett visst sätt också, men det lät tufft, tyckte han. Men så hade han övat bra länge.

– Vad var det som fick dig att börja käka gröna ärter, Ikaros?

– Jag hade läst i en kattidning som Moa hade slängt på kökssoffan. Där kunde jag läsa att de skulle förebygga vitaminbrist och så var det bra för magen. Det var fiberrik föda och fibrer är modernt och gott. Du skulle verkligen behöva äta fibrer, Prince! Du skulle behöva ha havre precis som hästarna i det där stallet som stallkatterna från Rännstenshöjden snackar om. Då kanske du kunde schita själv.

– Pytt, svarade Prince. Alla ska väl inte börja äta sådan där varanmat heller? Jag tillhör fortfarande arten rovdjur, upplyste han. Du verkar ju ha noll koll på vad som är rovdjursföda du, farbror Ikaros.

– Tänk, för att jag har koll – som du kallar det. Lille Plutt, jag käkar för att förbli viril och för att hålla magen igång. Något som du skulle behöva tänka på. Om du käkade ärter skulle du kunna strunta i paraffinoljan och klara av att skita själv, utan att springa till Moa för att få skithjälp. Ursäkta mitt ordval, men hur många gånger har jag inte sagt åt dig att åtminstone äta gräs – eller i alla fall majs. En och annan laxerande blomma kan man ta, men inte för ofta … Jag har bara hört det av gatukatterna, så jag vill inte rekommendera det. Moa blir väl grinig om du smakar på någon blomma, antar jag.

Ikaros suckade och sedan tvärsomnade han medan Prince var ute till Moa för att göra beställningen på de där ärter som Ikaros skulle ha.

Prince stannade till ett tag bakom en dörrkarm och funderade på allt det där snacket om fibrer som Ikaros yrat om. Hur mycket fibrer kunde det vara i skinka månntro?

© Ingbritt Wik