Prolog

 

Hon var döpt till Michella, men ingen säger något annat än Ella. Många gånger under sin levnad får den här kvinnan anledning att fråga sig: under vilken stjärna hon egentligen är född. Något svar får hon givetvis aldrig, utan får ta nya tag och kämpa vidare för att försöka lösa problem och gamla konflikter med både släkten och maken Olof.

Visst kan det väl dyka upp något litet glädjeämne ibland, men Ella tycker, att de är alldeles för få och det är på tok för långt emellan dem och det har hon nog rätt i. Tiden med Olof, blir inte alls vad Michella trodde, att den skulle bli när hon gifte sig med den stilige affärsmannen Olof Lagerhjelm.

Jo, då! Visst var Ella lycklig en tid, men några år går så fort och med tiden börjar Ella känna sig mer och mer utarmad. Hon känner sig tömd på både kroppslig och själslig kraft.

Strax före olyckan, då Ella blir änka, är allt som allra mest kaotiskt runt omkring henne. Affärsresor och otrohetshistorier varvas. Barnen bli sjuka ibland och största flickan, Anna, kommer in i tonåren mitt uppe i Ellas värsta tid … När Ella själv är så slut och förbi, att hon är nära att gå in i väggen, då hamnar hennes älskade flicka i ett gäng där det finns droger. Detta tror dock inte hennes släkt … och det blir stora schismer mellan Ella och släkten. Olof och Ella har helt olika syn på barnuppfostran. Olof är för frihet och Ella är minst sagt emot … Detta utlöser konflikter mellan makarana.

Anna är ingen besvärlig tonåring, men Ella räcker inte till och Anna är den enda som hon kan förmå att undvika ytterligare bekymmer när allt redan är nattsvart.

Livet tycks vända när Ella möter datafreaken Reine. Då får hon för första gången ordentligt med luft under vingarna, men hur blir den flygturen egentligen … –  Aj, aj, aj!

 

***

 

Kapitel 1

 

Ella hade varit änka i bra många år när Lotten började tjata på henne, att hon skulle försöka ge sig ut och träffa någon som hon kunde leva sina sista år tillsammans med.

Det hjälpte inte att Ella gång efter annan talade om för Lotten, att hon levde bra som hon gjorde.

– Du har många år kvar, försök att få ut något bra av dem, sa alltid Lotten.

Ella, som var en försiktig general, kontrade med: ”att det skulle man inte vara så säker på.” Detta var visserligen ingen positiv tanke, men hur mycket vet man om morgondagen, resonerade hon.

När Lotten hade förklarat hur mycket mer väninnan kunde få ut av sitt liv, om hon delade det med någon, började Ella fundera på saken. – Kanske Lotten har rätt, men den kvinnan har inte varit singel så värst många månader i sitt liv, funderade Ella.

Det var fart och fläkt över väninnan. – Lotten var stark. – Starkare än vad jag är, tänkte Ella.

Två gånger hade Lotten blivit änka och en sambo hade brutit upp ifrån, och gett sig av frivilligt – och i sina allra yngsta år hade hon en skilsmässa som låg som ett mörkt minne. Allt hade Lotten tagit sig helskinnad ur, genom att ta allt i tur och ordning, som det kom.

Lotten verkade varken förgrämd eller härjad. Märklig människa, tänkte Ella. Hennes väninna var kanske levnadsglad från födseln. Ella beundrade henne och det var det nog många som gjorde. – Fast kvarters­juntan, kallade gärna Lottens olyckor för en form av lössläppthet och det ryktet skulle Ella – för allt i världen – varken vilja eller våga dela med sin väninna.

Lottens barn hade haft sina trassliga affärer och landat hemma hos sin mor efter sina flygövningar och störtdykningar. Men där samlade telningarna alltid nytt mod för att göra nya flygförsök. Nu var de visst någorlunda flygfärdiga alla fyra, hade Ella hört. Men det hade nog varit en del tuffa år för väninnan, misstänkte Ella.

Ella tog sig en ordentlig funderare över väninnans förslag om att skaffa en ny livskamrat. – Visst, helt klart!  – Det skulle nog inte vara så dumt, att ha någon att luta sig mot när det kändes tungt. Bara det inte blir tvärs om, så det blir jag som måste stötta någon annan, för då klarar jag mig bättre ensam, tänkte Ella. Lite själviskt resonerat kanske, men så var man tvungen att tänka, om man skulle klara sig här i världen.

Ella ville inte ha någon gammal ungkarlsräv, men heller ingen änkeman med många barn och massor av barnbarn, som skulle komma och dra i hennes saker. Barn som Ella inte kände och som hon inte vågade säga ifrån till … Egna barn och andras ungar – ett ganska sant uttryck.

Nej, bevara mig väl! tänkte Ella och gick raka vägen ut i köket och satte på en extra kaffetår. – Hon skulle prata förstånd med Lotten, så hon slapp allt tjat om nya karlar.

Lotten ville väl, det förstod Ella, men väninnan blev så väldigt entusiastisk och envis när hon fick något för sig.  Livet hade lärt Ella, att inte ta ut någon glädje i förskott. Det brukade alltid stranda på något, innan man kommit i land på fast mark, resonerade hon.

– Det är i alla fall min livserfarenhet, hummade Ella för sig själv när hon hällde vatten i kaffebryggaren.

Ella kom fram till att hon måste ha levt i ett skyddat vakuum ända sedan Olof dog. Hon hade intalat sig, att hon vare sig ville eller behövde någon ny man – och de män som funnits i Ellas närkrets och som faktiskt försökt vinna hennes förtroende, hade hon snoppat av. På något konstigt vis hade hon intalade sig, att det inte skulle gå att leva tillsammans med någon av dem. – Sant eller falskt… Svaret kunde hon ju inte få, eftersom påståendet var hennes eget och oprövat. Men Allan som var så dryg, skulle hon aldrig ha stått ut med. Inte med Sten heller. Han som både fes och snusade offentligt. Nej den mannen ville hon absolut inte släppa in i sitt välstädade hem. Rapade högt vid bordet gjorde han, och svarade att ”det gick väl an”, om hon någon gång frågade hur det smakade när hon lagt ner extra energi, äkta smör och grädde i en anrättning. – Nej och åter nej. Sådana ynkliga kavaljerer klarade hon sig bättre utan.

Vid dags dato hade Ellas alla kavaljerer och intressenter tröttnat på att försöka bjuda ut henne. Hennes svar blev alltid: ”Nej, tack inte nu, men kanske en annan gång.”

Ella satte sig ner på kontorsstolen och grunnade länge på det som Lotten hade sagt så sent som i förrgår. Hon funderade även över sina egna skrämmande upptäckter av de där innersta tankarna; att hon inga nya män ville ha. – Innersta tankar …? Nej, det var inte Ellas innersta tankar. Dörren in till dem var och förblev stängd. När låste jag den? tänkte hon.

Visst hade det blivit en rejäl chock, när poliserna knackade på mitt i natten, då för många år sedan, den där mörka senvinternatten i slutet av februari – och meddelat om olyckan. Men redan då var det någon form av skyddsmekanism som slog till, utan att Ella själv var medveten om det.

Chokad följde Ella med poliserna och identifierade Olof. Att maken omkommit var svårt att ta in, som en ond mardröm, hade hon tyckt. Fast på något vis var det precis som om något höll den öppna sorgen i schack, så den inte mejade ner henne helt.

Tiden efter Olofs död var så full av: bestyr hit och ordnanden dit … att hon knappt hann tänka. Det uppstod alla möjliga trassligheter – inte minst med bilförsäkringen som Olof, i alla fall haft.

Tack och lov, hade inte Olof kört ihjäl någon i den där sista fyllan. Han hade visserligen skadat annans egendom som det stod i lagparagrafen. Han hade kört in i en stillastående, parkerad bil och sedan rammat ett räcke lite längre fram, innan han slutade sin färd nere i en djup och strid älv.

Det hade varit glashalt den där sena februarinatten. Det mindes Ella med extra tydlighet. Det hade kommit underkylt regn som låg som ett centimetertjockt glansigt islager på både marken och på hennes trädgårdsmöbler som fortfarande stod ute. Det gjorde de för det mesta hela året om. Hon mindes hur hon hade stått och ristat med husnyckeln i isen på postlådelocket när hon hämtade reklamen sent på kvällen.

 

***

 

Olofs begravning var det ingen annan som kunde ordna med än Ella själv. Den begravningen blev nog minnesvärd för många. – För tänk: ”Hon kom! ” – Hon som absolut inte hade i kyrkan att göra; kan man tänka sig … Så fräcka fruntimmer det finns …

Den där hoppan som Olof måste ha hittat på något riktigt varmt och mörkt ställe … Hon, den tokan, dök upp på Olofs begravning och ställde sig vid sidan om Ella, där hon och det övriga begravningsföljet stod samlade vid graven.

Den slampan hade mage att viska till Ella: ”Det var hos mig han var sista natten!”  – Som tur var – så var Ella bedövad av något lugnande som hon fått av läkaren på vårdcentralen. Annars hade hon väl tagit sin röda ros och stoppat in den i gapet på det flinande spöket.

Dessutom hade Olofs älskarinna den goda smaken, att strutta fram till gravens kant och släppa ner sin alldeles för stora handbukett. En jättestor röd ros och så sa våpet högt och med klar stämma, så att alla som ville höra – även kunde göra det: ”Tack min käre Olof, för alla fina nätter du gav mig!” Som om det skulle vara så viktigt – att gapa ut Olofs otrohet… om det nu skulle vara någon som inte redan visste…

Ja, tänk hur ont det gjorde! Ella kände sig ratad och kränkt där hon stod och frös vid graven. – Hur kunde människan – komma till begravningen. – Att hon inte skämdes… Dyka upp helt oanmäld…

Fast på något vis blev Ella arg – på Olof – fast han låg där i kistan mitt framför henne och var stendöd. Just då och där kände Ella hur ilskan vällde upp inom henne, när hon tänkte på alla kvällar och nätter, när hon hade varit ensam hemma. Hur hon hade väntat – hoppats och sedan somnat ensam. Olof hade inte kommit hem. Ibland var han inte ens hemma på morgonen, när hon vaknade efter en dålig natts sömn. – Hur hon gråtit, ängslats och hoppats, att han skulle ändra sig och ta sitt ansvar som make och far. Komma tillbaka till henne och stanna för alltid. Hos bara henne och barnen.

Ilskan tog överhanden och Ella skar nästan tänder, där hon stod i snön och issörjan vid graven i sina tunna läderstövlar. – Tack vare ilskan lättade sorgen, och helt plötsligt kändes den nästan inte alls. ”Där kan du ligga, din falska… jaae, det kan du!”

Oh – nej…! – SÅ FÅR DU INTE TÄNKA! Det var Ellas nästa medvetna tanke. – Hon kom hastigt till sans över situationens allvar och hon skämdes. – Skämdes så hon började må illa. Tur att följet vid graven löstes upp just i den stunden. Ella kände sig yr, färdig att falla ihop där på gravkanten.

Snålblåsten över den öppna och ödsliga kyrkogården började dra runt Ellas bara hals och det flög små vassa snöflingor i luften. Klockan var redan över två på eftermiddagen. Den lilla solstrimman som faktisk hade visat sig en liten stund, när hon stod nere vid graven och prästen hällde de där skovlarna mull på kistan … Den solstrimman var nu nästan helt borta. Bara en liten rosa anstrykning, på molnen längst bort vid horisonten, kunde anas. – Snart skulle det vara mörkt och slut på den här dagen.

– Gud! – Tack och lov att den här begravningen är över, viskade Ella ner mot kappans slagkrage.

Ella gick ut genom kyrkogårdsgrinden. Hon rös till och styrde stegen mot bilen. Snön låg som ett litet vitt lager över biltaket. Torr! Kall! – Den skulle försvinna i fartvinden.

 

***

 

Kapitel 2

 

Vintern kändes lång året efter att Ella blivit änka. – Så småningom kom dock sorgen lite på avstånd och Ella kunde minnas Olof på det sätt, som han verkligen varit. Hon kom ibland på sig med att undra över – varför …? – Varför hade hon sörjt honom så djupt och länge, som vad hon verkligen hade gjort? Den frågan var det också många av Ellas bekanta som ställde till henne, när tiden lagt händelsen lite på avstånd. – Men det tålde hon inte alls att höra. Vid sådana påpekanden blev sorgen nästan som färsk och hon blev både arg och förnärmad. Hur kunde hennes, så kallade, vänner fråga henne en sådan dum sak? Olof var ju barnens far och han hade lämnat deras mor ensam med två relativt små och omyndiga barn, varav den minste inte var mer än fyra år. Anna hade visserligen kommit in i tonårsperioden, men inte var hon vuxen för det!

Just då var det som jobbigast med Anna. Flickan drogs ofta med ut av kamrater, ville inte lyda sin mor – då när allt var så jobbigt hemma. Ella var bekymrad för hur det skulle gå för tösen, samtidigt som hon hade en man som drack och inte kom hem förrän sent på morgonkröken. Om inte Olof var hos älskarinnan, så var han på tjänsteresor – eller tvärs om. Om det inte blev turbulens i sådana hem, blev det inte turbulens i någons hem, resonerade Ella vid sin tillbakablick. Hur hade hon orkat?

När Ella tänkte efter … , så var det nog inget fel på flickan. Det kanske hon bara tyckte, då när allt var uppochnervänt i hennes liv. Ella hade verkligen mycket att tänka på, ängslas för och övervaka.

Mellan Anna och hennes mor, hade det uppstått tråkiga schismer, gräl och missförstånd av alla de slag. Annas utespringande på sena kvällar och nätter, var den ständiga orsaken till att trubbel uppstod. Men Ella ville nog att Anna skulle vara hemma, bara för att hon tyckte det var trevligare när tösen var hemma. Om tösen var hemma, visste hon var hon hade henne och behövde inte lägga energi på att oroa sig över vad som kunde hända.

Anna blev ju på ett konstigt sätt, det enda problemet som Ella kunde försöka styra. Fanns Anna hemma, behövde hon inte ha bekymmer för henne. Alltså blev det på följande vis: Kunde Ella förmå Anna, att inte vara ute på vägarna och riskera att bli ihjälkörd eller om Ella kunde hålla henne hemma, så hon inte kom i lag med dåliga kamrater och slutade som knarkare, ja, då hade ju Ella fått ett problem mindre att brottas med… – Vem vill inte ha mindre bekymmer, när nivån av tråkigheter står högt över ens huvudet och man inte ser en enda lösning … Svara ärligt på den frågan, tänkte Ella, så här i efterhand.  

Men därtill kom det faktum, att om flickan var hemma på kvällarna så Ella visste var hon hade henne, behövde hon ju inte oroa sig för vad hon gjorde. Hon älskade Anna, och höll henne kanske i för stränga tyglar, just därför. Så här efteråt, skulle Ella ha velat ge dottern en mycket bättre start i liven, än vad hon fick – Må himmelens änglar förlåta mig, tänkte Ella!

Ella var givetvis rädd för att mista dottern också i någon otäck olycka. Hon hade ju verkligen fått möta döden – öga mot öga – alldeles nyligen, och var väl extra rädd. En del kör ju som galningar. Är det inte man själv som kör för fort, så kan det vara någon annan som tappat omdömet.

Ella var även rädd för elaka människors prat. – Såsom: Se där! ”Hon har ingen hand med jäntan” – – – ” Nu när Olof är borta, går skeppet snart över styr, det ska ni allt få se …” – Så kunde Ellas egna syskon säga till folk som de träffade. – De hade hållit om ryggen på Olof i alla väder och försökt sänka Ella med all kraft. Orsaken var väl gammalt groll och avundsjuka, seden långt tillbaka i barndomen.

Ja, tänk så mycket det var som Ella skulle försöka stå pall för eller slå sig igenom på egen hand, utan att ha någon att lätta sig hjärta för eller få råd och stöd av. Saker som Ella fick försöka sätta sig över eller slå dövörat till, för att orka fortsätta… Alldeles ensam … Fy, fa … vilka hemska år.

Ella rös vid tillbakablicken.

 

***

 

Varje natt somnade Ella utmattad av ångest. – Vaknade till en ny dag med samma känsla. – Tröttheten hade blivit kronisk. Hon ville helt enkelt inte leva längre. Det var för mycket, allt det där som hände samtidigt. Det kändes som om hon höll på att frätas upp invändigt.

Tony, som lillpojken hette, var ofta sjuk och vållade henne nattvak, bekymmer och utlägg för vård och medicin. – Medan Olof levde, var det hemskt, för han insåg inte att grabben var sjuk, utan motarbetade Ella, så pojken inte ens fick sin medicin som han kunde bli bättre av, bara för att Olof inbillat doktorn att det inte var något fel på sonen, utan bara moderns överbeskyddande. – Där höll allt och även Tonys framtid på att gå åt hell … Om inte Ella tagit kontakt med ett helt annat lasarett, vilket inte var så lätt efter Olofs ord. Han som var en högutbildad och fin man, blev lättare trodd av läkarvetenskapen. Han som dessutom sällan var hemma när pojken mådde som sämst. Makens talan blev hörd, inte vårdarinnans.

Inte ens hunden kunde hålla sig frisk. Tiken slet sig lös vid ett löp och såg till att bli med valpar, innan hon kom hem igen. De där valparna som blev fem stycken, kunde hon inte föda med mindre än att Ella fick åka till ett djursjukhus och få fatt i någon som kunde göra ett akut kejsarsnitt, innan hundstackaren gav upp andan.

 

***

 

Vid en tillbakablick, fann Ella att eländen och bekymmer hade avlöst varandra hela tiden, så länge som hon kunde minnas: Kattkraken, Sara-Valborg smet ut genom rastgårdens trasiga nät och blev påkörd, när det givetvis var som mest hopkört. Fast just den händelsen med katten, inträffade några år tidigare, medan Olof ännu var i livet, men vad hjälpte det? – Han tog sig inga bekymmer över en katt, när han inte gjorde det om sina barn …

Kattstackaren var så illa skadad, att den var tvungen att tas till djursjukhuset omgående, och Olof, han hade givetvis viktigare saker att ägna sig åt, så även olyckan med katten föll på Ellas ansvar att ordna.

Tony var ju spädbarn då och Ella ammade honom. En titt på klockan, sa henne, att hon skulle vara inne på djursjukhuset, när pojken nästa gång vaknade och ville ha mat och maten … det var ju bröstmjölk och bröstet hade hon med sig. – Alltså tar man matgästen med sig också, försökte Ella tänka. Därför väckte hon upp den sovande babyn, bytte blöja och tog på ytterkläder och lade honom i babyliften.

När Ella kom ut på trappan, hade hon en vrålande baby i en brun babylift, som hon bar i höger hand, en katt som jamade klagande i en transportbur, som hon bar i vänster hand och styrde stegen mot bilen.

Detta var samma år som hennes far fick en hjärtinfart och Ellas mamma ringde henne flera gånger om dagen, för att få tröst och stöd. – Syskonen klankade på Ella för att hon var hemmafru. För det var hon då. ”Du, Ella, som inget arbete har”, sa syskonen, ”du kunde gott vaka lite mer på pappa, än vad du gör!” – Inget arbete …? Så kan man ju resonera, när man inte har insyn hos varandra, utan bara stirrar sig blind på makens yrkestitel i telefonkatalogen.

Ella vakade faktiskt vid sin fars dödsbädd, så gott som varje natt. Hur skulle hon kunna vaka på dagen också? Nej, det där hade de nog inte tänkt över alls, syskonen. De bara skällde på henne, så fort som de kom henne tillräckligt nära.

”Ella har gift sig för bra”, sa syskonen bakom Ellas rygg, vad nu det betydde.

 

 ***

 

Det var nog tur att Ella blivit bekant med Lotten. Utan hennes livsbejakande sätt och tro på framtiden, hade säkert Ella förtorkat, och blivit en snipnäst, grinig nucka, som bara ägnat livet åt broderi och kyrkliga symöten.

Lotten var som en frisk vind när hon hälsade på Ella. Var det inte Telefoncaféer hon tipsade om, så var det datasajter. Eller varför inte en vanlig kontaktannons. Hon var envis, hon Lotten. Men ärlig och reko.

En eftermiddag kom Lotten och hälsade på Ella. Nästan omedelbart halade hon upp en tidning ur väskan. Hon lade tidningen uppslagen på vardagsrumsbordet, rakt under näsan på Ella. Pekade på en annons, som hon kryssat för med kulspetspenna och sa:

– Den här mannen är något för dig Ella. Rita till några rader som svar, och sänd till den här signaturen: ”Luft under vingarna”, för det är precis vad du behöver, min vän, sa hon och gav Ella en kamratlig klapp på axeln.

Ella drog till sig tidningen och började läsa.

– Jösses… Vilken frimodig mänska… Inte törs jag svara på det där anropet, sa hon och föste lite förskräckt tidningen ifrån sig en bit.

– Varför inte? Han skriver ju, att han är både det ena och det andra. Framförallt verkar han ju vara viril…, tillade Lotten med ett fnitter.

– Stopp och belägg! sa Ella myndigt och rätade på ryggen. Det är ju för fasiken rena sexannonsen. Nä, du… Lotten. Förr än jag svarar på den där gubbens lockrop, skaffar jag mig nog hellre en dildo och lär mig sköta den. Det där med att passa ihop med en karl igen, det klarar nog inte jag av.

Lotten drog en hörbar suck och vek ihop tidningen och stoppade den tillbaka i väskan.

– Nej, du vännen. Lite kaffe ska vi ha, sa Ella och reste sig upp och gick ut i köket, för att sätta igång kaffebryggaren. Hon tog fram en påse djupfrysta kanelbullar, som hon lade upp på en assiett och satte in i mikron. Medan hon grejade i köket återkom tankarna på vad det stått i annonsen, som Lotten nyss satt under näsan på henne: ”Ta vara på de ljuva stunderna, medan du kan”, hade det stått… Medan man kan, tänkte Ella. Jo, man blev ju äldre, förstås…

– Ljuva stunderna, viskade Ella för sig själv och fnös när hon ställde ett par kaffekoppar på brickan. Ljuva stunder…

Men hur var det med den sidan av livet. Den sinnliga sidan. Ljuva stunderna… Lotten hade ju påmint henne om, att hon var på väg att förtorka. Det låg nog en hel del i det väninnan försökte puffa för. ”Lev medan du lever – tids nog blir du gammal”, brukade Lotten säga. Vad var det som höll Ella tillbaka? Det visste hon nog inte själv. Kanske var det dags att tänka om. Tänka i nya banor. Hon blev nästan full i skratt när hon gick där i köket och småmuttrade och tänkte på vad Lotten sagt.

Medan kaffemaskinen puttrade och väsnades och väninnan såg på ett teveprogram som nyss börjat, gick Ellas tankar tillbaka till den tiden medan Olof ännu levde. Medan de hade det någorlunda bra, och var lyckliga. Innan den där hoppan… älskarinnan kom in i bilden. – Hur het Olof varit. Hur öm och kärleksfull. Hur hon älskat den mannen över allt på jorden. Nej… Ella ville inte minnas. Hon började förstå, att det kanske var för att skärma av sig från de där bra minnena med Olof, som hon lagt locket på så definitivt över sina lustar, så hon inte släppte in någon annan man i sitt liv. För visst behövde väl en människa, även hon både ömhet och kärlek? Fast det hade hon kategoriskt förnekat.

 

HÄR… SKA lite gamla minnen från Olofs tid läggas in.

 

 

 

***

 

Kapitel 3

 

Ella hade ensam ansvaret för Anna, även när Olof levde. När makens arbetsdag var över och han klev in genom ytterdörren, kom händelserna oftast i den här ordningen:

– Halloj! brukade Olof hälsa när han klivit in i hallen.

Sedan slängde han sin portfölj vid skohyllan, fortsatte in i köket, där Expressen hamnade på köksbordet. – Därefter försvann han oftast in på kontoret. Ringde några samtal och kom ut efter en stund – och var det dags för en ny otrohetshistoria, drog Olof till med att han var tvungen att ge sig i väg för jobbets skull, och han skulle nog bli sen … Ja, sen… – det blev han för det mesta och sista gången han var till ”henne” … då kom han inte hem alls. Den gången fick Ella hämta hans tillhörigheter på bårhuset. – Vilka hemska minnen.

Det som oftast startade bråken mellan Anna och hennes mor, var när flickan sa åt Ella, att om pappa ändå levat… så skulle han ha tillåtit henne att göra just det … som hon för tillfället blivit förbjuden – av sin mor. ”Pappa, pappa …” – Alltid var det han som var ljuset på Annas stig; han, pappa, Olof … Han var minsann inte någon sådan där intorkad stofil som vad Ella var. Han var en bra förälder. Han kunde ha lite vyer och Anna fick ha sin frihet. I princip: Göra vad hon ville. Ella skulle ha velat säga att det var frihet utan faderns ansvar… För ansvar var inget som låg för Olof.

Den gången som Anna sa: ”Tänk om det varit du mamma som kört ihjäl dig istället, då hade världen sett annorlunda ut.” – Då skulle Annas liv ha sett annorlunda ut, var vad hon menade. – Och förvisso kanske tösen hade rätt, på både ett och två sätt, men då brann i alla fall Ellas stubin upp, utan någon som helst förvarning, och hon minns hur hon ryckte och drog Anna i håret. – Skrek åt henne, att hon kunde för faaen… få göra precis vad hon ville för henne också i fortsättningen. Som en vilde bar Ella sig åt. Det utbrottet  skämdes hon för än i dag. Hur kunde hon bära hand på sitt eget barn …? Helt oförlåtligt!

Ella var nog en dålig människa på den tiden, det var hon övertygad om, men det fanns otaliga anledningar till det … Det lilla försvaret vill Ella ändock ge sig själv. – Ella var så nära utbrändhetens gräns en människa kan vara, utan att ännu ha ramlat ihop på hallgolvet eller fallit i koma. Det där ordet Utbränd … fanns inte uppfunnet då… Var det därför Ella inte kunde få ett slut på sin pina. – Pinan att vakna till samma olösta problem, pinan att försöka ta sig igenom en ny dag med ännu mindre krafter än under gårdagen. Men med en inre visshet att innan kvällen, kunde Olof hota med att han ville ha skilsmässa, för hon, den andra, ville inte vänta längre…

Oj! – Herregud! Ella fick halsbränna av bara minnet, över hur hon hade levt medan Olof, hennes älskade make levde. – Vilket turbulent helvete hon hade levt i! Herre Je…

 

 ***

 

Aldrig var det någon ordning på ekonomin. Men den tiden låg långt bakom Ella nu, och väl var det, men av allt det här hade hon blivit mer eller mindre vaccinerad mot att hoppas och tro något bra om framtiden. Ella var bränd.

För varje gång Ella hade glatt sig åt något eller sett fram emot någon händelse, hade alla hennes förhoppningar eller eventuella planer grusats i god tid. Så hade det varit i de allra flesta fall, när hon hade satt sin tilltro till det positiva tänkandet. Det där; ”allt ordnar sig”. Skit samma vad saken gällde … Hopp, förväntan och besvikelse! – I den ordningen hade Ella vant sig vid att saker och ting kom. Så hade det varit under livets gång, så länge hon kunde minnas. Förhoppningar hade enbart gett henne besvikelser och tårar i det tysta – och ännu mer obotlig ångest. Självkänslan hade flytt som torra löv i en stark höstvind.

När Ella visste vad hon hade, och att det inte fanns någon annan med i planeringen, som bakom hennes rygg kunde kullkasta hennes ansträngningar och planer, gick det lättare att känna ett visst lugn. Med andra ord: Det blev lättare att leva sedan hon blev helt ensam med barnen. Så såg sanningen ut, när hon väl fick ögonfäste på den. Konstigt! Ella som trott, att hon inte skulle klara vare sig ekonomi, barn eller övriga saker som: bil, huslån, försäkringar och allt som följer i spåren när man är människa, och ensam med allt, började inse att hon klarade av livet hyfsat. Fick hon bara ut sin lön, även om den inte var hög, kunde hon dra lasset runt helt ensam utan hjälp från anhöriga. Med det var Ella fullt nöjd.

 

***

 

Kapitel 4

 

Åren gick och Ella levde ensam. Anna flyttade hemifrån och Tony närmade sig tonåren. Ella tog en dag i taget, och försökte så gott det gick att känna sig tillfreds med tillvaron. Just det att inte behöva hoppas och tro: att kanske… – Nej, Ella ville veta hur det skulle bli!

Sista gången Ella hoppats på något som låg utanför hennes möjligheter att kontrollera, det var den där Data-dejts-mannen, som hon var dum nog att ge sig i lag med. Det var helt och hållet hennes eget fel, att det gick som det gick! Hon nappade på, just precis, den ende mannen som Lotten bestämt varnade henne för – gång efter gång. – Lotten, med sin större livserfarenhet av att sortera människor, såg det som Ella absolut inte såg. Rättare sagt: Det som Ella inte ville se.

Ella hade mailväxlat med den där datanörden några veckor, när han bad att få ringa henne. Det kunde han väl få göra och så fick han hennes telefonnummer.

Reine ringde en kväll och de pratade i flera timmar. Han verkade vara både snäll och intelligent och kunnig på de flesta områden. Händig helt enkelt. Han verkade ha allt, tyckte Ella redan efter första telefonsamtalet. Kunde det verkligen ligga till så, att det fanns lycka kvar åt henne på den här sidan floden Styx? – Det såg sannerligen så ut!

Det blev en vana att prata en stund med den där mannen i telefon varje kväll, efter det att Tony lagt sig och dragit sin stereo i botten, så han inte hade en aning om var hans mor hittade på.

Anna var vid det här laget nygift och mor till ett par tvillingpojkar. Så nu var, tack och lov, alla deras bråk och gräl till ända och de hade slutit fred. De hade även dragit ett streck över alla gamla tråkigheter, nu när Anna börjat se att det inte var så enkelt med hem, barn, en älskad make och sig själv mitt uppe i allt. – Den nya generationen skulle vara välutbildad – och det var Anna verkligen, men så skulle man leva sitt eget liv vid sidan om; förverkliga sig själv kallades det.

En fredagskväll undrade Reine, som Ellas datakavaljer hette; om hon inte kunde tänka sig att träffa honom i verkligheten. Det här med mail och prat i telefon räckte inte längre, tyckte han. Visst, det kunde väl gå för sig, men Ella ville inte bestämma sig just då, utan bad att få vänta, åtminstone över helgen.

Tony och hans kamrat, Nicke, skulle in till den större staden dagen därpå. Det var modellflygtävling i grannstaden och grabbarna hade donat och grejat både länge och väl i hobbyrummet för att få flygplanen tävlingsklara inför starten.

Ella började fundera över vad det kunde var för tävling, som Tony skulle i väg på. Även Reine hade i sitt senaste telefonsamtal pratat om någon flygtävling, som även han skulle delta i. Hon blev tvungen att knacka på Tonys dörr för att fråga vad den där tävlingen – han skulle iväg på – kallades.

Tonys dörr var stängd, men radion var igång, så Ella knackade: och sonen svarade lite förvånat: ”Kom in …!”

Ella öppnade försiktigt och tog ett kliv innanför tröskeln och stannat och såg Tony resa sig upp på armbågen och tända sänglampan. Han plirade mot sin mor och såg minst sagt undrande ut.

– Säg mig, Tony! Vad kallade du den där tävlingen som du skulle iväg på i morgon …? Jag menar den där flygtävlingen som du och Nicke…

Tony satte sig upp i sängen och såg lite förvånat på modern. Gäspade, men talade om det, samtidigt som han nämnde två flygplanstyper som Ella hade hört Reine prata om i telefonsamtalet alldeles nyligen. Ett av namnen på de där planen som Tony nämnde om, stämde med det som Reine skulle tävla med dagen därpå. Då blev Ella eld och lågor. Skulle Reine och Tony iväg på samma tävling …?

Tony hade alltid varit en snäll kille, lätt att ha att göra med. Ella invigde honom snabbt i sina planer. Han fick veta att Reine var en man i 55-årsåldern. Att hon hade träffat honom på nätet, och att de pratats vid i telefon. Hon talade även om att Reine föreslagit att de skulle träffas så småningom och att han skulle vara med och tävla just i den där tävlingen – den som Tony och Nicke skulle iväg på.

– Tänk, Tony! – Om du kunde spana in den här mannen och försöka komma underfund med om det är en reko människa?!

– Kan jag väl, svarade Tony halvt om halvt ointresserat, men, morsan! – Jag måste ju veta lite mer än så för att kunna känna igen karl'n, fattar du väl! Ett foto har du kanske?

– Nej, det är just det jag inte har, förstår du. Han är skogvaktare, så han borde ju vara normal, kan man tycka, men man vet ju inte. Änkeman är han, det vet jag. Om han inte har slagit ihjäl frun själv, så kan han inte rå för att hon är död, skämtade Ella och såg på Tony. 

– Varken skogvaktare eller änkemän kan man spåra genom att bara titta på dem, svarade Tony och såg road ut.

– Jamen han är lång som skogvaktare brukar vara, det har han sagt. Han har en aning rött hår också, och det är inte så vanligt att män har. Lockig vet jag att han har berättat att han är. Glasögon kommer jag ihåg att han har sagt att han måste ha. Sedan vet jag att han har en husbil. Så om du händelsevis ser någon lång, rödhårig glasögonprydd man, som rotar i en husbil efter ett flygplan, så antar jag att det är han som du ser, menar jag, sa Ella.

– Okey, morsan! – Det var en fantastisk beskrivning av en skogvaktare. – Det är lördag i morron och då kan vi snacka lite mer om det här. Jag åker ju inte såå tidigt, vet du. Nu vill jag sova!

– Visst! Natti, natti, sa Ella och backade ut ur dörrhålet där hon stått och hängt mot den vassa dörrposten.

Hon stängde dörren och gick ut i köket för att göra i ordning en kopp te åt sig.

Äntligen hade det blivit lite fart i hennes liv. Inte så tokigt tänkte hon och sände Lotten en tacksam tanke, för det var tack vare henne som Ella kommit ur den där jämmerdalen, som hon befunnit sig i under så många år. Nu kände Ella att hon hade fått frisk luft under sina vingar, och det behövdes verkligen. Det kände hon först nu, när hon äntligen var ute ur sorgen och det vakuum som uppstod runt henne när hon blivit ensam med allt.

 

***

 

Kapitel 5

 

Den kommande lördagen blev spännande. Reine, ringde till Ella på förmiddagen, strax innan han skulle åka till tävlingen. För att komma till den större staden, där tävlingen ordnades, var han tvungen att åka igenom Ellas lilla stad, den som hon bodde i.

Reine hade på förslag att de kunde träffas när tävlingen var slut och han åter var på genomresa i hennes ”little town”, som han så belevat uttryckte sig.

– Vi kan väl träffas som allra hastigast. Presentera oss för varandra. Vi kan väl åtminstone ta en fika och prata en liten stund? Vad säger du om mitt förslag? undrade han i telefonen. – Vi kan ju göra upp en lämplig tid för en riktig dejt, någon dag längre fram.

Så hade Reine uttryckt sig. – Det lät sansat och vettigt?

Ella hann tänka, att Tony kanske skulle hinna hem, så hon kunde få en rapport från honom lite i förväg. Det skulle ju vara bra om hon visste lite grann, vem det var, som hon hade bestämt dejt med.

Oj så spännande! Kanske var detta, just den mannen som varit ämnad för henne från allra första början. Om hon hade skilt sig från Olof långt innan hon blev änka! Då kanske hon hade mött den här mannen mycket tidigare. Men, men … Inget att göra åt den saken nu. Bättre sent än aldrig, tröstade hon sig.

Även om Tony var fjorton år nu, kunde han mycket väl behöva ha en fadersgestalt att se upp till. En man som kunde bli – för honom – nästan som den far han knappt aldrig hade haft. För vad mindes Tony av sin egen far? Det kunde inte vara mycket!

Oj! Ella ryckte till när hon hörde att ytterdörren öppnades och Tony kom hem från sin utflykt. Han drog in i hallen med både flygplan, kassar och allehanda grejer, som han haft med sig till tävlingen.

Kameran slängde han elegant upp på hatthyllan, men den trillade ner och hamnade på golvet bland allehanda skodon. Där skulle han inte hitta den, förrän Ella städade hallen nästa gång.

Tony var både hungrig och törstig – trött och varm, men nöjd med tävlingen, trots att han inte hade haft någon far som varit med och hjälpt till eller som kunnat ge råd. – Han hade fått åka med Nickes föräldrar.

Ella var så förväntansfull, att hon knappt visste hur hon skulle våga fråga Tony, om han hade sett till skogvaktaren. Pojken skulle väl tycka att hon var knäpp, som hade blivit så intresserad av gubbar helt plötsligt. – Hon skämdes inför sig själv.

Efter en bra stund frågade hon lite försiktigt:

– Såg du honom? Skogvaktaren, menar jag?!

Hon sa det i en obesvärad ton och försökte låta minst sagt ointresserad – samtidigt som hon böjde sig ner och tog upp Tonys jacka från golvet och vrängde den rätt. Ella undvek att se på sonen, när hon sträckte på sig för att hänga upp jackan på en ledig krok bland alla andra jackor och kappor.

– Joo, visst han var där, men …

Tony såg lite villrådig ut. – Det är nooog …

Han drog på det han skulle säga och såg inte på henne, utan styrde och grejade med sitt, som om han inte alls ville prata om det där med skogvaktaren.

– Mm … meen jag måste tala om för dig, morsan, att den mannen ska du inte ha!

Det var ord och inga visor, tänkte Ella och backade ett par steg i sin förvåning och såg stint på sonen och sa:

– Vad nu då! Hurså? – Va, han så ful?

– Nää, jaa … vet inte – Jag tror inte att han är snäll. Han verkade hemskt barsk, måste jag säga. Nej, spola den kisen, är du snäll, mamma!

– Jahaa … Men … – Hur kan du veta det? Pratade du med honom, du sa väl aldrig att det var jag som…?

– Tok heller! Tror du att jag är dum på nått vis? Eller? Det begriper du väl att jag inte gjorde…

Där avbröt hon sin son i hastigheten och frågade:

– Hade han någon med sig som han pratade med då, jag menar … eftersom du säger att du höörde…?

– Nej, men vänta och lyssna, inflikade Tony hastigt och gick ut i köket och spolade i ett glas vatten medan han berättade hur det hängde ihop:

– Den där Reine eller vad det var du sa att han kallade sig. Han tillrättavisade Nicke två gånger, på ställen där han inte alls hade behövt säga något alls, anser jag. Han anmärkte också på något som Jonas gjorde, fast det vet jag inte vad det handlade om.

Ella suckade och stod mol tyst medan sonen berättade.

– NÄ … Morsan. – Skit i den där gubben, du! – Han var en riktig besserwisser. Förresten så var han inte rödhårig heller. Det var värre än så … Han kanske hade varit rödhårig… men…

Ett leende drog hastigt över Tonys läppar.

Tony, hennes kloke son, som inte var mer än i tonåren, hade försökt hjälpa henne att träffa en vuxen människa, så att hon inte gav sig in i något galet. – Hur skulle hon göra nu? Ella hade hoppats på just den här skogvaktaren. Han hade ju låtit så klok, hade hon tyckt. – Han hade även ett skapligt yrke. Det var ju inte någon dagslända, för om han var skogvaktare så hade han i alla fall ett respektabelt arbete.

Allt hon lyckades svara Tony var:

– Jahaa …! Så tråkigt då …

Tony förmedlade sin uppfattning om skogvaktaren mycket försiktigt, nästan som om han helst inte hade velat säga något alls. Han ville kanske inte släcka moderns hopp.

 

***

 

Hur det nu än skulle bli, så hade Ella redan lovat Reine, att hon skulle möta honom vid ”Twenty friends” – en barservering vid genomfarten ut ur stan mot nästa större stad. Var det här början till en felsatsning? undrade Ella för sig själv, utan att ha någon vuxen att rådfråga… Lotten hade ju redan sagt sitt! Tråkigt nog så var hon enig med sonen. Vad kunde hända om Ella inte lyssnade vare sig på sin son eller på sin väninna?

Ellas upprymdhet blandade sig snabbt med besvikelse.

– Internet i all ära – men …, suckade hon. Där kan det nog dölja sig många tölpar, men… Reine verkade så…

Där försökte hon sluta tänka. Fast bra människor måste det ju också finnas, försökte hon peppa sig. Man ska inte döma hunden efter håren, grunnade hon.

Ella beslöt, att hon skulle möta den här ansiktslöse mannen och själv försöka bedöma vad han gick för. Därför gjorde hon sig i ordning, så det bara var att ge sig iväg, när han hörde av sig. Det var ju så hon hade kommit överens med den här okände Reine. Han skulle ringa när han kom i närheten…

Ella lade en omsorgsfull make up med blå ögonskugga och lagom med maskara. Varken för mycket eller för lite. Prövade ett mörkt läppstift, men torkade bort det och tog ett som var ljusare. Stänkte på sig av parfymen i den vita flaskan; den som det stod ”Äppelblom” på. Såg sig i helfigursspegeln och bytte tunikan mot en blå skjortblus och slängde en scarf om halsen för att pigga upp lite extra. Därefter slog hon sig ner, med en tidning, i fåtöljen som stod bredvid telefonen i hallen och väntade på signalerna som inte kom.

Det dröjde. – Kanske han hade ändrat sig i sista stund. Fått kalla fötter. Tony hade ju, vid det laget, varit hemma länge, så då borde ju även Reine ha kunnat ta sig ända till deras stad. Han var ju tvungen att åka igenom där.  

Tonys upplysning hade liksom tagit udden av Ellas glädje och förväntan. – När Tony kände dåliga vibbar av det här slaget – kunde man vara ganska säker på, att pojken hade rätt. – Det brukade han alltid ha. Det var kanske inte hennes drömmars prins, om hon skulle tro på Tonys ord. Det kanske inte var någon idé att spinna vidare på den här kontakten. Förresten så kommer han nog inte, tänkte Ella, slängde tidningen ifrån sig på telefonbordet. Hon reste sig upp med en suck, gick ut i köket och började diska. Bättre att stanna hemma och göra något nyttigt.

Vad var det som Tony känt? funderade Ella och höll händerna stilla i diskvattnet en stund. Hon fick inte något riktigt grepp om sonens känsla. Det var nog inte bara det att han tyckte att mannen var stäng … – Det måste ha varit något mer, tänkte hon och drog till sig den stora stekgrytan och började diska den med en ovanlig frenesi.

Där kunde sagan ha varit slut, om inte Ella hade varit så enfaldig, som vad hon var.

Just när hon dragit proppen ur diskhon, ringde telefonen. Första signalen kom i det samma som det slurpade till i slasken och det sista diskvattnet rann ut. Ella såg på köksklockan … – Nu … nej, det är nog inte han, tänkte hon och gick mot telefonen och svarade med iskyla i rösten.

Jo, då! Reine hade krånglad med att reparera sitt flygplan, som skadats i tävlingen. – Det var vad han skyllde flera timmars försening på. Inte bad han om ursäkt heller. Sa bara nonchalant:

– Möt mig vid baren, där som vi sa att vi skulle mötas.

Så gav han henne en tid. Han skulle köra från den andra staden med detsamma meddelade han kort och koncist.

Jisses… Ella blev stående med telefonluren kvar i handen, efter att samtalet för längesedan var brutet. Varför i helsike sa hon inte, att hon inte hade lust… Varför hade hon bara stått och jamsat med som en annan fjolla… Men nu var det för sent. Hon hade lovat att möta honom där borta vid baren.

 

***

 

Ella mötte Reine vid baren, precis som de kommit överens om. Spänningen gjorde att Ella blev torr i munnen, men blöt inuti handflatorna. Hon strök händerna mot jeansen och tänkte: men va fasen… det spelade väl mindre roll, om jag är handsvettig. Vi ska väl inte hälsa i hand. Det räcker väl med ett ”hej!”

– Jag duger väl inte åt en så märkvärdig man som en skogvaktare, suckade hon. En journalist och författare duger väl kanske inte åt en sådan. Helst skulle jag väl kanske ha varit mångmiljonär; Ella visste inte hur rätt hon hade, när hon tänkte den tanken. Fast om framtiden visste hon som väl var inget, just då. Hon försökte komma tillrätta med sina nerver – innan Reine (Skogis) skulle stå framför henne i egen hög person, 189 skulle det visa sig.

Där borta var det en av de kommande bilarna som blinkade för att svänga in till parkeringen. Kunde det vara han? Jo, det kunde det! Åja, den husbilen var inte den nyaste hon sett!  – Ur klev en lång räkel. Ella steg ur sin egen bil och gick honom till mötes med ett glatt leende på läpparna. Han tog några dröjande steg åt hennes håll, men stannade och inväntade henne bredvid sin parkerade husbil. Blev han ånger bara av att se henne på avstånd?

Reine var kanske lite sträv vid första kontakten, men han mjuknade ganska fort och blev den där trevlige mannen, som hon kände igen från telefonsamtalen.  

Han berättade lite om tävlingen som han kom nästan direkt från. Han pratade lite om vilka som flög med de olika modellplanen. Ella fick höra att för hans del hade det inte alls gått så bra. Det hade krånglat rejält – och det var just precis vad Tony hade berättat för henne när han kom hem. – Så sanning talade åtminstone den här mannen, även om han kanske var en aning kort och korrekt, men det behövde ju inte innebära, att han inte gick att leva med.

På så vis fick Ella tag i en liten skör tråd av förhoppning igen. Inte skulle hon väl ge upp, innan hon hunnit bilda sig en egen uppfattning om karl´n? – Nej, lite tålamod fick hon väl lov att ha.

 

***

 

Kapitel 6

 

Lite tveksam var Ella till att börja med. Men de fortsatte att träffas under resten av sommaren. Ofta stannade Ella över hos Reine som bodde i en hyrd sommarstuga.

Han berättade att han känt sig stressad och utarbetad i våras, och att han blivit långtidssjukskriven och därför hyrt stugan för att få byta vistelseort ett tag. Men nu när sjukskrivningen gick ut, passade han på att ta ut sin semester, så han fick ytterligare lite ledigt. Dessutom tog han några extra dagars tjänstledighet, så han fick en lång sammanhängande ledighet. På så vis hoppades han kunna ”landa på fötterna” som han själv uttryckte det.

Sportstugan låg vid en sjö. En fin badstrand med len och fin sand som man lätt kunde rista sitt namn i just som vågen dragit sig tillbaka, för att radera ut det skrivna när nästa våg rullade in över stranden.

Det hade inte varit så lätt för Reine att tackla sorgen efter frun, samtidigt som han arbetade och stressade runt. Hans liv hade varit helvetiskt i snart ett par års tid, anförtrodde han Ella. Nej, det är inte lätt att leva ensam efter det man levt ihop med en människa i många år. Det hade inte Ella svårt att förstå. Man skakar inte av sig sorgen lika lätt som man skakar dammet av ett lakan. Reine var tydligen en människa med känslor, och det gjorde att Ella tyckte att det kändes tryggt med den här mannen. De förstod varandra så bra.

Sommaren stod i sin vackraste skrud och blåbären hade börjat mogna och i år verkade skörden kunna bli stor hade Ella hört ryktesvis. Ella hade föreslagit att de skulle sticka till skogen och titta efter blåbär. Reine nappade på förslaget och de tog husbilen och stack iväg. Då kunde de laga middag i bilen och ta eftermiddagskaffe när de fick lust. Även grilla frampå kvällskröken. Ella började känna att den här mannen ville hon leva resten av sina dagar med.

 

­­­***

 

Lotten och hennes nye sambo kom ut till sommarstugan. Hennes sambo var musiker, och hade gitarren med sig, så framåt kvällen blev det en trevlig stund vid grillelden. En trevlig allsångsstund.

Dagar och veckor rullade på och sommaren gick mot sitt slut och Reine var tvungen att åka tillbaka till Linköping och greja lite i sin lägenhet.

De blev ju inte yngre vare sig Reine eller Ella. De hade gjort en hel del kul under sommaren, men nu började de se framåt, och bestämde att de skulle flytta ihop och kanske även gifta sig, för de tillhörde ju den generationen som helst ville ha det så.

Sista kvällen i Reines hyrda stuga:

– Stanna här hos mig i natt, grabben din klarar sig nog, sa Reine och lade armarna om Ella. Drog in henne i famnen och kysste henne hetsigt.

Det där resonemanget gillade inte Ella, men Tony skulle sova över hos Nicke, så egentligen skulle det inte gå någon nöd på pojken. Han hade adressen till Reines stuga, så han visste var Ella höll hus.

– Det känns lite råkallt ut här inne, sa Reine och rös liksom till. Jag kilar ut efter några vedpinnar, så gör vi upp eld i öppna spisen.

– Okey… Det låter bra, för det är lite kyligt i kväll.

– Men jag är desto varmare, sa han och släppte henne motvilligt och klev i träskorna och försvann ut.

Reine var strax tillbaka med ett fång ved, som han slängde ner i vedkorgen som stod bredvid spisen. Sedan tog han upp några stickor som han ställde in i eldstaden. En sticka luktade han på innan han stack den under näsan på Ella och sa:

– Känn…!

– Oj, så gott det luktar… vad är det…?

– Äkta törved, svarade han.

Javisst ja… Han är ju skogvaktare, tänkte Ella.

Det dröjde inte länge förrän brasan sprakade i den gamla eldstaden. Reine tog eldgaffeln och petade rätt en vedklamp som rasat på sned. Sedan gick han bort till garderoben och tog ut ett par fårskinn som han bredde ut på golvet framför brasan.

– Nu ska vi älska på björnfällen du och jag, sa han, skrattade till och slog sig ner på fårskinnen. Klappade bredvid sig på det mjuka underlaget och sträckte ut handen mot Ella och drog henne ner till sig.

Hans händer började gå på upptäcktsfärd. Knäppte upp blusens knappar, smekte hennes ena bröst och gick vidare ner och öppnade jeansknappen och började smeka hennes mage, men letade sig snart längre ner. Till sist hade han smekt av henne alla kläderna och hon låg naken bredvid honom. Ella kände hur hennes egen åtrå rann till och hon kröp ännu närmare.

Reine hade en magisk kraft att väcka hennes lustar. Hon fick aldrig nog av honom. Ella började förstå att hon älskade den här mannen. Hon ville dela resten av sitt liv med honom.

Svettiga och lyckliga somnade de efteråt framför den falnande brasans knastrande glöd.

 

 

***

 

Efter den här intensiva sommaren, skulle Reine åka till Linköping och sälja hela sitt bohag till en auktionsfirma. Han skulle göra sig av med allt gammalt som bara påminde om tider som flytt. – Det lät vettigt … För sorgen blir faktiskt lättare att bära, om man inte behöver se saker och ting som man har haft gemensamt med någon som man älskat, men som inte längre finns med en i det här livet.

Ella ansåg att det var ett klokt drag. Eftersom Reine sagt att han hade en hel del antikviteter, skulle han även kunna få bra betalt för sitt gamla bohag. – Då skulle de kanske kunna köpa den där maffiga soffgruppen i mjukt, svart läder, den som de sett i en möbelaffär. Han är så omtänksam, han min älskade Reine, tänkte Ella och kände sig lycklig, som hittat sin prins på äldre dar.

Det kändes skönt att veta att hon inte skulle behöva sitta i en soffa eller ligga i en säng, i vilken hans döda fru suttit eller legat tidigare. En fin gest av en man … Män brukar inte vara så kitsliga när det gäller sådana saker.

Det kändes varmt inom Ella, när hon tänkte på Reine som sin älskling. Äntligen har jag en människa som jag kan beteckna som min man, tänkte Ella. Hon visste mycket väl att man aldrig kunde äga någon annan människa. Men de hade valt att leva med varandra, här och nu.

Hon hoppades innerligt att han var hennes Reine. Fast han hade haft stora ögon riktade mot annat kjoltyg de gånger de hade varit ute och dansat. Det hade Ella lagt märke till. Eller kanske det varit för att locka fram hennes svartsjuka, för att få ett extra bevis för hennes kärlek. Att vara så utstuderad, så man gjorde saker bara för att väcka motpartens svartsjuka, hade Ella trott hörde det kvinnliga släktet till, fast männen var ju tänkande individer de också. Men det där som sägs, att kvinnans list övergår mannens förstånd – hur är det med den saken?

Ella var så bränd, så det hade tagit hela sommaren ända fram till nu på höstkanten – innan hon vågade tro på Reines ord. Hon såg gärna spöken mitt på ljusa dagen. – Men nu hade de i alla fall, till sist, rott båten i hamn. De skulle viga livet åt varandra. Hjälpa varandra i stort som i smått. De var vuxna människor och även om de inte hade hela livet framför sig längre – hade de i alla fall återstoden av sina år kvar att leva, och de låg framför dem. Ella kände sig äntligen, och för första gången i det här livet, riktigt trygg.

Nu var prövotiden för Reine slut. Det där lilla spöket, som hon tyckte skymtade fram ibland, det där att han dolde något, tröstade hon sig med, att det enbart var spår av hennes forna otrygghet. De hade haft så många onödiga gräl, om just det där, att hon tyckte att det fanns något som han höll hemligt för henne, så nu skulle hon sluta snoka. Ella bannade sig ibland, för att hon var på väg att förstöra deras förhållande, innan det ens hunnit starta på riktigt.

Lotten var i en människa som aldrig hånade andra, eller mådde gott, när det var någon missräkning en väninna råkade ut för. Hon var mer än en syster för Ella. Kan man ha tvillingsjälar gående här på jorden. Själar från ett tidigare liv, så var Lotten en av dem.

När Ella börjat fundera på att flytta från stan och nämnde för Lotten att hon ämnade dra iväg ända ner till Linköping, var det väninnan som gav Ella ett bra tips. Nämligen att ordna så det fanns en säkerhetsventil, ifall det inte skulle bli så hon trivdes i en så stor och helt främmande stad. Lotten föreslog att Ella skulle skaffa sig en liten lägenhet i hemstaden. – Då kändes det mindre farligt att lämna bardomens hemtrakter. En övernattningslägenhet kunde vara bra att ha kvar. Det skulle kännas tryggt för både Tony och henne själv, menade Lotten.

Ingen dum idé alls. Då kunde Tony ta tåget upp till Värmland över någon helg om han ville hälsa på kompisar. Superbra om han hade en lägenhet att övernatta i. Det skulle väl kännas skönt att slippa hysa in sig hos kompisar.

Även för Ella skulle det kännas bra, ifall hon skulle få för sig att försöka ta sig upp till bekanta någon gång. Då slapp hon ligga vännerna till last om hon hade en egen lya att övernatta i. Ella, som hade så lätt för att få den där känslan av att vara till besvär. Nej, det här med en liten lägenhet, det var en försäkring, som ingav trygghet åt både henne och Tony.

Hon blev jätteglad när Lotten tipsade henne om att det fanns en insatslägenhet på ett rum och kök borta på Skogsrundan.

Ella hade fått ett torp i arv, men det hade hon inte velat sälja. Därför hyrde hon ut det och nu kunde hon lägga de hyresintäkterna på den nya lägenheten. Då skulle den inte kännas ekonomiskt betungande, för då blev det ju i stort sett samma sak som om torpet hade stått obebott som en reservbostad. Perfekt helt enkelt.

Det enda extra det drog med sig var insatspengarna, som hon var tvungen att betala. Men den summan skulle hon få ut när hon sålde sin del i radhuset som hon bodde i nu.

 

***

 

Kapitel 7

 

Kvällarna blev långa och dystra efter det att Reine rest ner till Linköping. Ella hade vant sig vid att de träffades ofta, inte varje kväll, men åtminstone varannan.

Ella och Reine hade levt så intensivt den här tiden. Pratat, planerat, men även grälat och älskat hett och innerligt. Det fanns en skugga runt Reine, som inte Ella kunde begripa vad det berodde på. Han sa inte så mycket om sig själv längre. Hon fick nöja sig med det hon hade fått reda på under de första dejterna och med det borde hon ju klara sig.

Hur Ella än bannade sig själv för den där misstänksamheten, så vidhöll hon inom sig att Reine dolde något för henne. Det var hon ganska säker på. Förr eller senare skulle hon nog ta reda på vad det var. I övrigt tyckte hon att de var som skapta för varandra. – Hon var för första gången, sedan hon blev änka, riktigt lycklig. Stormande lycklig kan man gott säga. Allt tråkigt låg bakom henne nu. Det var framtiden som gällde. Trodde hon, i alla fall.

Tur att Ella hade mycket att ordna med så där inför flyttningen, annars hade tiden känts outhärdligt lång.

Tony skulle börja första året i gymnasiet nu i hösten. Det blev en hel del att ordna med. Han skulle börja i en helt ny skola i Linköping. Det var ju tur att alla de andra skolåren var avklarade. Han behövde inte förlora några gamla klasskompisar. Bara de som eventuelle skulle ha sökt till samma linje, som han. Annars skulle det ha blivit nya elever även här hemma. Det gjorde Ella lite lugnare, för det var inte bra att rotrycka skolbarn, det visste hon.

Tony hade, som tur var, inget emot att flytta till Linköping. De skulle nu övergå från att vara infödda värmlänningar, till att bli östgötar. Ett stort steg! Det tyckte åtminstone Ella.

Tiden gick och det var ofta som hon själv fick ringa Reine, för att han glömt att höra av sig. Glömt! – Det lät inte bra, tyckte Ella. Hon själv hade Reine i tankarna från morgon till kväll… Hur fungerade Reine…, inte likadant, om han kunde glömma att ringa?

Det blev nästan bråttom innan allt var klart för att beställa flyttbilen… – Tonys skola hade redan börjat och Reine kom med än det ena förhindret efter det andra. Ella började nästan misströsta. Hade Reine, trots allt fått kalla fötter, när det gällde att leva med henne?

Han ändrade och sköt fram datumet för Tonys och hennes flyttning gång på gång. Vad sysslade karl´n med? – Nu fick det snart bli lite fart, annars var hon tvungen att låta Tony börja i den skolan, som han skulle ha gått i på hemorten.

Reine hade först skyllt på att firman som skulle ta emot hans gamla bohag, fortfarande hade semester, så de fick lov att skjuta på inflyttningen. Därnäst kom han med ett påstående om att han lejt en firma för att få en del rum omtapetserade och det ville han ha klart innan Ella och Tony kom ner. Det fanns alltid något som han inte tagit med i beräkningen som gjorde att de fick skjuta någon dag på flyttningen.

 

***

 

Kapitel 8

 

Till sist såg det åtminstone ut som att flyttningen skull bli av.  Reine hade sålt hela det gamla möblemanget till en auktionsfirma. Den stora lägenheten stod ekande tom när Ella kom ner till Linköping och städa från golv till tak. Nu var det åtminstone avklarat. Snyggt och rent blev det.

Fönstren hade hon också fixat. Det var många. Gardiner till alla fönster skulle bli en dyr historia misstänkte Ella. Hon pratade med Reine om det. De skulle dela på utgiften kom de överens om, men Reine kunde inte betala just då, för han hade varit sjukskriven, och han hade betalat bra mycket till sin släkting för stugan som han nödgats hyra för att kunna vila upp sig och komma igen med nya krafter. Dessutom hade han ju haft hyran för den här stora lägenheten i Linköpint, lät han henne förstå …

– Ja, jo … Visst, pengar går alltid åt, men …, hade Ella svarat.

Hon ville inte bråka, men nog tyckte hon att Reine kunde hjälpa till med deras gemensamma bosättning. Det var väl inte bara Ella och Tony som skulle bo där. Reine skulle ju själv ingå i familjen.

Ella valde ut gardiner, sydde dem själv på symaskinen som hon förutseende nog tagit med sig när hon åkte ner för att städa.

I sovrummet hade hon valt en vit tunn spetsmönstrad kappa att sätta emellan sidogardinerna som också var vita, men av lite kraftigare mönstrad bomull. Överkastet som skulle komma när flyttbilen anlände, var i tjockt tyg. Nästan som täckjackstyg i svart och vitt. Ett par prydnadskuddar i vinrött och svart var också med i Ellas grejer. Det skulle bli snyggt.

I Tonys rum blev det en tung bomullsgardin, stormönstrad i svart, vinrött och vitt. Genomtryckt. Möblerna hade Tony valt ut hemma, ur en katalog. Han var bra på färger och former, den grabben. Tony hade skrivit upp det han ville ha på en inköpslista; en säng som var innefattad i en blank stålrörskonstruktion. Extra bred. En spegelvägg, ett skrivbord i massiv furu och en skinnfåtölj i oxblod med tillhörande fotpall. Ett stort prydnadsträd fick varje kund till extrapris om de handlade för en viss summa. En herrbetjänt och ett sängbord, båda i massiv furu stod också på inköpslistan.

Tony ville inte ha någon matta. Hellre ett par fårskinn hade han sagt. Då kunde han lägga sig på golvet framför stereon och läsa läxor. Hans stereo och skivor skulle komma med flyttlasset.

Det enda Ella behövde göra för att få Tonys rum möblerat, var att prata med personalen i affären. – När äntligen möblerna och gardinerna var på plats, var rummet ytterst smakfullt inrett. Grabben visste hur han ville ha det. Det massiva och lite tyngre stuket, gjorde att rummet fått en manlig look.. Waow …! tänkte Ella. Vilken smak grabben har. – Detta kommer Tony att trivas med.

Hon var tvungen att slå sig ner i skinnfåtöljen och känna efter hur det skulle kännas att bo där. Hon lade upp benen på fotpallen – blundade och försökte slappna av. Det här skulle nog bli bra, när det blev färdigt, men än var inte allt klart. Tonys rum och Reines och hennes sovrum var klara. En bra bit på väg, men ändå var det mycket kvar att fixa. Men det var roligt.

 

***

 

Ella visste knappt var hon var när hon vaknade. Hon hade somnat i sonens nya fåtölj. Hon blinkade och såg bort mot Tonys säng och mindes; javisst ja, jag skulle bara provsitta. Sedan såg hon ut genom fönstret, men där såg hon ju inte så värst mycket mer än himlen, för hon befann sig några våningar upp, men det var väl det här fönstret som vette mot baksidan. Hon reste sig upp och gick fram till fönstret. Jo, då där utanför var det grönska och parkträd och en gång- och cykelbana.

Ella gick tillbaka och sjönk ner en stund till i fåtöljen. Så gott man sov i Tonys mjuka vilstol, tänkte hon. Bättre än i en säng, men det hade kostat också, men det blev ändå inte så farligt dyr bosättning, påminde hon sig. Alla de andra möblerna som behövdes utöver sovrummen, skulle ju komma med flyttbilen… – De möblerna var för länge sedan betalda och skulle inte kosta henne mer än flyttningen ner till Linköping.

Slutsumman för bosättningen skulle bli ytterst liten om man tänkte efter. Hon skulle inte köpa nytt mer än i de fall när möbeln inte fanns bland hennes gamla grejer. Eller om den som eventuellt fanns inte alls passade.

Det var en billig bosättning, hon hade försökt göra. En bra och billig sådan och hon kunde konstatera, att hon lyckts med konstycket. Ella kände sig nöjd.  

Vardagsrumsgardiner hade hon redan köpt och gardiner till de övriga två rummet fick bli något som hon redan hade packat ner hemma. Det fanns alltid något som passade, resonerade hon. Mattor hade hon gott om, så den utgiften slapp hon.

Även om bosättningen blev relativt billig, tyckte hon att det var orättvist, att Reine skulle komma undan, helt och hållet. Det var ju i alla fall så att de skulle bo där allihop, inte bara Tony och hon. Reine kom på något konstigt vis undan. Endera hade han inte pengar just då. Eller så hade han inte växel när det var något de handlat gemensamt när de var ute på staden samtidigt. – En tanke slog ner som en blixt: ” Sådana gånger när han skyller på att han inte har växlat: Ta då emot hela slanten. Du kan låta honom få vänta på det han ska ha tillbaka. Du kan få vara skyldig honom ett tag. Vänd på begreppet, människa!” – Så där sa den inre rösten till Ella, men tro inte att hon lyssnade.

Nu började Ella skratta där hon satt. Det där var Lottens kloka formulering, tänkte hon. Så skulle hon ha sagt till mig, om jag hade beklagat mig för henne. 

– Ja, Lotten var en rådig människa. Klok och modig. Hon blev aldrig bet, vare sig med karlar eller andra bekymmer. Häftig människa, mumlade Ella och reste sig upp. Gubevars – så stel man blir av att sitta en stund.

Hon tittade på klockan.

– Två och en halv timme… då var det inte så konstigt att det kändes i hela kroppen. Då har jag ju sovit en bra stund.

 

***

 

Kapitel 9

 

Om det bara varit betalningsansvaret för deras gemensamma hem som Reine smitit från, kunde Ella kanske ändå kunnat känna sig skapligt lycklig. Men han höll sig borta från lägenheten. Inte bara på grund av jobbet, utan även på kvällarna. Klämma ur honom vad han var så upptagen med, hade inte Ella lyckats med.

Det hände tillochmed att hon hunnit somna när hon till sist hörde nyckeln sättas i låset. Ibland luktade han öl och billigt vin. Skyllde på att han stött på en kompis på stan och känt sig tvingad att hänga med på en pub. Ursäktade sig med att han varit borta från stan så länge att polarna börjat sakna honom, och han ville inte vara oartig när de bjöd honom på en bira.

Ella var inte lika förslagen som sin väninna, Lotten. Och det var synd. Men hon förstod att nu var hon tvungen att göra ett motdrag. Hon började känna sig ensam och övergiven i den stora våningen. Vad skulle Reine med den till, om han ändå valde att hänga med sina kompisar vareviga kväll. I stort sett var han bara hemma några timmar för att sova. Inget annat än sova hade det blivit under den här städveckan. Ella kände sig grymt besviken. Både på livet och på Reine. De skulle ju vigas snart! Hade han helt glömt bort det?

Nu är jag tvungen att hitta på något som fängslar Reine, tänkte Ella och gnuggade sina geniknölar både länge och väl, utan resultat.

Men en hörbar suck gick hon ut i det blänkande köket för att laga middag åt sig och ”den som kanske inte skulle komma hem i tid till middagen.”

Medan hon skalade potatis kunde hon grunna på vad hon och Reine kunde göra gemensamt för att blåsa liv i den tynande kärlekslågan. Den som lyste lika svagt och ämligt, som lågan på ett nystartat Primuskök.

 

 

 

Ella var tvungen att åka tillbaka till Skoga och göra klart för flytten. Därför kunde hon inte vänta på att Tonys möbler skulle komma. Men det fixade sig ändå. Affären där möblerna var köpta, lovade ombesörja hemkörningen, och Ella hade talat med utkörarna, så de visste i vilket rum möblerna skulle placeras. 

Reine hade sagt att han inte kunde vara hemma och passa, för han skulle på älgjakt den veckan.

En tvättmaskin hade Ella förtretligt nog blivit tvungen att kosta på Linköpingslägenheten, för nere i hyreshusets tvättstuga var det så mycket folk som trängdes och snodde maskinerna för varandra, så det där tvättstugekriget ville hon inte bli en ny medlem i. – Nej, nej! Roligare kunde man ha.

Hon skaffade en femkilos tvättmaskin, och lät en elektriker installera den innan hon åkte tillbaka till Värmland för att ordna med lite annat före den slutliga flytten. Den där tvättmaskinsinstallationen, den höll på att bli dyrare än maskinen, för det fattades trådar i dosan på väggen. När elektrikern öppnade den lilla holken på badrumsväggen var den helt tom. Bara ett hål. Efter den saltade räkningen, förstod Ella vad den personen menat som myntat uttrycket: ”elektrikersvett är dyrare än saffran.”

Det verkade som om det bara var Ella som skulle ordna inför det här samboskapet. Ibland blev hon både lessen och arg, men Reine menade, att om han inte hade haft så mycket annat som han varit tvungen att ordna med, skulle han givetvis ha hjälpt henne med allt det som hon nu blivit tvungen att göra ensam och utan sin sambo.

Ella försökte tala förstånd med sig själv: ”Jag får vara glad för att han sköter sitt arbete, det vore sämre om han gick och slog dank eller satt på A-lagsbänken och pratade bort dagarna. Att han träffar så många vänner som bjuder på krogen, tyder väl närmast på att han är en omtyckt person.”

 

Ella började få allt svårare att finna försvar för sin älskling. Hon suckade, för vilken gång i ordningen, visste hon inte. Men hon kände nästan ånger inför sin stundande flytt. Men hon fick ju lov att förstå, att Reine hade bott uppe i Värmland ända sedan i våras och att det var mycket som blivit eftersatt. – Jo, det var ju klart, men … Där kom det en sådan där situation igen, tänkte Ella. En sådan där grej där hon inte hade något bra motargument. Han var som en såpad ål, den här karl´n, undanglidande på något vis. ”Älgjakt!” Var det så nödvändigt då? – Jo, det saknades jägare, hade han sagt… då var ju Reine tvungen att ställa upp för kompisgänget… Ja, ja… Helt klart, men behövde han lämna henne åt sitt eget öde jämt då? Henne kunde han tydligen, utan svårighet, säga nej till… Vad berodde det på?

Hon fick kanske inte begära för mycket. Han hade ju mått dåligt, men inom Ella skrek rättvisans röst: Det har jag också gjort, men ingen har någonsin brytt sig om det!  För mig är det bara att spotta i nävarna och ta nya tag. – Aldrig ge upp, inte ens vila. Bara stressa på. Helst utan att tänka!

        

***

 

När Ella körde hem till Värmland den här gången var det med blandade känslor. Vad var hemma? Linköping eller Skoga? Men så mindes hon gårdagskvällen med Reine. Så eldig så chevaleresk… precis som då i våras. Det skulle nog bli bra det här, försökte hon trösta sig och satte på bilradion som just då spelade låten: ”Bridge over troubled water”. Hon blev nästan full i skratt.

– Vem är det som är bro åt vem i Reines och mitt förhållande? En bra fråga, sa hon högt och höjde volymen. 

Möblerna från Tonys gamla rum, skulle Ella flytta till den lilla ettan, som hon för ämnade hyra i hemstaden, för att ha något kvar att slå sig ner i, om det skulle gå riktigt snett. En liten lya kunde även vara bra för Tony. Då kunde han kvista upp till Värmland när han ville utan att hon följde med. Tony kunde alltid lita på att han hade någonstans där han kunde sova och även vara sig själv. Slippa utnyttja vänner och bekanta. Det tyckte Ella, kunde vara guld värt. Det kunde kanske även hända att hon själv ville återse sin hemstad och då hade hon ett ställe att ta in på, utan att behöva ställa till besvär för någon. Hon behövde inte känna sig som ett påhäng, om hon hade en egen bostad. Det betydde mycket för Ella att inte behöva känna sig i vägen eller överflödig.  

På så vis skulle Tony inte behöva känna sig lika rotryckt, hoppades hon. Något var hon ju tvungen att göra för att döva samvetets röst, när ångesten ansatte henne och kom med anklagelser över att hon ryckt loss grabben, mitt i hans känsligaste ålder.

Släkt och vänner var inte nådiga i sitt dömande. Eller rättare sagt fördömande. Syskonen ansåg att Ella måste ha blivit spritt galen som gjorde en så halsbrytande galenskap på det – som de kallade – ålderns höst. Åja, så fruktansvärt hög var dock inte åldern, men gott och väl medelålders. Men hade hon tur i fortsättningen, kunde ju den tiden bli ganska lång.

Den enda som inte försökte hacka ut ögonen på Ella var väninnan Lotten. Hon sa:

– Dina syskon har inga bra relationer själva, och nu misstänker de att du till sist funnit lyckan… och hur tror du att de tar det? De har väl aldrig unnat dig något bra? Bara vänta på att det skulle gå åt helvete för dig, Ella.

Lotten kände istället skuld, för att hon varit Ella behjälplig, att komma på denna ”urbota, galna idén att skaffa nya bekantskaper via nätet.” Så kallade hon det nu så här efteråt. På så vis blev hon, till råga på allt elände, av med sin bästa väninna – och dessutom gillade hon inte Reine det minsta. Hade aldrig gjort det, och skulle inte komma att göra…!

– Ja, tänk hur det kan gå när haspen inte är på … eller när kärleken gör en både blind och döv långt upp i femtioårsåldern, sa Lotten och bad Ella hålla korpgluggarna öppna, så hon kunde få klart för sig vad dessa skuggor var för något mystiskt. De där skuggorna runt Reine, som aldrig Ella lyckats få se i rätt ljus. Något dolde karln, det var hon ganska säker på nu när hon nästan flyttat till Linköping, men då var det så dags. – Reine verkade vara lite för säker på sin sak. Avskyvärt säker på att han hade fångat Ella, men än fanns det återvändo. Tony hade inte börjat på någon ny skola ännu.

Det skulle visa sig att den där lägenhetsettan, som Ella skaffade på stående fot mellan tvättstugan och tandläkaren, kanske var det bästa av alla de bisarra påhitt hon hade gjort den här hösten.

 

***

 

Kapitel 10

 

Till sist kom dagen som Ella hade väntat på. Dagen när den grågröna flyttbussen backade intill hennes dörr. BRÖDERNA FÄRDIG AB. Så stod det med stora bokstäver på möbelbussens båda sidor.

Att det inte var första stället som de här gubbarna bar ut en familjs möblemang, det fattade Ella ganska fort, för ett tu tre, var alltsammans klart och de sa hej och lovade sända räkningen.

– Så där ja! Nu är hela bohaget på väg till Östergötland, suckade Ella och drog till sig den sista sittmöbeln som var kvar.

En bra pall inköpt på Ikea. Den hade fått tjäna som stol och ibland bord, men nu skulle den vara henne behjälplig när hon skulle putsa fönstren, för hon var ingen lång människa och fönstren var rätt höga. Nu kunde hon börja flyttstäda på allvar. Skönt!

Ella bodde i en radhusvåning på tre rum och kök, som nu skulle grundstädas. – I med lite Ajax här – och lite såpa där. – Ella fann, att medan hon skurade och fejade, var hon som en enda stor såpbubbla hela hon. I glädje och förväntan gnolade hon på de där ramsorna som hon sjungit för barnen när de var små.

Hon vred ur skurtrasan och fortsatte torka parketten som var nästan nyinlagd. Den inläggningen hade kostat en del, hon hoppades att hon skulle få igen lite av det utlägget när hon sålde radhusdelen, som hon faktiskt inte hade några lån på längre. Storartat, berömde hon sig själv och städade vidare.

 

 

***

 

– Äntligen är min gamla bostad renskurad och fönstren putsade. Nu är det så rent här, så nu skulle jag kunna tänka mig att flytta in igen, sa Ella och höll händerna för kinderna och lät blicken går runt rummet och sedan ut genom det nyputsade fönstret.

Hon gick i strumplästen fram till altandörren och såg ut genom det nyputsade glaset på sin fina altan, där trädgårdsmöblerna hade stått i många år, både sommar och vinter på grund av platsbrist och även brist på lust, att försöka sig på att tränga in dem någonstans när hösten nalkades.

De bastanta brunbetsade furumöblerna hade stått där även den där ödesdigra februarinatten, när det där kraftigt underkylda regnet kom. Hon minns hur hon den kvällen ristat Olofs namn på brevlådans lock med nyckeln till köksingången när hon hämtat reklamen som kommit sent. – Nej, usch! Den februarinatten ville hon inte minnas. Det rös till i henne som av frossa. – Nu var livet på väg in i en ny epok. Hon hoppades att allt skulle bli bra, för både Tony och henne, och givetvis även för Reine.

– Oh! Du nya ljuva tid, nynnade hon och tänkte på Reine, så det pirrade i hela kroppen.

Kär och galen … Jo, det var hon nog, det skämdes hon inte för att erkänna.

Ellas blick följde en ekorre som kom stressande över gräsmattan och fram till den plats där fågelbordet stod. Det skulle få stå kvar och hon hade lagt ut lite bröd på det. Nu lät ekorren sig väl smaka, den lille luringen.

Den här underbara sommaren var slut och hösten skulle snart övergå i vinter. Löven hade redan börjat skifta i färg, och en del for runt i cirklar ute på gräsmattan.  Allra sist skulle hon städa upp lite i trädgården. Lönnen borta vid parkeringen, var alldeles röd och asparna längs genomfartsleden längre bort, var gula och orangefärgade. En del träd fällde löven tidigare än andra.

Ella öppnade altandörren på en liten glipa. Luften var kylig och luktade höst. Hon hade frusit när hon putsade de sista fönstren. Men nu var det klart.

Just som hon stod där och tänkte kom ett vindkast som nästan ryckt dörren ifrån henne.

Det kändes lite sorgligt när hon tittade ut på den långa rabatten vid altanen. Nu skulle hon inte få se krokusarna, nästa gång det blev vår. Inte heller glädjas åt den jättestora bondpionen, som var en sevärdhet när den stod full i tunga blombollar. Vem skulle ge den fullgödselmedel efter blomningen nästa år? 

 

***

 

Ella fick se hur en röd bil kom körande på gatan och svängde in på tomten. Det var Lisbeth. En arbetskamrat från biblioteket. Föraren steg ur bilen och tog ut en tårtkartong.

Då slog det Ella att Lisbeth hade nog födelsedag, kanske just den här dagen… Hade hon kaffe hemma eller… – Jo, det var nog lite kvar i burken. Men kaffekopparna var på väg till Östergötland… Skit samma! Jag har en mugg och en kåsa kvar i skåpet, det vet jag, tänkte hon.

Allt annat hade fått följa med flyttbilen. Hon skulle ju bara städa efter sig och kratta löven… Där avbröts tankarna av ringklockan.

Hur ser jag ut? tänkte hon medan hon var på väg ut mot farstun för att öppna. – Med huckle om håret liknade Ella en fäbodjänta, som var på väg att mjölka kossorna på en säter.  

Ella öppnade och blev omfamnad av Lisbeth som sjöng: ”Har den äran att gratulera”.

– Jamen det är väl inte jag som…

– Jo det är du som ska gratuleras… Till ditt nya liv.

– Men du har väl födelsedag…

Ella avbröt sig och tog ett par kliv bakåt och släppte in sin arbetskamrat.

– Äsch det där med år… Det var längesedan jag slutade fira. Man blir bara äldre… och det … Nej, det brukar jag inte fira längre. – På med kaffehurran nu, sa Lisbeth och tågade iväg ut i köket med tårtkartongen. Nu ska vi ha en trevlig stund, Ella.

Ella vrängde av sig den halvtrasiga städrocken och gick in i badrummet och rättade till håret. Satte på sig ett par jeans i stället för de där mysbyxorna som var så vida och säckiga i benen. Innan hon drog på sig jumpern, som hängde över badkarskanten, tog hon lite flytande tvål i handen och satte på kranen och blaskade sig under armarna.

Så där ja, nu känns det bättre, tänkte hon och drog på sig jumpern. En hastig titt i spegeln sedan lämnade hon badrummet och gick tillbaka till köket och satte på kaffebryggaren.

– Kom vi går in i vardagsrummet. Jag har en myshörna där förstår du, sa Ella.

En luftmadrass låg i ett hörn och några plädar. Ikeapallen fick tjänstgöra som bord. På den stod väckarklockan, som hon nu ställde ner på golvet, för att i stället sätta tårtan där. En liten teve och en transistorradio stod på golvet till lika med en hög tidningar och böcker. Såg riktigt ombonat ut, tyckte hon själv åtminstone.

– Tony är hos sin syster Anna medan jag flyttstädar, förklarade Ella och ställde ner kaffepannan på golvet i det samma som hon sa till Lisbeth, att hon skulle slå sig ner på madrassen.

– Reine! Var är han då…? Borde inte han hjälpa dig lite… nu när ni ska flytta ihop?

– Han har åkt före ner till Linköping.

– Jaha, men att han inte… – Ja, menar det är ju mycket som du får ordna med själv. Och trädgården…

– Nej, men du vet bensinen … den är dyr, och han har väl att göra där i sin lägenhet… också… Han kan inte köra fram och tillbaka flera gånger. Lika bra att han får fixa det som ska ordnas där. Sälja möbler och greja med lägenheten. Han skulle visst röja ur ett källarförråd. Du vet skräp det samlar man alltid på sig.

– Äsch! Så får han väl inte resonera. Vad är han för en kavaljer? Eller ska man säga familjefar…? För nu ska han ju bli bonuspappa, eller vad det kallas när generna inte kan påvisa faderskap.

– Nej, men du förstår … försökte Ella försvara honom.

– Vadå? Borde han inte vara lite mer hjälpsam? Ni ska ju bli en familj.

– Njae … Han är väl kanske inte sådan, försökte Ella i sina medlingsförsök…

– Är han snål? spånade Lisbeth med ett höjt ögonbryn.

– Nja… Jag vet inte. Han har utgifter brukar han säga …

Ella visste inte vad hon skulle skylla på. Var Reine snål eller bara onödigt sparsam?

– Se upp, varnade Lisbeth.

Vad menade väninnan med det, undrade Ella utan att säga något… Lisbeth hade ju träffat Reine flera gånger. – Ingen verkade gilla Reine. Det hade Ella märkt.

– En skogvaktare har bra lön, inflikade Lisbeth medan hon skar en bit av Prinsesstårtan. – Om han nu är skogvaktare, tillade hon med en snabb sidoblick på Ella.

– Vad menar du med det?

– Nej, jag menar väl inget särskilt, men jag tycker, att han har kommit med så många konstiga ursäkter sedan han vände tillbaks till Linköping. Jag vill inte att du ska råka illa ut!

En konstig rädsla steg upp inom Ella. Vad visste Lisbeth, som hon inte gav uttryck för i klartext?

– Förresten… när ska ni gå till prästen? undrade Lisbeth och skrapade av tårtrester från fatet och satte skeden i munnen, och såg på Ella.

Ella ryckte till. Den frågan hade hon varit ängslig för att någon skulle ställa. Nu var den ställd och hon hade inget svar. Det hade varit tyst om giftermålsplanerna från Reines sida och hon själv ville inte ta upp ämnet för många gånger. Det fick bero.

 

***

 

Kapitel 11

 

Utsikten från Reines lägenhet var faktiskt. Huset var placerat så att baksidan vette mot ett grönområde. Från fönstren på baksidan var det en nästan lantlig vy. Stora ekar växte på den sidan. En lekpark kunde man ana lite längre bort. Vägen till affärscentrat gick på den sidan. Man kunde se hur den asfalterade gång- och cykelbanan ringlade sig bort mellan kullarna och försvann bland parkträden. Visste man inte att det fanns både dagis, skola och affärscentra där bortom alla träd och backkrön, kunde man nästan tro, att man bodde på landet. Man fick en känsla av frihet och ändå var det här en storstad.

”Jag bor med lantlig idyll i stadsmiljö”, brukade Ella säga. Det gällde ju att titta ut genom rätt fönster, förstås. Fast det behövde man inte skvallra om, ifall man fick lust att skryta inför sina bekanta.

När man tittade ut genom sovrumsfönstret, eller om man satt på den lilla balkongen som fanns på den så kallade baksidan, den som vette mot väster. Då kunde man följa höstsolen ända tills den – med en sista rödaktig glöd – försvann bortom horisonten. När Ella satt där, brukade hon ofta tänka på sitt barndomshem. Hur nu det kom sig … Det kändes precis som om den där horisonten var det som skilde henne från Bergslagens trygghet, och storstadens hets och stress. Den där känslan fick hon så gott som varje gång, när hon satt ensam där ute i stillheten och följde solnedgången. På något vis kändes det som om det var där, bortom horisonten, som den verkliga tryggheten fanns. Tryggheten med Reine och den här nya flotta lägenheten kändes ofta som en chimär…

Äsch! så fick hon väl inte tänka. Det skulle nog bli bra det här, bara hon blev hemtam och lärt sig hitta i stan.

 

***

 

Både Tony och Ella började trivas bra. Skolarbetet för pojken gick också bra, trots att han inte varit med riktigt från början. Kamraterna var ganska tuffa, men reko, tyckte han.

För första gången på länge kunde Ella andas ut. Det hade varit så mycket krångel med hela den här flytten. Reine gillade inte, att hon köpte den där dyra enrummaren i sin gamla hemstad. Alldeles för hög insats, ansåg han. De pengarna hade det varit bättre, att hon satsat på annat, menade han.

Urbota dumt att kasta bort pengar på det viset. Vad skulle grabben med en så dyr insatsetta till i en stad, där han inte längre bodde? – Idiotiskt, ansåg Reine.

Det hade nästan blivit en spricka i förhållandet, i den vevan, när Ella drev igenom köpet. Men det var hennes egna pengar så hon gjorde som hon ville.  

Hon hade blivit riktigt rädd där ett tag. Man får lov att vara försiktig. Det är inte så lätt att hitta vettiga livspartners vid min ålder, hade Ella förmanat sig. – Men för Tonys skull stod hon på sig och gav inte efter en tum när det gällde den där ettan, som hon nu hade kvar i hemstaden.

 

***

 

Reines lägenhet var stor … En femrummare. Alldeles för stor för bara tre personer. Men på sätt och vis var det skönt, för det blev inte övermöblerat, som det så lätt blir i en mindre bostad. Det hade hon dystra erfarenheter av. Man vill inte så gärna slänga, bara för att det uppstått platsbrist. Man är ju en liten ekorre, tänkte Ella och njöt av ytorna.

Man kom åt att städa ordentligt i den här lägenheten, utan att trassla in sig i en massa stol- och bordsben. Skönt!

På tal om städning, så blev Ella riktigt arg, för dammsugare och sådana saker för städning och rengöring, hade Reine sålt eller vart han hade gjort av sådana grejer, för städskåpet ekade tomt. Det fanns inte ens en vanlig sopborste.

Reine hade sålt mer än vad som var nödvändigt och det var en källa till förtret. – Att sälja både städgrejer och köksutrustning, var att gå för långt. – De grejerna hade han väl kunnat ha kvar, ansåg Ella, som lämnat alla sådana saker – från sin radhustrea – i den nya lilla ettan.

Likadant var det med köksutrustningen. Det fanns inte så mycket som en kastrull eller annat kökstillbehör, första gången då Ella skulle sätta igång att laga mat. Vad hade karl'n tänkt på? Skulle de gå ut och äta – hela familjen?  Eller?

Ella blev arg och frågade om Reine inte hade alla getter hemma … Hon var irriterad och sliten, och trött på att köpa nytt överallt där det gamla kunnat fylla en bra funktion.

Men oj… så rädd Ella blev, när hon märkte hur arg Reine blev när hon anmärkte på honom. Den sidan hade hon aldrig sett tidigare. Han svor och for an. Hötte med nävarna och gormade, att hon aldrig var nöjd med något. Ella ställde alldeles för höga krav, klagade han. Inte konstigt att han inte ville vara hemma som hon gnällde och gnydde om det mesta.

Nå, Reine var kanske trött och överansträngd han också, försökte hon skyla över med. Det var inte lätt att sammanjämka sina olikheter när man flyttade ihop. Det fick lov att ta lite tid, försökte Ella tänka.

 

***

 

En fredagkväll när Reine lovat komma hem i skaplig tid, men glömde både middag och myskväll och kom hem först frampå småtimmarna, rejält dragen och kröp ner både otvättad och halvt påklädd blev Ella förbannad och skällde ut honom efter noter dagen därpå. Det skulle hon aldrig ha gjort, för det var ju inte hans mening att dricka sig berusad och något fick hon väl för tjyven ha överseende med. De hade ju det bra, menade Reine.

Att det var fel det Reine gjort, erkände han aldrig. Han vidhöll att Ella varit oförskämd och att han inte trott, att hon skulle kunna vara sådan som hon tydligen var … – Men om inte galoscherna passade, så fick hon väl… fast den meningen avslutade han aldrig.

Ella svarade honom att så farligt var det väl ändå inte …?

Han såg barsk ut en lång tid efter deras gräl.

 

***

 

 

Lika bra att tiga, tänkte Ella när hon skulle baka och fann att hon inte hade vare sig kavel eller brödpensel. 

– Har han sålt kaveln för säkerhetens skull…, mumlade hon för sig själv när hon gick ner på knä för att rota i grytskåpet.

Vad hade Reine tänkt på? Varje gång som hon talade med honom om saker som fattades och som han hade kunnat ha kvar, hävdade den mannen, att han inte ville ha några gamla saker kvar, som påminde honom om det som varit. Men en brödkavel… Hon skrattade till och reste sig upp. Hon fick väl ta en tom vinflaska i stället. För dem sålde han inte. Det hade varit bra om han kunnat göra sig av med rätt grejer.

Om det var henne Reine ville förskona, när han gjorde sig av med allt, så var det omtänksamt i överkant, ansåg Ella. Hans fru var före henne, så varför skulle Ella ta illa upp om det fanns några köksattiraljer kvar efter henne.

Till en början tyckte Ella att det var omtänksamt av Reine, att säga att hon inte skulle behöva ärva en annan kvinnas hem, men när det gällde städattiraljer och kastruller… hade det inte gjort henne så värst mycket att överta gamla grejer, för det var Ella som fick ersätta allt som Reine i omtanke om henne hade gjort sig av med.

Ella blev irriterad, för det tog hårt på hennes ekonomi och hon började tycka att Reine hade gått långt utöver gränsen, för vad som var rimligt.

Det var inte bra, att Ella fick stå för allt. På det viset lockade han fram de allra sämsta sidorna hos henne. Det var ingen balans i deras förhållande. Hade hon kanske varit för snabb med ihopflyttningen. Men de hade varit överens.

Ytterligare en annan sak som retade Ella till vansinne, det var att hon upptäckt att Reine kunde ljuga. Inte så bra, men det var så att säga Goda Försök. Ella var tränad i att utläsa när en karl ljög. Hon hade mångårig vana. Olof hade inte varit någon sanningsprofet. Men han ljög bra, så man fick anstränga sig för att lista ut vad som var lögn och vad som kunde vara rimlig sanning. Så det blev ju en aning spännande.

Reine han ljög så ofantligt dåligt, men istället blev han förbannad, när Ella talade om för honom att det var till hundra procent lögn. Han blev rasande om hon inte gick på hans egenhändigt hoptotade lögner.

Ibland undrade Ella om han överhuvudtaget kunde begära en så orimlig sak av henne. (Ingen människa skulle ha trott på så helt omöjliga lögner, så löjliga var de.) – Men han tycktes tro på dem själv, annars skulle han väl inte ha blivit halvt vansinnig, över att hon vägrade gå på dem.

 

***

 

Efter det Ella flyttat till Linköping, blev det slut på de få biokvällar som de under sommaren, kostat på oss. Reine sa varje gång som hon frågade om de inte kunde gå på bio:

– Bion den har vi ju i vardagsrummet. Det duger väl …

En sådan sak som att hyra en videofilm och göra lite festligt en fredagskväll … Nej, det var inte att tänka på. Visst fick hon hyra en film om hon ville, men han skulle aldrig slänga pengar i sjön på det viset som hon gjorde, förklarade han och ändå var hon verkligen ekonomisk. Det var ju för tusan han som alltid var pank och det sa hon till honom. Men då tog han illa upp.

Det började torna upp sig små moln på Ellas rosa himmel. Vad kunde det betyda? Var hennes lycka hotad?

När Reine kom hem från skogen en eftermiddag och talade om att han sålt bilen, då trodde Ella, att hon skulle trampa ur dojorna av frustrering.

Vad menade han med det? Hans bil kunde väl inte påminna om hans döda fru?

– Nej, men brusa inte upp nu, gumman! sa han. Jag tänker ekonomiskt.

– Pytt! fräste Ella och sjönk matt ner på en köksstol och bara såg på sin sambo. – Var har du det ekonomiska i det resonemanget? Du låser oss bara, begriper du väl! Hur ska du nu komma till jobbet i fortsättningen?

– Lilla vän! Det här är en storstad, icke att förglömma. Här går det bussar härs och tvärs, så tätt att de nästan kör om varandra i rutterna. Så du kan enkelt ta dig till jobbet, även utan bil i fortsättningen, kläckte han ur sig.

– Ånej! Det är väl – förhoppningsvis – inte min bil du sålt? Går du och säljer din egen, så är det väl du som får passa bussen, svarade hon och var på väg att resa sig upp från stolen, men sjönk tillbaka på den, och lade upp armbågarna på köksbordet och lutade huvudet i händerna.

Vad skulle hon ta sig till med den här manliga varelsen, som inte gick att styra på minsta vis. Har han blivit helt knäpp? undrade Ella inom sig. Reine var fullständigt förvandlad. Hon kände inte längre igen sin älskade Reine.

– Du har ju inte alls långt till ditt jobb, fortsatte Reine att mala. Så det passar bäst att du tar bussen. 

Han var givetvis tvungen att använda den bilen som de hade kvar. Ellas bil. – Han hade, för det första, längre till sitt arbete, dessutom gick det inga bussar dit ut till skogsskiftet, där han jobbade.

 Detta gav Reine luft åt med en säker och överlägsen min, och utan att så mycket som ge Ella en blick.

Att han inte skämdes!

Varför gör du så här emot mig, Reine? frågade Ella.

Vaddå gör…? svarade han och anlade en mycket fundersam min.

Som vanligt en fråga tillbaka, vad var detta för politikersnack, vem tog han henne för? och vem var han själv.

– Jamen du ljuger för mig och handlar utan att prata med mig, klagade Ella.

– Ljuger! röt han. Det gör jag verkligen inte. Du är oförskämd! Hur kan du påstå att jag ljuger?

Detta var bara för mycket, tyckte Ella.

Han brukade ljuga och se lika troskyldig ut som ett barn. Det kvittade hur stora lögner han än drog. Ella kände hur maktlösheten sköljde in över henne, som en grå Londondimma.

Vad var det som Reine vecklat in sig i? Det måtte väl vara utpressning allra minst, slog det henne. Han var ju beredd att sälja sig själv. Eller var det kanske henne han tänkta göra sig av med här näst?

Ella väcktes ur sina tankar när han sa:

– Vi måste tänka logiskt! Vi kan inte ha två bilar när vi bor så centralt!

Ska man skratta eller gråta över en sådan man?

– Vad ska du göra med pengarna som du fick för bilen och hur mycket var det?

– Varför frågar du det?

Ständigt detta … Varför frågar du det? Alltid en motfråga. Varför kunde inte karl'n svara på frågan istället? Detta retade Ella. Om han frågade henne om något, var det nog säkrast att svara.

– Det var en skaplig bil, du hade, så jag hoppas att du fick bra betalt för den!

Det var det enda Ella kunde säga. Längre än så skulle hon inte komma. Nu kunde hon de flesta svängar och refränger vad det gällde den här mannen.

Ella undrade vad hon hade gett sig in på … Kunde det röra sig om sol och vår? Men hon tyckte inte att det liknade det heller. Men något konstigt var det. Ytterst svårt att sätta fingret på vad Reine sysslade med. Vad katten var han för en luring? Hon blev inte klok på honom.

Reine harklade sig, och så kom hans svar:

– Åh, så förskräckligt mycket var väl inte bilen värd. Vad vi ska använda pengarna till är väl inte så noga, vi lever ju ihop och vi ska gifta oss. Vi kan åka på en fin smekmånadsresa.

Du Store Tid! Vad svarar man på det? Var det omtänksamhet mot henne – även det här…? Men en sak gladde henne; han hade inte lagt ner det där med bröllop… Tänkte han bekosta hela rubbet? Kanske för att överraska… Det högg till av samvetsförebråelser i själen. Hade hon misstolkat… Var hon elak? – Nej, ville Ella skrika… – Men om Reine menade att han ville satsa en så stor slant på deras lycka, så kunde hon ju inte börja stormskälla på honom.

VAD skulle hon ta sig till? Nu skulle Ella ha behövt få tag i en rådgivningsbyrå för nyförälskade. Hon kände sig matt mitt i sin stora lycka. Vad skulle hon säga – känna – tänka – tycka eller vad skulle hon ta sig till???

Ella kände sig helt bakbunden av Reine. Han gjorde fel emot henne. Reine gjorde alla sina fel på ett sätt, som gjorde honom oåtkomlig för henne. Hon kunde inte förebrå honom, för han försvarade sig med att han gjorde det av omtanke för dem båda och att hon borde vara glad och tacksam. Han hävdade alltid, att han bara menat att hjälpa henne … Han talade om att han kunde fixa det eller det, men därvidlag brukade det stanna. Sedan blev det hon själv som fick göra det han lovat fixa.  Ella kunde inte stoppa honom eller få honom att se sitt handlande från hennes håll. Reine tycktes tro att han redan utfört allt som han lovat ordna, och tålde därför inga anmärkningar.

Vad Reine än gjorde, förväntade han sig att Ella skulle visa tacksamhet, och gjorde hon inte det, blev han irriterad och stingslig. Allt var enligt honom gjort i kärlek.

Ella började tycka att det var tur att hon inte hade sålt sitt torp, för då hade han väl plockat av henne så mycket som gått. – Nej, så fick hon inte tänka. Han var nog ingen sol och vårare. Bara en tanklös jäkel! – Nej! Han var skogvaktare. Det är klart att allt kostar. Resor till arbetet, olycksfalls­försäkringar, bensin, bilförsäkringar och allt möjligt annat. Sjuk hade han också varit en längre tid. Så det var väl inte så konstigt att han fått dålig ekonomi. Dessutom hade hans sjukersättning blivit fel. Det hade han talat om för henne massvis av gånger.

 

***

 

Kapitel 12

 

En dag när Ella just hade kommit hem från jobbet. Trött och sliten hade hon slagit sig till ro vid datorn. Då ringde det på dörren. – Ella trodde det var Tony som glömt nycklarna, för det hade hänt tidigare. Hon svepte med sig soppåsen, för att slänga den i sopnedkastet, när hon ändå skulle gå ända ut till trapphallen.

När Ella öppnade dörren, blev hon stående öga mot öga med en proper kvinna i femtioårsåldern. Hon måste ha sett ut som ett förvånat fån, där hon stod på tröskeln med en stinkande soppåse i ena handen.

– Var är Reine? frågade kvinnan.

Vad var nu detta? – Vilken fråga!

– Jaae, han är väl i skogen som vanligt, antar jag. Var skulle han annars vara? flög det ur henne.

– Skogen!? svarade den paranta damen, och såg på en gång både förvånad och undrande ut. Vad i helskotta gör han där?

– Jaa… det kan jag väl inte direkt gå in på, för det vet jag inget om, men jag menar att han är på sitt arbete.

– Det var något nytt, svarade damen. – Skogsarbete … Straffarbete då, förmodar jag, sa damen och det var nästan så att hon skrattat till, när hon sa det, men hon fick snabbt ordning på sina anletsdrag. – Det har han i så fall inte nämnt något om till mig, fortsatte den parfymstinkande damen efter en liten konstpaus.

– Ja, du får väl stiga in … då… – men du borde kanske presentera dig först, sa Ella och steg bakänges in i hallen, fortfarande hållande hårt om soppåsen.

Då både log och fnös damen samtidigt och sa lite kaxigt:

– Kanske det är du som ska presentera dig för mig istället!

Så klev damen resolut över tröskeln som den självklaraste sak i världen, och drog igen dörren efter sig. Inkommen i hallens skumrask, började hon så sakta knäppa upp kappan.

Ella gick ett steg i taget baklänges med ett krampaktigt grepp om soppåsen.

Vad var nu detta? Vad skulle hon ta sig till? En människa som helt fräckt bara klev rakt in i hennes hem, utan att ens fråga eller tala om vem hon var. HELKNÄPPT, ansåg Ella.

Efter något som kändes som en evighet, och efter det att damen muttrat över att hallspegeln var borta, tog hon av sig hatten och sa liksom för sig själv: ”Nå det finns väl en spegel inne på gästtoaletten.”

Så traskade damen iväg runt hörnet och försvann in på gästtoaletten och stängde dörren väl om sig. Hon till och med reglade, som om hon varit rädd för att Ella skulle följa efter henne in dit. Vad sjutton var detta för en märklig lady?

Där inne stannade kvinnan både länge och väl. Hon till och med pratade för sig själv, eller om hon möjligtvis hade haft en mobil med sig i handväskan. Så det var den hon pratade i där inne.

Fast mobiler var inte så vanligt då i slutet på 80-talet. Datorer och mobiler var inte riktigt var mans egendom än, fast det var ju då som de började föröka sig både i och utanför kontorslandskapen.

Reine hade ingen mobil, trots att han var skogvaktare och mycket väl skulle ha behövt ha en, med tanke på den risk som han tog i ett sådant arbete. Därför kunde inte Ella nå honom, för att fråga vad hon skulle göra med den här kvinnan, som bara klampat in i deras hem.

Springa ner till någon granne i våningen under och säga: ”Hjälp!” – ” Jag har fått in en galen människa i mitt hem!” – ”Hon gömmer sig på toaletten.”

Nej, så kunde hon ju inte bära sig åt. Vad i fridens namn gör man i en sådan här, minst sagt prekär, situation? undrade Ella. Inte ringer man väl polisen? Nej, det vore väl för drastiskt?

Att mänskan hade varit inne i den här lägenheten förr, det begrep Ella, för hon hittade vant både hatthyllan och toan. Att det finns speglar på en toalett, det är ju vanligt, men att det fanns en gästtoalett, precis som damen nämnt, det är inte standard i alla lägenheter, och tanten hade även hittat vägen dit, utan att använda karta och kompass. Så välorienterad var hon, det märkte Ella. Kunde hon vara någon släkting till Reine? – Varför hade hon inte presenterat sig? Vad var hennes ärende och vad ville hon Reine? – Tankarna snurrade runt i Ellas trötta huvud.

Till sist beslöt Ella sig för, att ropa och be damen tala om vem hon var och fråga vad för ärende hon hade i deras hem.  Ella gick därför fram till toalettdörren och ropade:

– Kan du inte säga vem du är!?

– Jag äger den här våningen, svarade damen lite lågt, och jag heter Clivia Norton.

– Norton! härmade Ella. – – – Heter du Norton? upprepade Ella som en vimsig papegoja… Norton, fortsatte hon att muttra mer för sig själv. – Samma efternamn som Reine. Kunde det vara …? – NEJ! Det kunde det ju inte alls vara! Hon var ju ...

Så där stod damen och Ella en bra stund och bollade frågor och svar till varandra – alltså genom den stängda toalettdörren. Ella hörde att damens behärskning inte höll. För visst snyftade hon emellanåt?

– Gråter du??? frågade Ella helt spontant.

Ganska dumt förresten, för det hörde hon alltför tydligt att hon gjorde.

– Jaa, pep damen där inifrån. Visst gråter jag. – Det kanske du också kommer att göra, när jag har talat om, att det är du som ska utrymma det här huset. Inte jag! För det är jag som är fru Norton!

Sedan blev det helt tyst där inne på toan. – Som om hon tvärdött.

– GODE GUD! – MIN HELIGE SKAPARE! stönade Ella.

Nu orkade inte Ella stå längre. Hon sjönk ihop borta i det mörkaste hörnet av den omöblerade hallen. Med soppåsen bredvid sig, som stöd för armen. Reine hade skjutit upp det där möbelköpet – som de skulle göra – till okänt datum. Precis som han gjorde med det mesta nu för tiden. Allt sattes på framtiden, och helst på ett obestämd datum. Ella suck-stönade.

Hur hängde det här ihop? Den frågan kretsade omkring i Ellas huvud som en velig vinterfluga på en ljus vägg.

Det rasslade till i låset på toalettdörren och den gled upp och ut kom en förgråten kvinna med svarta maskararänder under de vackra, mycket sorgsna ögonen.

Hon sjönk ner bredvid Ella i det mörka hörnet och berättade mellan snyftningarna, att hon fått ärva ett ganska stort företag utomlands efter en gammal släkting. Inga miljoner i kronor räknat, utan ett företag, som hon kunde arbeta upp och sätta på fötter igen, om hon ville.

Eftersom Clivia faktisk var en driftig kvinna, hade hon sagt upp sin anställning här i Sverige och flyttat utomlands. Där hade hon startat upp den nya firman och nyss fått ruljansen att gå runt.

Det hade varit meningen att Reine skulle komma efter och att möblerna skulle skickas till hennes våning i Tyskland. Det skulle ha varit gjort för längesedan, berättade hon. Den våningen hade stått tom hela tiden. Reine hade skyllt på allt mellan himmel och jord.

Hon hade i väntan på sitt svenska möblemang, och blivit tvungen att ligga på en luftmadrass.

Hon hade inte ärvt några stora summor i kontanter. Det var företaget som var arvet och Reine hade tjatat om att hon skulle sälja det för att få loss lite pengar. Så de kunde unna sig lite roliga saker innan de blev för gamla.

Om detta hade de bråkat länge. Tills de till sist blev så bittra ovänner, att Reine stack ifrån henne och hyrde sig en stuga uppe i Värmland och lämnade Clivia ensam med allt, berättade hon.

Hon, Clivia, hade flyttat ensam med det allra nödvändigaste. Reine hade, så småningom, lugnat sig och lovat – på heder och samvete – och otaliga löften om bättring – att han skulle komma efter.

Han skulle ombesörja flyttningen av hennes antika möbler, som var värda en förmögenhet och var ett arvegods från hennes föräldrar. Hennes egen bil hade Reine fått ha kvar så han kunde ta sig ner till Tyskland utan större besvär. Hans egen kärra var ganska risig, så den skulle han köra till skroten.

Reine hade sagt upp sin tjänst som handläggare på försäkringskassan tidigt i våras, det visste Clivia, men sedan hade han bara kommit med än det ena, och än det andra konstiga och knappt trovärdiga förhindret, för att kunna skjuta upp sin egen flytt till Tyskland.

Han hade skyllt på allt mellan himmel och jord och Clivia hade gått på det – ”För kärlekens skull”, snyftade hon.

Clivia hade trott på alla Reines historier – ända till dess att hon tyckte att det kändes helt sanslöst med alla förseningar och hopkokat krångel, som han endera ringde eller skrev till henne om.

– Rena storyn! kved Clivia, där hon nu satt på golvet bredvid Ella.

Den förtvivlade fru Norton snöt sig i en parfymdoftande spetsnäsduk, som hon fiskade upp ur ytterfacket på den svarta, eleganta handväskan.

– Alla sagor som han diktade upp för mig. Alla lögner som jag har gått på – allt svek, snyftade Clivia, så hon nästan hickade.

Clivia hade tyckt att allt detta som Reine försökte få henne att tro på, börjat verka helt otroligt. Därför hade hon bestämt sig för att resa hem en sväng och undersöka vad det egentligen var som inte stämde. För något var det, hade hon tyckt. Allt kunde – absolut inte – vara sant – hade hon tänkt.

– Och nu när jag stod utanför min egen dörr och upptäckte att nyckeln inte längre passade. DÅ FATTADE JAG; att det var något som inte alls stämde – men jag visste ju fortfarande inte vad, snyftade Clivia och snöt sig ännu en gång i den där fina näsduken som hade en fin liten spetskant runtom.

Ella hade inga ord överhuvudtaget. Hon bara satt där på golvet och såg på Clivia och lyssnade. Till sist fick hon lite mål i munnen och då sa hon:

– Detta var en fruktansvärd historia!

Så här efteråt kan även Ella se, att hon borde ha reagerat starkare för vissa saker. Inners inne gjorde hon nog det, men lade locket på varje gång som den där varningssignalen ljöd inom henne.

Även Ella hade fått ett arv. Hon hade strax innan hon träffade Reine fått ett torp i arv efter sin morbror Jarl.

Första tiden efter tillbakaflytten till Värmland, bodde Tony och hon i den där ettan, som Lotten tipsat henne om att köpa. Men hon hade ju torpet kvar…

 

***

 

Epilog:

 

Det blev en turbulent tid, innan både Ella och Tony kom in i rätta gängor, men de landade ganska välbehållna efter äventyret i Östergötland.

Tony växte upp och gifte sig, och Ella bosatte sig i torpet ute på vischan. Där bor hon ensam utan någon ny man, och det är kanske inte att undra på. Det kommer att dröja innan hon vågar lita på en man igen – om ens någonsin.

 

© Ingbritt Wik