Konsten att välja rätt livskamrat

 

Prolog: Mister du en … står dig tusen åter! Den ramsan dök inte upp i huvudet på Björn under begravningen. Men ödet ville inte att han skulle förbli ensam, och dottern visste, att innan modern gav upp andan, hade hon bett henne ta hand om sin far. Men att det skulle bli så svårt att hitta rätt livsledsagare för Björn, kunde ingen ana. Men Betty skulle göra så gott hon kunde. Det var ett löfte.

 

***

 

Björns romans med Ester Storm, var över, och tur var det. Den mänskan var inget för Bettys älskade pappa; men Ester hade åtminstone inte tänkt mörda hennes far … Men hur var det med Pernilla Fjällås? Varför hade hon gömt undan flera hundra sömntabletter bakom vaniljsåspaketet i speceriskåpet, och varför brukade hon servera Björn en drink frampå kvällskvisten? Och varför var Bettys älskade far så godtrogen och aningslös när det gällde Nilla … Nu var dottern verkligen orolig … Vad var det för konstigt som Nilla surrat om när de möttes på parkeringen inne i stan … Att Björn inte velat följa med … Hon hade åkt utan honom, för att …

Det var något som inte stämde, det kände Betty på sig.

 

 

***

 

Avsnitt 1

 

Far och dotter följdes åt ut ur kyrkan efter begravningen.

Sida vid sida gick de tysta nerför altargången efter att de pratat en stund med prästen ute i sakristian. Prästen, en lugn och sansad äldre herre, hade gett dem en del tröst i deras svåra stund.

Betty var mer bekymrad över hur det skulle gå för fadern än över hur det skulle gå för henne själv. Nu var modern borta. Borta från både plågor och jordiska bekymmer. Men saknaden var stor. Enorm. Hur den lilla mänskan kunde lämna ett så stort vakuum efter sig, var nästan svårt att fatta.

Eftersom Betty flyttat hemifrån för länge sedan, skulle fadern bli helt ensam i det stora huset. Dessutom ensam med skötseln av den parkliknande trädgården. Betty var, minst sagt, bekymrad.

Fadern hade haft planer på att pensionera sig lite i förtid. Det var ju då han och Rosie skulle förverkliga sina drömmar. Hur skulle det gå nu? Nu hade han ingen som han kunde dela resten av sina dagar med.

”Snälla Betty … Ta hand om pappa …” Så hade modern sagt innan hon förlorade medvetandet. Men hur skulle det gå till? Betty hade sitt arbete, kurser och det ena med det andra. Fullt upp för jämnan, men det är klart att hon skulle försöka så gott det gick. Hon bodde ju åtminstone i samma stad som fadern.

 

***

 

Tiden gick och sorgen fick stå tillbaka för arbete och umgänge med andra människor. Fast umgänge med andra blev det dåligt med för pappa Björns del efter pensioneringen. Han sålde sitt stora hus och köpte ett torp flera mil från stan. Det låg vackert inbäddad i skogen vid en liten sjö. Inga grannar.

Att det skulle bli för ensligt att bo så avlägset efter pensioneringen, hade inte Björn tagit med i beräkningen. När de som en gång varit hans arbetskamrater fanns kvar i centralorten, blev det inte längre lika bekvämt att träffas. Långa avstånd krävde tid och bensinen var dyr. Detta var väl en av nackdelarna till att varken han eller arbetskamraterna träffades så ofta.

In till stan var det inte så ofta som Björn begav sig. Det var när han skulle handla, fast inte ens då behövde han åka ända dit. Det fanns en bra lanthandel endast någon halvmil från hans stuga. Det var enklare att handla där. Lätt att parkera. Han slapp leta efter parkeringsplats och behövde inte lösa dyra P-biljetter, och oroas över att han tagit till för kort tid, så det satt en parkeringsbot på vindrutan när han kom tillbaka.

Att gå på bio ensam hade han ingen lust med. Han hade ju teve och det fanns alltid något han kunde se på den. Sätta sig på krogen var inget han någonsin haft intresse av. Caféer behövde han inte heller hänga på, så länge han hade ett paket bryggmalet kaffe i skåpet. Telefon hade han, fast det blev inte ofta som han ringde till någon annan än dottern.  

 

***

 

Betty såg hur fadern blev mer och mer inbunden. Hon anade att han kanske rent av hade blivit deprimerad. Hon föreslog att han skulle försöka ta sig ut på någon dansrestaurang, men nej … ”Gamla gubbar har inget att hämta på sådana ställen”, fick hon till svar den gången hon gav honom förslaget. Sällskapsresor hade hon tjatat om, men nej … det blev inget napp på det heller.

Gå med i en pensionärsförening, hade Betty rått honom, och tänk det hade han gjort, men det verkade inte bli någon förändring av hans isolering. Han satt där i sin stuga. Löste korsord, läste och såg på teve och pysslade med sina växter. Han behövde komma ut bland folk, ansåg Betty.

Björn var ingen man som trivdes med en massa okända människor på främmande platser. Det hade han aldrig gjort. Han hade varit fullt nöjd med att sitta hemma tillsammans med sin hustru. De hade trädgården som gemensamt intresse. Dessutom skrev de båda två. Det hade blivit en hel del noveller och bygdeberättelser, så det där utelivet hade de inget tillövers för.

Så fick Betty se en kontaktannons i en veckotidning. Hon tog tidningen med sig och for och hälsade på fadern. Efter kaffet tog hon fram tidningen och visade annonsen. ”Kvinna som tröttnat på ensamheten, söker seriös manlig vän” löd överskriften.

Oj, så glad Betty blev när fadern reste sig upp och hämtade sin bärbara dator och knackade ner ett svar, som han skrev ut på skrivaren och bad henne posta när hon kom tillbaka in till stan där det fanns en brevlåda.

 

***

 

Glädjen var stor för både Betty och hennes far den dagen han ringde och talade om att han skulle träffa sin brevkontakt för första gången. Betty lovade hålla tummarna för att det skulle tända till mellan fadern och den okända kvinnan, Ester Storm.

Om fadern träffade en ny livskamrat, skulle ju Bettys egna bekymmer bli mindre. Så det där med att hitta en partner åt fadern var i sig en självisk idé. Eller ska man kalla det hjälp till självhjälp, kanske, tänkte Betty och kände sig trots allt riktigt nöjd med att hon lyckats få fart på ”Gubben”, som Björn brukade kalla sig själv när han ville vara ironisk.

 

***

 

Betty kände sig obekväm tillsammans med det här nya kjoltyget, som fadern hade fått fatt i. Det var något som inte kändes bra.

En stor marknad hade slagit upp sina stånd i utkanten av stan. Massor av varor och marknadsgyckel. Men även trevliga uppträdande med sång och musik av både kända och mindre uppmärksammade artister.

Betty hade hängt med fadern och den här damen, som presenterat sig som Ester Storm. Tillsammans skulle de besöka marknaden och ha en trevlig marknadsdag. Betty skulle kika efter korgarbeten och förhoppningsvis få tag i ett fint fårskinn att lägga på kontorsstolens slitna sits.

 Ester var en kort liten rulta. Men självkänsla saknade hon inte. Kanske var det hennes självsäkerhet som retade Betty.

Ester var på gränsen till burdus. Hon banade sig fram genom folkmassorna likt en ouppfostrad ungdom. Nääe … detta är inget för farsan, hade Betty tänkt när de i samlad trupp var på väg från marknadstorget till caféet. Flamsig var en bra stämpel på den här människan.

Ester var inte blyg i sina uttalanden. Drog fräcka vitsar som den värsta karl.

Hur skulle Betty kunna förmå sin pappa att byta ut den här tanten mot något mer rumsrent? Intelligensen var inte hög, det var inte svårt att avgöra. Däremot var hon nog villig i sängen, så något skoj skulle kanske fadern få med henne, rann det genom Bettys tankar, så hon hajade till.  Måtte jag inte sa det där högt, tänkte hon förskräckt och skrapade upp de sista tårtresterna från assietten med tårtgaffeln.

 

***

 

Tänk om det hade gått att backa tiden …, dagdrömde Betty. Då skulle hon aldrig ha visat den där kontaktannonsen. Hon kände sig nästan som en skurk, som parat ihop sin fine far med den här paddan. Ester Storm var inte ens vacker. ”Men i brist på bröd äter man limpa.”

Hur som helst, pappan verkade vara nöjd och glad. Och det var trots allt huvudsaken. Björn var ju ingen ungdom, så Betty tröstade sig med att vid hans ålder borde han veta vad han gjorde, även om det inte såg så ut.

Någon hjälp med hushållet fick han inte när Ester var på besök. Hon kunde knappt koka potatis utan att bränna vid dem. Trädgårdsarbete, fnös hon bara åt och tog en tidning och satte sig på verandan och läste medan Björn kupade potatisen och gallrade morötter. Men som sagt det där hade ju inte Betty med att göra, men det retade henne, för Ester var rent ut sagt ett äkta latstycke. Ett riktigt nerköp, med andra ord. Men vad kunde Betty göra? Förbjuda pappan att träffa henne? Nej, det skulle inte gå, Björn var vid sina sinnens fulla bruk, så han fick väl skylla sig själv, om han inte bröt upp medan tid var.

Men nu förstod Betty bättre vad hennes föräldrar hade sett hos hennes egna beundrare när hon själv kommit hemdragande med otvättade och orakade unga män, som inte ens hade något fint verbalt uttryckssätt. Och som inte alla gånger var några stora genier. Men det där var längesedan.

– Här ute i obygden skulle jag aldrig orka bo, kläckte Ester ur sig så Betty hörde det.

– Du vänjer dig, svarade Björn.

– Vänjer mig vid de här buskarna… hö …, nä-du, sa hon och flabbade. Jag är van att ha folk omkring mig, så man har någon att slänga käft med. Om det hade varit ett par kåkar till, så man kunnat ränna över till grannen och få sig en kopp kaffe och få höra senaste nytt i skandalväg … då kanske. Men här ute händer det ju nadaa …, sa hon och skrattade åt sin lilla rolighet.

 

***

 

Det var alltid bråttom. Därför brukade inte Betty unna sig en stunds avkoppling på caféterian när hon var inne på Gallerian för att handla. Men den här dagen kände hon sig både trött och håglös, så hon styrde iväg till ”Kaffebönan” och lastade på en napoleonbakelse och en latte och styrde iväg mot en ledig plats, men nitade när hon fick se ett bekant ansikte. – Ester! Där satt Ester vid ett bord, och höll en helt annan man i handen. Det såg riktigt kärvänligt ut. Ester flabbade och pratade, precis som hon brukade. Men så lutade hon sig mot mannen och gav honom en puss mitt på munnen. Vad i all världens dar ska det här betyda, tänkte Betty och funderade över om hon skulle kliva fram och hälsa eller låta bli.

Självaste Lede Fi, flög i Betty och hon styrde iväg till ett bord alldeles intill där Ester satt, ställde ner sin bricka och gick fram till bordet där Ester och den okände mannen satt.

– Hej! Jasså här sitter du. Var har du farsan då? Är han också här någonstans, kanske? dristade sig Betty att fråga.

– Farsan…! – Öhh … Din farsa menar du, väl …, för min farsa ä dööö sen massor av år, flabbade Ester och skruvade lite generat på sig. Nää … din farsa, stumpan… han håller väl på och bökar med något ute på sin ranch. Men du behöver väl inte berätta att du har träffat mig här. Man måste få lite omväxling på gubbarna ibland, förstår du, sa hon och blinkade med ena ögat åt mannen som hon nyss pussat.

– Om du menar att detta handlar om polyamori, det du håller på med, så är det nog säkrast att jag tiger.

 

***

 

Vad som var orsaken till att det blev en brytning mellan Björn och Ester, visste inte Betty. Hon hade inte velat fråga fadern. Men hon drog sina egna slutsatser. Slut tog det, och det var nog det bästa som kunde ske. Fast nu var det gamla problemet tillbaka. Björn satt åter där ute i bushen helt allena. Därför beslöt Betty att de skulle ge sig iväg på en Ålandskryssning tillsammans. Hon själv behövde se lite nya vyer. Det hade varit snärjigt värre på jobbet.

Resan började bra. Vädret var lugnt och folket verkade vara en blandning av medelålders och äldre kvinnor och män. Betty undrade inom sig vad alla dessa väldressade människor hoppades på. Var det enbart en utflykt … Ett break från vardagen, eller fanns det fler som hoppades på att möta den rätte? Eller åtminstone någon för natten. Många var kanske frånskilda eller änkemän, och dito änkor. Själv var Betty för tillfället singel.

Efter en god middag på båten, och ett trevligt besök i en salong med karaoke, var det dags att dra sig iväg till dansgolvet. Hon visste att Björn dansade bra, men han var en försiktig general, hennes far. Därför gick Betty bort till baren och beställde en Vargtass, som hon ställde ner på bordet framför fadern. Själv nöjde hon sig med en mild fruktdrink till att börja med.

Björn såg oförskämt bra ut, så det dröjde inte länge förrän en parant dam klev fram och bjöd upp till dans.

Det blev fler danser med flera andra dansanta kvinns. Men den här damen verkade ha bestämt sig för att Björn skulle hon ha. Till sist slog hon sig ner vid deras bord. Lite fräckt, tyckte Betty. På så vis gav den här propra damen inte Björn minsta chans att välja vem han ville fortsätta kvällen med. Det var förmodligen det som var uträkningen. Och det tyckte Betty var synd. Det fanns nämligen en annan dam som hon hoppats mer på. Men den damen var inte framfusig, så hon blev utmanövrerad av den här världsvana tigrinnan.

– Jag heter Pernilla Fjällås, men kalla mig Nilla för det gör alla andra, sa hon och sträckte fram en ringprydd hand mot Betty.

Inte nog med att det satt en ring på varje finger, det plingade bland en mängd armband som hängde runt Nillas smala handled. Stora ringar dinglade i öronen, men tack och lov ingen ring i näsan eller i läppen. Sminkad och grann med ett pärlhalsband som såg både dyrt och äkta ut. Silverslingor i håret och ett gnistrande hårspänne som höll undan luggen. En doft av dyr parfym nådde Betty när Nilla slog sig ner mitt emot.

Bastonerna från orkestern fick nästan drinkarna på bordet att vibrera. Stämningen var minst sagt uppåt bland alla dansanta människor, som cirkulerade mellan borden och dansgolvet.

Visst var den här kvinnan en vacker skapelse. Lång och smal. En kvinna som Björn inte behövde skämmas över. Men Betty hade föredragit att han valt den andra kvinnan, den som hon tyckte att han kallat Sonja. Men han fick ju inte en chans. Den kvinnan blev ju snabbt utpetad av den här världsvana ringprydda damen.

Det fanns inget moderligt över Pernilla. Men kanske det var enbart avundsjuka som Betty kände. Dessutom hade hon kommit på sig med att hon jämförde alla damer med mamma Rosie, och hennes plats kunde ingen ny kvinna erövra.

Nilla kunde föra sig. Så vad retade Betty sig på? Hade det varit bättre om Nilla varit lik den där slampan Ester Storm? Betty rös till där hon satt och smuttade på en Bloody Mary, och grunnade över varför det var så svårt att välja rätt. Var allt som hände förutbestämt, eller handlade det om ödet eller slumpen?

 

***

 

Varför gå och oroa sig i onödan? Inget blev bättre av det. Därför försökte Betty intala sig, att det här med Pernilla Fjällås, skulle bli bra. Fast det var något som hela tiden höll hennes glädje tillbaka. Allt gick för fort. Men det är klart … när man kommit en bit upp i åren, och det inte finns så mycket tid att vicka på … – Om man skulle hinna få ut något vettigt av den tid som var kvar, fick man kanske inte vela på samma vis som hon själv ofta gjorde.

Men det där med att Nilla skulle bli sambo med Björn, efter bara några månader, det ogillade Betty. Dessutom skulle det finnas papper på allt som inköptes till det gemensamma hemmet. Givetvis skulle Nillas namn stå med på alla kvitton. Som om hon var rädd att någon skulle komma och göra anspråk på allt hon drog hem från auktioner och liknande.

Är det mig hon är rädd för, funderade Betty. Jag tänker inte kräva ut något av arvet, så länge som fasan lever, så vad håller tanten på med? Dessutom är min far frisk, så hon behöver inte ängslas för att bli sambo-änka… om hon inte själv planerar för något ditåt.

– Neeej … Så får jag väl ändå inte tänka, sa hon högt till sig själv.

Det som retade Betty mest, det var att Björn var den som öppnade plånboken så fort det var något som skulle betalas av allt som Nilla såg till att anskaffa. Då minsann pläderade hon inte om den där rättvisa fördelningen. Sin egen plånbok höll hon minsann stängd.

Kunde den här ampra kvinnan vara ute efter Björns pengar? Var hon rent av en sol och vårare. Betty tyckte att det såg ut som om damen var på väg att ruinera hennes godtrogne far.

 

***

 

Avsnitt 2

 

Sent skulle Betty glömma vilket gästabud Nilla ställde till med när hon på allvar flyttade till Björn: ”De tu skola varda ett”. Värre än det värsta bröllop. En massa prominenta personer var inbjudna att övervara en middag ute på Ängslyckan. Vädret var fint och Björn hade riggat upp ett party-tält i trädgården. Logen var sopad och lövad inför dansen.

Nilla hade slängt ett par gliringar åt Björn under ”Sambo-festen” … Hon menade, att det hade varit rejälare att gå till prästen.

– Björn var lite feg, när det gällde att avlägga de där ”löftena”. Kanske var han rädd för att staka sig inför präst och församling, retades Nilla och himlade med ögonen när hon såg åt Björns håll. 

Efter den balunsen fick Nilla fast mark under fötterna och Betty kände sig mer utanför än tidigare. Det var som om Nilla vände alla taggarna ut och Betty kände sig inte längre välkommen ut till Ängslyckan.

Gifta sig efter bara några månaders samvaro, hur tänkte mänskan då? Inte kan man veta att man orkar stå ut med varandras fel och brister efter en så kort provtur, tänkte Betty och kände sig bekymrad över Nillas racerfart in i framtiden.

Var Nilla enbart en lycksökerska, eller älskade hon Björn på riktigt? Den frågan skulle Betty gärna ha velat få svar på. Björn hade det gott ställt efter att han sålt den stora Bergsmansgården, så visst hade han råd med alla utsvävningar som Nilla hittade på.

Var hade Nilla hittat sina tidigare män? Hade hon gått efter adelskalendern när hon valt ut sina offer? – Och vart hade hennes tidigare gubbar tagit vägen? Detta var Nilla mycket förtegen om. Det hade Betty märkt. Men varför hade inte Björn kunnat känna damen på pulsen lite bättre, innan han gav henne fritt vivre ute på Ängslyckan.

Betty ruskade på sig, likt en blöt hund. Var hon enbart svartsjuk på den som skulle förgylla hennes fars ålderdom, eller vad handlade allt detta om? Nilla var den andra damen som blev klart underkänd av Björns dotter.

”Har inte du ett eget hem att sköta?” – ”Jag tycker du ränner här alldeles för ofta.” – ”Björn och jag klarar oss bra, utan dina kontroller.” – ”Ta hand om dig själv istället och låt oss få vara ifred.” Sådana kommentarer fick Betty ofta ta emot så fort Björn inte var närvarande. Inför honom visade Nilla sig mycket vänligt sinnad gentemot hans dotter, nästan sliskigt insmickrande.

Ett tag efter den pampiga inflyttningsfesten ringde Björn och ville att Betty skulle följa med på en teater som skulle ha premiär. Betty hakade på i glädje över att hennes far inte tänkte negligera henne.

Hoppsan, utanför Grand strålade hon samman med Nilla, som var iförd en helt nyinköpt päls. Ingen vanlig bäverpäls … utan äkta mink. Det var hon noga med att poängtera. Att det var en gåva från Björn hölls också fram. En sambogåva, retades Nilla eftersom hon inte kunde använda ordet ”bröllopsgåva”. Hon hade tydligen hakat upp sig på att det inte blivit något bröllop.

 

***

 

Misstankarna om att Pernilla Fjällås var på väg att sol och våra Bettys älskade pappa, var svåra att jaga bort. Mycket tydde på att det låg någon sorts plan bakom Nillas agerande.

Bettys tankar gick tillbaka till äventyret på Ålandsbåten. Själv hade hon hittat en trevlig man bland alla halvnyktra och helfulla resenärer. Skild visserligen, men han kunde väl vara bra för det. Han dansade bra och med det var hon nöjd för kvällen. Kent Bjärbo hette han. Ett ovanligt namn. Taget eller eget…? – Skit samma, hade Betty tänkt, och tackat ja även till nästa dans, och så hade det rullat på och nu var de ringförlovade. Hon kände sig lycklig, men de där mörka molnen över hennes fars förhållande hopade sig allt mer.  

Betty drömde sig tillbaka till danskvällen på Ålandsfärjan. Björn hade tagit sig samman och bjudit upp en annan dam på de fria stunderna han lyckades tillskansa sig under tiden Nilla var uppe och svängde sig med andra danskavaljerer. Den kvinnan som Björn dansat med ett par gånger hade suttit ner en stund vid deras bord. Det var Björn som inviterat henne. Sonja …, visst var det väl så hon hette. Viss hade fadern kallat henne så när de samtalade. Hon var trevlig. Verkade vara en ödmjuk och rejäl människa. Ingen krigsmålning, men fräsch ändå. Liten, nästan näpen. En helt vanlig människa alltså.

Så mindes Betty att Sonja hade sagt, att hon bodde i Hammarstad. Alltså i samma stad som Björn. Tänk om inte skräcködlan Nilla klamrat sig fast vid hennes far, likt en fästing. Då hade säkerligen mycket kunnat vara annorlunda, funderade Betty. Hade hon bara vetat vilken järnvilja Nilla var ägare till, skulle hon ha försökt få Sonja och Björn med sig åt ett håll där de var onåbara för Nilla. Men det var så dags att tänka på, när det var för sent. Inget att gräma sig över nu.

 

***

 

Betty märkte att Björn verkade vara både trött och resignerad. Mådde han inte bra? Var han kanske på väg att bli sjuk?

– Mår du inte bra, pappa? frågade Betty när de var på tu man hand, vilket Nilla oftast såg till att de sällan blev.

– Det är ingen fara med mig, men det blir lite jobbigt ibland. Nilla vill så mycket, som jag inte riktigt orkar med. Du vet hon är 15 år yngre, och kan inte riktigt förstå att jag blir trött. Nu vill hon så gärna att vi åker till Provence på vinprovning. Hon är mer för starka drycker än jag, men jag behöver givetvis inte hinka i mig en massa alkohol. Det finns annat att göra än att berusa sig, den enda gången man har chans att bese alla små pittoreska vinodlingar på de där omtalade bergsluttningarna.

– Provence nuuu…, sa Betty och höjde på sina ögonbryn. Ni kom ju alldeles nyss hem från London och den där shoppingturen som hon skulle göra. Förresten hur gick det? – Jag menar, Nilla är ju rätt begiven på att shoppa.

– I och för sig gick det väl bra, vi fick inte med oss hela London hem.

Betty ruskade på huvudet och såg medlidsamt på sin far.

– Kan du inte be henne ta igen sig lite!

Björn skrattade till innan han svarade.

– Kära barn, det skulle vara lättare att bromsa upp snabbtåget X-2000.

– Jahaa …, säger du det! Det låter inte bra.

– Ta dig inga onödiga bekymmer, flickan min. Det ordnar sig säkert. Nilla blir väl äldre hon också.

– Jo-men om hon håller på så där, så kommer hon ju snart att ta död på dig!

– Njaa, än så länge kan jag nog hålla någorlunda jämna steg med henne, i det hon hittar på.

 

***

 

Strax före resan till Provence blev Björn hastigt sjuk och fick lov att uppsöka sjukvården. Turen var på hans sida, och han blev väl omhändertagen och utredd. Magsår, löd diagnosen.

– Men hur har du kunnat få magsår, pappa? Det har du ju aldrig haft tidigare.

– Jamen … någon gång måste ju vara den första!

– Jaa, helt klart. Men i hela ditt liv har du ju haft ett stressigt jobb, med oregelbundna tider, utan att få magsår, så varför får du det nu…? Nu när du har blivit pensionär? Det stämmer dåligt.

– Det finns kanske en del nya saker, som gör att magen reagerar: Starka kryddor tillexempel. Det vill Nilla ha och lite mer exotisk mat. Sällan vanlig husmanskost. Dessutom blir hon besviken om jag inte gör henne sällskap med en drink frampå kvällskvisten och så den här stressen … Att vi knappt hinner bli färdiga på ett ställe, förrän vi ska vara på nästa. Det tycker jag är jobbigt.

– Herre-guuud! Låt henne åka ensam till Provence, så kan du vila upp dig under tiden.

– Jag har faktiskt funderat i de banorna själv. Flygbiljetterna är beställda och bostad i Provence är också fixat. Nilla har så många väninnor, så kanske kan hon få någon av dem med sig. Jag ska resonera med henne, för annars måste vi inhibera hela resan.

– Men, pappa …, varför säger du inte ifrån?

– Säg det …? Kanske för att jag är feg, och inte vill ställa till med uppträden, för hon har humör, den lilla kattan, förstår du. Men så tycker jag om henne också.

Björn drog en lång suck och skakade ut en Novalucol ur asken. Stoppade tabletten i munnen och tuggade.

– Så synd att du missade den där andra kvinnan! Sonja tror jag hon hette … Hon på Ålandsbåten, henne som du dansade med, menar jag.

Björn skrattade till, strök undan den grånade pannluggen och såg på sin dotter.

– Kära barn … Om du visste hur många gånger jag har grämt mig, över att jag inte tog mig samman och gjorde något av den chansen, som jag tror att jag hade …

– Visst hade du en chans där, men det var ju Pernilla som såg till att Sonja fortast möjligt blev utmanövrerad.

– Ja, ja … Det blev lite fel där …, allt gick för fort. – Men det är försent nu. Förresten så vet jag inte vad hon hette i efternamn. Det frågade jag aldrig.

– Hon bodde i alla fall här i Hammarstad, sa Betty så ivrigt som om hon trodde, att hon kunde få Björn att börja forska efter den kvinnan.

– Jaaa… gjorde hon det … nää… det undrar jag?

– Jo-jo-men-san det reagerade jag över. För jag tänkte att hon var ju perfekt för dig. Inga långa avstånd för att träffas.

– Jo, men nu är det som det är. Jag har gjort mitt val, och jag är ingen ungdom så jag kan hålla på att jiddra med en massa olika damer samtidigt.

 

***

 

Pernilla Fjällås blev rejält sur när Björn berättade att han tänkte upplåta sin plats på planet till någon av hennes väninnor. Han fick ett ramaskri till svar. – Fast det fixade sig efter ett par hysteriska utbrott, och en krossad kristallvas som Nilla slängde i väggen så glassplitter och blommor yrde över vardagsrummets tapeter och parkett.

Nilla ville så gärna iväg till Provence, så istället för att stanna hemma tillsammans med Björn, bjöd hon med sig en väninna och stack iväg. Att hon reste i ilska, var inte att ta miste på. Trots att hon visste att Björn var dålig och att läkaren rått honom att undvika stress och allt som var ansträngande, lämnade hon honom utan att se till att han hade dagligvaror hemhandlade, så han kunde få något till livs.

Men nu skulle han åtminstone få fjorton dagar för sig själv, i lugn och ro. Förhoppningsvis kunde han kanske vara tillbaka på banan när Nilla kom hem.

Björn ringde till Betty dagen efter Nillas avresa och bad henne handla en del saker som saknades, och även göra ett ärende till apoteket samt kila in en sväng till biblioteket och låna en talbok, som han kunde ligga och lyssna på. Läsa tyckte han var alldeles för jobbigt. Nu ville han vila hela kroppen, inklusive ögonen.

Betty handlade åt fadern på lunchen. Även apoteket hade hon hunnit med på rasten. En sväng till bibblan kunde hon hinna efter jobbet.

Vad är det för en besynnerlig människa pappa har fått tag i, funderade Betty när hon svängde ut från parkeringen och styrde iväg mot Ängslyckan.

 

***

 

Betty parkerade alldeles utanför trappan hos fadern. Hon lyfte ut varorna ur bilen och gick uppför trappan. Knackade lätt på dörren, och gick in utan att vänta på svar.

Inkommen i hallen ropade hon hallå för att tala om att hon kommit, och satte ner varorna vid skohyllan och hängde av sig kappan.

Björn kom knallande i strumplästen, blek och med det grånade håret på ända.

– Hej på dig, hur mår du, sa Betty och svepte med blicken över farstuns skumrask. – Jösses vad skor! Hur många bor det här egentligen?

Björn ruskade på huvudet och slog ut med händerna i en teatralisk gest.

– Det blev lite bråttom innan Nilla kom iväg, och hon hade lite svårt att bestämma sig.

– Men kära hjärtanes då…, det ligger ju kläder slängda överallt. Man skulle kunna tro att det är en slarvig tonåring som du släppt in i ditt hus.

– Jag skulle ha städat, men jag har faktiskt inte orkat.

Betty drog en lång suck, men log mot fadern när hon sa:

– Vi får hjälpas åt. Men allra först ska vi ha lite mat. Kokt kolja med äggsås och potatis. Blir det bra?

– Det låter vettigt, svarade Björn och liksom sken upp. Jag skulle sluta med cayennpepparn omedelbart sa läkaren, och slut skulle det även vara med tacos. Så den anrättningen får nog Nilla käka ensam i fortsättningen, för så här dåligt som jag mår nu, har jag – min själ – aldrig mått.

– Jag har länge sett att det har varit något som inte har varit okej med dig, farsan, sa Betty och gav honom en klapp på axeln innan hon tog varorna med sig ut till köket. Sätt dig på en stol och håll mig sällskap medan jag lagar maten. Om du orkar vill säga.

Björn tassade efter ut i köket medan han småmuttrade:

– Jo, joo … nog orkar jag sitta på en köksstol, om jag inget behöver göra. Jag har ju legat hela dagen.

– Disk har du en hel del, ser jag …, men den tar vi sen, den springer inte bort.

Betty plockade in varor i både kyl och frys och ställde in torra ingredienser i speceriskåpet.

– Den här: hon viftade med ett paket i luften: ”Majsvällingen”, som jag köpte. Var ska jag ställa den så du hittar den. Perfekt för pensionärer som ådragit sig magsår, sa hon och himlade med ögonen när hon mötte Björns trötta blick.

– Ställ den där uppe bredvid mjölet.

Han gjorde en trött gest mot skåpet vid sidan av kylen.

Betty öppnade skåpluckan och kikade efter mjöl och gryn-hyllan.

– Här är det ju redan fullt, sa hon och flyttade undan ett paket vaniljsås.

I detsamma hon flyttade på vaniljsåspaketet, stelnade hennes rörelse, och hon blev stående med vällingen i ena handen och stirrade på en del medicinburkar, som fanns bakom specerierna.

– Vad är det här för skattgömma? frågade hon fadern och pekade på medicinburkarna.

– Inte vet jag!

– Är det dina mediciner som du försöker mörka för mig?

– Nej, nejjj… Mina har jag ju här … på köksbordet. Helt synliga. Han nickade mot spånkorgen som stod på köksbordet. Det där måste vara Nillas, men …

Betty ställde ifrån sig vällingpaketet på bänken, och tog ner ett par burkar och läste på dem.

Sömntabletter och medel mot depression, läste hon men så fick hon se namnet:

– Joakim … vem är det? frågade hon och viftade med medicinburken framför näsan på Björn.

– Joakim, upprepade fadern. Har aldrig hört namnet.

– En halv till en tablett vid sänggåendet, förvaras oåtkomligt för barn, läste hon högt, och ställde ner burken på diskbänken och läste på nästa. Elida Svane… sedan är namnet bortsuddat, precis som på den andra burken, men även detta är sömnmedel. Vad sjutton betyder det här? Har hon svårt att sova, hon Pernilla Fjällås?

– Näää … ibland somnar hon före mig.

– Det här osar katt, tycker jag, sa Betty. De här burkarna vill jag ta med mig och lämna in på apoteket där man kan lämna gamla mediciner. De här är ju inte ens utskrivna åt någon som heter Pernilla Fjällås. Var sjutton har hon fått tag i de här medikamenterna, tror du?

– Nej, rör inget, snälla du! Kanske hon har sömn­svårigheter, utan att vilja tala om det för mig, och tar sig ett piller ibland, så det är därför hon sover så bra, sa Björn. Det där har inte vi med att göra, tillade han.

– Du är alldeles för godtrogen, du pappa.

– Jamen … Hon kanske har problem av något slag, endera med sömnen eller vad det kan vara annars. Sa du inte att det fanns något preparat mot nedstämdhet också. Sådant är ju inte populärt att tala öppet om, vet du! Vi ska inte genera henne genom att snoka i hennes grejer! Om hon hade velat att vi skulle se hennes piller, hade hon väl ställt dem öppet.

– Här finns droger som dödar mer än botar. Medikamenter som skulle kunna avliva en häst, fortfor Betty med en rynka mellan brynen.

Betty sa inte högt vad hon tänkte inom sig; det är nog ingen häst Nilla tänker avliva…

– Fryser du flicka lilla, sa Björn när han såg Bettys ofrivilliga rysning. Sätt på elementet, vetja …, det börjar bli lite rått så här frampå kvällarna. Du vet det är höst nu och vinden drar in rå-fuktig luft från sjön. Det blåste rätt friskt ett tag på eftermiddagen.

Betty strök sig över ena armen där hårstråna nyss rest sig på grund av rysningen.

– Det är nog förtidigt att sätta igång värmeelementen. Om du redan nu börjar värma upp huset med elvärme, kommer sluträkningen att bli skyhög. – Men du bör nog se upp med Pernilla. Hon är kanske inte Guds bästa barn.

– Nä-hää, det tror du inte, sa Björn och anlade en bister min av förvåning. Jo, men hon har allt sina bra sidor också. Vi har haft mycket roligt ihop, hon och jag.

Det hoppas jag, tänkte Betty och ställde – mot sin vilja – tillbaka medicinburkarna bakom vaniljsåspaketet, och stängde skåpluckan.

Innan Betty åkte hem till sig, hakade hon av husnyckeln från Björns nyckelknippa. Det kan vara bra att ha en egen nyckel hit, tänkte hon och visste att det var enkelt att få en nyckel kopierad. Den saken skulle hon hinna fixa under morgondagen, och innan dess borde inte Björn hinna sakna den. Nu hade ju Nilla hans bil, så han stannade nog kvar hemmavid, gissade hon.

Den där nya bilen skulle Nilla ställa på flygplatsens långtidsparkering. En Mercedes, hade Nilla övertalat Björn att köpa. Kanske hade hon rätt i att det var bra med en rejäl bil om de skulle bo så långt utanför staden. Men Betty trodde nog att det var mest på grund av statusjakt som det varit nödvändigt med en Merca. Det hade varit sju resor bättre med en Volvo av kombimodell, ansåg Betty.

Betty ångrade att hon inte – mot faderns protester – tagit med sig de där pillerburkarna. Vad hade Pernilla för planer för dem?

 

***

 

 Avsnitt 3

 

Vintern hade förflutit utan större tilldragelser, och dagarna blev längre. Våren började spira i dikeskanterna. Tussilagon tittade upp som gula vår-hälsningar och vitsipporna ute vid Ängslyckan kom så tätt neröver ängen mot sjön, att det nästan såg ut som om det var snödrivor som låg kvar. Koltrasten, i sin svarta frack, satt i hängbjörken och flöjtade. Än var det några veckor kvar innan löven skulle veckla ut sig.

Allt såg så fridfullt ut, så vad var det för konstig känsla Betty hade överfallits av när hon mötte Pernilla Fjällås inne i stan. – Men visst hade mänskan sett nervös ut. Inte alls lika självsäker som vanligt och som hon svamlade … nästan osammanhängande. Men det luktade inte sprit, så drucken var hon inte, kunde hon möjligen gå på droger … Neeej … Det stämde inte heller. Någon pundare var hon inte.

Betty hade frågat henne var hon hade Björn – och fått svaret att den introverte typen inte hade haft lust att följa med. Så hon hade åkt själv. Det var förresten uppgjort för längesedan, det där att hon skulle se just den här bion. Och när nu Björn vägrade hänga med, så stack hon ensam och tänkte gå med en väninna, som väntade nånstans, men Betty fattade inte var.

Nilla slängde ur sig att hon inte hade tid att stå och dividera med Betty om hennes far. Honom fick hon försöka hålla reda på själv. Därefter seglade hon iväg bort över parkeringen. Hennes blonderade hårsvall fladdrande utanpå den pälsbrämade kappan. Betty hade stått en god stund och bara tittat efter henne.

– Vad sjutton svamlade den där mänskan om, sa hon högt för sig själv och struntade i att stoppa mer pengar i automaten, nu fick hon lägga om sina planer, för det där verkade knepigt.

Hade Nilla blivit osams med Björn …? Eller vad handlade detta om?

 

***

 

Betty hade stannat en bit från Björns hus och gått en sväng neråt sjön för att få sig lite luft och känna efter om hon kunde skaka av sig den där obehagskänslan, som lägrat sig inom henne efter mötet med Nilla. Hon kände i fickan: jo, där låg den… Nyckeln till faders stuga. Men varför hade hon tagit med sig den? Björn var ju tvungen att vara hemma eftersom de bara hade en bil: Mercan …, och den hade ju Nilla åkt in till stan i. Hon hade ju strålat samman med henne, bara för en stund sedan, just vid P-automaten.

Efter mötet med Nilla hade Betty åkt hem efter kameran och sagt till sin sambo, att han fick fixa maten själv, för hon var tvungen att sticka iväg och fotografera en speciell sak. Eftersom hon var fotograf, tycktes inte Kent reagera för hennes hastigt uppdykande påhitt om att det fanns något att fota utanför stan, och att hon kanske skulle bli sen. Kanske skulle det bli en extra bra bild, som gav klirr i kassan. Och det var väl i och för sig ingen lögn. Hade hon tur kunde hon få se några tranor dansa på sjöängen invid Ängslyckesjön, eller någon vråk eller annan fågel som hon kunde knäppa en bra bild på.

Hon kunde gå en stund utmed sjön, alltid fanns det något att fota. Om inte annat fick hon motion och kanske ordning på tankarna.

Betty hade smugit som en annan spejare bland buskagen för att se om Björn möjligen var ute och grejade med något på tomten, men det såg inte ut att vara någon rörelse alls framme vid gården. Vad höll han på med? Varför hade han inte följt med Nilla in till stan? – Vad kunde hon skylla på, att hon hade för ärende ut till honom nu mitt på en lördagseftermiddag, så han inte tyckte att hon lade sig i det hon inte hade med att göra? Varför hade Nilla alla de där sömntabletterna i skåpet om hon sov bra … Betty funderade: Kunde hon knacka på och bara säga att hon fick för sig att titta ut en sväng? – Envisa ort studsade inne i huvudet: ”Borde inte hon ha sitt eget att sköta! Såg det kanske egendomligt ut att dyka upp när Nilla inte var hemma? Björn ville inte att damerna skulle undvika varandra. Men det var inte så lätt. Betty hade inte talat om för sin far, att Nilla bett henne ligga därifrån och låta dem vara i fred, och sköta sig själva, de klarade sig bra utan hennes kontroller.”

Så fick Betty för sig att hon kunde gå ända upp på höjden för att undersöka huruvida fiskgjusen börjat vårstäda sitt gigantiska bo, som den haft i flera år i den toppbrutna tallen. Uppifrån den åsen skulle hon ha bra utsikt över Björns hus. Hon skulle se när han tände lampan i köket! För än var inte våren så långt kommen så kvällarna blivit ljusa. Det mörknade ganska tidigt. Kanske satte han på teven, och då skulle hon se det blåaktiga skenet från teven fladdra i rumsfönstret. Men inget hände. Inte minsta livstecken. Hon började frysa och mörkret var inte långt borta.

– Nu går jag ner och knackar på, sa Betty för sig själv och klev över en vindfälld tall.

Nu hade hon även gått en sväng mitt i den tajgaliknande urskogen som inringade västra sidan av sjön och var på väg nerför höjden med utsikt över stugan, men intet liv syntes där. Ingen lampa tänd. Hade Björn kanske blivit sjuk så det var därför han inte velat följa med in på bio, funderade Betty och rundade en stor sten som låg mitt i hennes tilltänkta färdväg.

 

***

 

Ingen öppnade när Betty knackade på dörren. Hon knackade en gång till, men ingen kom för att öppna. Hon kände på handtaget … Dörren var låst, så hon tog upp nyckeln ur fickan och stack den i låste och vred om.

Inkommen i hallen ropade hon hallå, men fick inget svar. Allt var tyst. Utan att hänga av sig ytterplagg eller kiva ur skor skyndade Betty sig in i huset. Kikade in i vardagsrummet i hopp om att Björn somnat i soffan. Men där var han inte och köket hade hon sett när hon kom att det var tomt. Hon fortsatte in till sovrummet och där …

– Pappa, pappaaa… sover du?

Hon rusade fram och högg tag om hans axel som fanns under det högt uppdragna täcket och ruskade honom milt. Dååå, drog han åt sig ett skälvande andetag. – Han levde.

– Hur är det pappa? Är du sjuk?

Inget svar. Hon strök honom över den bleka kinden. Den kändes onormalt kylig.

Var han på väg att …

– Herreguud …! Är han medvetslös, sa hon för sig själv och sprang ut efter sin mobil och slog 112.

 

 ***

 

Fadern överlevde, men blodanalyserna påvisade höga halter av barbiturater.

”Hade inte din far haft så starkt hjärta, hade han aldrig överlevt”, sa läkaren. ”En klar förgiftning.” Var er far deprimerad, så detta var ett försök att ta sig av daga?”, frågade läkaren.

– Nej, nej, nejjj …, svarade Betty och så berättade hon om sina misstankar.

”Att det skulle röra sig om ett mordförsök”, kan bli svårt att bevisa”, sa läkaren.

När Betty skulle hämta alla de där medikamenterna som hon visste fanns i speceriskåpet, bakom paketet med vaniljsås, var alla burkarna borta. Bevis nog med andra ord, men inte bevis som räckte för att fälla Pernilla Fjällås.

 

***

 

Björn kvicknade till och kom på benen och Pernilla Fjällås åkte – utan pardon – ut ur huset. Men att få henne fälld för mordförsök blev svårt. Men hon fick några år bakom galler, och det kändes tryggt för både Björn och hans dotter.

Så småningom sålde Björn även det här torpet, och köpte en insatslägenhet centralt i Hammarstad.

I fortsättningen skulle han leva som singel, det verkade vara lugnast.

Tiden gick utan några större händelser. Lite ånger på att han sålt Ängslyckan var han när det var sommar och fint, men när höststormarna och vinterns yrväder piskade mot fönsterrutorna i stadslägenheten, kände han sig tillfreds med sin moderna boning.

Björn höll sig mest för sig själv. Gick på bio någon gång. Men handla var han tvungen att göra. Betty hade fullt upp ändå.

Den här dagen saknade han det mesta och stack iväg till ICA-Maxi för att införskaffa det som fattades.

Det var tisdag och pensionärsrabatt, därför var det mycket folk i farten. Även Sonja hade begett sig till stormarknaden för att göra en del inköp.

I vanliga fall hade hon inga problem med sin längd. Att hon var kort hade hon vant sig vid. Men när hon skulle ha något på översta hyllan i en affär blev det knepigt.

– Det där ser besvärligt ut, hörde hon en mansröst säga.

Hon snurrade runt ett halvvarv och blev stående öga mot öga med en herre, som log mot henne när han sa:

– Om damen tar ett steg åt sidan, så ska jag ta ner det som inte går att nå för en pygmé.

Automatiskt klev hon åt sidan, så mannen kunde ta ett steg framåt och ta ner tejprullen som hon inte nådde.

– Tack det var hyggligt, sa Sonja när hon tog emot rullen med frystejp.

– Sådana här grejer är det kanske inte så många som behöver, sa han och då läggs det förstås högre upp, än dagligvarorna, som det är större åtgång på.

– Det är väl kanske inte så vanligt att folk fryser in bär eller kokar sylt nu för tiden när båda arbetar. Jag har ju blivit pensionär och har all tid i världen, så jag ska hem och göra äppelmos.

– Det låter gott, hann mannen svara, innan Sonja fortsatte sin svada.

– Jag brukar använda mig av frystejp när jag gör etiketter, sa hon och vevade med tejprullen i luften. Det rukar jag använda mig av frystejp när jag gör etiketter.  ska hem och göra äppelmos. iden när båda arbetar. lingvarorna. duger gott, de där fina etiketterna med blommor och blad på, tar man ju ändå bort när burken är tom och man diskar den.

Så lade hon ner rullen i kundvagnen.

– Klokt resonerat, svarade mannen och såg lite klurig ut, när han fortsatte:

– Äppelmos … Det är ett tag sedan jag åt hemgjort sådant. Jag sålde min kåk och köpte en insatslägenhet för något år sedan. Så äppelträden har jag inte kvar, men jag har hört att det lär ska vara ett riktigt äppelår i år.

– Ja, guuud, ja … Kära duu …, träden dignar under fruktens tyngd. Jag skulle behöva staga Åkeröträdet innan det kollapsar.

– Om du inte tycker att jag är påflugen, kan jag faktiskt åta mig att fixa så det blir stöttor under de grenar som är värst drabbade. Sådant är jag bra på, eftersom jag haft egen trädgård.

– Åh, det vore bra. Då kan du ju passa på att plocka med dig lite äpple, eller om du vill ha färdigt äppelmos i gengälld för ditt arbete.

– Allra helst tar jag ju moset, om du inte misstycker, för det där med hushållsarbete, har jag aldrig varit bra på.

 

***

 

Jisses … Amalia, vad har jag nu gett mig in på? Ragga upp karlar mitt inne på Maxi-stormarknad. Har väl aldrig gjort något dylikt tidigare, tänkte Sonja och kände sig dum. Men det var ju han som började, försökte hon försvara sig med, för att skyla över det de kommit överens om. Nu kunde hon inte ändra sig. Det var flera sekunder försent.

Hon såg efter mannen som skulle gå åt ett annat håll inne i affären, och hon skulle ju gå åt sitt. Men hon blev stående som fastfrusen i sina tankar och glömde bort vad det var hon hade haft siktet inställt på innan mannen, som hette Björn, dök upp inom hennes revir.

För ett par sekunder sedan hade de kommit överens om att han skulle kvista över till henne efter att han varit hemma med sina varor.

Utan att Sonja visste var han bodde eller vem han egentligen var, skulle hon träffa honom om några timmar. Allt hon kände till, var att han hette Björn. Om hon hade varit klok nog och tagit reda på efternamnet, kunde hon ha Googlat på namnet när hon kom hem och fick möjlighet att starta datorn. Men nix, så förutseende hade hon inte varit. Ibland kunde hon bli trött på sig själv och den där spontaniteten. Den hade åtskilliga gånger lett henne in på konstiga vägar.

Hon hade ingen aning om hans civilstånd. Gift, skild änkeman eller kronisk ungkarl. Han hade sett trevlig ut. Ett härligt leende och snälla ögon. Välvårdad klädsel. Alltså inga trasiga jeans.

 

***

 

Björn kom och Sonja fick sina äppelträd stagade. En händig karl. Hans arbetsinsats var värt mer än äppelmos, tyckte hon. Nu slapp hon få äppelträden fläkta, och kunde sluta oroa sig över den saken.

Kunde hon kanske bjuda honom på lite mat? Tacos hade ju börjat bli så populärt. Köttfärs fanns i frysen. Hon brynte lite köttfärs och hackade grönsaker och lök. Så bra att jag köpte det där speciella uppläggningsfatet, tänkte hon. Nu skulle det invigas. Hon skulle lägga upp de olika grönsakerna i det. Slippa en massa små-skålar.

Till kaffet skar hon upp varsin rulltårtsbit, lade en klick vispad grädde ovanpå biten, och garnerade med djupfrysta hallon. En DVD-film hade hon köpt för bara någon dag sedan, men den hade hon inte hunnit titta på. Nu passade det bra att se den. Det blev en trevlig filmkväll, innan Björn åkte hem till sitt.

Sonja trivdes i Björns sällskap, och det föll sig naturligt att fortsätta träffa honom. Björn var änkeman hade han sagt. Men det var något egendomligt med hans civilstånd. Så fort han var på besök hos henne, ringde hans mobil och därefter fick han för det mesta bråttom hem. Hade han någon som väntade där hemma?

Hösten var på väg, och mörkret sänkte sig allt tidigare över buskar och träd i Sonjas trädgård. En kväll strax efter att Björn gett sig av, gick hon in i gästrummet för att spana efter rådjuren. För att lättare se ut i den mörka trädgården, tände hon ingen lampa.

Det var just i skymningen som de där fyrbenta varelserna gjorde entré. Att det även kunde finnas tvåbenta väsen bakom buskarna var Sonja lyckligt omedveten om när hon klev fram till fönstret och tittade ut.

Rådjuren hade fått för sig att käka upp hennes höstflox. Visserligen tyckte hon att det var synd att schasa bort kräken, men det fanns annat att livnära sig på än höstflox. Under äppelträden låg det massor av äpplen som de kunde äta, så det var inte synd om dem. De hade redan gjort stort förfång på den granna blomsterprakten.

– Visst blir man väl lite skumögd på äldre dar, men inte fasiken är det där ett huvud på ett rådjur. När började de klä sig i svarta jackor med huvor, sa hon för sig själv, och backade förskräckt ett steg.

Eftersom hon inte hunnit klippa gräset efter ordning på grund av så mycket annat, hade hon lagt märke till att gräset framför köksfönstret, och delvis framför fönstret till vardagsrummet, var nedplattat, som om någon stått där. Rådjuren brukade inte hålla till så nära huset. Kanske hade hon fönstertittare? Men vad kunde intressera en sådan? Sonja var ingen ungdom, och hon gick inte naken heller, så vad för intressant fanns det att titta på i hennes stuga?

 

***

 

En förmiddag när Sonja skulle hämta posten, stötte hon ihop med en granne vid postlådelängan. Det föll sig naturligt att fråga Greta hur hon hade det med fönstertittare, så där på höstkanten.

– Fönstertittare …, upprepade Greta och höjde på ena ögonbrynet. Nää… sådana håller jag mig inte med. Jag har ju min Johan ja…, vet du. Men det blir kanske skillnad för dig som är ensam. Ingen karl som försvarar dig, menar jag.

Sonja berättade att hon sett en individ smyga omkring i trädgården sent en kväll.

– Det där låter obehagligt. Då bör jag kanske berätta för dig att jag, vid flera tillfällen, sett en bil parkera vid Åkarn’s stora garage. En person stiger ur och följer gångbanan förbi vår uteplats och slinker in genom din höga tujahäck. Jag har ju trott att det varit en besökare till dig.

Sonja rös till och gnuggade sig över ena armen.

– Brrr … – Vet du om det är en karl eller en kvinna?

– Svårt att svara på, för det är ju i skymningen bilen kommer, och ibland ännu senare. Längs gångbanan är det så mycket höga buskar, så det är omöjligt att se. Svartklädd brukar personen vara, det har jag noterat.

– Hur länge har du sett den där märkliga individen dyka upp och ställa bilen vid Åkarn’s?

– Njaa … Ett par veckor kanske, men jag håller ju inte uppsikt, så det är bara ren slump att jag råkat få se bilen och att en person stigit ur.

Greta kom med ett förslag.

– Nästa gång jag ser den där bilen, ska jag ta hunden med mig och ta en promenad åt det hållet, och kolla registreringsnumret.

– Vore snällt om du ville göra det, sa Sonja och viftade ett ”hejdå” med tidningen, och gick tillbaka till sin sida av gatan.

Mycket besynnerligt, tänkte Sonja. Vem sjutton kunde vara så intresserad av vad hon höll på med, så den smög omkring utanför fönstren efter mörkrets inbrott. Att personen parkerade en bit bort, tydde ju på att den inte ville bli sedd.

Björn kan det inte vara, eftersom han just hade åkt när jag fick se den där personen bakom buskarna. För inte kan det väl vara så, att han åker och ställer bilen vid Åkarn’s och går tillbaka ner till mig och agerar förstertittare…? funderade hon.

 

***

 

Avsnitt 4

 

Sonja tog upp posten ur den nyuppsatta postlådan. Ingen ny åverkan var gjord på den. Hon drog en lättnadens suck. Men vem hade demolerat den gamla lådan?

Med några räkningar och en stor bunt reklam på armen gick hon tillbaka in på sin gård. Hon kunde inte sluta fundera över Björn, och vem det kunde vara som kikade in i hennes fönster om kvällarna. – Att det skulle vara Björn som åkte och parkerade sin bil vid Åkarn’s garage, och sedan smög tillbaka ner till henne för att kika in genom fönstren, var väl ändå inte möjligt? Varför skulle han göra det? – Helt sanslöst, ansåg hon. Fast det fanns sjuka personer … och vad sådana kunde ta sig på med, kunde man aldrig veta. Och just det där med att psykopater var charmerande, hjälpsamma och trevliga … Hon rös till … Björn var allt det där. Helt bedårande, enligt Sonjas bedömning. Men inte var han väl psyko…

– Äsch!

Sonja drog en ny tyngre suck, hon hade inte känt honom alls länge. Kanske var han en dubbelnatur? Hur skulle hon kunna få fatt i någon som kände Björn?

Hon ryckte på axlarna. Hon kände ingen som var bekant med Björn.

Nu hade hon åtminstone Googlat på Björns namn, men inte funnit annat än hans adress: Mjölnargatan 15 C. Hammarstad och ett telefonnummer som hon kände igen. Det sa henne inte mycket.

Så drog hon sig till minnes, att Björn hade fått ett telefonsamtal på mobilen, när han var hos henne sist, och strax därefter åkte han. Det var ju så det brukade vara. Vem var det som inte kunde låta bli att ringa varje gång han var hos henne?

– Nä… att Björn skulle ha åkt och parkerat vid Åkarn’s när han var här senast stämmer inte, mumlade hon: jag hörde ju när Björn svarade i sin telefon. Han pratade en stund med någon, innan han sa: ”Jag kommer om en liten stund”, viskade Sonja för sig själv, och lade posten ifrån sig på trädgårdsbordet och slog sig ner på stolen.

Han var kanske inte änkeman som han påstått? Kanske satt det någon ensam fru eller sambo och väntade på honom där hemma.

Sonja försökte koppla bort alltsammans och ansträngde sig för att tänka på annat medan hon såg ut över sin välansade trädgård. Men så fastnade blicken på något som låg på grusgången. Vad sjutton var det som blänkte till i solen?

Hon reste sig upp och gick bort och tog upp föremålet: en liten fickkniv. En sådan där ihop-fällbar med både knivblad och korkskruv. Vem hade tappat den inne på hennes grusgång? Det fanns inte många att välja på. Om det inte var Björns kniv, måste den tillhöra den där människan som smög omkring och tittade i fönstren, eller den som kvaddade brevlådan och punkterade cykeln.

Nu funderade Sonja över hur hon skulle göra. Borde hon nämna allt detta för Björn, eller var det bättre att hålla tyst?

Vem var det som stuckit hål på cykeldäcket, den enda gången hon låtit cykeln stå utanför väggen, för att hon inte vågade gå ända upp till garaget i mörkret för att ställa in den? Eller var det enbart pojkstreck. Framlyktan var krossad också, så innan hon kunde cykla i mörker fick hon investera i en ny lykta. Och vem hade vandaliserat hennes postlåda för någon vecka sedan. Var allt detta enbart en slump, eller hade det ett samband med den där svartklädda individen som smög runt i hennes trädgård?

Om inte de här otrevliga händelserna fick ett slut snarast, kanske det var säkrast att bryta bekantskapen med Björn, för allt det här hade börjat efter att hon blev bekant med honom. Dessförinnan hade det varit lugnt. Ingen åverkan hade blivit gjord vare sig på cyklar eller postlådor.

 

***

 

Efter en knapp vecka kom Greta och knackade på hos Sonja.

– Nu kan jag ge dig besked om vem som äger den där bilen som parkerar vid Åkarn’s flera gånger i veckan. Dessutom såg jag mänskan igår kväll. En lång slana är det. Då gick hon med ett paraply över skallen, för det var ju lite regntungt då, vet du.  

– En kvinna …, sa Sonja, skämtar du? – Vem skulle det vara? 

– Hon heter Pernilla Fjällås och adressen är Mjölnargatan 15 C här i stan.

– Va …! Mjölnargatan …, utropade Sonja, och slog ihop händerna framför sig. Där bor ju …

Sedan tystnade hon.

– Känner du personen … som …?

– Nej-neej …, inte alls. – Jag menar … Jag känner inte Pernilla Fjäll … eller vad det var du sa att hon hette, men jag känner en annan person på den adressen, stammade Sonja.

Nu fick hon något att fundera över. På den adressen bodde ju Björn. Det var nog inte många som visste att hon träffat en intressant man. En man som hon hoppats mycket på, men nu var väl frågan … – Kanske var det hög tid att bryta bekantskapen med honom. Skulle hon skylla på att hon hade annat för sig, nästa gång han hörde av sig. Kanske säkrast att inte träffa honom fler gånger. Eller var det bättre att dra till med att hon redan hade en friare … Fast det där med lögner var inte bra. Sanningen brukade hålla längst, påminde hon sig.

– Du ser nästan chockad ut, skojade Greta och ruskade på huvudet när hon skärskådade sin granne.

Sonja som stått med nedböjt huvud och funderat, ryckte till som om hon blivit skrämt och sa hastigt:

– Nä-nää-ej, inte alls, jag tycker bara att det är så märkligt att det skulle vara en kvinna … Jag menar fönstertittare har jag liksom fått för mig, att det måste vara halvgamla gubbar … Fast ja … näe…

Sonja ville inte skriva Greta på näsan om att hon träffat Björn, ifall det inte skulle bli något av deras förhållande. Attan också att hon inte kunnat knipa käft. Men äsch, det kvittade väl om hon berättade för Greta om den här mannen, Björn. Hon drog i luft för att berätta, men ändrade sig i sista stund och andades ut, så Greta såg mycket undrande ut när hon log åt Sonjas förvirrade agerande.

– Jag kan fråga om min bekant känner någon vid det namnet, skyndade sig Sonja att säga. Men stort tack ska du ha, Greta, för din insats. Det var värdefullt att få veta vem det är som smyger i buskarna. Men varför spanar ett fruntimmer på mig? Jag är inte lagt åt det hållet.

Greta skrattade till och sa:

– Det kanske är någon som fått för sig att du konverterat på gamla dar!

– Nej, nejjj … då får, i så fall, personen kika i någon annans fönster.

 

***

 

Nästa gång Björn dök upp, hade Sonja svårt att känna sig avslappnad och glad. Hon distraherades hela tiden av sina grubblerier. Skulle hon fråga honom om han kände den där Pernilla, eller låta bli?

Brasan sprakade och gav ett milt sken åt rummet. De hade sett en teveserie, druckit te och Björn hade lagt sig en stund i soffan för att vila. Lite lekfullt hade han dragit ner Sonja till sig och hon hade krupit ihop intill honom. Det hade känts så varm och innerligt. Kanske var hon på väg att blir kär, eller hette det förälskad? – De hade kelat en stund. Den här mannen skulle hon ha velat dela resten av sitt liv med, om inte… Men så mindes hon åter allt det där med den svartklädda kvinnan och alla telefonsamtalen som Björn brukade få.

Resolut drog hon sig undan innan det blev för hett. Hon kunde inte låta bli att fundera över den där svartklädda kvinnan. Kanske smög hon utanför fönstren just då, för att se vad Björn höll på med. Var det möjligen någon före detta… En rival kanske – som smög utanför fönstren, eller vem var det? Var det samma människa som ringde hela tiden och som gjorde att Björn var tvungen att åka hem. Stod hon kanske med en mobil utanför fönstret? Var det kanske hennes kniv som Sonja hittat på grusgången? Hela tiden stördes Sonja av sina takar över den fönstertittande kvinnan, som hon nu kände till namnet på: Vad ville hon? Kände Björn henne? Frågorna stod på rad, alla utan svar. Eftersom damen tycktes bo på samma adress som Björn, tydde ju allt på att de kände varandra. Konstigt vore det annars.

– Hur är det hjärtat … – Du verkar nedstämd ikväll, sa Björn.

– Neej, det är väl inget särskilt.

– ’Inget särskilt’ …, men då är det något, berätta för farbror Björn, skämtade han och klappade henne på låret.

– Du tycker kanske att jag är löjlig, om jag berättar …, men snart ringer din telefon, det vet jag …, och då måste du ge dig i väg. Är du kanske inte änkeman som du har sagt att du lär ska vara?

– Jo-visst är jag änkeman, men jag har en dotter …

”Herre-guud-han-har-en-dotter”, tänkte Sonja och stelnade inombords.

– Jahaa… och vad är det med henne? Hon kan väl inte vara så ung …, borde inte hon klara sig själv en stund, utan pappa. Åh… förlåååt, jag menade inte att …

Han skrattade till, och rätade på sig.

– Hon vet att jag brukar hälsa på en dam, men vet inte vem, och hon är väl lite nyfiken, men kanske mest rädd för att jag ska välja fel kvinna. – Igen!

Det där igen, högg till inom Sonja. Hade han haft många kvinnor efter att han blev änkeman?

– Hm… Nyfiken säger du … Kanske är det så, att din dotter smyger omkring ute i min trädgård och kikar in genom fönstren för att se vem du träffar.

– Bevare mig! – Nej, snälla du, sådant kan jag väl aldrig tro att hon ägnar sig åt.

– Man kan aldrig veta. Någon har i alla fall, smugit runt i min trädgård efter att det mörknat. Kanske smyger någon där just nu, sa hon och gjorde en gest mot fönstret som endast speglade kvällsmörkret utanför.

– Är du säker på det …, att det är någon som …

– Jo, jag är säker, avbröt Sonja. Jag har sett en person själv och jag har även hört av en granne, att det är någon som går in i min trädgård, när det blivit mörkt. – Förresten …, känner du någon som heter Pernilla Fjällås?

– Det gör jag faktiskt. Hur så? – Eller gjorde, bör jag kanske säga.

– Det är den kvinnan … som besöker min trädgård ibland.

– Pe-Pernilla … Fjäll…ås, stammade Björn, menar du … att…

Sonja sa inget mer. Nu hade hon gett Björn möjlighet att förklara vad han visste, om den här svartklädda kvinnan, som hon sett vid flera tillfällen huka bakom rododendronbuskarna uppe vid slänten.

– Pernilla är åtminstone inte min dotter, sa han efter en lång stunds tystnad. Jag kan aldrig tro att Pernilla har något ihop med min dotter. Adressen du nämnde, stämmer inte. Om hon inte har flyttat dit nyligen förstås.

Detta sa Björn liksom för sig själv, som om han satt i egna funderingar medan han såg ner på sina händer som låg slappa i hans knä.

– På vad vis känner du Pernilla, frågade Sonja, du blir nog tvungen att berätta det för mig, eftersom hon smyger runt i min trädgård. Rysligt obehagligt …

Han drog en lång suck och såg nästan plågad ut.

– Joo, jag förstår. Om det fanns ett enkelt sätt att förklara hur jag känner henne, skulle jag göra det omedelbart. Men jag vet inte var jag ska börja. Om jag ska ta allt från början, så blir det en lång följetong.

– Det spelar väl ingen roll. Tid har vi väl både du och jag.

Björn såg på klockan och sedan på Sonja och sa:

– Jag har en bättre idé. Om jag får ringa till Betty, ja, dottern alltså, och be henne komma hit. Hon skulle kunna berätta den här storyn mycket bättre. Hon kan se mer objektivt på det hela.

– Menar du att hon skulle komma hit – nu ikväll?

– Ja, om det går bra … I så fall kunde jag hämta henne. Klockan är inte så mycket än, tillade han med en ny blick på armbandsuret. Vad säger du?

– Okej, hämta flickan, eller vad man ska kalla henne, din dotter, menar jag.

– Det är tack vare tösen som jag kan sitta här hos dig om kvällarna och se på teve, dricka te och ha det mysigt.

– Nu min bäste Björn får du lov att förklara dig.

Han strök med handen över hakan och drog in andan, som för att ta sats.

– I korta ordalag kan jag säga att om inte Betty hittat mig, hade jag varit död i dag. Med andra ord: ”mördad”.

– Herre min Jeee … det låter verkligen drastiskt.

– Ja, det är ingen trevlig händelse att se tillbaka på. Ingen godnattsaga för barn, om man säger så. Men kanske Betty skulle kunna återge händelsen så du får grepp om vem Pernilla Fjällås är. Jag måste erkänna att jag inte orkar gå tillbaka till det där som hände för några år sedan. Jag har varit tvungen att försöka bearbeta det så gott jag har kunnat – och jag har väl till sist lyckats lägga merparten av upplevelserna till det förgångna, och börjat blicka framåt igen.

 

***

 

Strax efter att Björn åkt för att hämta sin dotter, knackade det på dörren hos Sonja. – Blodet isades i hennes ådror, för nu visste hon vad den här svartklädda damen var i stånd till. Hade hon försökt mörda Björn, så var det väl ingen match för henne att ta livet av en rival, som ju Sonja begrep att hon var ansedd som, i den kvinnans ögon. – Nu föll bitarna på plats. Sonja anade att hon skulle kunna fatta vad Björn varit med om, utan att han hämtade sin dotter, men nu hade han ju redan åkt för att hämta henne.

Det knackade en gång till. Den här gången ännu hårdare, och hon tyckte att någon vrålade där ute på trappan.  Herreguud! Tänk om jag inte reglade efter att Björn gick ut. Kanske är det bara för mänskan att trycka ner handtaget och kliva in … Raskt som en vessla smög Sonja ut i farstun, förbi dörren utan att våga titta åt det håller. För tänk om den svarta damen klev in i farstun just då. Tyst som en ande, smög Sonja uppför trappan till andra våningen, gick in i sovrumet och låste om sig. Hon slängde sig på sängen och grät. Vettskrämd och ensam.

Förbaskat också … varför släppte hon inte den här karl’n i sitt liv. Det blev ju bara trassel. Vad var det för ett bövla anhang Björn hade efter sig?

– Nu ringer telefonen där nere, och jag törs väl inte svara, snyftade hon och satte sig upp.

Signalerna var envisa. Bäst att svara, tänkte hon. Kanske det har hänt något … Att Björn kört av vägen eller …

Tyst smög hon ner och svarade i telefon.

– Ursäkta mig! hörde hon Björn grova röst, men mina bilnycklar måste ha glidit ur fickan när jag låg på soffan. Kan du titta efter ifall de ligger där? Annars har jag väl tappat dem någon annanstans.

– Okej, jag ska titta om du väntar, sa hon och lade ifrån sig luren.

Hon glömde att fråga om det var han som knackat alldeles nyss …

– Där ligger de, sa hon för sig själv, och fick fatt i nyckelknippan och gick tillbaka till telefonen. – Hallå … är du kvar, och var är du?

– Jag står ute på din trappa.

– Jahaaa… – Okej! Jag kommer med dem!

Försiktigt öppnade hon dörren och mötte Björns undrande blick. Hon gav honom nycklarna, och de nickade åt varandra innan hon stängde dörren och reglade. Sonja hade alldeles glömt bort att hennes ansikte var vått av tårar. Raskt fick hon fatt i lite hushållspapper, torkade bort både tårar och maskara och snöt sig. Vad skulle Björn tänka?

 

***

 

När Björn kom tillbaka med sin dotter och presenterade henne kände Sonja, att den människan skulle hon kunna tycka om som om hon vore hennes egen dotter. Så lik Björn.

– Vad har du för stor lunta med dig? frågade Björn och såg på dottern när de slagit sig ner i vardagsrummet och Betty drog upp en bunt maskinskrivna pappersark.

– Det är början på en roman, pappa lilla. Det skulle bli en överraskning var det tänkt. Men jag tror att manuset ska få hjälpa mig att förklara hur ”min far” överlevde en alldeles för hög dos barbiturater.

– Att du är författare, det vet jag väl, men att du skriver min biografi, så jag slipper besväret själv, visste jag inte. Men okej… Låt gå!

Betty såg från fadern till Sonja och tillbaka till fadern igen, innan hon slutligen sa:

– Ni känner ju varandra sedan tidigare! Eller hur?

Nu var det Björn och Sonjas tur att ta sig en titt på varandra.

– Nääe, inte gör vi det? sa Björn och naglade fast blicken på dottern, som om han trodde att hon skojade.

– Pappa dansade ju med dig, på Ålandsbåten!  Heter inte du Sonja, sa dottern vänd mot Sonja som satt som ett levande frågetecken i soffan.

– Joo, visst gör jag det. Men herre-jee … är det du … dig som jag dansade med flera gånger, men så kom ju den där långa tranan och nästan knuffade undan mig.

– Jahaaa, nuuu… minns jag, sa Björn och sken upp. Kära hjärtanes är det verkligen du Sonjaaa… Som jag har grunnat på dig. Jag tyckte faktiskt, då i affären …, där borta på Maxi, att det var något bekant över dig, men kunde inte placera dig.

Nu bröt Betty in:

– Jag kan tala om för dig, Sonja, vem den där långa tranan är, hon som manövrerade bort dig från pappa på Ålandsbåten. Det är hon som smyger utanför dina fönster. Det är min pappa hon är ute efter, det begriper jag nu. Hon heter Pernilla Fjällås, och nu är det dags att jag ringer polisen.

 

© Ingbritt Wik