Moa spatserade ute i sin nästan nyförvärvade trädgård. För bara några månader sedan hade den tillhört en helt annan person.

Medan Moa strövade runt där, fantiserade hon om allt hon skulle odla. Hon såg för sin inre syn hur barnbarnen lekte i en sandlåda. En ram till sandhögen som hon beställt, kunde sonen snickra … kanske, men det fanns färdiga sådana att köpa på Byggspecialisten. Det behövdes ju inte mer än en rejäl träram som man kunde ställa på marken och sedan tömma i sanden.

En gungställning hade hon också beställt på Bygg & Fritid Ab, och även fått den hemkörd. Den stod ouppackad nere vid ladugården. Den skulle sättas upp nu till midsommarhelgen, var det tänkt. En lång slana stod också där nere vid ladugårdsväggen. Den skulle bli årets majstång, som hon och barnbarnen skulle klä på midsommaraftonens morgon. De skulle gemensamt plocka blommor och bryta lövruskor och binda kransar. Blommor och lövruskor från hennes egna domäner. Så konstigt det kändes.

Nu var Moa lycklig. Lyckligare än hon någon gång trott att hon skulle kunna bli.

   Moa började undra om hon inte skulle skaffa sig en katt också. Den kunde jaga feta sorkar ur hennes trädgårdstäppa. Hon såg att sorkuslingen skyfflat upp en stor jordhög mitt på gräsmattan. Hon hade sånär som kunnat vricka sig alldeles nyligen, när hon råkade trampa ner i en av hans förrädiska gångar, som givetvis ledde in mot trädgårdslandet. Vart annars …?

Huset var stort och kunde mycket väl rymma både sonens familj och hennes eget boende. Garaget hade sonen pratat om att bygga till, så de skulle få plats med varsin bil där inne.

***

Nu skulle Moa göra i ordning gästrummet och lägga på det hemvirkade överkastet, som hennes mor en gång virkat av oblekt bomullsgarn. Efter alla år och alla tvättar var det nu bländande vitt. – Dagen före midsommarafton skulle hon hämta Alma inne i staden. Sedan skulle de fira midsommar tillsammans med Moas son och hans barn. Det kunde knappast bli bättre.

Hon suckade och tänkte på den där hemska vårvinterdagen, när snöovädret varit en ren fiende – och hur hon tack vare missöden och det där hemska ruskvädret träffade Alma. Vilken slump och vilken tur det hade varit – mitt i oturen!

Moa satte sig i trädgårdsmöbeln och gick igenom händelserna i tur och ordning som de kommit för bara några månader sedan. Om inte allt hade gått på tok den där dagen, skulle hon inte ha kunnat sitta här – några dagar före midsommar – i ett fint hus ute på landet. Eget hus! Tänk så bra det kan bli när Ödet får ta kommandot!

***

För några månader sedan hade hela veckan börjat fel. Just den där fredagen i februari månad, när Moa gick ut i ovädret och skulle köra till soptippen med en fullastad släpkärra med kasserade ägodelar, körde hon i diket.

Veckan hade börjat med att sonen, Joakim, kommit hem på måndagens förmiddag och deklarerat att han och Anita hade separerat. Joakim hade ställt ner sin bärbara dator i Moas trånga, mörka hall och sagt:

– Har du ett hörn i lägenheten, där du kan hysa in mig, till dess jag har hunnit få tag i något eget?

– Ja, du får väl gå upp på vinden och hämta ner den där turistsängen som står i förrådet. Den som du brukar använda när dina förhållanden kapsejsar, svarade Moa lite uppgivet.

– Du får det att låta som om jag alltid sabbar mina försök till samlevnad, knorrade Joakim.

– Förlåt! Det var inte så jag menade, svarade Moa och såg på sin son, som stod där på golvet – ung, lång – slank, frisk och stark – mitt framför henne.

Anita, sonens fru, var en kvinna med skinn på näsan, det visste Moa, som inte trott på det där förhållandet någon gång, men hon hade ju inte kunnat lägga sig i. Gick det bra, så gjorde det, i annat fall var ju sonen gammal nog att ta konsekvenserna.

Moa hade blivit permitterad från sitt jobb och hade inte längre något arbete. Den här ödesdigra måndagen var hennes första dag som arbetslös och hon kände sig vilsekommen i tillvaron.

Oturen hängde i, för när hon kom ner i tvättstugan, trodde hon först att det var hon, som tagit fel på tvättiden, för där snurrade redan båda tvättmaskinerna för fullt och det såg inte vidare ledigt ut. När hon tittade efter på bokningstavlan, upptäckte hon, att hennes tvättcylinder satt i facket för dagens datum … Alltså var det någon annan som tagit fel på dag. Inte mycket att göra åt. Hon skulle bli tvungen att pussla in sin tvättid på en annan dag.

Hon blev tvungen att kånka med sig sin smutstvätt tillbaka upp i lägenheten – efter att först ha suttit tio minuter i en strömlös hiss. Hon blev inte rädd den här gången, för hon visste att det pågick reparationer i foajén och anade att det bara var ett tillfälligt strömavbrott, men ändå … just den här veckan … och just i dag. Hennes första lediga dag, då hon tänkt uträtta så mycket. Till råga på allt, satt hon just den dagen på ett smutsigt hissgolv, där folk kanske hade både spottat och klivit in med hundlort under sulorna.  – Usch!

Tur att jag har en dyr insatslägenhet som jag kan sälja om det blir kris, tänkte Moa, när hon satt där på hissgolvet och grunnade på både debet och kredit. Jag ska titta i tidningen – så fort jag kommer loss ur hissen – för att se om jag kan hitta någon form av större bostad åt mig och Joakim, spånade hon.

Så som Moa bodde nu, skulle hon och sonen trampa varandra på tårna, vad de än skulle göra. Lägenheten var på tok för liten, för att bo två i. En etta med ett litet kök, utan matplats, var inte mycket i dessa tider, när man blivit bortskämd med stora utrymmen. Som det nu var fick arbetsrum, datarum, teverum och matsal försöka samsas med sovplatserna. För att inte tala om badrummet …

Hade de varit man och hustru, skulle det kanske ha gått bättre, tänkte hon, men nu ville de ju båda två ha lite privat utrymme och det var verkligen inte den här ettan gjord för.

Det var bostadsbrist i de större städerna, och överskott på lägenheter på mindre orter, även om de inte låg så värst långt från den här större staden.

När Moa äntligen kunde komma loss ur hissen och klev in i sin egen hall, låg det ett kravbrev på golvet. Jaha, ja. En påminnelse, utan att hon hade fått den ordinarie räkningen, Bokklubben hade sänt sin månadsbok, trots att hon sagt upp medlemskapet två gånger. Det var som om alla onda makter hade vänt sig emot henne, just nu när hon blivit arbetslös.

Moa hade under en lång tid känt sig maktlös. När hon fått reda på, att hon skulle stå arbetslös alldeles snart, kunde hon inte ta sig för med något av det som var viktigt. – Hon hade inte förmått sätta sig framför datorn och betala in de där räkningarna, som hängde på gärdsgår ´n. Det bara inte gick att slå sig ner och starta datorn.

Ju närmare räkningarnas sista inbetalningsdag hon kom, desto omöjligare kändes det att gripa sig verket an – och sätta sig med den där lilla dosan och knappa och knåpa och känna stressen att hon måste hinna alla de där olika stegen – innan endera dosan slocknade – eller innan datorn loggade ut – eller innan hon själv bröt ihop över alla felmeddelanden som datorn hittade på att svara henne.

Hon kände sig handlingsförlamad av alla måsten och…!  Nu stod hon här med det nyöppnade kravbrevet om att räkningen ”Skulle ha varit ” inne en dag tidigare.

– Jo, jo … så kan man ju också göra. Sända en kravräkning på enbart förseningsavgiften.  – Bara för att få in en extra 100-dra-lapp – trots att de sitter med hela beloppet i handen. Är man tillräckligt slug och girig, så är ju även det ett sätt att få mer pengar i börsen. Fy... Sådant kallar inte jag för tidsbesparande arbete!

– De hade sparat arbete, och även porto om de inget mer hade sänt, muttrade Moa.

Hon skakade på huvudet och muttrade:

– Myndigheter kan ju stjäla direkt ur ens händer – mitt framför ens ögon – mitt på ljusa dagen … Nej, det är snart anarki här i vårt land, jämrade Moa sig, när hon gick ut i köket för att sätta på en extra kaffetår för att ha något att svälja ner förtreten med.

Den här första veckan som arbetslös, ägnade Moa åt att göra en fullständig inventering i sina skåp, lådor och garderobs­utrymmen. Oj, så förtvivlat mycket skräp hon ägde, som hon betalade hyra för att härbergera. – Ute i förrådet fanns gamla skridskor, koffertar, dammiga böcker och omoderna kläder, halvgamla möbler – varken antika eller kuriosa. Det skulle ju bli mycket bättre plats, om jag gjorde mig av med allt detta, tänkte hon och fortsatte sitt sorteringsarbete.

Det hade ju blivit mycket mer skräp sedan den där sopsorteringen blev ett tvång. Hela det där stora skåpet under diskbänken hade fått utrymmas för att bereda plats för allt skräp som skulle sorteras i olika behållare. – Man visste inte heller, om det verkligen delades på i slutänden. – Där möttes kanske gamla skor och ansjovis­burkar de vanliga mjölkförpackningarna och äggkartongerna igen, misstänkte Moa, som blivit näst intill hatisk på allt nytt, som alltid visade sig bli sämre för konsumenten, när man tittade på slutresultatet.

***

Efter en vecka hade Moa till sist sorterat både vinds- och källarförråd, och det blev dags att hyra en täckt släpkärra. Hon skulle köra ut allt skräpet till tippen. Joakim hade lovat att hjälpa henne att lasta.

Den här dagen hade det snöat hela förmiddagen, men Moa åkte i alla fall till OK för att hyra en kärra. Det var en yngling som krokade på den och han var även så artig att han såg till att kopplingen passade med bilens elsystem. När det blinkade eller lyste där det skulle lysa eller blinka, tackade Moa för hjälpen. Hon tankade, och så for hon hem till Joakim, som skulle hjälpa henne att lasta på all bråten. Han var ju ung, frisk och stark.

När Moa var klar för att ge sig av till tippen, hade det börjat blåsa ordentligt och det snöade ymnigt. Kanske skulle det där februariyrvädret – som väderlekstjänsten varnat för – komma tidigare än beräknat. Fast inte kan det väl bli trafikhinder, så här långt fram i februari? tänkte Moa och gav Joakim order om att börja med middagen, innan hon kom tillbaka hem.

***

Medan Moa körde, funderade hon över, hur det skulle bli för Joakims båda små barn, om han inte fick en egen bostad snart. Det var ju modernt med delad vårdnad nu för tiden. Föräldrarna slängde ju för det mesta barnen mellan sig varannan vecka.

– Ja, min skapare hur världen är, hummade Moa och höjde bilradions volym, när hon hamnade bakom en långtradare som verkligen tog det försiktigt i den långa uppförsbacken mot Bockhöjden.

Hon vred på spaken vid ratten för att öka hastigheten på torkarna, för det skvätte kraftigt efter tradaren.

– Ånej! – Måtte det inte bli stopp för honom – i den här backen där det inte finns någon stigningsfil för saktgående fordon, ojade hon sig och släppte gasen helt.

Det fanns en liten vägren som långtradaren kunde utnyttja i värsta fall, om han bara hann ut på den innan styrfarten försvann.

Nej, där blev det stopp och Moa fick finna sig i att vänta till dess tradaren lyckats ta sig så pass långt ut på vägrenen, så hon kunde slingra sig förbi, utan att frontkrocka med någon som överraskande kom från motsatt håll. ”Usch!” sa hon när hon väl var förbi.

– Nej, nu tar jag av och kör vägen över Myren, när jag når den avfarten. Det måste vara bättre att köra gamla vägen ut till soptippen, sa hon suckande, för nu kan jag knappt se något alls framför mig, så tätt som snön yr.

Dessutom klabbade kramsnön fast på rutan. Torkarna orkade inte ta den. – Efter något hundratal meter när hon såg skylten: Myren och Soptipp, blinkade hon in till höger.  

– Guuu, så skönt! jublade Moa högt, när hon kommit av den trafikerade riksvägen. Den gamla vägen blir visserligen längre, men bara jag slipper trafiken, så fixar det sig.

Här var vägen under all kritik, fick hon se. Helt oplogad, men det var åtminstone inte en massa trafik. Fast till vad nytta … när hon kasade av vägen redan i nästkommande kurva, med släpkärra och allt. Där satt ekipaget stadig, kunde hon konstatera. Dessutom var det knappt några andra fordon som tog gamla vägen. Det skulle alltså inte komma någon riddare på någon vit springare, som kunde hjälpa henne. Det förstod hon.

Moa gick ur bilen och tittade hur det såg ut.

– Jojo-men! Här sitter jag stadigt. – Inte en susning att jag ska kunna ta mig loss! Både bilen och kärran är på utsidan av vägen. Förbaskat! Det får bli bärgarn´s sak att få upp det här ekipaget, konstaterade hon dystert.

Moa förstod att hon skulle bli tvungen att ringa till en bärgningsfirma och be dem skicka ut hjälp. Hon satte sig i bilen igen, drog till sig handväskan och tog upp mobilen. – Tomt batteri! – Typiskt. Hon ägde ingen laddsladd till bilen. Vad var det här för en kärv vecka? – Den ena oturen hakade i den föregående och så där tycktes det fortsätta i det oändliga.

Hon stängde av radion och drog startnyckeln ur tändningslåset och klev ut i snöstormen. Hon blickade ut över omgivningen och såg: En gammal busskur, nästan fallfärdig – gärden och skog. Men det fanns faktiskt ett par hus inte så långt bort. Hon skulle bli tvungen att gå ända dit, för att få fatt i en telefon.

***

Moa fällde upp kragen och började pulsa sig fram i den oplogade modden. Hon valde den första enskilda vägen, som hon kom fram till. Den löpte över några öppna gärden, där snön raskt yrt ihop till en slät yta från den ena dikeskanten till den andra. Det var ett besvärligt väglag att ta sig fram i. Vinden piskade in den vassa snön i hennes hår och i ansikte. Hon märkte att hon hade motvind. Vad annat kan man vänta sig, tänkte hon. Motigheterna följde – sin vana trogen – i samma spår som veckan hade börjat i. – Fy!

Varför hade hon gett sig ut på det här strapatsrika äventyret? undrade hon ångerfullt, där hon tog sig fram i den vassa yrsnön med uppfälld krage och huvudet nedböjt och halvt bortvänt från vindriktningen. Hon höll ihop kragen vid hakan med ena handen, men blev tvungen att skifta mellan händerna, när en hand domnat bort av kyla och ansträngning.

När hon till sist nådde fram till huset, stampade hon av sig den värsta snön, steg upp på trappan och tryckte på knappen till ringklockan. – Det började skymma, såg hon och det hördes inget inifrån huset. Var det så illa att ingen var hemma? Det skulle inte förvåna henne, om hon hade gått förgäves, hela vägen, i det här ovädret. Det gick i stil med allt det andra, hann hon tänka, just innan dörrens lås vreds om och en äldre dam öppnade och visade sig i dörrspringan.

Damen stödde sig på en krycka, och såg både undrande och förvånad ut när hon sa:

– Hur är det fatt, stig på?!

Damen gick ett par steg baklänges, så Moa kunde komma in i stugvärmen.

– Oh! Förlåt, jag har visst snö med mig ända in, sa Moa urskuldande och började berätta, att hon kört i diket och talade om att hon glömt ladda mobilen och undrade i samma andetag, om hon kunde få låna telefonen.

– Det ska väl gå bra, sa den äldre damen. Kom in och få av dig blötan, vetja!

Den äldre damen påpekade i nästa stund att Moa såg ut som om hon behövde hänga sin jacka på tork en stund, och att hon även såg ut att vara i stort behov av att värma sig.

– Du fryser ju, människa!

Det blev tid för jackan att torka, för det fanns ingen bärgare, som kunde ta hand om Moas dikeskörda ekipage omedelbart, inte nu i den täta eftermiddagstrafiken så här i veckoslutet. Hon fick lov att vänta till dess bärgarna hunnit ordna upp det ute på stora europavägen, fick hon till svar.

 – Nå, då kan du ta en kaffetår med mig, sa Alma Bergquist som damen hette. Du kommer ju i alla fall inte ur fläcken förrän de fått dra upp bilen din.

Nej, det var så sant, det gjorde hon ju inte. De båda damerna började ackordera om både det ena och det andra. Alma hade väntat på en höftledsoperation i flera år, berättade hon och nu började det bli besvärligt att bo på landet, för busslinjerna hade ändrat sina körningar. Det hade blivit indragningar, så nu var det inte lätt att ta sig vare sig in till samhället eller till staden, klagade hon. Färdtjänsten var också omändrad och skulle åka och samla upp eller lämna av en massa folk på andra ställen, innan de kom till henne, så det blev rena sightseeingen, innan hon kom dit hon skulle och hem igen, förklarade Alma med lite humor.

Alma berättade att hon hade letat länge efter en lägenhet, men inte lyckats få tag på någon. Att få en lägenhet på ett Servicehus var hon för ung för, hade hon blivit upplyst om. Hon var ju bara sjuttiofem och väntelistan var lång. Så att få en lägenhet inne i staden var inte lätt, berättade hon för Moa.

– Du får ta min lägenhet, så köper jag ditt stora hus, sa Moa på skoj.

– Jaahae… kanske … dä, du!

Alma vände sig tvärt om från spisen, där hon passade kaffepannan och såg forskande på Moa.

– Jag skojade bara, skyndade sig Moa att tillägga och kände sig som om hon lurat Alma.

– Ja, jo, det kan nog hända att du gjorde, men på riktigt; vad är det för lägenhet du har? undrade Alma. Det kanske faktiskt kan bli på riktigt …

När de båda kvinnorna vänt på begreppen och börjat se på saken på fullt allvar, verkade det vara en alldeles utomordentlig idé.

– Tänk så enkelt och gesvint det skulle vara, om vi bara kunde byta bostäder med varandra du och jag, sa Alma och strök med handen över sitt blommiga förkläde och såg förtjust ut.

Alma behövde ha en modern lägenhet, centralt och det hade Moa en. – Moa och hennes son, behövde större utrymme, gärna ett hus, och det hade Alma ett … Dessutom ett hus med två våningar, så Moa kunde ta den mindre lägenheten på övre våningen, och Joakim med sina småflickor kunde ta den lite större på nedre planet. – Kunde det bli bättre?  

Både Alma och Moa skulle prata med sina respektive söner.

Alma hade ju sin son Gideon boende långt nere i Skåne. Han hade egen firma och skulle nog inte flytta tillbaka upp till Dalarna … Men OM han gjorde det, fick de väl ta den diskussionen när det blev så dags, menade Alma.

 Damerna bestämde att de skulle undersöka möjligheterna att byta bostäder.

***

Sönerna, Joakim och Gideon, träffades och resonerade med varandra om deras mödrars idé. Affären gjordes upp på bästa tänkbara vis och flytten blev ett faktum för både Alma och Moa.

Inom loppet av en dryg månad, var familjerna omflyttade. Som ägare till Moas insatslägenhet, kunde Alma själv ta sig till affären för att handla, utan att behöva krångla med färdtjänst. Visserligen fick hon sina varor hemkörda genom affärens omsorg, men hon promenerade till affären och valde själv ut vad hon skulle ha och lade varorna i korgen utan hjälp.

Även små promenader kunde hon göra, men det skulle ju bli bättre, bara operationen blev gjord. Då skulle hon även kunna ta sig in till centrum och gå på någon bio eller kanske vara med på något roligt som PRO anordnade.

Alma tyckte det kändes underbart, att kunna göra det hon nu gjorde, utan att behöva be om hjälp eller krusa för andra. Nu kunde hon bryta den där hemska isoleringen, som hon tvingats leva under, där ute på landet när det snöade och hon blev utan möjlighet att ta sig åt något håll.

Om hon ville, kunde hon staka sig iväg till en biblioteksfilial som låg på lagom avstånd, och låna en deckare i fall hon ville få lite mer spänning i sin vardag.

Lägenheten hade balkong och det skulle ju bli vår och sommar, bara vintern rasat ut. Då skulle hon köpa blomplantor och plantera i urnor och lådor och få det riktigt mysigt. Det kunde säkert bli riktigt lantligt även på balkongen inne i staden.

***

Moa kände sig som om hon vunnit högsta vinsten på ett lotteri, när hon skrivit under köpehandlingarna på Almas hus. Nu skulle hon vända hemåt efter sitt bankärende och påbörja packningen av sina grejer. Hon skulle flytta ut till sin ranch, som hon kallade Almas lilla jordbruksfastighet.

Nu när Moa kunde se tillbaka på tiden som varit så besvärlig, kände hon sig förundrad över hur bra allt blev, när ödet fick spela sitt spel … – Tänk så lätt det blev att packa och flytta. Hon behövde ju inte sortera gammalt skräp. Den stora rensningen var redan gjord och allt skräpet hade hon kört till tippen, under ett av vinterns värsta februariyrväder.

Så konstigt att det kunde komma något så bra, efter alla de där missödena och motigheterna – Helt otroligt, tänkte Moa.

© Ingbritt Wik