Överoptimistisk Framtidstro

Anna Gerhardsson var en kvinna, som vid det här laget nått medelåldern. Hon ansåg att hon kommit lyckligt i hamn, men hur det gått till kunde hon knappast fatta. Nu hade hon emellertid klart för sig, att just så som hon hade det nu, ville hon fortsätta att leva. Det hade tagit inemot halva hennes liv att begripa det, och vägen till den klarheten hade varit både lång och besvärlig.

Anna träffade Mikael Gerhardsson när hon var mycket ung. Han var bara ett par år äldre än henne när de möttes på ett läger för juniorer. Om det var hans smilgropar eller hans mörka ögon hon föll för var svårt att säga. Han hade en del att säga till om på lägret och räknades nästan in bland ledarna. Kanske var det den saken som imponerade på Anna allra mest. Att få vara med någon som räknades för att vara klok och vuxen… Nästan vuxen, i alla fall, för Mikael hade körkort, även om han inte ägde någon bil.

Det var inte lätt att få bli ensam med Mikael där på lägret, det var så många som drog i honom. Fast en sen eftermiddag när dagens aktiviteter var till ända, lånade de varsin cykel och cyklade iväg till en närbelägen sjö. Täckmanteln var att de skulle fiska åt lägermedlemmarna och fångsten skulle grillas över lägerelden. De hade fått löfte av en bonde att få låna en båt, håvar och övrig fiskeredskap och vad som behövdes för att dra upp några kvällströtta abborrar, vid ett skär en bit ut i sjön. Det där med abborrarna blev det lite halvhjärtat med. Efter endast tre medelmåttiga firrar tog ungdomarna paus och satte sig på skäret och kastade småsten i vattnet, samtidigt som de pratade om allt mellan himmel och jord och sneglade på varandra i smyg. Alltmedan spänningen steg.

Så det där med resten av abborrarna fick vänta.

Innan solen hade gått ner borta vid horisonten och speglingen i vattnet försvunnit, hade Anna mottagit sin första kyss till lommens klagaden läte borta vid tuvkanten. Luften skälvde av kvällsdoften från pors och skvattram och det fanns vibbrationer i luftlagren från den upphetsning som uppstått mellan ungdomarna.

I den stunden önskade Anna att hon hade varit lite äldre. Myndig. Nu hölls hon fortfarande i stränga tömmar av sina gudfruktiga föräldrar. Det mesta var förbjudet när det gällde unga människor det var ju vad kärleken kund ställa till med… Synd nog.

Lägret var dessutom ett SMU-läger, ett kristet läger alltså, så det där med att unga flickor skulle kunna bli vilseledda under lägervistelsen var ett onödigt bekymmer. Därvidlag kunde föräldrarna känna sig trygga. Inget otillbörligt skulle kunna hända deras flickor på en sådan lägervistelse. Med så torra och inskränkta ledare… Eller rättfärdiga ledare, kanske är ett lämpligare ordval av dessa Guds lamm, som var utsända för att lotsa ungdomen genom livet och undvika fällor och faror som unga individer kunde hamna i. 

Det här fiskafänget var nog inte av den art, som de äldre lägerledarna hade väntat sig, när de släppte i väg den brådmogne, ansvarstagande ynglingen Mikael Gerhardsson med den unga oskuldsfulla läkardottern Anna Spetsberg. Men Anna tänkte inte skvallra. Detta skulle förbli hennes och Mickes hemlighet, resten av tiden på lägret.

***

Anna och Mikael sällskapade några år. Förlovade sig en vacker vintervit nyårsafton på restaurang Strand Palace invid Motala ström, som brusande och glittrande rann rakt genom staden med dess neonljus, som speglade sig i det ystra, mörka vattnet.

Båtarna i hamnen stämde in och signalerade i kapp, just vid tolvslaget, när Anna och Mikael bytte ringar. Anna var fullkomligt lycklig. Nu var hon Mikaels kvinna och han var hennes blivande man. Det var så hon såg saken och framtiden låg öppen för dem båda. Vad nu den kunde ha i sitt sköte. Ungar och hundar och en egen villa, var vad Anna hoppades på. Men än var de ju lite för unga. Mikael var inte klar med sina studier och inte hon heller för den delen.

Annas föräldrar tyckte att hon gott kunnat vänta med förlovningen tills hon blivit klar med sina studier. Men vadå vänta… Anna tyckte inte att det fanns något att vänta på, så året därpå, när hon fyllt 21 gifte hon sig med sin älskade Mikael och de började spara till ett eget hus för det ville de ha när de blev en hel familj. För visst skulle de ha familj … En familj med fina välartade barn. Hundar och katter. Det var de ense om, men just den biten i livet tänkte de vänta lite med. Först ville de ha lite tid för sig själva. Leka rommen av sig som Mickes far brukade säga.

Annas föräldrars uppmaning var: ”Se till att ekonomin tillåter att familjen utökas, innan ni skaffar er försörjningsbördor. – Annars blir det svårt att hålla ihop äktenskapet.” Och den varningen låg det säkert mycket sanning i, men kanske det inte var det allra bästa rådet att lyssna till, trots allt.

Ibland tyckte Anna att det kändes jobbigt att vara ung. Det var så mycket som skulle sättas på framtiden, väntas med eller göras först, innan de kunde räkna sig som vuxna med rättighet att styra livet själva utan stöd och råd från släkten. Att få bilda familj utan att behöva be om lov för allt man företog sig var Annas högsta önskan. Anna ville vara fri att bestämma över sig själv. Hon var nog lite het på gröten. Anna hade varit van att ha många småsyskon runt sig. Kanske var det just den saken som bidrog till att hon ville ha fler individer omkring sig. Så det blev lite mer liv och rörelse runt henne.

Riktigt så ivrig var inte Mikael, som fortfarande höll på att utbilda sig till veterinär. Även han fick försöka bromsa Annas frammarsch ibland. Hon var lite väl spontan och impulsiv ibland, hans älskade Anna.

***

Mikael visste hur intensivt Anna längtade efter barn, så när han nästan var klar med sin utbildning, ansåg han att de åtminstone kunde slänga preventivmedlen över bord.

– Anna, min älskling! – Nu tycker jag att vi kan börja försöka oss på att bli föräldrar. Jag har inte mycket kvar av min utbildning nu. Ett arbete är jag ju lovad, så fort jag tagit min examen. Då får jag ju tillträda tjänsten som veterinär i min hemkommun, vet du.

– Nej, inte än, blev Annas svar. Jag är inte redo för att bli mamma just nu, sa hon lite dröjande, utan att se på Mikael.

– Vadnu då …? du är ju också snart klar med utbildningen, älskling. Nu passar det väl finfint, att vi försöker bli en till i familjen?

Anna teg…, suckade och såg ut genom fönstret.

Diskussionen slutade inte alls som Mikael hoppats på. Anna avslöjade, att hon hade funderat länge över att satsa på ett helt annat yrke än kemist, eftersom hon börjat bli allergisk mot vissa ämnen, som hon kom i beröring med.

– Jamen du kan väl inte sätta dig på en ny skolbänk nu…? Nu när du snart är färdig kemist? – Studera flera år till – på något helt annat… Det kan du väl inte …

Där blev han avbruten av Anna:

– Det är bättre att jag gör det nu, än att jag ska gå och bli ordentligt sjuk först och förlora ännu mer tid, och pengar.

Annas svar var lite nonchalant och hon slängde fram några broschyrer som hon hämtat på arbetsförmedlingens yrkesvägledning. Det var prospekt över den nya och mer intressanta linjen, som hon tänkte satsa på. 

Annas beslut blev ett streck i räkningen för dem båda. Hon som ganska nyligen hade pratat om och även hoppats på, att hon skulle bli klar med sitt yrke före Mikael … Hon skulle nu börja om från scratch.

Om hon skulle skola om sig så återstod det många år på en ny skolbänk. Nu blev de lite på kant med varandra ett tag. Dock inte värre än att de snart blev sams igen, så de kunde fortsätta planera för framtiden.

***

Det gick några år och så kom den dagen när Anna var klar med sin nya utbildning. Hon fick ganska omgående ett intressant arbete i den staden där de bodde.

Snart kunde de börja leta efter hus på nytt. Allt såg så ljust och fint ut. Deras liv och framtid låg som ett oskrivet blad framför dem. De älskade varandra och Anna tänkte ibland att detta var nästan för bra för att vara sant. Båda två var relativt unga och de var friska och ekonomin var det ingen fara med.

Av någon anledning, så var Anna rädd för att lyckan skulle gå i kras. Men ändå tog hon inte varning, fast hon hörde den där varnande rösten inom sig … den som manade henne att vara rädd och aktsam om det hon hade.

Anna utmanande ofta ödet i sin okunskap. – Tanklöshet, kan man kanske säga. Eller om det kanske berodde på hennes impulsivitet. Kasta sig in i saker och ting, utan att ha tänkt igenom ordentligt. Många gånger hade hennes snabba sätt att bestämma sig varit bra, men i andra situationer hade det varit helt förkastligt både för henne själv och för maken Mikael, som utan egen försorg drogs med i det som Anna bestämde. Hennes val berörde ju även Mikaels liv. Det borde hon kanske ha tagit större hänsyn till, men hon klampade på som om inget oroväckande stod för dörren. För sent ska syndar´n vakna säg det. Gör man fel i början av sitt liv, kan man kallt räkna med att få skörda resultatet i slutet av det. Orsak och verkan… Sanning och konsekvens. Så är det.

***

Mikael började drömma om en egen veterinärklinik eftersom Anna hela tiden sköt moderskapet på framtiden. Några år till ville hon klättra på den där intressanta karriärstegen, hade hon sagt. Förklarade att hon därför ville vänta ett tag till med att skaffa barn. Hon ville få en stabil plats på firman först.

På den där förtretliga stegen klättrade Anna bra. Som en liten spindel svingade hon sig upp och avancerade högre och högre mot toppen. Ganska snart var hon chefens högra hand och gjorde resor både inrikes och utomlands. Träffade intressanta människor och fick upptäcka nya länder och deras kultur. Hon trivdes med andra ord; som fisken i vattnet.

Mikael såg med bävan hur hans älskade Anna liksom drogs bort från honom mot hans vilja och det föreföll som om han inget kunde göra åt den saken. Hon lyssnade inte på vad han hade att säga. Viftade bara nonchalant bort alla hans farhågor om att de till sist skulle bli för gamla för att bilda en egen familj. Det som de båda två hade haft som sitt högsta och största mål i livet. Det var ju därför som de gift sig. Vad var livet värt utan det allra viktigaste? Mikael hade många mörka och dystra stunder som han inte kunde dela med någon. Med Anna kunde han enbart dela glädjen i livet. Ytliga saker som bio, teater, opera, exklussiva semesterresor och dyra ägodelar. Hans Anna var som förvänd, tyckte han ibland.

Livet kändes ibland ganska meningslöst, tyckte Mikael medan han kämpade för att lyckas bra som veterinär, och  med att bygga upp en egen veterinärklinik. Det var väl just det här arbetet med att komma igång med en egen klinik som höll honom uppe under de här trista åren, när Anna körde sitt eget race. Utan tanke på hur han nästan vantrivdes med tillvaron.

Medan Anna förkovarade sig med extra kurser och fler utlandsresor, fick Mikael ett överraskande större arv, som kom bra till pass, nu när han kämpade för att starta egen verksamhet. Så småningom skulle de köpa hus och bilda familj. Mikael ville skaffa barn nu. Det var hög tid, ansåg han. Han längtade efter barn och att få en egen familj, men Anna stretade emot.

Hon ville inte – inte just då… Så svarade hon varje gång som han tog upp frågan om framtiden. Anna menade, att hon hade ju bara jobbat några få år och man kunde ju inte börja en anställning genom att ta ledigt för graviditet och mammaledighet bara efter några års tjänst.

Återigen gick åsikterna isär. – Mikael blev besviken. Han som uppfattat Anna som en lika ivrig familjebildare som han själv. Var fanns hans Anna nu …? Den ivriga Anna, som han lärt sig älska över allt annat. Och som han gifte sig med … en kall vinterdag i slutet av december för åtskilliga år sedan.

Detta grubblade Mikael mer och mer över och började känna sig nedstämd och ointresserad av det han höll på med. Vad var det för mening med att slita och jobba om man inte fick ut något annat – än en sliten kropp – som lön för sina ansträngningar?

Den frågan ville inte Anna höra talas om. Hon flisade åt honom att man var tvungen att se positivt på tillvaron och vara nöjd. Hon menade att de hade det bra, även om han inte tyckte detsamma.   

Alla Mikaels kompisar hade ungar, villa, Volvo och vovve, som det brukade kallas, och han var fortfarande utan allt det där. Han höll visserligen på att bygga upp sin veterinärklinik från grunden och de hade alldeles nyss skrivit sina namn på köpehandlingen för ett stort hus. – Fast vad skulle de med ett stort hus till … Bara de två. Han och Anna. Inte ens ett husdjur hade de vågat satsa på, eftersom Anna ofta for utomlands och under sådana resor stod ju Mikael ensam med allt. Det var som om lyckan höll på att krackelera inför hans ögon, utan att han kunde förhindra det.

Framtiden såg Mikael inte ljust på längre. Ovissheten förkvävde lyckan. Det gick inte att få någon riktig plan över livet. Ibland smög sig små svarta djävlar in i hans tankebanor:

”Vad har Anna ihop med den där driftige chefen? – Är det något mer än bara intresse av att göra karriär?”

Mikael försökte slå bort sådana där svartsjuka griller, men de dök alltid upp igen. I och förty, så var det väl inga sjukliga fantasier. Det kunde mycket väl förhålla sig så. Vad visste han?

***

Åren gick och Anna verkade inte ha det minsta bråttom att bli mor. Hon arbetade och avancera inom den firman hon anställdes vid efter avslutad utbildning. Det blev som ett gift för henne, att klättra på den där karriärstegen. Eller är det närvaron av chefen som hon inte kan leva utan, tänkte Mikael giftigt.

Det fanns stunder när herr M.Gerhardsson nästan ångrade, att han vigt sitt liv åt just Anna Spetsberg. Var hon kanske alldeles för ung när han träffade henne. Hade han visst att det var så här hon skulle bli som fullvuxen, skulle äktenskapet ha fått vara. Åtminstone äktenskapet med henne. – Hon hade blivit självupptagen och nästan arrogant i sin syn på den gemensamma framtiden – som för varje dag som gick blev en dag kortare.

Mikael såg framtiden som en autostrada rakt till helvetet, om han inte skulle lyckas vända trenden snart. Mycket snart i så fall. 

Nu tjänade Anna mer än Mikael, som höll på att bygga upp sin firma. Tidigare hade han varit anställd som veterinär på ett landsortsdistrikt för att bota kossor, hästar och andra större kreatur – och då hade inte hans lön varit så värst hög. Nu var hans smådjursklinik ganska nystartad, han hade övertagit Karl Josefssons lokaler när denne gick i pension. En klinik med gott kundunderlag bland smådjursägare – och mycket gott rykte. Det skulle säkert bli bra så småningom, när han väl kom igång, hoppades han.

Allt skulle ha kunnat vara så bra… om inte Anna…

Anna var som förbytt. Kanske hon inte älskade honom längre? Dessa funderingar dök upp allt oftare hos Mikael tills han började fundera på att bryta upp och begära skilsmässa. De hade ju ändå inget gemensamt mer än att dra in så mycket pengar som möjligt och verkställa än det ena, än det andra av sina högtflygande drömmar om ett resmål för nästa års semester, eller för inköp av någon dyrare ny värdslig ägodel.

Skilsmässa … Anna trodde först att hon hörde fel, när Mikael lade fram sitt förslag för påseende av sin livskamrat.

– Skojar du? var Annas första reaktion. Vi har det väl bra tillsammans? Eller …?

– Tyvärr, så skojar jag inte, svarade Mikael och såg fast på Anna. Så här kan vi inte fortsätta leva. Det var väl inte detta torftiga liv vi kämpade för, du och jag, då … när vi var unga…

– Jamen skiljas… är väl att ta i, snäste Anna halvt ilsket och blängde på Mikael.

– Åren går och jag vill inte ha det så här längre.

Med dessa ord lämnade Mikael rummet. Nu hade han begärt att Anna skulle ta hans förslag till omprövning. – Nu ville han ha en ny framtid. Även om det innebar att den skulle bli utan Anna. Han hade visserligen inte sett sig om efter hennes efterträdare. Inte ännu.

***

Mikael hade tydligt deklarerat att han ville skiljas, om hon, Anna, inte ville ställa upp och föda hans barn – det var ord och inga visor. Tålde att tänka på… Men inte värt att tänka för länge, det började hon begripa.

Det blev gräl och hårda ord ideligen och stämningen sjönk ner till moll under en lång tid, medan Anna funderade över hur hon ville ha sitt liv. Hon älskade fortfarande Mikael, men hon hade även börjat trivas utomordentligt bra på jobbet, men…

Visst, visst … Helt klart, att hon ville ha barn, men var det så bråttom, då …? – Kunde de inte vänta lite till? Bara något år eller så. Hon hade just nu ett stort ansvar på jobbet och hon hade många järn i elden för att ro ett nytt projekt iland, och hon hade dumt nog lovat sina kollegor att hon skulle lyckas med den här nya idén innan hon trappade ner på sina skyldigheter och åtaganden.

Fast det är klart … barn kunde man ju – som sagt var – inte skaffa sig efter pensioneringen… Där hade ju Mikael alldeles rätt. Så Anna fick ju lov att göra sitt val rätt – om hon skulle få behålla sin älskade Mikael. Han som var just den mannen hon ville ha. Honom som hon älskade över allt på jorden. Han hade menat allvar, det förstod hon.

***

Ödet ville inte följa makarnas uppgjorda planer om framtidens möjligheter till lycka. Nu var det plötsligt inte Anna som satte käppar i hjulen för Mikael, så att livet inte blev bättre eller annorlunda än vad det varit tidigare. – Ett år gick och det blev inga barn. Storken lyste med sin frånvaro, kan man säga. Det gick två år till, och det blev fyra år, utan att något hände.

Anna och Mikael besökte en läkare för att bli undersökta, och fick då veta att båda var fullt friska och att de fick försöka ha lite tålamod.

Det blev febertermometrar och tvång att älska på bestämda datum och klockslag och båda tappade mer eller mindre lusten för älskog. Det blev ytterligare två år som lades till den tidigare väntetiden. Och båda kände det mer eller mindre hopplöst. Samlivet rasade och grälen och förebråelserna haglade från bådas sidor. Skyllde katastrofen på varandra i ett försök att sopa framför egen dörr.  

Nu började Anna bli bekymrad. Hon som hade längtat så efter barn och som varit så säker på, att det inte skulle vara det minsta svårt att skaffa ett gäng söner och döttrar, när hon väl bestämde sig. Nu stod hon där och kände sig som en hopplös och värdelös kvinna, som inte ens dög till att bli mor. Hon grät och blev deprimerad och ängslades över hur det skulle gå med äktenskapet. Om Mikael kanske skulle lämna henne, om det inte snart nog blev resultat.

Hade Anna förspillt, det som hon hetast av allt hade önskat sig här i livet…? – Ett barn … Kanske flera, till och med. Katter och hundar. Den flotta villan var de ju ägare till nu, men den kunde kvitta, om resten av det som fanns på önskelisten inte blev hennes, kände Anna.

***

En dag kom Mikael med ett helt annat förslag, som skulle bli räddningen och lösningen på deras barnlöshet.

– Vi kan adoptera. – Vi borde bli godkända som adoptivföräldrar, sa han och ett nytt ljus hade tänts i hans ögon. En gnista av hopp, som Anna omedelbart släckte.

– Adoptera …! skrek Anna. – Du är inte klok. Du kan inte på allvar mena… – Aldrig i livet. Ska jag ha barn, så ska det vara egna… annars får det vara.

– Ta det inte så, Anna lilla. Vi kan väl resonera om saken i lugn och ro.

– Aldrig, aldrig!  Du kan sluta argumentara… och slösa dina krafter på annat.

Mikael gav sig inte:

– Det föds så många barn, som behöver både en far och en mor, så egentligen är det egoistiskt att man skaffar sig egna biologiska barn, sa han och försökte övertyga Anna om sanningen i det han sagt.

– Du är så enkelspårig och godhjärtad så man kan spy, skrek Anna både i förtvivlan och rädsla över hans uppkomna idé.

Den där korkade idén om adoption, ska han aldrig få igenom, tänkte Anna sårat, och kände sig utrangerad som blivande mor till Mikaels avkommor.

Anna fick ett anfall av både gråt och raseri. Hon reste sig hastigt upp från stolen och sprang till sovrummet och stängde in sig där och grät och grät under flera timmar.

Nej, nej, inte ville hon adoptera. Aldrig i livet att hon skulle kunna känna likadant för någon annans barn. Mikael fick säga vad han ville, men adoption ämnade hon inte gå med på. Det fick bli hur det ville, men nej… Där stod Anna orubbligt fast.

Slitningarna mellan makarna blev bara värre och värre, eftersom Mikael inte ville ge upp sin önskan om att adoptera. Anna svarade med att absolut inte ge vika, för makens önskan om att adoptera ett barn. Resultatet blev att kontrahenternas avstånd till varandra till sist blev som kompassnålens känsla för norr- och sydpol.

***

Det gick så långt, att Anna till sist bestämde sig för att bryta upp. Lämna Mikael och flytta. Hon tyckte att de kunde separera en tid och låta varandra vara fria att känna efter hur det kändes att leva som singlar. För något adoptivbarn trodde inte Anna, att hon skulle kunna klara av att ge en fin uppväxt. Barn behövde kärlek, och Anna kände sig osäker på, om hon skulle kunna ge kärlek och omsorg i tillräckligt mått till en ny individ, som kanske redan hade farit illa i den här världen.

Fast ibland hade hon nästan varit på väg att falla till föga för Mikaels böner om adoption. Men hennes tro på sig själv var det som svek. Ett så stort ansvar som att fostra ett barn av annans börd än sin egen, vågade hon sig inte på. Där satt den stora haken. Det var ju knappt hon vågade sig på tanken att skaffa sig en hund. – Ett oskyldigt barn, som inte bett om att få komma till världen… Nej, aldrig…! Aldrig att hon utsatte sig för risken att bli en dålig adoptivmor. Fast ett eget barn – krävde inte det lika mycket kärlek och ansvar från henne…

När den tanken plötsligt dök upp, höll Anna på att förkvävas av ångest. Hon fick ingen rätsida på sina tankar hur hon än grubblade och vände på sina åsikter och känslor. Hon hade blivit alldeles för rädd. Rädd för allt, hur det nu kunde komma sig. Hon kände inte igen sig själv. Hon som vågat sig på det mesta, utan att behöva ha någon lång betänketid.

Så slogs hon av att hennes försiktighet inför allt hade börjat ungefär samtidigt med att båda hennes föräldrar omkom i den där flygolyckan över Atlanten för några år seden. Kanske var det då som hon förstod att det mesta – av det man stakade ut i en oviss framtid – kunde gå snett.

 Skulle hon kanske behöva söka psykolog för att bringa ordning i sina funderingar.

Att hon skulle bli tvungen att se sig själv som en kvinna som skulle få åldras ensam utan barn, kändes givetvis hårt, men hellre det, än att leva med samvetsförebråelser över att hon inte klarat av att bli en bra mor för ett adoptivbarn.

***

Anna sökte en tjänst utomlands. Närmare bestämt i England, vid ett dotterbolag till den firman som hon varit anställde hos under många år här i Sverige.

Det kändes grymt att lämna Mikael. Hon kände sig halv utan honom, men vad fanns det att göra? Hon hade gjort sitt val. Hon hade gjort det försent. Så sent i livet att möjligheten att bli gravid hade lämnat henne. Kunde Mikael bli lyckligare utan henne, så fick hon ju lov att ställa upp på att leva ensam. Vad annat kunde hon begära.

Anna hade ju gjort karriär, utan att lyssna eller ta hänsyn till vad maken Mikael ville ha ut av sitt liv. Hon hade ju sysslat med någon slags enmansteater, värre än den berömda Fröken Julie, i den enmansteater som A. Strindberg skrev. Men det där med att fröken Julie fostrades som en man, kunde nog Anna dela med pjäsens huvudrollsinnehavare, även om hon själv inte var någon Siri von Essen på riktigt. Kanske hade lilla Anna blivit bortskämt, som den värsta adelsdam, trots att de var många syskon i hennes familj. Pengar hade ju aldrig fattats under hennes uppväxt. Och mycket hade hon nog tagit för givet.  

Nu slogs Anna hårt av eftertankens kranka blekhet: Hon kunde ju ha haft sin älskade make kvar, dessutom kunde hon ha haft barn, både ett och kanske flera, samt katter och hundar. Men hon hade prioriterat fel saker under sina bästa år i livet och att backa bandet var omöjligt. Gjort var gjort eller lagt kort ligger som en del säger.

Och nu stod hon här i London med facit i handen. Vad kunde hon göra mer än gråta och gräma sig? Hon började hata sig själv. Hur hade det kunnat gå så galet? Det var en fråga som hon inte orkade besvara, inte ens tänka på mer, och ändå ältade hon just den frågan från morgon till kväll, tills hjärnan kändes som en härdsmälta.

– Om jag inte hade varit så egoistisk, förebrådde Anna sig.

Men vad hjälpte det, att hon grät och grämde sig, så hon kände sig sjuk både till kropp och själ. Inget kunde ändras nu. Hon hade litat så blint på att sin välfungerade kropp. Litat på att hon skulle kunna bli gravid, när hon själv tyckte att det var dags, men så blev det inte … Och nu var det som det var. Nu fick hon leva med sitt beslut eller dö…

 Om hon höll på så här, skulle hon bli både gammal och ful och hamna i en alldeles för tidig grav, det begrep hon och sökte därför professionell hjälp, men den kom lite väl sent. Hon fick piller att döva ångesten med. Hon fick piller som hon skulle bli pigg av. Hon fick piller som hon kunde sova på, men inte blev hon bättre. Spiralen pekade hela tiden neråt. Nu hade hon fått sitt straff. Det var tankar som hon piskade sig själv med. Ha, ha, haa, du… skrek ödet åt henne. Nu har du ställt till det för dig. Så kan det gå… när man tror att man är nåt… Hån, hån och hån, var vad som spelades upp inom henne. Hån som hon visste att en del vänner gärna velat slänga i ansiktet på henne, men nu… ”Tack min Gud, nu bor jag inte längre i Sverige, så ingen av mina nära och kära behöver ens få veta hur jag mår och hur jag ångrar mig.” Detta hade blivit en tacksägelsebön för Anna. En liten hoppfull tanke som hon ofta läste inom sig, när hennes ruelse och skam blev för stark för att kunna uthärdas.  

Anna fortsatte att få sina recept på de piller hon behövde av läkaren. Hon tog ut varenda omgång, även av dem som hon inte behövde. Kunde vara bra att ha… Sömntabletterna sparade hon i skåpet tills den dagen kom då hon behövde dem. Hon kunde klara sig utan att sova ett tag till.

Anna kände att hon inte skulle orka leva utan Mikael, men hon kunde inte förmå sig att böna om att få komma tillbaka. Hon hade gjort nog skada i hans liv. Det kände hon på sig. Hon hade gjort honom besviken, mer än en gång. Så det var mer för att vara hygglig, än för att bevara sin stolthet, som hon inte bad om att få komma tillbaka in i hans liv. Hon önskade att hon hade haft någon eller något att skylla sina felsteg på, men icke… Det var och förblev hennes eget fel att hon hade det som hon hade och mådde därefter.

Hon stod länge med burken i handen. Vattenglaset stod på diskbänken. Men på brickan stod det ett glas med något starkare i. Hon hade gjort i ordning en lite festligare meny den här kvällen. Hon skulle bjuda sig själv på en avskedsvickning. Exakt samma vickning som de hade haft på sin bröllopsdag. Hon och Mikael. Nu var alla eländen snart över och hon hade sig själv att skylla. På sätt och vis kändes det ganska bra. Det var ingen annan som av elakhet eller missunnsamhet hade vållat henne in i denna återvändsgränd.

– God natt, ”The Whole world”, viskade Anna och höjde stereons volym nästan i bott.

 Den CD:en låg just då på hennes nya anläggning och ljudet från de nyinköpta högtalarna fyllde rummet, så hon nästan behövde hålla för öronen. Detta var egentligen inte alls i stil med hennes musiksmak, så hon undrade varför hon hade köpt en sådan skräckmusik som avslutning. Men äsch, det kvittade.

***

Anna såg sig omkring när hon vaknade. Var sjutton hade hon hamnat. Himlen… nej… helvetet kanske. Minnet var illa tilltygat, men en vitklädd gestalt kom till undsättning och förklarade för henne vad som inträffat.

Hyresgästerna hade klagat… Polisen hade larmats när inget annat hjälpte. Musiken, rappen … som ekade ut från hennes våning störde både barn och vuxna. På så vis hade Anna blivit hittad. – Tur eller otur… Det kunde hon inte svara på just då. Det fick väl den närmaste framtiden utvisa.

Så småningom vågade Anna ta tag i livet. Efter åtskilliga veckor, månader och slutligen år, lyckades hon med konststycket att ta sig ut på dansrestauranger och andra aktiviteter. Nu gällde det att göra något av de år som var kvar. Det förstod hon. Det tidigare livet, det med Mikael var svunnen tid ”preteritum”, och nu gällde det att ställa in siktet på futurum istället.

När Anna till slut mötte Tim, en engelsman, som var både charmig och rolig, vände depressionen och hon tyckte att livet åter var värt att leva, även om hon var långt ifrån lycklig med den här sprallfålen Tim. Hon kände sig i alla fall bekräftad och han var en artig och chevaleresk kavaljer. Öppnade dörrar, bjöd henne på både restaurangbesök och nöjen. Livet med Tim hade klara fördelar. Hon var inte ensam längre och han hade alltid något kul att föreslå att de kunde göra på sin fritid. En entertainer av stora mått, var vad han var.

Tim var frånskild och hade tre barn med sitt ex. Barn som han knappt träffade, för hans före detta fru höll dem ifrån honom, påstod han. Tråkigt…, men Anna sörjde ju inte över den saken. Hon hade ju ingen stor längtan efter att få ta hand om andras avkommor.

***

Hösten kom och Londons smog tätnade. Regndis och vindbyar tog famntag om parkträdens gamla kronor, så deras färggranna löv ruskades av, och grenarna avtecknade sig som kala tentakler mot himlens grå tungsinne.

Anna började känna sig alltmer opasslig. Hon var nu 43 år och allt i hennes kropp och hormonsystem verkade krångla.

– Bäst att uppsöka sjukvården, suckade Anna, när hon öppnade ett nytt paket med dambindor. – 43 år är en farlig ålder.

Tim hade nyligen kommit hem från en utlandsresa och hade fullt upp på sitt jobb, så de kunde inte träffas så ofta just då. Även det bidrog kanske till den leda som Anna kände inom sig. Gråtmild kände hon sig ofta, men var det så konstigt? Hela hennes underbara liv låg som krossat glas bakom henne och alla åren … Passé … Bara meningslösheten kvar, men… Trots allt, så ville hon leva ett tag till. Så hon tog en taxi upp till sjukhuset och infann sig på motagningen för kvinnosjukdomar.

Diagnosen som Anna mottog, trodde hon var helt felaktig. Inte kunde hon … Nej, helt omöjligt …

– Ja, men dina klimakteriebesvär har ju egna hjärtljud, sa doktorn och plirade illmarigt mot Anna, som började gråta så tårarna skvätte.

– Hoppas det är glädjetårar, sa läkaren och drog av sig plasthandskarna och ruskade lite på huvudet när han mötte Annas blick.

Kunde hon verkligen ha blivit gravid nu när hon var så gammal? Det var svårt att fatta. Nu var hon tvungen att prata med Tim. Hon skulle överraska honom. Detta var verkligen ett glädjebesked hon hade att vidarebefordra till den blivande fadern, han som inte fick träffa sina andra barn. Nu skulle hon ge honom chansen att leva nära ett barn som han skulle få umgås med. Sitt barn tillsammans med henne, Anna.

***

Hur skulle Anna ordna för den kommande kvällen? Så den blev så minnesrik som möjligt? Detta var verkligen något att fira. Ett barn.

Hon tog kontakt med en cateringfirma, som lovade fixa en trevlig överraskningsvickning. Anna skulle möta cateringsfirmans ägare C. Cellner vid Tims lägenhet och så skulle de gemensamt duka ett fint rullbord som Charlotte ämnade ta med sig.

Anna var först vid mötesplatsen, när den vita skåpbilen ” Cellners Catering rullade in vid trottoarkanten. De båda damerna följdes åt i hissen upp till sjunde våningen och hjälptes åt att ordna det lilla bordet med duk och vikta  servetter. Champagneflaskan i ishinken sattes på plats och Anna tände ett par ljus som hon hade haft med sig och virade av papperet från blombuketten. Charlotte placerade ut maten, som hölls varm under blanka lock. Det såg mycket elegant ut. Så ringde Anna på dörren som det stod T. Smith på och väntade med spänning.

Dörren öppnades, men det var inte Tim som visade sig i dörrspringan, utan en charmant, blond och välsminkad dam. Anna ryggade bakåt i tron att hon – trots allt – måste ha tagit fel på lägenhet, för damen såg lika förvånad ut som Anna själv kände sig. Men så hörde hon Tim ropa inifrån lägenheten och fråga vem det var.

När Tim visade sig i dörren bakom damen, muttrade han bryskt:

– Vad ska det här föreställa? Vi har inte beställt något käk.

– Nä, men jag ville … Du förstår att …

Anna visste inte, om hon skulle bli tvungen, att stående ute i trapphallen bli tvungen att berätta allt med okända människor runt om. Men hon tystnade.

– Jag trodde du hade förstått att det är över mellan dig och mig, Anna, sa Tim strävt, och lade armen om den blonda varelsen, som fortfarande höll sig fast i dörrhandtaget.

– Hur kan du säga så? jag som …

Där tystnade Anna igen och vände sig mot Charlotte, som stod handfallen och tyst ett par steg bakom Anna.

– Ni får uppvakta någon annan, eller vad det är ni håller på med, slängde Tim ur sig, och viskade något till damen, som släppte dörrhandtaget och backade in i lägenheten.

I det samma som Tim resolut drog dörren åt sig sa han fränt:

– Låt mig vara i fred i fotsättningen. Jag har en annan kvinna nu. Det trodde jag att du hade fattat. Jag ska gifta mig med Mary, vi väntar barn.

Tim gjorde en gest mot damen och stängde sedan dörren, utan att bevärdiga Anna med så mycket som en blick.

Anna hörde hur han lade på säkerhetskedjan.

***

Den närmaste tiden gick Anna omkring som någon sorts zombi. Förmodligen var det chocken, som gjorde henne sådan. Den där chocken satt i ett bra tag. För kärleken till Tim, skulle hon med all sannolikhet komma över utan tårar. Det var skammen och känslan av att någon hade ratat och valt bort henne som gjorde mest ont, och som fick henne att gråta sig till sömns om kvällarna. Övergivenheten rev och slet inom henne. Hur kunde någon göra så här mot henne som vad Tim hade gjort. Det kändes till att börja med nästan ofattbart.

Anna lyckades ta sig ur sitt paralyserade tillstånd och tog kontakt med firman hemma i Sverige. Hon fick snabbt löfte att komma tillbaka dit.

Sedan bad hon att få hyra den lilla övernattnings­lägenheten, som huvudkontoret ägde. Den brukade för det mesta stå tom. Så gjorde den även nu. Det skulle gå bra att få hyra den ett tag fick hon veta.

Det var Annas före detta arbetskamrat, Cilla, som hämtade henne vid flygplatsen. Och när Anna fått öppna sitt hjärta för henne, så kändes inte det ensamma moderskapet lika skrämmande längre, som vad det tidigare gjort.

***

Lägenheten var ovädrad och kylskåpet tomt, sånär som på det lilla som Anna passat på att handla i en kvällsöppen Ica-butik på väg från flygplatsen.

Att det var nyårsafton nästa dag, var inget som Anna gjorde något extra för. Hon ämnade vila och samla krafter inför allt som hon var tvungen att ta ställning till.

Lite snopet kändes det dock, att inte ha vare sig radio eller tv när det blev nyårsafton. Men hon tröstade sig med, att det skulle komma fler nyårsaftnar, som borde bli bättre än den här och med den tanken surrande i hjärnvindlingarna, somnade hon ovanpå sängen.

Hon väcktes av att det ringde på dörren. Lite konstig tyckte hon nog att det var, ifall Cilla kom nu så här dags på nyårsaftonen. Hon som hade familj. Anna kravlade sig ur sängen, gnodde sig i ögonen, slängde snabbt luggen ur ansiktet och reglade upp dörren, men blev stående helt häpen…

– Du … Ååå … Kommer du… hur …? – Ja, men kom in, sa hon till sist och tog några steg båkåt.

Mikael klev in och ställde ifrån sig alla kassar och paket, som han hade med sig. Det blev nästan trångt i den lilla hallen.

Utan onödiga ord eller åthävor, förklarade han att Cilla hade berättat allt för honom under gårdagen. Så han visste att Anna var gravid och att den blivande fadern gett henne på båten.

Det kändes försmädligt att behöva erkänna, att allt hade slutat så snöpligt. Men inför Mikael kändes det ändå skönt att få berätta om förnedringen och att hon nu hämtat sig efter Tims svek och istället gladde sig åt det väntande barnet.

Det som Mikael sa, när han korkat upp champagnen, fick Anna att på nytt fälla en skur av tårar.

– Nu har jag ett förslag, Anna: Jag är villig att adoptera barnet som du väntar. Och du Anna, som inte kunde tänka dig att fostra ett adopterat barn, kan nu föda och ta hand om ditt alldeles egna barn. Precis som du hade önskat. Kan en story sluta bättre än så? sa han och höjde champagneglaset och tillade. Skål min älskade Anna. Du kom hem till sist.

Försiktigt kröp Anna in i hans famn. Hon hade kommit i hamn. Efter alla turbulenta kringelkrokar.

© Ingbritt Wik