Sara känner sig förföljd

I en av spårvägens väntkurer, i skydd för duggregn och snålblåst, stod en hel del människor förutom Sara och väntade på treans spårvagn. Väntkurens väggar var nerklottrade, så det nästan liknade modern konst.

Sara ryckte till när spårvagnens skarpa varningssignal hördes. Någon hade glömt att se sig för. Men ingen olycka hände.

När vagnen saktade in vid hållplatsen på Trädgårdsgatan, gjorde sig de flesta beredda att stiga på. Dörrarna öppnades med ett pysljud, och Sara gick åt sidan och lät en del äldre personer gå före i kön. Men när hon själv tänkte kliva på, kom det ett par ynglingar rusande som bryskt knuffade undan henne och smet förbi.

Inkommen i vagnen släppte hon ner en pollett i mässingsbössan som fanns framme vid föraren. Därefter tog hon ett steg framåt i mittgången, och såg sig om. Oj, nästan fullsatt, tänkte Sara och lät blicken göra ett hastigt svep över resenärerna när hon sökte efter en ledig sittplats. En del ansikten hade hon nog sett förr. Inte så man kan säga att de var bekanta. Men inte obekanta heller. Hon åkte ju med den här linjen varje dag, och ungefär vid samma tider. Fast den här dagen hade hon blivit sen på grund av övertidsarbete.

Sara slog sig ner i vagnens mitt där det fanns en ledig fönsterplats. När vagnen åter satte sig i rörelse lät hon blicken gå ut genom den regnprickiga rutan till stadens upplysta neonkyltar och gatljus som svischade förbi. Bilar, cyklister och gångare … Alla var på väg åt något håll denna regntunga höstkväll.

Det luktade våta kläder blandat med parfym eller pomada, samt en odefinierbar kvalmig lukt från sätets slitna gallonklädsel.

En äldre man prasslade med en dagstidning som han försökte vika ihop utan att sätta armbågen i den okända kvinnan som just placerat sig vid hans sida och höll hårt om handväskan hon hade i famnen.

Snart försjönk Sonja i egna tankar. Det fanns inte mycket annat att ägna sig åt. Fast nog skulle det ha varit skönt att slippa älta de där problemen hon vävts in i under den senaste tiden. Det var speciellt en tanke som pinade henne så fort hon blev sysslolös. Tanken på en okänd person, en man, som verkade förfölja henne. Eller om det rent av var flera …, kanske en hel liga. Det kändes åtminstone så.

Någon hade börjat ringa till Sara nattetid. När hon svarade hörde hon bara att någon andades i luren, och sedan bröts samtalet. Efter sådana anonyma telefonsamtal var hon ur stånd att somna om. För att vara säker på att få sova utan att bli väckt av telefonen, blev hon oftast tvungen att dra ur telefonjacket.  

Under de senaste månaderna, hade hon börjat förstå att någon skuggade henne. Det hade hänt en hel del obehagliga saker. Var det kanske så att den personen visste var hon bodde? Var det han som smugit in i hennes lägenhet härom natten när hon låg och sov? Och vem var det som stulit hennes bil? Hade alla dessa händelser ett samband, eller var det den så kallade ”slumpen”? Men det hade Sara svårt att tro.

I förgår natt hade Sara vaknat av ett rejält brak. Hon satte sig upp i sängen och lyssnade. Hon sa inget, men den som fanns inne i lägenheten hade, med all sannolikhet, uppfattat att hon var vaken. Hon hade kanske mumlat något när hon vaknade till. Eller så misstänkte inkräktaren att ljudet, han råkat åstadkomma, kunde väcka vem som helst, även den som sov djupt.

Sara hörde steg som smet förbi den öppna sovrumsdörren. Reflexmässigt drog hon upp täcket för att skyla sig, vilket inte var nödvändigt eftersom det var mörkt. Därefter hördes bara ett metalliskt ljud när ytterdörrens patentlås sköts igen.

Hon var så skräckslagen att det var omöjligt att kliva ur sängen. Hon vågade inte gå upp och se efter om det fanns någon kvar i lägenheten. Allt fick bero tills väckar­klockan ringde.

Sara hade knappt sovit en blund efter det där nattliga besöket. Hon satte sig upp i sängen, tände lampan och såg sig om i rummet. Så tog hon mod till sig och steg ur sängen. Hon nästan smög över golvet. Försiktigt lämnade hon rummet och såg sig om i hallen.

Hon upptäckte att någon snubblat över skrivbords­stolen. Den låg omkullvält mitt på golvet i hennes arbetsrum, vad för ärende hade denne någon haft dit in?

Sara hade stannat på tröskeln … Jahaa-ja … Den som varit inne i hennes lägenhet hade tydligen inte tänt ljuset innan han gick in på kontoret. Sara visste mycket väl att hon sällan sköt in skrivbordsstolen mot skrivbordet när hon lämnade platsen. Men hon själv visste ju att stolen gick ut en bit i dörröpp­ningen, så det där med att ställa in stolen, så gångvägen blev fri, brukade hon strunta i. Men för en oinvigd som kom gående i mörkret hade detta givetvis blivit en fälla.

Skrivbordslådorna verkade vara orörda. Kanske på grund av att mänskan, vem det nu var, inte hunnit börja göra någon undersökning, eftersom det första som hände var att han snavat över stolen.

När Sara reste upp stolen och skulle dra rätt mattan, hittade hon en knapp. Den måste ha suttit i inkräktarens jacka eller rock. Kunde detta fynd säga någon om hur individens klädsel kunde vara? Han borde, enligt knappen vara klädd i någon form av ytterrock, alltså ingen vanlig täckjacka eller skinnpaj. Men sa det något om individens samhällsställning? Inte direkt, men så pass ledning kunde hon ha av knappen, att hon begrep att individen förmodligen var en man i mogen ålder. Hon kunde utesluta ungdomar. De var inte klädda i rockar eller kavajer.

Letade den här personen efter något i hennes lägenhet? Uppenbarligen kom han inte för att besöka henne, för hon var ju hemma, och henne hade han ju inte brytt sig om.

Eftersom Sara jobbade på socialförvaltningen och just då höll på med en utredning, misstänkte hon att kanske det var någon som visste vad hon höll på med. Men vem hade reda på, att hon brukade ta med sig en del arbete hem? Var det någon som ville försöka konfiskera utredningsmaterial? Och varför? Kanske hon i fortsättningen gjorde klokast i att sitta kvar på jobbet med det som inte hunnits med under dagen. Så hade hon gjort just den är dagen. Så om någon försökte rycka portföljen ifrån henne idag, skulle det inte vara mödan värt.

Saras blick lämnade rutan. En hastig blick svepte över de närmaste resenärerna. Kanske fanns just den här personen mitt ibland dem, här på spårvagnen? Sara rös till vid den obehagliga tanken. Hon visste ju inte vem denne någon var.

Vid nästa hållplats steg det på nya människor. En medelålders kvinna sjönk ner på det lediga sätet bredvid Sara. En skarp parfymdoft spred sig så det nästan stack i näsan. Ett par ungdomar som steg på samtidigt tog plats bakom Sara. De hade mycket att prata om. Något var tydligen ganska roligt för de fnittrade åt det de delgav varandra.

Vid Centralstationen steg en hel del resenärer av och lämnade plats åt nypåstigna. En man i ljus poplinrock och hatt lyckades ta sig upp i vagnen. Han var minst sagt lindrigt nykter. Kanske hade han besökt Storan och kom just därifrån lagom för att äntra upp på en spårvagn. Av klädseln att döma var han ingen A-lagare eller uteliggare, men varför var han stupfull; det var Saras egna funderingar. Mannen verkade inte veta vart han skulle. Såg sig om och pekade både åt öser och väster och föreföll leta efter en adresslapp i rockfickan, utan att finna den. Kanske var han inte från stan.

Men så gjorde den onyktre mannen en deal med föraren: Om han fick åka med upp till Norrtull, så skulle han stiga av där utan att ställa till bråk. Han svamlade om att han kanske kunde ta taxi därifrån till … adressen lyckades han inte minnas.

Spårvagnen satte igång med ett ryckt, så den onyktre mannen höll på att fara över ett par personer som satt på sätet närmast. Lyckligtvis fick han tag om en stolpa och sjönk ner på en ledig plats.

Sara gled tillbaka in i sina tankar om det där nattliga besöket hon så nyligen haft.

***

Det rasslade sövande i rälsen. Sara var trött och kände att hon gång på gång var på väg att nicka till. Spårvagnen krängde till när den passerade kurvan där Hagagatan svängde. Ett pling hördes i högtalaren, och längst fram i vagnen tändes skylten: ”STANNAR”. Någon mer än Sara skulle stiga av vid nästa hållplats, så hon behövde inte göra sig besväret att resa sig upp för att trycka på knappen, utan kunde sitta kvar på en stund till.

Sara gillade inte mörka höstkvällar. Idag hade hon jobbat över extra länge, och blivit ovanligt sen. Hennes ansikte speglades i fönstret där regndropparna banade sig väg nerför rutans utsida.

Hon rös vid tanken på att hållplatsen, enligt henne, låg på fel plats. Det var obehagligt att gå genom den mörka parken.

Medpassagerare som steg av vid samma hållplats brukade för det mesta försvinna bort mot villakvarteren, som låg på andra sidan om Hagagatan. Sällan någon som skulle åt hennes håll.

I god tid reste hon sig upp och gick mot utgången. Stannade vid dörren och höll sig fast vid sista sätets stolpe och gjorde sig beredd att stiga av.

Med lite gnisslande bromsar stannade spårvagnen och dörrarna for upp med ett skrammel. Sara steg åt sidan och lät en kvinna med ett barn gå av före henne.

Sara råkade trampa snett i trappan som var brant och stegen våta och hala, men lyckades få in balansen utan att trilla.

Utkommen stod hon stilla någon minut på hållplatsen tills vagnen åter satte sig i rörelse. Hon tittade efter spårvagnen som med ett rassel mot skenorna lämnade hållplatsen. Det röda ljuset från baklyktorna liksom sögs upp av regndiset och vagnen försvann i första kurvan. Sara såg sig om och korsade därefter spåret.

– Som vanligt ingen mer än jag som ska åt mitt håll, viskade hon och fällde upp paraplyet.

En del blöta löv rörde sig sävligt över gångbanans svarta beläggning. Vindsuset i de halvt avlövade träden lät ödesmättat när de ruskade vätan av sig, och gav gatlyktorna ett flackande sken genom sitt gedigna grenverk.

Hon passerade Hagahemmet. Där var de flesta fönstren mörka. Patienterna var förmodligen nattade. Det såg sorgligt ut. Vilket slut på en lång livsresa.

Att hon snart skulle möta en mörkklädd man var inget konstigt till att börja med. Men när individen gång på gång saktade in på stegen, och till slut smet in bakom en av parkträdens grova stammar … Då isades Saras blod och hon stannade. Skulle hon vända eller fortsätta förbi? En kastby högg tag i paraplyet, så hon höll på att tappa det.

Nu önskade Sara, att hon aldrig lyssnat till ryktet om den unga kvinnan – som för bara någon månad sedan – blivit överfallen av en man … Just i den här ödsliga parken. Om de hade fått fatt i galningen eller om han fortfarande var fri, hade hon inte brytt sig om att forska i. Kanske var det just den mannen som stod bakom trädstammen bara några meter längre fram.

Sara fällde ihop paraplyet, vände sig hastigt om och började springa tillbaka mot spårvagnshållplatsen. Men där fanns det givetvis inget folk nu …

Regnet piskade henne i ansiktet och vindkasten slet i kappan.

Hon vågade inte vända sig om för att se om mannen förföljde henne. Men ett klafsande ljud, tydde på att han inte var långt efter. Kanske kan jag använda paraplyet som en batong, ifall han hinner ikapp mig.

***

Det där med mobiltelefoner var fortfarande nästan bara science fiction. I varje fall, så var sådana apparater inte var mans egendom på tidigt 60-tal.  Därför sprang Sara vidare när hon var tillbaka vid spårvagnshållplatsen och fann den tom på folk.

Rädd och andfådd slängde hon en blick över axeln när hon äntligen var framme vid den mer upplysta Breda-vägen och tog sikte på Pressbyråkiosken. Mannen hade tydligen sackat efter eller om han tyckte att det var för ljust på den här sidan om spårvägen. Kanske det var den största anledningen till att hon lyckats skaka honom av sig. Helt klart en ljusskygg individ. Ingen vanlig person beter sig som den här mannen gjort.

En bit längre bort på gatan fanns en telefonhytt, men att ge sig iväg dit så här på kvällen var knappast någon bra idé. Dessutom med en okänd man hack i häl. – Kanske kunde hon be om hjälp i kiosken. Be att någon ringde efter en taxi. Det fick kosta vad det ville, hon var tvungen att ta sig hem. Gå tillbaka genom den mörka parken … Det var ju som att frivilligt gå rakt i armarna på mannen som förföljt henne.

Men var det så klokt att be om hjälp i kiosken…? om de får veta att någon jagar mig, kanske de ringer efter polisen, och det vill jag inte, tänkte Sara. Vad skulle hon göra? Frågorna hamrade… Hon hade sprungit så det sved i luftrören och det smakade blod i munnen.

Var det henne som mannen var ute efter? Eller var det bara en slump, att hon kommit så lägligt, så hon blivit hans tilltänkta offer? – Vem den här mannen var, visste hon inte. Kanske var det just den här mannen som ringde henne nattetid… Eller den som, med en kopia av hennes nyckel, tog sig in i hennes lägenhet härom natten. I så fall visste han givetvis, att hon brukade komma med spårvagnen, men han kunde ju inte veta vid vilken tid. Hade han stått och väntat på henne. Väntat länge och blivit förbannad för att det hade dröjt. Tusen tankar virvlade likt torra höstlöv i Saras uppjagade hjärna.

För ett kort ögonblick övervägde Sara att det kanske vore bättre att ringa efter en taxi från telefonhytten längre ner på gatan. Men hejdade sig när hon mindes att de sällan fungerade. För det mesta var apparaterna i dessa telefonhytter vandaliserade. Någon hade pippi på att klippa av sladden, så när man behövde en telefon och gick in i en sådan hytt, upptäckte man oftast att luren fattades eller att sladden var avkapad. Telefonkatalogerna var sönderrivna. Vem som ägnade sig åt detta tvivelaktiga nöje, var inte lätt att veta.

På grund av denna vetskap, gjorde Sara sig inte ens besväret att undersöka hur det förhöll sig med telefonhytten som fanns längre bort på Breda-vägen. Hon sprang fram till Pressbyråkiosken.

När kassörskan sköt upp kioskens glasruta för att fråga vad Sara ville ha svarade hon flämtande:

– Snälla du … beställ en taxi åt mig …

– Jahaa … jo, det kan jag väl göra. Ska du hämtas här eller någon annanstans? Du verkar ha bråttom.

– Nej, nej… jag har inte brått… jo, förresten jag har mycket bråttom. Det skulle vara bra, om jag kan bli hämtad här. Om jag får vänta här… här vid kiosken, menar jag.

Damen skrattade till.

– Jo, visst, får du vänta här, om du vill. Jag ska ringa på en gång. Hon vände sig om och lyfte av luren på en svart bakelitapparat och snurrade vant på trissan och höll luren intill örat medan hon väntade på att taxi-stationen skulle svara.

– Taxin är här om någon minut, sa damen när hon lagt på luren. Var det något mera?

Sara skakade på huvudet och lät blicken vila i mörkret borta vid spårvägen, där hon ängslades för att få se den efterföljande mannen. Men han ville kanske inte visa sig på upplysta gator. Han hade kanske vänt tillbaka till parken i hopp om att överraska någon annan person, som kom från hållplatsen på väg mot hyreshuset som låg på andra sidan om den ödsliga parken.

Sara gav damen i kiosken några kronor som tack för hjälpen och gick fram mot taxibilen som stannat ute på gatan.

Chauffören klev ur bilen och öppnade dörren för Sara. Därefter gick han runt till förarplatsen och frågade vilken adress han kunde köra henne till.

Vilken service, tänkte Sara och jämförde taxiföraren med den mannen som nyss hade jagat henne genom parken. Det blev en viss skillnad på artighet och tillmötesgående. Säga vad man vill men det kändes konstigt att en mansperson kunde vara så olik en annan människa av mankön.

När Sara uppgett sin adress till taxichauffören, försökte hon koppla bort det som nyss hänt, men utan att lyckas. Efter en stund dristade hon sig att fråga chauffören, om han kände till om polisen fått fatt i den mannen, som lite tidigare under hösten, överfallit en ung kvinna i Sandbyhovsparken.

– Nej, nej … det är ingen som vet vart den gangstern tog vägen. Du bor tydligen på andra sidan om den ödsliga parken, sa han gav henne en sidoblick.

– Jo, visst det gör jag.

Sara ville inte tala om anledningen till att hon tog taxi hem istället för att gena genom parken. Hon började fundera över om det möjligen var på det viset att mannen som hon råkat på den här kvällen i parken, kanske hade varit ute efter henne redan tidigare i höstas. Men tagit fel och överfallit en helt annan kvinna.

– Du gör rätt i att inte gå genom parken efter att det blivit mörkt. Jag tycker det verkar vara många som observerat mörkklädda gestalter, som skymtat fram bakom trädstammar och uthusbyggnader.

– Det är inget ovanligt, svarade Sara.

– Bättre att åka runt, även om det kostar någon krona, sa chauffören och gav henne ett snabbt ögonkast.

Medan Sara satt kvar i taxin tog hon fram nyckeln och lade den i fickan så den var lättåtkomlig. Hon betalade för skjutsen och skulle just öppna dörren när chauffören gick ur och öppnade på hennes sida. Så sa han:

– Jag kan stå kvar här medan du låser upp porten…

– Jättesnällt. Tusen tack!

Sara och var nära att niga.

Hon skyndade bort till porten medan taxikillen stod kvar vid bilen och såg efter henne. Han måste ha förstått att hon ängslades för att någon skulle stå gömd bakom någon trädstam eller bakom de där stora cypresserna som var både yviga och hög och som stod tätt bara några meter från porten.

© Ingbritt Wik