Kapitel 58  Euro… Skabb och Flygharar

Prince kom sättande från datarummet, hoppade upp i soffan och gav Ikaros en irriterande spark i rumpan med sin otyglade bakfot och väste:

– Psst! Häng med mig till datorn... så ska du få läsa något intressant, Ikaros!

Prince han var som han var. Lite drullig, fattade inte riktigt allt rätt, men var otroligt charmerande och påhittig. Han var med andra ord en frisk fläkt i ett ovädrat utrymme. Han fick med sig Ikaros, som råkade snubbla på tröskeln in till datarummet, just när han hade munnen på vid gavel i en gäspning.

– Hejda dig, ditt lilla yngel. Det brinner väl inte! Jag höll ju på att sånär som slå ut en tand mot tröskeln.

– Du får väl göra som jag … Se dig för, menar jag, sa Prince och det ryckte betänkligt i ena mungipan, för han tänkte på att när han alldeles nyss hade hoppat ner från musbrädan på Moas databord, hade han stått på nosen rakt ner i golvet, på grund av att han trasslat in en bakfot i datamussladden.

– Förbenat också! Det skulle vara förbjudet att använda möss med sladd, hade han väst, när han hängde uppochner med bakbenet insnärjt i en snara av musens sladd.

Han kunde inte ta sig tillbaka upp på skrivbordet, men han klarade inte heller av att komma helt och hållet ner på golvet. Uttrycket mitt emellan, beskriver bäst hans belägenhet. Men med uppbådande av sina sista krafter lyckades han sparka sig ur snaran, utan Moas hjälp.

Hade jag pengar skulle jag köpa Moa en sladdlös Data-Mus... för det finns det i affärerna, det vet jag, tänkte Princen när han äntligen lyckats sparka sig loss ur sladdarna.

Ikaros och Prince sprang i kapp till Moas skrivbord, och  bänkade sig på musbrädan och Prince rullade upp hela texten och de började läsa:

Hej Mary!

Nu har jag sett något mycket egendomligt! Finns det flygande-harar? Hur det nu kommer sig så har en hare skuttat runt alldeles utanför altandörren vid vardagsrummet. Hur har den lille herr´n kommit in i katternas rastgård, tror du?

      Det finns ett ställe där Ikaros kan smita ut ur rastgården och det är i överkanten på vindskyddet. Så här bär sig Ikaros åt för att rymma: Steg ett är att han hoppar upp på min gamla cykel. Låter lustigt, men den får faktiskt stå ute, för annars är den helt oåtkomlig för mig. Jag kan inte ha den i garaget, för då blir den inparkerad och omöjlig för mig att få ut. Det var X:et som står för alla inparkeringar av min cykel. 

      En gång var det så här: Cykeln var flyttad och även en stor gödselsäck var flyttad, och den där 50 kilos-säcken hade slängts mot cykeln, så trampan ränt in i säcken ...Ack ja…! Hela trampan... inne i en femtiokilos gödningssäck. Svårt var det att få ut trampan, måste jag säga, och när så skedde sprutade gödningen ut som en stråle ur den fulla säcken. Det var ju den gången som jag blev så flint förbannad, att jag sparkade till ett motorlik som stod bakom cykeln. Den där motorn var tydligen inte tom som jag trodde! Efter knuffen den fick av mig började den varta oljan rinna ut ur liket likt seg, trögflytande sirap, och flöt sakta ut över garagegolvet och blandade sig väl med gödningen som sipprade ut ur säcken.

      Ja, man kan bara sucka över hur det är att hyra ut sitt garaget till ett gammalt X. Fy attan... men jag får ju några kronor för allt elände jag har för att jag gör det, men ibland undrar jag om summan verkligen står i rätt proportion till alla min eländen. Aja baja... Så får jag inte tänka, men det är svårt att låta bli.   

     Jag blev så ilsken över X:ets tarvligheter, så ... Det var den gången som jag för allra första gången fick ”hörselhallucinationer” rösten sa så här: ”Låt helvetesmotorn ligga och spy sirapsolja bäst den vill! – Låt  gärningsmannen själv få ta hand om allt detta sattyg. Låt honom  få ta hand om både gödningen och oljan!” Så lät det någonstans i trakten av min vänstra bh-kupa. Jag lyssnade tacksamt till rösten och jag lydde, utan att vänta på att rösten skulle uppmana mig en gång till! – För dum får man ju inte vara.

      Efter detta höll jag mig undan för garagemannen en lång tid framöver. – Man vill ju inte ha på pälsen i onödan, om du förstår hur jag menar. När jag till sist vågade göra ett besök i garaget och såg att han fått ta hand om skiten kändes det skönt. HAN hade fått ta hand om det som han trodde att jag skulle bli tvungen att ta hand om. Den gången sket sig hans ”under-bältets-slag” som han annars var så bra på att ge mig, när ingen vare sig såg eller hörde. Långt mindre anade vad han kunde utsätta mig för. En fin man det där...!!! Det vet i alla fall alla mina släktingar och närmast anhöriga. 

      Ja, ja... Efter den där gången gav jag upp. Slutade parkera min cykel i garaget. Det var nog säkrast, tänkte jag. För om jag hade cykeln där, var jag lika utan som den som ingen har. Det gick sällan att få ut velocipeden, när man skulle ha den. När jag äntligen fått undan allt som mr. hyresgäst vräkt över cyklen, var man så slut så lusten att antränga sig med en cykeltur var totalt borta. Ja, så lerver jag, kära du, min vän. Skratta eller gråt, men jag får ju några hundralappar i månaden för allt elände jag har för att jag hyr ut åt honom. Så jag kan ju inte klaga. Fast nog skulle han kunna respektera mig, så som jag blir tvungen att respektera honom.

      Mina cykelrundor brukade börja och sluta så här: När jag äntligen lyckats få ut cykeln ur garaget, brukade jag upptäcka att luften i något däck är borta, så då blir jag tvungen att leta efter en pump, svettig och överansträngd efter ansträngningen att få fram cykeln, vill man mycket hellre ta sig en dusch eller lägga sig på soffan.

      När jag så äntligen fått ut cykeln, pumpat den och torkat bort rester av konsistensfett och skit som av okänd anledning hamnat JUST på cykelsadeln eller på styret, efter alla grabbatag från mekanikern – som hyr mitt garage – så blir jag tvungen att duscha, även om jag inte vare sig vill eller orkar... Och sedan ger sig ofta hungern till känna. Det är med andra ord dags att äta något.

      Efter att ha stått inne och lagat mat och ätit,  känner man sig inte direkt sugen på någon cykeltur. Nej, mätt och ren vill man inte ge sig ut och cykla … dessutom har väl myggen vid det laget redan kommit på att börja svärma över dalens sommarfagra ängar.

      Det där jobbet i garaget  tog sin tid – och all min kraft… – och all min glädje ... som jag hade försökt uppamma. För det mesta brukar det sluta med att jag tar en bok och landar i soffan istället. Det kan vara skönt för både mig och siamesarna att få en liten stund i lugn och ro efter dagens slit …

Så tillbaks till Ikaros flykt. Det råkade bli en lång parentes, men … – Från cykeln trasslar han in huvudet mellan nätet och bräderna i planket och kryper upp på kanten och rinner ner på andra sidan. Detta har jag sett med mina egna ögon, så det så...! Som Prince brukar säga.

Ha en fortsatt bra dag Mary!

Hälsningar från

Moa och Mesarna, samt den bevingade haren!

***

– Vem är det där mailet till? undrade Ikaros.

– Det är till Orsa-Mora!

– Ge dig, Prince!  –  Bestäm dig för en av orterna!

– Har ja ju gjort! Moran i Orsa, sa jag ju! Eller kanske heter det Morkullan i Orsa, inte vet jag! Fast så noga är det

 väl inte, heller? Britts morsa menar jag ju!

– Ahaa! Nu tror jag att jag förstår! snäser Ikaros.

– Ja, engelska Britt, la Prince till.

– Du är fenomenal att få allt om dina bakfötter, Prince, påpekar Ikaros och ger Prince en klapp på huvet med högertassen... Men hör här... Hon är för det första inte mor till Britt  – hon  är matte. Dessutom så är hon ingen Morkulla utan en Dalkulla – och Britt heter inte Britt utan Mullan och är en Brittisk korthårsflicka. Har vi benat ut begreppen nu, min lille vän eller ska man säga fosterbrorsa?

– Är det inte den där Brittmullan, just den britten som du har ett foto av under madrassen i din sovlåda? frågade Prince och försökte se oskyldig ut. 

Men han slickade sig om munnen, lite nervöst.

– Tänk, Prince! Vad jag skulle bli glad om du blev lite mindre nyfiken en vacker dag … mera vuxen så att säga. Du ska inte snoka och nosa överallt som den värsta stövare … Visa att du är katt, vetja!

Princeman kände sig lite skamsen, såg under lugg på Ikaros.

– Förlåt mig, sa Prince och stack upp en klo i näsan, blinkade bort en tår och drog ut en ful kråka ur nosen och strök av den på skinkan. Sedan tog han ett vigt språng upp i den stora hibiskusen vid orgeln och klagade över att blomman var full med bladlöss.

– Ja, passa dig, Princ, så inte du också råkar ut för en omgång såpvatten. Tänk om du skulle få bladlus i dina stora hörseltrattar. Så mycket såpa det skulle gå åt då, retades Ikaros och gick i sakta mak ut mot köket för att se om hans lunchärter var tinade än.

© Ingbritt Wik