Kräftskivan som spårade ur
Kyrkklockorna började ringa. Deras ödesmättade klang ekade ut över nejden. Gruppen av sörjande gjorde sig redo för uppbrott och de svartklädda bärarna gick fram mot koret där den dekorerade kistan med avlidna Gustava Hammarsten väntade på att bli buren till graven.
Blåsvarta åskmoln hängde som ett tjockt täcke över sockenkyrkans vita spira när sorgetåget lämnade kyrkan. Processionen leddes av karlarna som bar kistan. Efter följde prästen och den svartklädda skaran av sörjande.
En skarp blixt klöv himlen, och åskan mullrade hotfullt. Rätt som det är kommer det väl en störtskur, tänkte Elin och slängde en orolig blick upp mot de hotfulla molnen.
Sakta följde processionen de krattade grusgångarna bort mot dungen med höga tujor där den öppna graven väntade. Stillheten bröts av en hackspett som hamra mot en trädstam alldeles i närheten. Riktigt opassande, tänkte Elin, men en hackspett kan inte veta att det – just nu – är opassande att ge utlopp för stark passion. Alltså ingen idé att irritera sig.
***
Kistan sänktes ner i graven och prästen höll en kort betraktelse över den avlidna gumman Gustavas liv. När prästen hällde den första skoveln mull över kistan, blev han lite konfunderad av ett märkligt ljud nerifrån graven. Just när han sagt: ”Av jord är du kommen och jord skall du…”
Då hörde han ljudet:
Knack, knack, knack …
”… eeeh… och jord skall du åter varda.”
Efter en kort inandning, hällde han den sista skoveln mull över kistan och sa: ”Jesus Kristus vår frälsare, ska uppväcka dig på den yttersta dagen.”
Knack, knack, knack …
Det var inte hackspetten som knackade, det hörde de som stod runt om graven. Elin ryckte till och tittade först på prästen och sedan på ett par av de församlade. Alla tycktes hålla masken utan att avslöja vad de hade hört. Förmodligen trodde var och en av de närvarande att det var inbillning, att knackningarna bara var något som just den personen hörde.
Elin genomfors av en rysning, så kraftig att hon darrade till. Om någon tittat åt hennes håll just då, skulle personen ha sett hur hon bleknade. Elin mindes det sista telefonsamtalet med Gustava. Det var något viktigt som Gustava hade velat berätta, men hon hade inte velat säga det i telefonen. ’Jag berättar det nästa gång du kommer hit’, hade hon sagt. Men den där nästa gången, blev ingen gång. Bara några dagar efter telefonsamtalet, fick Gustava en stroke och dog. Vad var det hon hade velat berätta? Var det den saken hon ville påminna Elin om nu … så här efteråt. Det var något som Elin aldrig fått reda på. – Att prästen också hade hört knackningarna, var Elin ganska säker på. Han hade hakat upp sig i förrättningen, just när han hällde de där skovlarna mull över kistan.
Gustava var död, om den saken var det ingen tvekan. Elin hade tagit farväl av henne på bårhuset. I samma stund som Elin sa adjö hade hon strukit över Gustavas kalla kind och tackat för alla fina år de haft tillsammans. Därefter hade hon stuckit in den vita rosen under hennes knäppta händer. Kalla och stela händer, så visst var Gustava död.
Var det Gustavas ande som …
”Amen!”, sa prästen och höjde huvudet efter bönen och lät blicken svepa över de församlade.
Elin kom åter till verkligheten, och skaran vid graven började skingras.
Ytterligare en blixt lyste upp himlen och det hotfulla mullret kom strax därefter.
***
Efter jordfästningen serverades kaffe i församlingshemmet. När Elin hängde av sig kappan i entréhallen fick hon syn på en nyanländ gäst som sällat sig till de församlade. En lång, mager räkel i 40-årsåldern. Han hade halvlångt hår och tonade glasögon. Vem sjutton var det? Han såg faktiskt skum ut.
Han hade inte varit med vid graven och inte inne i kyrkan heller. Varför dök han upp nu utan att hälsa och presentera sig för de övriga? Mannen verkade inte vara bekant med någon. Han liksom spanade in bland de församlade, som om han sökte efter en speciell person.
Med prästen i spetsen gick gruppen in i samlingssalen och satte sig vid det dukade långbordet, som dekorerats med tända ljus och blomvaser i vilka det satt vita krysantemum blandat med blå höstastrar. Gustavas älsklingsblommor.
Den nyanlände gjorde sig ingen brådska. Han var bland de sista som tog plats vid bordet. Ingen frågade vem han var. Men visst verkade de flesta bära på samma fråga som Elin; en undran över vem mannen var. Till att börja med var stämningen runt bordet lite krystad.
Prästen bröt den tryckta stämningen, genom att berätta en anekdot som han mindes från sin barndom. Gustava hade plåstrat om honom när han cyklade omkull alldeles utanför hennes stuga.
Därefter var det ett par äldre damer som tog upp ett par trevliga minnen från den tiden när Gustava levde. På så vis lättade stämningen och folk började prata med varandra. Men då började ljusen i en av kandelabrarna att fladdra och ett ljus slocknade.
”Det verkar vara dragit här inne. Är det något fönster som …”
Prästen såg sig om, som om han försökte upptäcka varifrån vinddragit kommit.
Elins bordsgranne tog sig åt byxfickan och förklarade att han var rökare och ägare till en cigarettändare. Han tog upp tändaren, sträckte sig fram mot kandelabern och försökte få fyr på den slocknade veken. Men det ville inte gärna ta sig. Varje gång som ljuslågan började få liv, var det som om någon stått bredvid och blåst ut den.
”Märkligt”, sa han och såg sig om, som om han misstänkte att någon skojade med honom och blåste ut lågan så fort den började ta sig.
Efter ytterligare en stund, hördes en överraskande duns från orgeln som stod borta vid podiet. Högen av psalmböcker, som legat ovanpå orgeln, hade dråsat ner på golvet, och låg nu huller om buller.
”Jag tror sannerligen att det spökar”, sa prästen. ”Förlåt, så ska man kanske inte säga”, tillade han och höll blicken kvar vid orgeln en stund.
Så ruskade han på huvudet och återgick till sin tårtbit. Det nyss påbörjade samtalen mellan ett par äldre kvinnorna hade tystnat, och nu hördes enbart ljudet från tårtgafflar som skrapade mot assietter och någon harkling från en och annan.
Elin irriterade sig över att den okände mannen tittade alldeles för ofta åt hennes håll. Det var inget hon inbillade sig.
Återigen mindes hon vad Gustava hade sagt i sitt sista telefonsamtal: ’Jag vill inte säga det på telefon, jag säger det nästa gång du …’
Att Elin känt sig som en dotter till faster Gustava, var inte så konstigt. När Elin var 12 år omkom hennes mor i en olycka. Det var då som Gustava axlade ansvaret för den moderlösa brorsdottern. Elins far försvann ur familjebilden när hon bara var 5 år. Fadern var sjöman och hade kanske blivit mat åt hajarna under någon stormnatt ute till havs. Några syskon hade hon aldrig fått. Faster Gustava som inte hade några egna barn, blev en kärleksfull mor och en ypperlig mentor för Elin under livets gång.
Elin försjönk i egna funderingar, och glömde både kaffe och tårtbit. Precis som när man spolar tillbaka en gammal filmrulle, backades hennes tankar åtskilliga veckor i tiden, och hon var tillbaka till den där augustikvällen när hon var bjuden till en kräftskiva.
Platsen var den gamla byskolan. Den hade blivit nerlagd och omgjord till vandrarhem. Ett par av skolans driftiga elever hade sammankallat den gamla avgångsklassen för en återträff i kombination med kräftskiva. De som ville kunde övernatta på vandrarhemmet. Utmärkt för elever som kommit dit från annan ort. Men även bra för de som bodde på trakten, men som ville skölja ner kräftorna med alkoholhaltiga drycker. Perfekt att slippa ta taxi hem mitt i natten och istället övernatta på vandrarhemmet.
Augustidagen var som vigd för en kräftskiva ute i det fria. Ett långbord var dukat i vandrarhemmets trädgård. Kräftlyktor i olika färger och mönster var uppsatta här och var. Den gamla skolan hade ett fint läge vid Sandsjöns strand. Det var bara ett hundratal meter ner till bryggan där det under kvällen skulle ordnas med dans.
För att det skulle bli fart på dansen, hade en affisch satts upp inne i byn. På plakatet stod det: ”Dansanta personer är välkomna till Sandtorpsskolan – Släpp loss och ta en svängom med skolans gamla elever!”
Utöver de elever som kommit till återträffen för att ses efter 30 år, fanns det en objuden individ som höll sig gömd i bakgrunden.
Elin som fått Ove, skolans charmör, till bordskavaljer, frågade honom om han hade sett den mystiske individen som dök upp lite varstans, och som just då kikat fram bakom skolans gamla dasslänga.
”Nej, den har jag nog inte observerat. Men det var en tjomme som frågade efter dig.”
”Efter mig … när då?”
”Ja, han undrade om Elin Hammarsten hörde till skolans gamla elever och om du skulle komma.”
”Vem var det?” sa Elin och kände ett egendomligt obehag.
”Jag vet inte. Han presenterade sig aldrig och jag frågade inte vem jag kunde hälsa från. Jag hade bara hunnit checka in på vandrahemmet och gått ut för att sätta mig en stund och ta en pilsner när han dök upp och ställde frågan.”
”Här vet väl alla vem jag är, så det var en knepig fråga.”
”Han bröt på målet, verkade som om han var utlänning”, sa Ove.
”Jag har inga utländska bekantskaper. Jag har bott här i socknen hela tiden. – Hur såg han ut?”
”Njaa… hur såg han ut …”
Ove skrattade till lite generat innan han svarade:
”Ovårdad i största allmänhet. En långhårig slusk.”
Mer blev inte ordat om den märklige mannen och snapsvisorna avlöste varandra och skålandet blandades med skiftande samtal. Många skratt hördes mellan de dråpliga anekdoterna som en del hade nöjet att överraska med.
Innan dansen på bryggan tog vid, blev det en liten paus med allmänt mingel. Det var då som Elins mobil ringde. Hon tog upp telefonen, tittade på displayen och såg Gustavas nummer. Elin blev förvånad. Hon hade berättat för Gustava att hon skulle på kräftfest just i kväll. Men det hade hon kanske glömt. Med ålderns rätt hade Gustava rätt att glömma oviktiga saker, ansåg Elin och svepte över mobilens display för att svara. Till att börja med pratade Gustava om lite av varje, men ganska snart kom det verkliga ärendet.
”Jag skulle behöva prata med dig, Elin … om en sak som hände häromdagen”, sa Gustava.
”Har det hänt något tråkigt?”
Gustava drog ett djupt andetag och var tyst några sekunder innan hon med lägre röst sa:
”Kanske mer obehagligt än tråkigt.”
”Jamen, berätta vad det är, jag har tid att lyssna, det vet du”, sa Elin och höll tyst för att låta Gustava berätta.
”Neej … Jag vill inget säga på telefon. Jag berättar det för dig nästa gång du kommer hit. Det är bättre, för jag är inte …”
Resten av meningen blev hängande i luften. Elin hade hört att Gustava låtit upprörd. De kände varandra så väl, så Elin förstod att det måste ha hänt något mycket ovanligt. Hon skulle ta reda på vad det var, men ville inte gärna bryta upp från kräftfesten. – Det hade inte Gustava begärt heller.
”Var rädd om dig, och lita inte på människor du inte känner!”
Så kryptiskt avslutade Gustava sitt telefonsamtal. Vad hade hon menat med det? Elin hade svårt att sluta fundera över det konstiga telefonsamtalet.
Mörkret hade börjat sänka sig över trädgården och de flesta hade dragit sig ner mot bryggan. I det trolska skymningsljuset såg Elin hur en mörkklädd gestalt kom hukande från sitt gömställe bakom dasslängan och försvann in bakom de yviga tujabuskarna. Elin hade velat skrika, men så fick hon se att Ove kom ut från vandrarhemmet. Hon vinkade åt honom och han styrde stegen mot henne.
”Skönt, att du kom, jag har just sett den där mannen igen.”
”Det var som fasen … Vad hänger han här för?”
”Det är väl mig han spanar på, ifall det är samme man som du träffade … då i eftermiddags.”
Ove fick en besvärad rynka mellan ögonbrynen. Han ruskade på huvudet, men så fick han se något intressant.
”Kolla!” sa Ove och pekade mot parkeringen. ”Där kommer det en hel minibuss med danssugna människor, så det blir nog fart på dansen i kväll.”
”Hur vet du att de är danssugna?” frågade Elin.
”Därför att det är jag som hyrt bussen. Det är min yngre bror som är chaufför.”
”Häftigt!” sa Elin och stoppade ner telefonen i handväskan.
”Ska vi dra oss neråt bryggan?” sa Ove och slängde en hastig blick på Elin. ”De har visst börjat spela”.
Det rytmiska dunket från trummorna hördes lång väg. Sången från solisten flöt ut över sjön och överröstade lommens klagan.
”Kom!” sa Ove och började gå längs dikesrenen ner mot sjön och Elin hakade på och gjorde honom sällskap.
”Vem står för musiken?” frågade Elin.
”Jag och Eje har lejt Star-Moons orkester. De är ju från …”
”Jaaa … Ååå, Star-Moons … Den orkestern är jättebra. Passar ju till augustimånen som är på väg upp på den nattsvarta himlen”, sa Elin och gjorde en gest mot den mörka himlen där månen stor och rund lyste över sjön.
”Ser du så fint månljuset speglar sig i vattnet? Ser nästan ut som en gata av guld. Riktigt romantiskt”, sa Ove. ”Får jag dansa första dansen med dig, Elin?”
”Självklart!”
Elin tog Oves utsträckta hand. De gick sida vid sida sista biten ner till bryggan.
Att hon varit kär i Ove en gång i tiden hade inte hennes kropp glömt. Det ilade till inom henne när hon stack sin hand i Oves stora näve.
Det blev inte bara en dans med Ove. De kunde knappt släppa taget om varandra, utan dansade nästan varje dans med varandra. Ove var singel efter att han skilt sig för en del år sedan. Han hade inget emot att inleda ett nytt förhållande med Elin. Hon var en bra person, det visste han. Liten och näpen med havsblå ögon till det blonda hårsvallet, som den här kvällen var uppsatt i en konstfärdig uppsättning. Själv var han lika mörk som hon var ljus. Hans bruna ögon hade samma glitter som när han var ung, det hade Elin lagt märke till. Hon mindes hur det kändes att kyssa hans fylliga läppar. Men längre än dit hade de inte vågat gå, då i ungdomsåren. Nu skulle Elin våga gå hela vägen, ifall hon fick chansen.
Var det vinet som gjorde att hon kände som hon gjorde eller var det månskenet och musiken? Eller var det för att hon befann sig i Oves trygga famn? För första gången på länge, var hon lycklig. Hon svävade ut över bryggan tillsammans med Ove till dansbandets toner och vokalistens sammetsmjuka röst, när han sjöng: Like a bridge over troubled water I will lay me down. Just då kysste Ove henne på kinden. Den fuktiga kvällsluften från sjön kändes varm som en smekning och Oves andedräkt kittlade i hennes hår när de dansade kind mot kind.
Under kvällens lopp fick Elin ofta små knuffar från de dansande paren. Men det berodde kanske på att det var mycket folk på bryggan, och dansparen var inte direkt spiknyktra. Ingen idé att bli irriterad, försökte hon intala sig. Det var inte så lätt att se sig för. Förutom månens trolska sken fanns det bara en tillfällig belysning, där varannan lampa knappt lyste starkare än en ficklampa.
När den kraftiga knuffen kom var Elin och Ove längst ut på bryggan. Om inte Ove hållit så hårt om henne, hade hon störtat ner i vattnet. Knuffen var hård och räcket som var uppsatt runt bryggan, skulle inte ha hållit för en människas tyngd.
Ove stannade upp i dansen:
”Helveete också …!” sa han upprört. ”Den där jädrans saten dansade inte med någon, han dansade solo … Jag såg hur han kom närmare och till sist gav han dig en tackling med axeln. En välriktad knuff.
”Herre-guud, så obehagligt”, viskade Elin och tryckte sig in mot Ove. Vem var det, jag hann aldrig se.
”Men jag hann se. Nu lämnar vi bryggan innan det händer något mer obehagligt”, sa Ove och drog Elin med sig från bryggan.
”Har du någon försmådd friare som är här i kväll? Det där var en medveten och välinriktad tackling, som den där tölpen gav dig.”
”Nej, snälla du. Jag är singel”, sa Elin och kände hur hon började darra.
”Fryser du …?”
”Nej, neej …”, svarade hon knappt hörbart och skakade på huvudet.
”Jag undrar om inte det där var samme tjomme som frågade efter dig … då i eftermiddags.”
***
Elin kom tillbaka från sin tankeutsvävning när en servetris frågade om hon ville ha påfyllning i sin kaffekopp, som hon bara druckit hälften ur.
”Ja, jaa… tack … Fyll på!” svarade hon och mötte servitrisens lite roade blick.
Elin hade fördjupat sig i egna tankar och helt glömt bort sitt kaffe, och halva tårtbiten var kvar på assietten. Kanske var den där nyanlände, svartklädde mannen, samme man som försökt knuffa ner henne från bryggan under dansen … Han verkade inte vara ledsen, så han kunde inte höra till de närmast sörjande.
När serveringspersonalen kom fram till mannen för att fylla på hans kopp, satte han upp handen som ett stopptecken. Vad han sa hörde inte Elin, för han verkade bara mumla något utan att titta på servitrisen. Därefter sköt han sin kaffekopp en bit längre in på bordet, tog servetten och torkade sig om munnen där skägget verkade vara ett par dagar gammalt. Det fanns faktiskt grå inslag här och var. För övrigt var han mörk. Just när han gjorde ett svep med servetten, fick Elin se att han bar en bred klackring på vänster ringfinger. Ett minne svindlade förbi i hennes hjärna … Var hade hon sett den klackringen? Alldeles säkert hade hon sett en sådan ring när hon var barn, men var …? – Eller på vem?
Efter en stund när prästen började läsa upp kondoleanserna reste sig mannen upp. Kanske skulle han till toaletten.
När det slutligen blev dags att bryta upp, hade den märklige mannen inte kommit tillbaka till bordet. Förmodligen hade han lämnat sällskapet utan att säga adjö till någon. Var det möjligen för att få träffa mig, som han kom? funderade Elin och ett obehagligt illamående dök upp så hastigt att hon trodde att både tårtan och kaffet skulle komma tillbaka upp.
När hon lite senare tog kappan från hängaren kom hon i samspråk med Edla, en av de äldre kvinnorna som hon visste varit bekant med Gustava.
”Vem var mannen som kom efter begravningen”, frågade Elin.
Edla tittade till på Elin och svarade:
”Menar du den yngre mannen … han som inte …?”
”Yngre och yngre … Han var väl åtminstone i 40-årsåldern”, sa Elin.
”Jo, men han tillhörde mer din generation … än oss … Vi som är födda ungefär samtidigt med Gustava, menar jag … Näää… jag har aldrig sett honom tidigare. Jag trodde att det var någon bekant till … dig, men …”
”Nej, nej … han tillhörde inte mina bekanta”, svarade Elin och knäppte kappan och sa hej till Edla och gick ut ur församlingshemmet utan att ha fått reda på vem skummisen var.
När Elin kom till parkeringen, låste hon upp bilen och satte sig på förarsätet. Hon lutade huvudet mot ratten och snyftade till. Hon var ur stånd att orka starta. Istället tog hon upp telefonen ur handväskan och ringde till Ove.
När han svarade sa hon utan omsvep:
”Hej, det är jag … Elin. Måste berätta att jag misstänker att den där mystiske mannen, som försökte knuffa mig i sjön, dök upp i församlingshemmet… Jag menar han kom till begravningskaffet.”
Ove lyssnade till Elins teori och sa efter en stund:
”Det låter minst sagt besynnerligt, vem är galningen som tycks förfölja dig?”
”Vet inte.”
”Det tar en dryg timme för mig att köra till dig … Vill du att jag kommer?”
”Jaaa … jaaa, kan du det? Det vill jag gärna.”
”Det är fredag och jag är ledig över helgen, så vad är det som hindrar … Jag vill gärna träffa dig”, sa han.
Därefter avslutades samtalet, och Elin drog en lättnadens suck. Snart skulle Ove vara hos henne.
Att Elin skulle ärva Gustavas stuga var ingen hemlighet. Det brukade Gustava prata öppet om. Komma med förslag på vad Elin kunde förändra när hon en gång blev stugans chef. Gustava gav gärna Elin undervisning i vilka av trädgårdens växter som var extra frostkänsliga, eller vilka som ville ha mer vatten än andra. Elin log vid minnet av Gustavas omsorger.
Det hade varit så mycket som kommit emellan efter Gustavas bortgång, så Elin hade inte hunnit flytta till stugan. Men det skulle bli skönt att lämna den dystra stadslägenheten och flytta ut på landet. Tänk så underbart att sitta ute på verandan under ljumma sommarkvällar. Slippa lägenhetens minimala balkong där utsikten vette mot en mörk bakgård med soptunnor.
Det skulle kännas fint att få möjlighet att odla egna grönsaker och höra fågelsång istället för stadens surr från bilar och andra motordrivna transportmedel.
***
Dagen när Elin reglade upp Gustavas stugdörr slogs hon av tystnaden. Hon var van att bli mött av ett välkomnande leende från sin faster.
Gustava hade varit pigg för sin ålder. Hennes död kom som en chock för Elin, som tycktes ha räknat med att Gustava kunde bli inemot 100 och lite till.
Elin hade stannat till på stugans tröskel av den kompakta tystnaden. Hon fick tvinga sig att gå in. Hon lät ytterdörren stå öppen. Det kändes bättre så.
Det var i dag som Elin skulle börja det ledsamma arbetet att sortera bland Gustavas ägodelar. Avgöra vad som skulle sparas och vad som kunde skänkas till missionen.
När Elin tog bort sängkläderna ur Gustavas säng, fick hon se brevet som låg under huvudkudden. Adressen stod skriven på kuvertet med Gustavas lite darriga handstil.
”Meeen … har Gustava skrivit brev till mig? Varför det?” sa Elin högt för sig själv och vände och vred på brevet, innan hon drog ut en hårnål ur håruppsättningen för att sprätta upp kuvertet. Hon drog ut brevarket och började läsa:
Kära Elin!
Jag brukar inte släppa in okända människor i mitt hem. Men dörren var oreglad och mannen klev in utan att knacka. Han presenterade sig som Chinu Apara. Därefter drog han av sig en klackring. I den var namnet Harald H. ingraverat. Harald var min och Emils far. Alltså din farfar. Om denne Chinu bar Emils fars ring, som jag vet att min bror fick i arv när far dog, var han kanske Emils son. Chinu kände till att han hade släkt här i Sverige, bland annat sa han att han hade en syster vid namn Elin Hammarsten. Av det jag fick veta, verkade det stämma att han kunde vara Emils son. Alltså din halvbror.
Chinu berättade att Emil, den mannen som blev hans far, hade blivit akterseglad i Kapstaden. Emil hade kommit i kontakt med en kvinna där han fick bo. När kvinnan blev gravid beslöt Emil att stanna i Kapstaden och ta hand om familjen. Han fick arbete i hamnen.
När Emil avled utan att lämna några större rikedomar efter sig, beslöt denne Chinu att resa till Sverige och söka upp sina rötter och bevaka det som han enligt sitt svenska DNA hade rätt till.
Under pistolhot dikterade Chinu hur jag skulle skriva ett nytt testamente som gagnade honom och inte dig, Elin. Han skulle se till att få mitt namn bevittnat av två personer och därefter sända det till min advokat.
Jag vågade inte hoppas att pistolen kunde vara en attrapp. Han höll den hela tiden riktad mot mig.
Skriver ner detta nu, så det finns en förklaring till det falska testamentet, ifall något skulle hända mig innan jag hinner få kontakt med dig eller min advokat.
Hälsningar Gustava.
”Ringen …!” – ”Herreguud… ringen. – Det var alltså på min fars finger den hade suttit”, sa Elin när minnet från barndomen klarnade.
Hon stönade och kände yrsel.
”Det kanske inte alls var en stroke som faster Gustava dog av …”