Vykort från det förgångna

Ingress: José Blair försvinner efter en cykeltur ner till stans centrum. Cykeln hittas, men inte ägaren.

Efter sju år kommer ett vykort till den förmodade änkan; Mona Blair. Som avsändare står bara initialerna J. B. Inget mer. Kortet visar en fransk vy som Mona är väl bekant med. Detta chockar Mona, som står i begrepp att gifta om sig efter alla år av sorg och saknad. – Är vykort ett elakt skämt från en försmådd friare … eller tyder det på att José lever?

 

***

 

Det första Mona lade märke till när hon hade låst upp dörren och klivit in i hallen, var vykortet. Det låg på golvet, överst bland post och reklam. Att landskapet var franskt, var det ingen tvekan om. Cypresserna och Provence blånande kullar med sina vinodlingar …

Hon tog upp kortet och tittade först på den underbara bilden av det franska landskapet, som hon så väl kände igen. Det högg till i hjärtat när hon mindes. Det var där, på ett vinfält, som hon och José allra först hade träffats och blivit kära.

Hon vände sedan på kortet och såg initialerna: J. B. Nu gjorde hennes hjärta en volt. J. B. – José Blair … Betydde detta att han levde?

Hon blev tvungen att sätta sig på pallen, som stod invid skohyllan.

Det var sju år sedan José lämnade hemmet för att sticka iväg till systembolaget för att inhandla en extra flaska vin till deras bjudning, som var Monas fyrtio-års-fest. Där vid systemet slutade alla spår. Hans cykel fanns i cykelstället. Cykeln var det enda som talade för att han kommit dit. Men där slutade alla spår.

– Försvinna … Helt utan minsta förberedelse. – Som uppslukad av jorden. Helt otroligt, sa Mona och drog en lång suck.

 

***

 

När ett helt år passerat efter Josés försvinnande, försökte vänner och bekanta att övertala Mona att ta tag i livet. Hennes riktiga vänner, sa till henne på skarpen, att hon var tvungen att rycka upp sig och gå vidare. En del trodde, att José måste vara död, eftersom det inte gått att få upp minsta ledtråd till hans mystiska försvinnande. – Fast någonstans var han ju tvungen att finnas, även om han var död, det var Monas standardsvar, och så länge som inget bevis för hans död fanns, ville hon gärna tro att han levde.

Andra vänner framhöll gärna, att han hittat en annan kvinna och lämnat landet, för att istället leva med någon som passade honom bättre … Det var så de sa …, de som aldrig velat se Mona lycklig.

Vad var att föredra, av dessa två ytterligheter: Att José levde med en annan kvinna, eller att han var död?

Alla efterforskningar inom det egna landet hade slutat resultatlöst. Det sista spåret slutade vid cykelstället, just vid Systembolaget. Därför var det ytterst tveksamt om José kunde vara i Frankrike. Ingen tulltjänsteman hade noterat att han passerat gränsen. Förresten så fanns hans pass kvar i hemmet. Utan det, borde han inte ha lyckats ta sig ut ur landet, och varför skulle han ge sig iväg från allt han hade i Sverige? Mona hade inte lyckats finna någon rimlig förklaring.

Så vitt hon kunde förstå levde de ett gott liv, och hade så gjort i femton år. Det var på hennes fest för att fira sin fyrtionde födelsedag, som José försvann. Hur många gånger hade hon inte förebrått sig för att hon bett José köpa en extra vinflaska.

Mona kände sig nästan svimfärdig. Hon kunde inte släppa vykortet. Med en svettfuktig hand, höll hon krampaktigt i det. Hon synade frimärkets stämpel, för att förvissa sig om att kortet verkligen var postat i Frankrike, och det var det.

Just som Mona tänkte resa sig upp från pallen och lägga kortet ifrån sig, dök ett minne från polisutredningen upp. Minnet av de två ungdomarna med Downs syndrom. Polisen hade avfärdat deras observationer som fantasier. Inte ens ungdomarnas namn hade antecknats. Det fick Mona veta, då för sju år sedan, när hon bad polisen om att själv få ta kontakt med de båda flickorna.

Då fick hon veta att flickorna, med Downs syndrom, hade vissa svårigheter att tala. Det hade polisen varit noga med att anteckna. Som om det var viktigare att ta ställning till, än vad de hade blivit vittne till.

Flickorna hade kommit från ett kollektivboende i närheten, för att gå till biblioteket, där de skulle lämna tillbaka ett par lånade CD-skivor. De hade berättat för polisen, att de sett en man ligga på gatan och två andra män hade stått lutade över den liggande mannen. Huruvida det var de båda männen som slagit ner mannen som låg på gatan, eller om han blivit påkörd, eller vad som hänt visste de inte. Mannen låg redan på gatan när flickorna kom.

Polisen menade att om det hängde ihop på det viset, som flickorna hävdade, så borde fler ha sett vad som hände och kunde vittna därom.

Men Mona hade protesterat. Om det inte hade funnits någon mer på platsen, just i den stunden, var det ju ännu viktigare att polisen tog upp dessa flickors vittnesmål och undersökte saken.

Gränden var en smal återvändsgata, där få hade anledning att köra in. Varor till Willys lämnades, post hämtades och lämnades till Postterminalen, och givetvis leveranser till Systembolaget. Utöver det, var det inte många som hade ärende till Tegnergatan.

Dessutom var det mitt i sommaren och folk hade semester så inne i centrum fanns inte fler än de som var tvungna att arbeta, och de som skulle handla eller uträtta ärenden av något slag.

Flickorna hade berättat att den skadade mannen vräktes in i en lastbil som stått parkerad intill med öppna bakdörrar. Mona fäste sig vid att ungdomarna sagt att på lastbilens båda sidor hade det funnits en flerfärgad rektangel i blått, vitt och rött. Men flickorna mindes inte i vilken ordning färgerna hade suttit. Men det kunde ha varit franska flaggan, funderade Mona där hon satt på pallen med vykortet i handen och gick bakåt i sina minnen från den där eländiga dagen när hon suttit inne på polisstationen, för att gå igenom deras anteckningar.

Att ungdomarna verkligen hade sett något som borde ha undersökts bättre, var Mona säker på. De hade ju berättat, att efter att männen stuvat in den döde eller medvetslöse mannen i lastbilens lastutrymme, hade de kört därifrån väldigt fort.

Men dessa båda vittnens iakttagelser hade polisen bara avfärdat som fantasier. ”Tittat på för många billiga såpoperor”, hade en polis sagt att han trodde att flickorna byggde sin berättelse på.

Mona vred och vände på vykortet och mindes hur en polis hånfullt hade bett henne lägga ner sina åsikter om att de borde ha lyssnat på ungdomarna, som påstått sig ha sett vad som hände på gränden bakom Systembolaget.

Så här uttryckte själva kriminalchefen sig till Mona: ”Hur tror frun att det skulle gå med svensk rättvisa, om vi lät lekmän, som fru Blair, ta tag i utredningarna. – Och om vi började lyssna på knappt läskunniga vittnen … Då skulle snart lag och ordning ha dragit ner nattmössan över utredningarna.”

Mona hade känt sig kränkt, över hans ord. Hon mindes att hon hade tänkt att även, icke läskunniga människor, har ögon att se med, men hon hade inte velat reta upp kriminalchefen i onödan.

Om det råkade slumpa sig så att det var endast dessa två flickor som sett vad som verkligen hände, var ju dessa två vittnet så kallat huvudvittne, till vad som hände, denna varma sommar under semestertid. Beklagligt att just dessa vägrade polisen av någon anledning att lyssna på.

Mona suckade när hon reste sig upp från pallen. Hon förstod att det var föga idé att åter ta kontakt med polismyndigheten, för att be dem öppna den gamla nerlagda utredningen på nytt. Kanske var det José som blev nerslagen och bortförd, då för sju år sedan.

Utredarna hade hela tiden hävdat, att sådana försvinnanden likt José Blairs, oftast var beslut tagna av den försvunne individen själv. Ingen försvinner så spårlöst när det föreligger ett brott, hade kriminalaren kläckt ur sig och gett Mona ett överlägset flin.

Men utredningen borde inte vara preskriberad, tänkte Mona. – Vilka som bodde på kollektivboendet nu, där flickorna med Downs syndrom hade bott, var det nog ingen som kunde svara på, eftersom hon inte ens hade deras namn.

 

***

 

Tusen tankar snurrade i Monas hjärna och hon fäste blicken någonstans ute i periferin. Just då kändes det som om någon ryckt bort underlaget hon stått på. I ett enda ögonblick hade hon slängts in i en virvelstorm av känslor, där det inte fanns fotfäste eller minsta trygghet.

För inte alls längesedan hade Mona svarat ja på Christoffers frieri. – Hur skulle det bli nu då? – Det var lite svårt att backa ur en förestående vigsel. Som redan hade ett bestämt datum. Dessutom gäster som var inbjudna.

Tänk om José levde … Fast vad var det som sa, att han tänkte ta sig till Sverige och undersöka om hon fortfarande väntade på att han skulle dyka upp?

– Detta är ju befängt, sa Mona högt för sig själv, och slängde vykortet ifrån sig på hallbyrån. Måste ju vara någon som njuter av att förstöra för mig …, nu när jag äntligen har tagit tag i livet, för att försök börja leva.

Hon snyftade till, men blev i detsamma arg på sig själv. Hon gick ut i köket, sträckte sig efter hushållsrullen och rev av en bit papper och snöt sig.

– Lipa för att en man …, som kanske frivilligt och utan minsta förklaring, lämnade mig för sju år sedan. Så ansvarslöst och nonchalant, sa hon riktigt argt och knölade ihop snytpapperet och slängde det i skräphinken.  

Efter alla år av saknad och grubbel, hade Mona mött Christoffer. Hon hade blivit rent ut sagt överlycklig av att ha turen att möta en man som förstod. En man som lät henne vara den hon var, och som fattade att hon ville ta det lite lugnt.

Ganska snart efter deras första möte, kände hon stor samhörighet med Chris, och visst hade bekantskapen utvecklats till kärlek. – Men nu dök tvivlen, trots allt, upp.

Visst älskade hon Chris. Eller var det bara något hon försökte intala sig, för att våga lämna allt gammalt bakom sig och göra en nystart? Var han kanske bara ett substitut för José? – Tänk om José levde … Tänk om han var på väg hem, till Sverige. Om han nu, mot förmodan, var i Frankrike, som vykortet signalerade. Men det hade bara stått J. B. som avsändare. Adressen till Mona var textad. Det kunde vara Josés stil, men det kunde även vara någon annans, för han brukade inte texta.

Varför hade han inte skrivit hela namnet, om det var han som sänt kortet? Och varför kunde han inte ha gett en förklaring till sitt mångåriga försvinnande, om han nu var i livet … Frågetecknen radade upp sig.

Kunde det vara någon som skämtade med henne? Men vem i så fall? Inte snällt att göra så. Hon tog upp vykortet igen. Vände och vred på det, som om hon trott, att hon till sist skulle hitta svaren på alla frågor präntade nåonstans bland kortets cypresser och blånande kullar.

Vem kunde ha sänt ett vykort från Frankrike, med Josés initialer? Hon kände ingen som gett sig utomlands på en semestertripp – och som kunde roa sig med att skämta med henne genom att sända ett vykort. Ingen i hennes bekantskapskrets hade J. B. som initialer.

Men så slog det henne, att Henke kanske kunde göra en sådan grej. Han hade blivit ytterst irriterad när hon sa upp bekantskapen med honom. Han påstod att det var för att Mona träffat Chris, som hon bröt med honom. Visserligen var det på det viset, att Mona bröt med Henke när hon träffade Chris. Men orsaken till brytningen var en helt annan. Hon skulle ha gjort slag i saken för längesedan. Det hade bara inte blivit av.

Men när hon mötte Christoffer, skred hon till verket. Hon hade inga varma känslor kvar för Henke. Han hade verkligen varit ett substitut för en saknad livskamrat. Han hade varit svår att leva med, inte ens snäll. Anmärkt på henne, pikat och ironiserat, så fort han fick tillfälle. Han hade smulat sönder det som skulle ha kunnat utvecklas till kärlek. De hade hållit ihop av någon slags slentrian.

Kanske var Henke hämndlysten, och ville ge igen för att han fått korgen. Han brukade resa utomlands ibland. Kanske hade han sänt ett vykort med initialerna J. B.  för att sätta en käpp i hjulet för henne och Chris …

 

***

 

Mona kände sig ställd. Skulle hon bli tvungen att inhibera bröllopet med Christoffer? Åter var hon inkastad i den där ovissheten …, där det bara fanns frågor … frågor utan svar. Den där lömska ovissheten, som fått henne att lägga år efter år bakom sig, utan att våga leva. Plötsligt var hon tillbaka på ruta ett igen. – Vad kände hon för sin före detta man, nu i dagens läge, ifall han levde?

Efter att José försvann utan minsta förklaring, hade Mona fällt floder av tårar och mått outsägligt dåligt i många år. – Och nu när hon äntligen börjat ta sig ur sorgens grådis och få den där förintande känslan av sorg lite på avstånd … Ja, då … Då kanske José Blair levde. Hur skulle hon handskas med denna uppdykande misstanke?

Vem skulle kunna ge henne råd om hur hon borde handskas med denna uppdykande förändring. Tänk om José kanske fanns livs levande i Frankrike? – Eller om han mot all förmodan blev synlig i Sverige efter att hon vigts vid Christoffer?

Men så dök minnet av vad kriminalaren slängt åt henne för sju år sedan: ”Oftast är sådana här försvinnanden planerade, in i minsta detalj, av den som försvinner …” Men hur någon kan lämna en plats utan minsta spår, ville den stöddige kriminalchefen inte ge sig in på att förklara, när Mona ställt hans yttrande på sin spets.

 

***

 

Mona ville helst inte säga något till Chris om det här vykortet. Men någon var hon tvungen att prata med. Någon klok människa som kanske även kunde ge henne ett råd. Hennes egna föräldrar var borta sedan många år. Syskon hade hon inga och vänner … Neeej …! – Mona var lite rädd för att be någon av dem om råd. Det kunde bli riktigt galet.

Hon fick försöka bita ihop om sitt nya problem, som man ju fick lov att säga att detta – med José – hade blivit.

Efter en vecka, när Mona gjort både små och stora missar i jobbet, och kommit osams med chefen. Då började Chris undra vad det var hon gick och grunnade på eftersom hon verkade vara så disträ.

Mona förstod att hon var tvungen att hitta någon som hon vågade prata med. Då dök tanken på prästen i församlingen upp. Om bara några veckor – skulle han viga henne och Christoffer.

Prästen var dessutom Monas konfirmationspräst. Alltså en äldre, klok man, som nästan kändes som en fadersgestalt. Kunde hon kanske fråga honom, vad han tyckte om detta märkliga problem hon hade att brottas med. Fråga rent ut vad han tyckte … om hon borde vänta med bröllopet eller …

Där slutade Mona att tänka, reste sig upp och gick in på sitt kontor.

– Sagt och gjort, sa Mona för sig själv och fick fatt i telefonkatalogen, letade reda på numret till pastors­expeditionen och ringde till prästen.   

Efter samtalet, kände hon sig märkligt lättad. Som om en stor sten lyfts från hennes bröst. Hon hade fått en tid för samtal.

Prästen verkade inte alls som om han tyckt det var något konstigt när hon bad att få ett personligt samtal med honom. Det kanske inte var så märkligt för en präst, att få en sådan förfrågan från en församlingsmedlem. Det fanns kanske människor med andra problem som också behövde få någon att samtala med när frågorna hopade sig, och alla svar var utom räckhåll för det egna förståndet.

 

***

 

Istället för att ta bilen bort till prästgården som låg någon mil utanför staden, pumpade Mona sin gamla Monark. Hon skulle cykla dit ut. Försöka samla tankarna och göra sig lite förberedd på det hon skulle prata med prästen om.

Eftermiddagen var fin och hon cyklade gamla E18. En lugn och trivsam väg, som slingrade sig i kraftiga vindlingar in genom skogsdungar och ut över slättland och gärden, och förbi en lien sjö. Vägen följde nog tidigare rågångar mellan markägare … Eller om det var som folk sa: att vägen var dragen efter en gammal ko-stig. Det spelade ingen roll för Mona. Hon trampade fram på sin Monark och lät vinden fläkta hennes hår.

Hon funderade över vad prästen kunde ha för råd att ge henne. Det var ju han som en gång för längesedan vigde henne och José Blair. Och hon visste …, trodde sig veta, att äktenskapet enligt kyrkoherde Johannes Brandt var ett heligt sakrament. Om han tyckte att det var oetiskt att vigas vid en ny man så där efter sju ensamma år… Hur skulle hon då göra? Mona var skrockfull. Om prästen tyckte att det var oetiskt att gifta om sig, då vågade hon nog inte låta sig vigas vid Christoffer.

Hon bromsade in och hoppade av cykeln. Kände handsvetten krypa fram i handflatorna när hon ställde cykeln ifrån sig.

Innan hon tryckte på ringklockans knapp, torkade hon av händerna på klänningstyget. Hjärtat klappade hårt och hon hörde att steg närmade sig dörren.

 

***

 

Chris hade märkt att Mona inte var lika glad som hon brukade vara. Han hade även noterat att hon gled undan när han nämnde något om det förestående bröllopet. Hade hon ångrat sig? På något vis var han tvungen att ta reda på vad som tryckte henne.

– Hur är det fatt, min älskling, sa han och gick fram och drog in henne i sin famn och kysste henne på kinden.

– Inget särskilt. Jag är bara lite trött.

– Det är möjlig, men lilla vän, jag ser att det är något mer! Har du kanske ångrat dig? Vill du inte gifta dig med mig?

– Jag har inte ångrat mig, men … det har …

– Vad menar du?

– Du vet det där med José som jag berättade om för länge sedan.

– Ja-meen herregud … han har ju varit borta i snart tio år, och det där har vi ju pratat ut om och kommit överens om att lägga bakom oss.

– Joo… men nu har det plötsligt blivit på ett annat vis, snyftade Mona och brast i gråt och klamrade sig fast, vid Christoffer som en drunknande. Han höll hårt om henne. Vaggade henne lite fram och åter tills gråten stillnade.

– Jag har … Jag har pratat med prästen, snyftade Mona, och sedan började hon gråta hejdlöst.

 

***

 

Avsnitt 2

 

Det fanns fler än Mona Blair som grubblade över huruvida det skulle bli något bröllop, eller om det borde ställas in. – Synd bara att dessa två kvinnor inte kände till varandras existens. Det skulle ha gjort det hela enklare.

Celine Andrési, som var neurolog och jobbade på ett stort sjukhus hade problem att brottas med inför sitt tilltänka bröllop. Men hon hade åtminstone stor släkt som hon kunde bolla sitt dilemma med.

Hennes tilltänkte brudgum, Joel Baltzac, hade fått en skallskada för en del år sedan. Den var av lite allvarligare slag, bör tilläggas. Han var alltså fortfarande inte helt återställd. – Men nu var hans tillstånd så pass bra, att han kunde ta tag i livet och leva som vanligt folk. Han hade även hittat den han ville leva med, och de väntade sitt första barn, så livet borde ha känts bra, om inte en del uppdykande fakta, komplicerat framtiden.

Efter det akuta skedet då Joel vistades på kirurgavdelningen för vård av bland annat benbrott, flyttades han så småningom till medicinkliniken. Därifrån slussades han till neurologen, för vidare utredning. På den avdelningen arbetade Celine Andrési.

Joel Baltzac verkade smart, trots sitt handdikapp med smärtor och minnesluckor.

Celine, som var singel efter ett turbulent äktenskap, blev intresserad av den här patienten. Efter något år kände hon sig känslomässigt bunden till denne lite tystlåtne, vänlige, och charmige man. Han hade allt det där som hon saknat hos sitt ex. Dessutom var han snygg och de kunde inveckla sig i långa intressanta diskussioner om själva livet.

Ett förhållande med en patient sågs inte med blida ögon av sjukvårdsledningen. Celine riskerade att mista sin ställning som överläkare om de styrande fick reda på att hon hade en speciell relation till en patient. Därför såg hon till att Joel Baltzac blev utskriven från sjukhuset.

Celine ordnade så han kunde få eftervård hemma hos hennes föräldrar, som hade lantbruk. Där kunde hon övervaka Joels vård och följa hans tillfrisknade. Dessutom behövde föräldrarna en person som kunde hjälpa dem lite med en del lättare sysslor. Detta var perfekt för Joel som behövde träna sina muskler, som varit inaktiva under lång tid.

En helt underbar rehabilitering med frisk luft, gjorde att Joels tillstånd snabbt blev mycket bättre. Framför allt blev han gladare.

 När Celine blev gravid uppstod problem. Hennes föräldrar var kristna, och det var en skam att föda barn utan att vara gift. Celine var lite tveksam till att gifta sig med Joel av vissa uppdykande skäl. Hon misstänkte att han dolde något för henne. Hon ville gärna ha de där skuggorna skingrade innan hon gifte sig. Ett äktenskap var besvärligt att ta sig ur. Katolik som hon var.

Joel hade en gode man, Alberto. Denne skötte hans ekonomi och den invecklade pappersexercisen, som blivit en följd av olyckan, eftersom Joel själv inte kunde klara den saken.

Celine gillade inte den där hjälpredan som Joel hade tilldelats. Han verkade skum på något vis. – Vem som utsett Alberto till gode man, åt Joel, skulle hon gärna ha velat veta. Joel höll tyst och påstod att han själv inte visste vem som sett till att han fått just den personen som sin gode man.

Allt eftersom Joel tillfrisknade – ökade mystiken. Celine misstänkte att Alberto mörkade något även för Joel.

Alberto hade till och med gått så långt att han föreslagit att kanske Celine kunde överta hans arbete, men det hade hon tackat nej till. Hon ämnade inte bli sin blivande makes förmyndare.

 

***

 

En eftermiddag beslöt Mona Blair att ge sig ner till centrum, för att fixa lite detaljer inför bröllopet. Ifall det skulle bli av. Det var ännu inte inställt, men hon hade tusen frågor om hur hon skulle göra. – Ifall José levde … Då kändes det konstigt att gifta sig med en annan man … Men …

Mona hade många funderinger som hon gick och grunnade på. Hon var så inne i sina egna tankar, så hon höll på att krocka med Henke inne på Gallerian.

Han skrattade till:

– Hej på dig, drömmare! skämtade han.

Mona stannade i steget och tittade upp. Förvånad över att möta Henke, som hon inte träffat på länge. Hon lyckades få till ett leende och ett glättigt:

– Heeej! – Jasså du är kvar i stan. Du har alltså inte semester, som de flesta andra?

– Nej, jag har redan haft min ledighet.

– Tråkigt … så fint badväder som det har varit i flera dagar.  Själv tänkte jag koppla av på kaféterian, rabblade Mona: ska du hänga med?

Hon gjord en gest bortåt kaféhörnan.

Henke slängde en blick på armbandsuret, och därefter på Mona:

– Okej, jag kan behöva lite koffeinpåfyllning.

De gjorde sällskap bort till ”Kringlan”.

– Du ser trött ut, Mona! Hur är det?

– Jo, jag är nog det …, trött, menar jag. Det har varit en del kontigheter …

– Välj ut ett bord där du vill sitta, så beställer jag det vi ska ha. Jag tror jag vet vad du föredrar, utöver starkt kaffe, förstås.

– Tack, snälla …

Mona styrde stegen bort mot ett undanskymt bord med spaljerade växter, som gav en hemtrevlig känsla. Nu skulle hon passa på att höra efter med Henke, om han möjligen varit i Frankrike på semester.

Diskret visslande satte Henke ner brickan på bordet med orden:

– Varsågod min sköna. En Napoleon till dig och en Prinsess till mig.

– Tack … Hyggligt av dig!

Det blev ingen lång tystnad förrän Monas fråga kom:

– Hur har du tillbringat din semester då …?

Med intresse inväntade hon Henkes svar, samtidigt som hon satte tårtgaffeln i bakelsens röda glasyr.

– I stugan, svarade han och rev papperet av sockerbitarna och släppte ner en i taget i koppen och fattade skeden och rörde om.

– Inte hela tiden väl …? Du brukar ju resa utomlands …

– Ensam är det inget roligt att resa. Jag köpte mig en ny båt och har tagit det lugnt. Fiskat och haft det riktigt skönt. Varför undrar du?

– Nää, inget särskilt. Jag var bara lite nyfiken.

– Nu vet du! Vad har du själv gjort?

– Njaa … Jag håller på med … Äsch! Nää, det var inget … Jag har bara varit hemma.

– Du var på väg att berätta något förut … Fortsätt, sa Henke och såg på henne.

Lite dumt att saluföra det där med vykortet, tänkte Mona. Det räcker med att jag vet att det kommit ett franskt vykort – och prästen förstås. Han och jag …

– Nej, det var inget. Absolut inget, jag bara tänkte … högt …

– Har du hemligheter för mig, skämtade han och tog en slurk av det svarta kaffet.

Det kändes riktigt skönt att sitta i lugn och ro och småprata om ditt och datt med Henke. Slippa älta det där med bröllopet, vykortet och den eventuellt levande, ex-mannen, José. – Riktigt avkopplande.

 

***

 

Joel Baltzar tog paus från sitt arbete på vinodlingen. Han ställde verktygen ifrån sig vid pumphuset, och tog en cykeltur ner till byn. I kiosken köpte han en glass och valde ut ett vackert vykort. Han slog sig ner vid ett bord på uteserveringen och åt sin ”Lemon ice cream”. När han suttit en stund och filosoferat och njutit av glassen, tog han upp pennan ur jackfickan och skrev en adress på kortet. Han ruskade lite misslynt på sitt mörka hårburr, innan han stoppade pennan tillbaka i jackans innerficka.

Hans minne hade till sist plockat fram adressen dit han ville sända kortet. Men vem sjutton var det han skulle sända hälsningen till?

Adressen räcker inte, det måste ju stå ett namn också, funderade han och tog lite gass på skeden och stoppade i munnen. Han tyckte precis att han alldeles nyss hade haft ett namn på tungan. Men i ett nafs var det borta.

Han var även lite tveksam till vem han skulle sätta som avsändare. Så han skrev bara två bokstäver. J. B. i stället för Joel Baltzar.

När han kom tillbaka till ranchen lade han vykortet på bordet i vardagsrummet, och la sig en stund på soffan. Om han fick ligga och ta igen sig ett tag, så kanske minnet – på mänskan han ville sända vykortet till – dök upp.

 

***

 

Hos Mona Blair rullade allt på i sina vanliga gängor. Det var nog med mer än ett dussin fjärilar i magen som Mona ordnade inför sitt och Christoffers bröllop. Nu visste hon att Henke inte låg bakom vykortet. Men vem var det då? Kunde det möjligen vara … Hon blev arg på sig själv, och försökte jaga bort de där demonerna som viskade i hennes öra, att José fortfarande levde.

Hon berättade för Chris att hon kontaktat prästen, och talade om vad han ansåg. För prästens del var det inga konstigheter att viga dem, även om det senare skulle visa sig att José fanns i livet. Monas förra äktenskap hade annullerats på grund av Josés försvinnande.

Prästen hade ansett, att Mona inte behövde ändra sina planer om vigsel, enbart av en så vag misstanke, som ett vykort, med endast två bokstäver som avsändare.

 

***

 

När orgeln brusade igång och inmarschens toner fyllde kyrkan, och Mona började gå vid sidan av Christoffer uppför altargången för att vigas och bli fru Mogård, slogs hon av en tanke: ”Tänk om José sitter bland publiken!” Hon kramade brudbukettens stjälkar så hårt att hon tyckte att rosorna skrek.

Det kändes som om golvet började gunga under fötterna. Hon försökte kika på dem som satt i bänkarna. Visst såg väl de flesta ut att likna José. Nästan alla karlar, hade mörka kalufser, precis som han.

I den stunden skulle Mona ha behövt sticka sin hand i Christoffers trygga näve …, men det kunde hon ju inte ge sig till att göra. Hon kände sig riktigt yr. Tänk om hon svimmade där framme vid koret … Det var en tanke hon inte borde ha släppt fram, för ju mer hon oroade sig, desto värre blev yrseln. Hon tyckte att Chris slängde små sidoblickar åt hennes håll. Märkte han att hon mådde dåligt?

Men så fick hon kraft från något håll … hon visste inte varifrån: ”Jag skiter väl i om du José sitter på första parkett för att åse när jag blir Christoffers brud. Det är den mannen jag älskar nu. Du har förbrukat rätten till mig, José!”, tänkte Mona så hett, att hon nästan befarade att hela kyrkan kunde höra hennes tankar.

 

***

 

Mona drog en lättnadens suck när vigseln och middagsbjudningen var över, och de kunde lämna bröllopsgästerna och fara hem till sitt eget. Ingen José hade dykt upp och förstört den lyckliga dagen. 

Det där med vykortet skulle hon försöka glömma. Fortast möjligt skulle hon se till att det hamnade i soporna. Hon var lycklig nu, och det hoppades hon att vykortets avsändare också var, vem det nu än var. Det var inte hennes bekymmer längre.

Man kan inte ha ett ben i det förflutna och ett i nuet, hade hon försökt intala sig under sina stunder av meditation.

Nu skulle hon lägga allt gammalt bakom sig och försöka satsa på nuet och framtiden.

 

***

 

När Celine Andrési kom hem från jobbet, och såg kortet på bordet, tog hon upp det. Vände och vred på kortet och tittade på Joel som låg på soffan och blundade.

– Känner du folk i Sverige, Joel?

– Jaaa…, jag tror det. Helt säker är jag inte. Men adressen är jag hundra på att jag känner igen. Den bara dök upp.

– Du kan inte bara skriva adressen, du måste även skriva vem som ska ha kortet.

– Det vet jag väl, men jag kommer inte på vad personen som bor på adressen heter.

– Varför skriver du inte ut hela ditt namn? Det räcker inte med initialerna, förstår du väl.

– Jag är inte säker på namnet.

– Nu är du väl dum! – Det vet du väl … Visst vet du vad du heter!

– Jag är inte säker på att min gode-man har rätt i det han påstår, att jag heter.

Celine höjde på ögonbrynen och suckade … nu blir du så där introvert och omöjlig igen.

– Gräla inte på mig, sa Joel, men när han sa det, så log han och sträckte ut en hand och drog ner Celine till sig där han låg på divanen.

Celine skrattade till och kröp ihop intill honom. Hon hade så många frågor som hon ville ställa. Men Joel brukade alltid glida undan så fort hon började ställa alltför närgångna frågor.

– Du har lyckats få otroligt mycket tillbaka av ditt minne. Bara för några månader sedan kunde du inte komma ihåg något av tiden som låg före olyckan. Om du håller på så här, kanske jag snart får veta vem du var innan jag träffade dig. Du kanske var en stor skurk … nä …, förlåt jag bara skämtar.

Så kysste hon honom – riktigt eldigt.

Joel suckade av välbehag och drog henne hårdare intill sig.

– Mitt förbättrade minne började faktiskt dyka upp när jag kom hit till dina föräldrar. Det är som om jag kommer ihåg en ny sak varje gång jag strosar runt på vinfälten och hjälper din far att ta hand och vinplantorna. Jag måste ha sysslat med något sådant tidigare. För din far behöver inte lära mig hur man ska göra med sådana växter, som druvor. Det är som om det finns lagrat någonstans i min trasiga hjärna.

– Ja-men … hör-du-du. Jag brukar ju fråga dig vad du har för konstiga drömmar. Du pratar ju gallimatias ibland. Eller om det är ett helt annat språk. Jag förstår ingenting. Det låter faktiskt som något av de där nordiska språken, svenska eller norska.

Joel skrattade till och kysste Celine ännu lite eldigare.

– Je t´aime, sa han och stack in handen under hennes jumper och knäppte upp behån och smekte hennes ena bröst.

Strax därpå drog han av sig sin egen skjorta, och Celine fumlade med att få av sig jumpern.

 

***

 

Mona trodde knappt sina ögon när hon fick se ett nytt vykort, med en vy från franska blånande vinodlingshöjder, ligga på hallgolvet när hon kom hem från jobbet. Hon hade haft lust att riva kortet i två delar utan att titta på det, men hon tog upp det.

– Va, farao handlar det här om?

Hon vände på kortet och läste adressen, som givetvis var rätt men så kom hon till avsändaren: José Blair!

Vad handlar detta om? funderade hon och slog sig ner på pallen precis som hon gjort när hon fick det första kortet, med initialerna J. B. – Nu fanns det en text inom parentes: ”Jag vill prata med dig. Kan du tänka dig att ge mig ditt telefonnummer. Här är min adress.” Och så stod det en adress till en person som bodde i Provence. Men brevet skulle inte sändas till någon José Blair, utan till en person med namnet Joel Baltzac.

– Det måste vara någon som driver med mig, sa Mona argt och slängde vykortet på byrån och tog av sig kappan och gick ut i köket för att sätta igång kaffebryggaren.

José hade visserligen arbetat på en vinodling i Provence. Det var där de hade träffats och blivit blixtförälskade. Kunde det vara någon bekant till José som ville ta kontakt med José. Men varför skriva José som avsändare … om det var en Joel som ville ha uppgifterna om hennes telefonnummer?

– Nä … Det där får jag koppla bort!

 

***

 

Det var Celines lediga dag, och hon hade dukat upp frukost ute på altanen, där östersolen flödade. Humlor och bin surrade om varandra blad de doftande rosorna. Joel kom och slog sig ner. Han såg tröttare ut än vanligt.

– Har du sovit dåligt?

– Inte sämre än vanligt, hur så?

– Du har yrat och snackat i sömnen om någon som tydligen heter Pontus.

– Pontus …, ja-haaa… – Det är ju min son.

– Din vad-för-något-sa-duuu…

– Pojken min heter så, sa Joel och sträckte sig efter en rostad brödskiva, som om det där att han hade en son var något självklart.

– Det har du aldrig sagt något om.

Då ryckte han till och såg sig fåraktigt om, som om han just då vaknat på riktigt.

– Nej, du har så rätt i det. Jag hade inte själv någon aning om det förrän du sa hans namn. Men jag lär ska ha en dotter också. Hon heter Maria, om jag inte missminner mig.

– Nuu …, nu måste vi ta tag i det här på allvar. Jag känner en läkarkollega som kan ge hypnos. Kan du tänka dig att låta honom hypnotisera dig, så vi får reda på vad allt det här handlar om? Eller har du bara fejkat ditt förlorade minne?

Celine såg på Joel med stadig blick och knackade i bordet med baksidan av osthyveln.

– Nej, neeej … jag har inte försökt lura dig.

– Ja-meen … var har du dina barn, då? Om du vet vad de heter måste du väl veta var det bor.

– Nej, jag vet inte det. Det är dagens sanning. Detta kom lika överraskande för mig, som för dig.

 

***

 

Efter åtskilliga besök hos hypnotisören, lyckades Joel komma fram till att hans barn fanns i Sverige. Hos en kvinna som hette Mona. Detta förde med sig att Celine ville att de skulle ta kontakt med hans fru eller om det var ex.-fru. Hon ville inte vigas vid Joel förrän hon visste bakgrunden till varför han befann sig i Frankrike.

 

***

 

Eftersom Alberto hade delat en pava årgångsvin med sin chaufförskollega, var han lindrigt nykter när han startade lastbilen för att lämna den svenska staden för att återvända till Frankrike. Det var Alberto som satt bakom ratten när olyckan hände, då för sju år sedan när José blev påkörd.

Olyckan var ett ögonblicks verk, som olyckor ofta brukar vara. Båda chaufförerna lämnade bilen för att se hur det hade gått med personen som låg, till synes livlös, på gatan.

När de observerat att José var vid liv och dessutom talade franska, tog de för givet att han var en fransk turist, som bara vistades på semester i Sverige. De såg sitt tillfälle att slippa blanda in svensk polis, om de tog honom med sig till Frankrike.

Men Josés minne var och förblev borta, och det blev ett finessrikt arbete att få den skadade personen inskriven som fransk medborgare enär han inte kunde minnas sitt eget namn. Men med hjälp av den undre världen lyckades Alberto fixa ett nytt namn, så José kunde visa papper på vem han var.

Joel Baltzac lät både franskt och rejält.

Alberto drog säkerligen mer än en lättnadens suck när Joel blev intresserad av överläkaren Celine, som utan att blinka verkade ta över en hel del av ansvaret för Joel.

Om polisen lyssnat till flickorna med Downs syndrom, kunde den här tragiska historien fått ett helt annat slut. Men nu blev i stället Alberto gode-man för José …, och det blev dennes uppgift att se till att José fick både ett namn och ett drägligt liv, trots sitt förlorade minne och brutna bendelar.

 

© Ingbritt Wik