Avsked på grått papper

Körsbärsdalens Herrgård låg som en vit pärla mitt i en samling av vitblommande körsbärsträd. Försommarhimlen var intensivt blå, inte minsta molntuss. Denna idyll skar sig i jämförelse med stämningen inom husets vitrappade väggar. Greve Emanuel von Vinge med hustrun Elida född Silverås satt vid kaffebordet i sällskap av drängar och pigor. Inget samtal fördes, alla verkade fördjupade i sina egna tankar.

Dottern Hillevis plats var tom.

Den till åren komna kokerskan, Gustava, förde undan en grånad hårslinga och muttrade liksom för sig själv:

”Flickan finns inte inom dessa väggar, hon måtte ha blivit bergtagen. Hon skulle hämta ved, men kom aldrig tillbaka från vedskjulet.”

Men så höjde hon rösten och sa:

”Du, Petter, får bära in ett fång ved, så jag har att elda med när jag ska steka fisken.”

Petter nickade.

Greven såg minst sagt dyster ut där han satt och rörde i kaffekoppen. Hustrun var gravallvarlig och såg med fjärrskådande blick ut genom fönstret där två skator gjorde upp om sina inbördes stridigheter. Inte ens djuren kan hålla sams, tänkte hon och drog en djup suck och slängde en hastig blick åt makens håll. Därefter tog hon en mandelskorpa, doppade den i kaffet och sa:

”Jag undrar allt jag, vart Hillevi tog vägen. Jag har inte sett henne på flera timmar, jag heller. Vad sa du till henne egentligen?”

Elida gav maken en skarp blick.

”Njaaa…, jag försökte bara resonera förstånd med henne, men jag vet inte om jag lyckades. Hon måste ju inse sitt eget bästa, flickan. Åren går! Hon är över tjugo nu, och snart är Johannes prästvigd och tillbaka hemma i prostgården.

”Ja-meen … Det är kanske inte så lätt att vara förnuftig när man är ung”, invände Elida samtidigt som hon borstade bort några skorpsmulor från duken. ”Jag misstänker att du kanske var alldeles för …”

Där blev hon avbruten av gånggongen som avslöjade att någon kom på besök.

”Vem kommer så här på förmiddagen helt oanmäld?” grymtade greve Emanuel och fick en besvärad rynka mellan de buskiga ögonbrynen.

Han lade ifrån sig den halvätna kalspadergiffeln, drog ett drag med baksidan av handen över munnen, innan han med raska steg gick ut till förmaket för att se vem besökaren var.

Han kom strax tillbaka.

Vänd mot drängen, Isidor, sa han:

”Har du någon aning om hur man skor en häst?”

Isidor gav sin arbetsgivare en frågande blick.

Elida satte ner kaffekoppen så snett på fatet att teskeden ramlade av och föll i golvet. Hon lutade sig fram och tog upp skeden och sa sedan:

”Sansa dig … Emanuel … Har du glömt att hovslagaren kommer idag?”

”Nej, han kommer inte idag. Det var hans springsjas som var här och meddelade att han hade fått förhinder. Han kommer inte att ha tid förrän i nästa vecka, fick jag veta. Så länge kan vi inte vänta på att få märren skodd.”

”Oj, oj, vilket elände”, sa Elida och serverade sig tretår ur den blommönstrade porslinskannan.

”Nååå… Kan du sko … eller kan du inte?” frågade greven och lät sina isblå ögon sända en rannsakande blick på Isidor.

”Jag har skott min fars häst några gånger. Kan det vara svårare att sko en herrgårdsmärr …”

”Var inte uppstudsig. Kan du sko?”

”Jag tror det.”

”Om du klarar att sko Vega, får du ledigt resten av eftermiddagen. Du kan till och med få låna Svarten och ta en ridtur!”

”Lika bra att sätta igång omedelbart. Det där jobbet lär ta en stund”, sa Isidor och stoppade resten av den halvätna havrekakan i munnen, reste sig upp, tackade för kaffet och sköt in stolen efter sig.

”Stooop …!” hojtade greven, efter Isidor. ”I sadelkammaren hittar du allt som behövs. Skor i olika storlekar finns på översta hyllan. Och hästskosöm finns i asken som står bredvid.”

Utan att vända sig om, höjde Isidor handen i luften och fortsatte ut. Ytterdörren for igen med en smäll.

”Undrar allt jag, om pojkvaskern klarar av att sko Vega”, muttrade greven surt, och återgick till sin kalspadergiffel.

Var kan Hillevi ha tagit vägen, tänkte Isidor. Jag har ju sett att det varit något som bekymrat henne, men har inte velat fråga. Han småsprang mot stallet.

Isidors tankar snurrade runt med det han hört av lösrykta samtal under kafferasten. ’Hillevi försvunnen sedan flera timmar … – Johannes … – Prästvigning – kommer hem till prostgården …’ – Tidigare hade Isidor hört en del obegripligt sägas om prosten Efraim Kronqvist och dennes domäner som gränsade till herrgårdens ägor.  Han hade även hört hur greven sagt till hustrun: ’I värsta fall kan jag tänka mig att arrendera prostens domäner, tills allt ordnat sig.’

Isidor tyckte att det lät konstigt. Herrgårdens ägor var mer än tillräckligt stora när det skulle plöjas och harvas. För att inte tala om när höet skulle bärgas.

 

***

 

Isidor gick in i sadelkammaren och kollade på hyllan där hästskor och söm skulle finnas. Han tog ner det han behövde och lade grejerna i den gamla unikaboxen där verktyg för det speciella hantverket fanns och gick visslande in till hästarna. Han tog ett kliv upp i spiltan till Vega och började samtala med det lite nervösa stoet.

”Nu, Vega, ska du vara en hygglig häst och göra precis som jag säger.”

Märren frustade till och puffade med mulen på Isidor i hopp om att han kanske hade ett russin eller en morotsbit i fickan.

Han klappade stoet på manken och sa:

”Nu ska vi se hur det är med dina hovar. Lyft på den här fossingen så jag får se.”

Han puffade lätt på ena frambenet.

”Jag hörde att du hade tappat en sko, och den hittade vi inte. Du ska få en alldeles ny som gammelgubben Hakon von Vinge har smitt åt dig. Dessutom ska vi ta bort brodden ur de andra skorna. Du har ju isbroddarna kvar, trots att vintern för längesedan är över”, småpratade han med märren.

Isidor visste att det gick att komma överens med lite nerviga hästar genom att småprata med dem under arbetets gång.

Medan Isidor skodde märren, hörde han hur någon nös då och då. Kan hästar få snuva, funderade han. Ljudet kom från fölungens box. Fölet hade fötts för tidigt och varit klent till att börja med. Hade Frasse blivit förkyld ute i hagen? Våren hade varit blåsig och kall. Skulle vara synd om fölet inte klarade sig.

Så hördes ytterligare en nysning. Isidor slutade karva i hoven och höll hovkniven stilla för att lyssna.

Nääee… Vega … Det här är något annat. Det låter som gråt. Det här måste jag undersöka”, sa han och lät Vega ställa ner framfoten som han just då höll på med.

Han reste sig upp och gick bort mot fölets box, men tvärstannade när han fick se vem som satt uppkrupen i krubban med armarna om fölets hals.

Hillevi …! – Men … Vad har hänt? – Är det något som jag kan hjäl…

”Jag önskar att du kunde … men tyvärr … Det är omöjligt”, snyftade hon.

”Säg inte så …”

Isidor klev in i boxen och gick fram till Hillevi. Han lade armarna om henne, lutade ansiktet mot hennes huvud och kysste det rufsiga hårburret.

”Se-såå… Kanske blir det bättre om du berättar”, mumlade han.

Hillevi gav honom en snabb blick och försökte berätta:

”Far och prosten Efraim Kronqvist …”

Där bröts rösten av en snyftning.

”Fortsätt … vad har de …”

”Det är en lång historia. De vill … att Johannes, som är prostens son … När han är klar med studierna i Uppsala och prästvigd … Dååå … då menar far och prosten att Johannes och jag ska trolova oss.

”Du heliga Moder! – Hur blir det då med din och min … Ja… du vet vad jag menar. Är du kär i den där Joha… eller vad det var han hette?”

Kääär! – Om det vore så väl, skulle jag väl inte … Neeej, jag känner knappt karln. Vi är närgrannar. Det är allt. Far och prosten är helt överens om att Johannes och jag ska gifta oss.”

”Varför … om ni inte ens känner …?”

”Prostens domäner gränsar till Körsbärsdalens ägor, och Johannes är enda barnet, precis som jag. De har räknat ut att det skulle vara passande att slå ihop de båda gårdarna.”

”Det där måste vi förhindra”, sa Isidor utan att själv tro på att det skulle lyckas.

”Jag vill inte gifta mig med en präst.”

Hillevi snyftade till innan hon fortsatte:

”Stå vid spisen och föda barn, mjölka en massa kor och snyta snoriga ungar. – Aldrig i livet! – Jag vill att du och jag …”

Hon sa aldrig vad hon hoppades på, men Isidor visste.

”När jag är klar med att sko Vega, är jag ledig. Jag har fått löfte om att låna Svarten. Kan inte du ta en tur med Vega tillsammans med mig när hon har skor på alla fötterna? Vi kunde ge oss iväg till Brudfallets hälsobrunn. Där uppe är det så fint.”

”Jag törs inte. Far har kanske börjat ana att det inte är enbart ridlektioner du ger mig. Kanske är det därför som det är så bråttom med den där trolovningen. Han har hotat att göra mig arvlös, om jag inte tar mitt förnuft tillfånga.”

Satan-perkele”, svor Isidor.

Frasse puffade med mulen på Hillevi för att ge tröst, eller var det för att hon slutat klia honom.

Isidor reste sig upp.

”Jag ska gå tillbaka till Vega och sko henne färdigt. Sedan följs vi åt upp till hälsobrunnen. Du tar Vega, hon behöver röra på sig efter att ha stått stilla länge.”

Hillevi nickade och drog ett drag med tröjärmen över ansiktet och snörvlade:

”Jag hänger väl med då.”

Isidor böjde sig fram och kysste henne på kinden och gick tillbaka till Vega.

Hillevis tankar malde: Hur ska jag få far att förstå att det är Isidor jag älskar och vill leva med. Jag kan inte berätta, för då skulle far börja bevaka mig.

 

***

 

När Isidor var klar med Vegas hovar sadlade han märren, så Hillevi bara behövde leda ut henne och ta plats i sadeln.

De följdes åt i en långsam skritt längs den nästan igenväxta skogsvägen som ledde upp till hälsokällan. Stigningen var ganska brant på sina ställen. På ena sidan vägen rann Silverbäcken, som vid den här tiden på året hade mycket vatten som forsade fram mellan flyttblocken som kantade bäckfåran.

En tjäder flög upp bakom ett buskage och Vega stegrade sig halvt om halvt. Hon var ett nervigt sto, men snäll och lämplig att lära sig rida på eftersom hon var mindre och smidigare än de stora ardenner­hästarna som fanns på gården.

När Isidor kom fram till Brudfallet höll han in hästen. Hillevi, som kom lite efter gjorde likadant. De satt kvar på sina fyrfota vänner medan de iakttog hur löddriga vattenmassor kastades nerför fallet. Ett riktigt skådespel.

”Du som känner till trakten, varför kallas platsen för Brudfallet? Har någon olycklig brud dränkt sig eller …”

”Neej, tok heller … Ser du inte det vita skummet som yr runt i vattenmassorna? Med lite fantasi ser fallet ut som en lång brudslöja.”

”Ahaaa … Tänk om det här vattenfallet funnits hemma vid mina föräldrars gård, då skulle jag ha byggt ett skovelhjul och använt vattnet som kraftöverföring, och drivit både tröskverk och en hyvel för tillverkning av takspån.”

”Hur menar du, Isidor?”

”Tänk dig att man bygger ett vattenhjul, och leder bäckvattnet genom en ränna fram till hjulet. Därefter kan man med hjälp av vajrar och lite kugghjul skapa en kraftöverföring och driva ett tröskverk.”

Det låter som gallimatias i mina öron. Men om du menar att det skulle kunna fungera i verkligheten, så tycker jag att du ska prata med far om din idé.”

Det är nog ingen bra idé. Han verkar ganska konservativ.”

Men tänk om din teori skulle fungera. Då kanske far kunde intressera sig för din uppfinning och inse att Johannes inte …”

”I så fall vore det värt ett försök”, inflikade Isidor.

Eller handlar din uppfinning om svindlande penningsummor.”

Neeej … inte alls. Det behöver inte bli dyrt. Skog har ni. Folk som kan ta ner träden och fara till Lundagårdens Såg är väl ingen omöjlighet. En kraftig vajer behöver inte bli dyrt. – En perfekt smedja har ni, och Hakon, din farfar, är en skicklig smed. Han kan säkert tillverka de kugghjul som behövs. Man måste göra en transmission från skovelhjulet till logen och tröskverket. Det är i så fall inköp av ett tröskverk som kostar.”

Ja-haaa … ”

Det har kommit bra tröskverk, som storgodsägare söder över börjat köpa. De kan drivas av en tändkulemotor. Men sådana nymodigheter som tändkulemotorer är ovanliga och kostar säkert en hel del. Det blir billigare att dämma upp Silverbäcken och bygga ett vattenhjul och ta vara på den kraft som vattnet kan ge.”   

Vattenkraft … som du pratar om. Menar du att det skulle gå vajrar från Brudfallet ända ner till vår gård?”

Nej, nej! Jag menar att vattnet från Silverbäcken ska dämmas upp bortom er loge. Den lilla åkerlappen längst upp mot skogen kommer i så fall att tjäna som damm. Man bygger ett stämbord i ena änden av åkern och stänger in vattnet. Vattenhjulet placerar man på lämpligt ställe nerom dammen och drar vajern från vattenhjulet till tröskverket … Förstår du hur jag tänker?”

Jaa, jo, jag tror det.”

”Tröskningen skulle bli mindre slitsam.”

Hillevi drog en suck och sa:

”Tänka sig, att slippa de där eländiga slagorna, som man får blåsor i händerna av och ont i nacken. Snälla du, lägg fram förslaget till far. Lova det!”

Ska försöka när det blir ett lämpligt tillfälle.” 

 

***

 

Efter en stunds filosoferande vid Brudfallet, red de vidare upp till hälsobrunnen. Isidor band båda hästarna vid det gamla skjulet som en gång använts som bastu.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                           

”Tråkigt att den här hälsokällan har blivit bortglömd. Här finns det bästa tänkbara källvatten och dessutom en vedeldad bastu. Kan knappt bli bättre”, sa Isidor.

”Att ingen längre åker hit, beror på det där nya varmbadhuset som byggdes inne i stan.”

”Jamen dit är det ju långt, och svårt att ta sig.”

Hillevi gick bort till bastuskjulet och slog sig ner på trappan. Hon vilade armbågarna mot knäna och lutade huvudet i händerna. Hon såg riktigt uppgiven ut.

Isidors tankar var dystra. Jag … en fattig dräng … Hillevi enda dottern till en rik godsägare. Så fel det är att föräldrarna ska bestämma gemål åt sina döttrar. Fast det är klart, ekonomiskt sett får Hillevi det bättre om hon gifter sig med Johannes.

Med långsamma steg gick Isidor bort till brunnen för att hämta vatten åt hästarna. Om den här källan vore en önskebrunn, skulle jag slänga ner min sista sekin och önska att Hillevi kunde bli min, tänkte han och tittade ner på det hemlighetsfulla vattnet.

Vattnet till hästarna hällde han upp i ett laggkärl som han hittat inne i bastun.

”Varsågoda”, sa han och klappade Svarten på bogen. ”Det här är hälsosamt vatten, förstår ni, så passa på drick. Du också Vega.”

Märren frustade och tog ett steg baklänges innan hon försiktigt klev fram och drack.

Isidor gick bort och satte sig bredvid Hillevi.

”Gråt inte, älskling! – Det här ska vi lösa. Vår kärlek är starkare än både grevar och prostars viljor.”

Han lade armen om hennes axlar, drog henne till sig och kysste bort en tår som var på väg nerför kinden.

”Jag vill leva med dig, Hillevi. Du betyder allt för mig. Vi hör ihop och det måste vi få din far att begripa.”

”Han lyssnar inte på mig.”

”Om jag hade pengar skulle jag köpa ett egen liten gård åt oss”, sa Isidor. ”Skaffa några kor och en häst. Får och getter. Kanske bygga ett vattenhjul och dämma upp någon skogsbäck, så vi slapp att tröska med slagor. Där skulle du och jag leva i fred och ro. Slippa styras av överordnade.

”Vilken underbar saga”, sa Hillevi och försökte le mot Isidor.

”Sagan ska bli sann”, sa han och kysste Hillevi på munnen.

Hon tryckte sig intill honom och besvarade kyssen. Ett hopp om framtidslycka tändes inom henne. Deras kyssar blev intensivare och Isidors hand letade sig innanför Hillevis jacka. Det ilade till av åtrå i hennes kropp.

Som på ett givet kommando reste de sig upp samtidigt. Hand i hand gick de in i bastun. Framme vid bastubritsen blev de stående med armarna om varandra i hetsiga kyssar. Isidor tog av sig skinnjackan, bredde ut den på bastubänken och lyfte upp Hillevi på britsen och lade sig bredvid henne.

Efter en stund hade han befriat henne från jackan och knäppt upp bältet på de bylsiga ridbyxorna. Med lite hjälp från henne själv var hon snart naken. Tätt omslingrade låg de på den hårda bastulaven och hetsade varandra till max.

”Den här stunden har jag väntat på länge”, viskade Isidor i Hillevis öra när han gled in i hennes våta sköte.

”Mmm …”, svarade hon och höjde underlivet för att möta honom.

Snart var de bortom sans och vett av upphetsning.

Kärleksstunden fick inte bli alltför lång, eftersom hästarna var bundna utanför. Märren, som var lite nervig, kunde rycka sig lös. Det skulle inte vara bra om hästarna kom tillbaka till gården utan ryttare.

Det var inte lätt att smyga sig till intima stunder på gården utan att väcka någons misstankar. I vanliga fall brukade de mötas på stallets loft. Men det var en osäker plats, eftersom det fanns fler anställda som utförde sysslor i både stall och ladugård.  

Bastun vid hälsokällan var kanske en bättre plats. Nu när Isidor blivit ombedd att lära Hillevi att rida, kunde han förlägga lektionerna hit i fortsättningen.

Hillevis kvidande när känslorna tog överhanden hetsade Isidor, så att han fick svårt att hålla emot. De viskade kärleksord till varandra och kyssarna djupnade. De gick helt upp i njutningen. Isidors stötar blev allt häftigare och fick den gamla bastubänken att gnissla i takt. Crescendot i deras kärleksmöte nåddes i samma stund som märren gnäggade, och det hördes röster utanför.

Det var Hillevi som först kom till sans och viskade:

”Satte du på haspen?”

”… mmm … joo, det tror jag”, stönade Isidor och drog sig ur Hillevis varmfuktiga sköte med en svordom och slängde en skrämd blick bort mot bastudörrens glesa spjälor.

Jo, haspen låg på.

De klädde sig snabbt. Isidor drog undan luckan från ventilgluggen och kikade ut.

”Vilka är det?”

”Jag ser bara ett par cyklar, ingen människa … Jo, där borta vid källan … Lugn! Det är bara ett par grabbar från byn.”

”Tack gode Gud!” sa Hillevi och knäppte jackan.

 

***

 

Några månader senare

 

”Greven vill prata med dig”, sa Gustava så fort Isidor kom in. ”Han är på sitt kontor.”

Isidor kände på sig att det väntades obehagligheter. Det var bara då som greven kallade in sina anställda.

”Det här är till dig”, sa greven och räckte över en hopvikt gråpappersbit.

Redan innan Isidor vecklat ut det handskrivna papperet, visste han vad det betydde, men anledningen, kände han inte till. Isidor läste det korta meddelandet och stoppade lappen i fickan. Han gav sin arbetsgivare en forskande blick, utan att säga något.

Greven satt i länsstolen och puffade på sin snugga. Den grå pipröken sökte sig mot fönstrets vita tyllgardin.

”Som Isidor Hultman förstår så är det ingen uppsägningstid.”

”Anledningen till avskedet står inte.”

”Dina bisarra idéer om skovelhjul och att dämma upp Silverbäcken och förstöra brukbar åkermark är helgalet. Rena science fiktion. Jag har ackorderat med revisorn, och han skrattade.”

Skrattar bäst som skrattar sist, tänkt Isidor och lämnade kontoret för att plocka ihop sina tillhörigheter och cykla hem till sina föräldrar.

 

***

 

Isidors farväl till Hillevi

 

Innan Isidor lämnade gården sökte han upp Hillevi. Hon satt i biblioteket fördjupade i en bok.

”Jasså, här är du. Jag har letat efter dig. Vi måste pratas vid. Jag har blivit uppsagd.”

”Jag vet det”, sa hon utan att se på Isidor. ”Men det är inget jag kan ändra på.”

Häpen och besviken över hennes cyniska svar, blev han stående mitt på golvet. Hillevi hade varit svår att få kontakt med på senaste tiden. Ridlektionerna hade hon tackat nej till och skyllt på än det ena, än det andra.

Isidor tog ett par steg fram till henne, men hon satte upp handen lika bestämt som en polis. – Hit men inte längre!

”Vi måste pratas vid om hur vi … Ja, du vet … Innan jag lämnar gården.”

”Det är inget jag vill diskutera. Johannes är klar med studierna. Han är prästvigd och kommer snart hem …”

”Ja-meen då är det ju hög tid för oss att …”

”Jag ska gifta mig med Johannes. Det är redan bestämt. Det blir bäst för alla parter.”

”Så kan du väl inte … Vi som …”

”Adjö med dig, Isidor, vi har haft en fin tid tillsammans, du och jag, men nu är den över. Ta hand om dig!”

Med de orden lade Hillevi boken ifrån sig och lämnade biblioteket.

 

***

 

Aldrig tidigare hade Isidor känt sig så ratad och bortgjord som vad han gjorde efter Hillevis kalla avsked. Kanske han inte kände henne så bra som han trott, trots alla år de haft tillsammans. Han tvivlade på att hon gjort rätt val.

Kanske är det någon som har skvallrat om vårt hemliga förhållande …, tänkte han.

Isidor försökte jaga bort sina envisa tankar. Han kunde ändå inget ändra genom att älta det skedda. Medan han cyklade de fem milen till sitt föräldrahem, funderade han över framtiden. – Där hemma fanns Svartbäcken som rann ner från västerhöjden. Den låg lämpligt till, i förhållande till uthusen, med tanke på en byggnation av ett vattenhjul. Kanske kunde han så småningom förverkliga sin idé om vattenkraft för att driva ett tröskverk och en spånhyvel. Framtidens teknik. Isidor visste att det fanns gårdar med bristfälliga uthustak. Takspån borde vara lätt att sälja till de som behövde lägga om uthustaken.

Det skulle vara en lisa om han kunde få föräldrarnas gård att bli mer lättskött än Körsbärsdalens gods. Men det första han skulle göra var att renovera lillstugan, så han fick ett eget krypin, så han slapp dela rum med småbröderna, som var många.

 

***

 

Stämningen på godset, efter att Isidor fått sparken, blev dyster. Hillevi ångrade bittert sitt löfte om att gifta sig med Johannes Kronqvist. Redan om ett år skulle Johannes ta över sin fars pastorat, och innan dess skulle bröllopet stå.

Försent insåg Hillevi att hon skulle ha fått ett rikare liv tillsammans med Isidor. Kärleken var mer värd än gods och gröna skogar. Men nu var det som det var. – Ett löfte var ett löfte.

 

 ***

 

Lövhöjden: Isidors föräldrahem

 

Det var jobbigt att hässja hö. Helmer och Lovisa hade tagit en kaffepaus och satt i skuggan vid en hässja för att ta igen sig.

Två av de yngre hemmavarande sönerna hade hjälpt till. Den äldre pojken torkade svetten ur pannan med skjortärmen, ställde högaffeln ifrån sig vid hässjan och frågade:

”Kan jag och brorsan få ledigt en stund och gå ner till sjön och meta mört åt katterna?”

Lovisa tittade på maken för att förvissa sig om att de var ense.

Helmer nickade, och då svarade Lovisa:

”Ni har varit duktiga. Ni får ledigt resten av eftermiddagen.”

Den yngre av bröderna kom släntrande med räfsan lagd över axeln.

”Får vi ro ut till skäret?” frågade han.

”Nej, ni får nöja er med att meta från bryggan.”

”Det finns inga stora abborrar där.”

”Åjo … tillräckligt stora”, sa Lovisa.

Pojkarna sprang ikapp för att hinna lägga beslag på det bästa metspöet.

Lovisa öppnade den medtagna vattenflaskan och hällde vatten i sin tomma kaffemugg. Därefter satte hon flaskan tillbaka i korgen.

”Det är tryggt att de äldsta pojkarna har fast anställning”, sa hon och tog en klunk vatten.

”Som murare lär Sigvard inte bli arbetslös även om det skulle bli kärvare tider”, svarade Helmer och tog upp snusdosan ur fickan för att lägga in en pris.

”Men Isidor har ju också ett säkert arbete, även om han inte kan stoltsera med någon yrkestitel. Men han hinner väl skaffa sig något bättre. Arbete som dräng på en stor gård lär väl inte vara det sämsta, även om betalningen inte blir så hög”, sa Lovisa.

”När man talar om trollen, så tror jag att Isidor kommer där borta.”

Lovisa satte muggen ifrån sig i gräset.

”Ja, sannerligen. Då har han väl blivit sjuk.”

Så fort Isidor kom inom hörhåll, hojtade han:

Nu kan ni få hjälp med höet. – Jag har fått sparken.”

”Spaar… ken …?” sa Helmer.

”Vad har du gjort då?” frågade Lovisa.

”Jag talade om för greven, att det vore bättre att dämma upp Silverbäcken och köpa ett tröskverk och dra nytta av vattnets kraft i stället för att använda slagor. Men det höll inte greve Emanuel von Vinge med om. Han gav mig avsked på grått papper i ordets rätta bemärkelse.”

”Kors i alla dar”, sa Helmer. ”Arbete här hemma finns givetvis, men lönen blir det sämre med. Framåt höstkanten kanske vi kan börja med att titta närmare på möjligheten att bygga det där vattenhjulet som …”

”Menar far allvar?”

”Givetvis! Vi får börja med att ta ner några träd och fara till sågen. Slippa slagor skulle spara både tid och kraft. Dessutom kanske man kunde klara sig utan att leja folk till tröskningen. Sådant kostar också pengar.”

”Far hade ju en teori om att man kunde konstruera en spånmaskin. En sådan uppfinning kan ge oss lite extra inkomst. Hyvla takspån och sälja borde gå bra. Det är fler än vår gård som behöver lägga nytt tak på uthusen. Det har jag sett.”

”Jag är villig att stötta dig”, sa Helmer. ”Undrar vad Greve von Vinge skulle tycka, ifall det blev ett lyckokast.”

 

***

 

Körsbärsdalen: Ett år senare

 

Hillevi drog av sig ringen. Johannes stod det i den. Hon satte den tillbaka på fingret, klädde om till ridkläder och sadlade Vega. Hon red längs den halvt igenväxta skogsstigen.

Vid Brudfallet höll hon in hästen. Nästan på dagen för ett år sedan, hade hon suttit på Vegas rygg och sett hur vattnet i forsen skummat och yrt, precis som det gjorde nu. Men då hade Isidor suttit på Svartens rygg vid sidan om henne. Hon mindes även resten av den dagen. Hon skulle rida upp till hälsobrunnen och se platsen där de älskat för sista gången.

Hillevi var så förtvivlad över den framtidslycka hon, genom sitt högmod, hade mist. Hon kände dragning till det forsande vattnet. Kanske Brudfallet fått sitt namn på grund av att en olycklig brud dränkt sig. För Hillevi kändes den utvägen som den enda. Då skulle hon slippa ett långt liv utan verklig kärlek. Utan Isidor var inte livet värt att leva.

Som genom ett trollslag, fick hon en annan idé. Var det vinden som viskade?

 

***

 

Hemkommen efter ridturen styrde Hillevi stegen mot faderns kontor. Dörren stod på glänt. Hon petade upp den lite till och kikade in.

Tomt.

Skulle hon våga låna fadern skrivdon utan att fråga?

Med tårarna droppande präntade hon ner ett meddelande till Isidor. Med brevet innanför blusen gick hon ut i köket till Gustava.

”Om någon frågar efter mig, så har jag bara cyklat iväg till handelsboden för att köpa en omgång skosnören.”

Det var ett frimärke hon saknade. Sådana kunde man köpa hos lanthandlaren. Postiljonen lämnade och hämtade post i butiken, så i fortsättningen gällde det att hon höll uppsikt så ingen annan fick tag på Isidors brev. Ifall han svarade.

  

***

 

Dagen när Hillevi fick Isidors brev, återvände livslusten.

Nu gällde det att deras planer lyckades.

Till att börja med verkade det som om allt skulle gå vägen. Hillevi fick löfte om att hälsa på moster Tekla, som bodde i ett större samhälle där det fanns tågförbindelse med Kristinehamn, som var den stad som låg närmast byn där Isidor bodde.

 

***

 

Isidor sadlade Blacken, och spände hästen för planvagnen och for iväg till Kristinehamns järnvägsstation. Han ställde in hästen i ett gäst-stall och tog säcken med hö från vagnen och gav hästen en stor tapp, ifall det skulle bli lång väntan.

På andra sidan rälsen vid sidan av lokstallarna låg flera jättestora högar med träkol, som loken skulle eldas med. Kan en del av det där kolet vara från någon mila som min far och farfar kolat? funderade Isidor. Han visste att fadern hade sålt träkol till SJ. Helmer hade gjort många resor med Blacken spänd framför kolryssen för att leverera träkol till SJ i Kristinehamn.

Långt innan det rykande, sotsvarta tåget blev synligt på rälsen hördes ångvisslans genomträngande signal.

Under det år som gått hade Isidor med hjälp av fadern och två av bröderna byggt ett prima vattenhjul och dämt upp Svartbäcken. I fortsättningen skulle slagorna vara ett minne blott. Nästa projekt som Isidor skulle ta sig an, var att rusta upp ”undantagsstugan” som skulle bli hans och Hillevis hem. Om det gick som planerat.

Det gnisslade och pyste när tåget bromsade in vid stationshuset. Isidor spanade längs tågsette. – Finklädda herrar med plommonstop och promenadkäpp klev ut på perrongen tillsammans med kvinnor med vida fotsida kjolar och vidbrättade hattar. Resenärerna välkomnades av släkt eller vänner som mötte upp på perrongen. Men Hillevi syntes inte till.

Isidor skulle just lämna perrongen för att fara hem, men tittade för säkerhetens skull en extra gång bort mot tågets sista vagnar. Joo, där kom ju Hillevi. Hon hade tydligen hämtat hjälp av ett stationsbiträde som drog hennes bagage på en cykelkärra.

Hillevi kastade sig i Isidors famn. Hon snyftade och grät av glädje.

”Jag kan inte erbjuda dig något slott. Bara min kärlek och en liten stuga.”

”Det där med ägodelar bryr jag mig inte om. Det är i din famn jag hör hemma.

”Min lilla prinsessa”, sa Isidor och höll henne hårt intill sig, innan han släppte taget om henne, för att lyfta ner kofferten från cykelkärran och tacka biträdet för hjälpen.

Hillevi väntade bredvid vagnen när Isidor hämtade Blacken, När hästen var spänd framför schäsen, lyfte han upp Hillevi på vagnen. Därefter hoppade han upp och satte sig bredvid henne på den hemsnickrade sittplatsen, där ett fårskinn var utbrett. Han tog tömmarna och smackade igång Blacken. Hillevi lutade huvudet mot Isidors axel och kände sig som en drottning. Vad spelade det för roll, att detta inte var en täckt hästdroska med utsmyckade vagnssidor dragen av parhästar med flätad man.

Att sova på en nystoppad halmmadrass i Isidors kökssoffa var både romantiskt och nymodigt för Hillevi som var van vid exklusivare material. Med Isidor bredvid sig kändes det underbart. Kyssarna blev inte mindre heta för att det prasslade i halmen. Känslan att åter älska med Isidor förtog varje uns av Hillevis tvivel om en lycklig framtid.