Kapitel 57 Bara en mal

Prince hade lagt sig ovanpå Moas obäddade säng. Han hade lagt sig på rygg och lyckats få ena bakbenet över vristen på det andra benet. Han såg ut som Skalman, där han låg i en strimma av vårsol ljus och funderade, alltmedan hans ögon följde en mal som vankade runt som en blindgångare på skärmen till sänglampan, som var fäst på väggen över Moas säng.

      Prince gnolade på en melodi, som han själv hade satt texten till just i stundens ögonblick: ”Samlen Eder icke skatter på jorden, där Mått och Mal kunna förstöra … Utan samlen Edra skatter i himmelen, ... tam, tar-ram.. eller på en plats i solen... där mått och mal icke… kunna förstöra... tam-tar-am... – Mal, mal, mal, dumma mal, akta dig för Moa! Noch ein mal!”, sjöng han där han låg.

      – Oh! Så sakralt och mäktigt det låter, sa han med ett visst vibrato i rösten. Jag tror att jag tar den där versen en gång till, innan Malen hunnit gnaga sig igenom hela lampskärmen. Jag måste nog snickra ihop en psalm också – eller två. Två… Jo, det får räcka med två. En för dig Malis och så måste det bli en för Moa – Jag tror att Moa snart anländer för att bädda, och då kommer hon att klämma ihjäl den där krakes malen, mumlade han. Sedan när hon tittar i sitt ylleförråd i den där lådhurtsen som radion står på … Ja, då …! Då får hon sitt livs chock, antar jag. Så då får jag nog lov att sjunga en pampig sorgepsalm för henne. Stackars Moa! Hon har dödat så många malar och varje gång som hon sänt ett malkadaver vidare till Malhimlen, har hon sagt att hon inte vågar titta på sitt ylleförråd!

***

– PANG! PANG, paaang! – Där stack malen vidare till en annan värld! Det var nu som Prince skulle ha börjat sjunga psalmen, som han ännu inte hunnit knåpa ihop. Moa kom lite för tidigt, som om hon kände på sig, att hon hade en Mal att avliva. Dessutom frustade hon till och förmanade Princen att han  inte skulle ligga och vräka sig i sängkläderna och sparka av sig en massa mjäll och kvalster.

      – Pytt! Skabbkvalster … eller vad det var du sa att jag hade, det kan du ha eller vara själv! fnös Prince och sparkade sig retfullt i ena armhålan så flera hårstrån virvlade runt i den där lilla solstrimman som han nyss legat så skönt i.

      Nu kom Moa och lyfte honom bryskt ur sängen och satte ner honom alldeles för vårdslöst på mattan bredvid sängen.

      Så var det lilla roliga slut, tänkte Prince och jämrade sig. Bara för att Moa skulle få samvetskval och ångest! Han menade bara att ge lite lätt ångest … sådan där ligh-tångest som Princen själv brukade kalla det.

      – Nå, jag får ta den här sa Princen hest och klämde i med full ljudstyrka och sjön: Långt bortom rymder viiii-daa… Långt bort…

      Sången klingade av allteftersom Princen försvann nerför trappan, ner till köket, och Moa, hon, stod bara och glodde efter honom, och muttrade:

      – Vad tog det åt honom? Nu blev han nog lessen! Han ger mig ångest den där katten, Prince Han verkar veta vilken sträng inom mig som han ska spela på. Kattusling! –  Nähä! – så blödig får jag inte vara, avslutade Moa sin monolog och rykte tag i täcket som om det också hade retat henne.

***

Prince satte sig nere i hallen på en pall och funderade över en massa saker. Så här ungefär lät det: Jag har inte fattat varför människorna gör som de gör …

      Ta bara denna morgonens frukost till ett skräckexempel – man får inte sitta på bordet fast man är så liten att man inte räcker upp till kaffekoppen eller glassfatet, när man sitter på stolen. Det har tagit alldeles för lång tid för mig att få Moa att inse att jag måste sitta på bordet för att kunna nå det som serveras där. Har hon migrän är hon mer medgörlig och det måste hon ha haft i morse, för då flöt allt lugnt och jag kunde inta både kaffe och glass i lagom mängd och i den ordning som jag fann bäst.

      Det jag inte begriper är: varför ha så hett kaffe, så glass är en nödvändighet för att släcka den brand som uppstår på tungan efter en enda slick på kaffet? Eller varför ha så kall glass att det blir en nödvändighet att slänga ner slipsen i en kopp sjudande kaffe för att få den att tina upp, så man kan jama igen? Vore det inte bättre att köra med samma temperatur? Varför göra allt omständligare än nödvändigt? Det har jag sagt många gånger till Moa.

      Det är mycket som jag inte begriper mig på. Som tillexempel detta: Moa kör med färdig burkmat utan fibrer och tillsätter laxeringsmedel via en spruta i munnen som någon sorts skithjälp har jag förstått. (Na-ja... Inte på sig själv...utan på mig så klart...) – Det enklaste sättet att få kattmagar att fungera är som alla katter vet: att ge oss hel oxfilé, där är det jättefullt med fibrer och då skulle inte jag behöva inta laxeringsmedel. Detta har Ikaros talat om för mig. Jag tycker att hans resonemang låter tilltalande, och mycket vettigt. Fast försök att få in det i människornas tankeapparat!

      Princen skakade på huvudet: " Helt Omöjligt!" suckade han.

      Jag har gett akt på en konstig sak som Moa gör ibland, när jag har fått förstoppning. Då ger hon mig först det där som heter Laktulos och sedan tar hon på mig västen (Moa kallar min väst för sele, men vi menar samma sak) Den skaver lika illa oavsett vad hon kallar den.

      Så placerar hon mig i bilen och startar motorn och börjat backa ut på gatan och så svisch är vi på väg åt något håll i bilen, vilket gör mig nervös och påskyndar mina egna avgaser. Då får jag ju sitta och hålla emot, så jag blir blå i fejset … Man skulle kunna säga att jag ser ut som en blåmaskad siames när vi kommer tillbaka hem … Den bruna maskfärgen kommer inte tillbaka förrän jag gjort ett par varv på toan.

      Fy hundan, sa jag när jag gick förbi ute på en parkering, jag tror det var nere vid Prix. Jag smet nämligen ur Moas garn ett tag där. Tänkte göra sällskap med en trevlig herre in till fiskdisken på varuhuset. Farbrodern berättade för mig att han gillade katter. Han hade ingen katt, men däremot en naken kinesisk hund. Det lät lustigt tyckte jag. Om jag älskade hundar, men ändå skaffade mig en katt istället …, ja, så var det ju han sa... låter inte det lite baklänges, va? Varför hade han inte ett gäng nakna katter i stället?

      Prince tyckte att han blivit så gammal och klok under det här senaste året, så nog skulle han kunna ta upp kampen om vem som skulle vara chef i kattgänget. Långa tider hade han försökt sätta Ikaros på plats. Prince påpekade ofta att han själv hade Hitlergener i sina tyska blodådror. Hans far var tysk och det måste ju vara fint som snus, tyckte Prince, minst lika fint som att vara australiensare eller stamma från de där vanliga importerna från England som alla uppfödare med lite aktning höll på med. 

      Prince tog en paus och slank ut en sväng, men kom snart in igen och omtalade högt för Ikaros:

– Nu du, Ikaros har Moa fixat vatten i dammen.

***

Ikaros och Prince kämpade för fullt om vem som skulle vara chef. De hade varit retsamma mot varandra länge.–  Gliringar slängdes genom luften så fort de såg varandra. Fast när det blev natt kröp de i alla fall ihop och somnade tryggt intill varandra.

      Prince hade nu varit ute en liten sväng och fick den geniala idén att lura Ikaros att han sett Grody bada … Det var en vit lögn, som han tyckte att Ikaros kunde få gå på. Prince såg hur Ikaros smög iväg bort till bassängen för att titta på Grody. Prince hade nämligen sagt att hon badade utan baddräkt … Det ville Ikaros se, det hade han sagt … och just därför hade Ikaros i smyg gett sig av bort mot dammen och satt sig i skydd bakom den pampiga Sköldpaddsörten.

      Nu var det bäst att Prince höll sig undan några timmar …

Men hur det här med chefskapet kommer att sluta, vet varken Moa eller katterna. – Efter det att de två gamla siameserna gjort sin himmelsfärd. – Inget är sig likt efter det på ranchen … Det är en sak som är säker …

      Prince vill bli chef, men Ikaros är den som är äldst och som enligt tradition ska ta över regeringsstaven. Fast när ska pojkarna fatta sitt beslut? Detta krig om tronen har pågått ett helt år nu. Moa tycker det blir jobbigt med två katter som ena stunden leker och i nästa nu sitter och kissar på sig eller hur man ska uttrycka det. Detta beteende är ju en aning tråkigt, men tyvärr siamesens främsta sätt att visa missnöje med tillvaron, eller med varandra.

      Det behövs en ny hövding eller en kattunge som kan bli Princens lekkompis, så att Ikaros får bestiga tronen utan motstånd.

Ja, Puh!

© Ingbritt Wik