DEL 1

9000 tecken  --- Hela: 18 000 tecken

Ingress:

Moa är ägare till ett gammalt hus på en stor - kanske till och med för stor - tomt. Dessutom är hon matte till några siameskatter. Dessa katter är speciella på både det ena och det andra sättet. Så här lätt kan de busa runt och ge Moa stoff till en helt ny story att skriva om; ...

***

– Nu du, morsan! – Nu har jag något som jag kan berätta för dig, jamade Amigo och fäste sin blåa blick på Sessan.

– Visst, snacka på du! Jag är idel öra, även om jag råkar tugga lite på några torrgodisar.

– Jag har varit över till den andra sidan, jamade han gällt och hans morrhår spretade rakt ut på sidorna, så han liknade mest av allt en gammal disktvaga, och hans uppsyn för övrigt påminde närmast om någon som alldeles nyss mött greve Dracula, i egen hög person.

– Visst, visst, jag tror dig, sa Sessan. Det förvånar mig absolut inte, så våghalsig som du alltid har varit. Men du kom i alla fall tillbaka hit, det var snällt av dig, sa Sessan och log så en torrfoderkula ramlade ut ur munnen och tillbaka ner i skålen.

– Ja, det är väl klart att jag kom tillbaka, för jag ville ju tillbaka till dig, så klart. På andra sidan fick jag se en människa och en främmande katt... – Där på den andra sidan alltså, förtydligade han och sköt rygg som om han blev rädd vid blotta minnet av de där gestalterna som han hunnit få syn på.

– Bra! sa Sessan och slutade tugga för en stund.

Hon ruskade lite på huvudet och forsatte på sin mening:

– Då vet vi ju alltså var vi har våra fränder.

Sessan fick en liten tår i ögat, som hon snabbt fick bort genom att göra en ny sådan där praktfull huvudskakning.

– Fast nu vill jag nog höra hur det såg ut där ... , fortsatte hon. Du måste berätta om allt du såg, sa hon forskande och  blev för ett kort ögonblick nästan vindögd, som om hon försökte titta både upp i himlen och på sin son Amigo, samtidigt.

– Jaaa... jag var ju inte där så länge, så jag hann ju inte se så mycket av härligheten, eller hur jag ska uttrycka mig. Det allra första jag lade märke till var en stor, praktfull rosenbuske. Den var full med gula utslagna rosor. Det doftade nästan bedövande gott. Gula rosor!

Amigo slickade sig om nosen, som om det möjligen kunde finnas rester av doften kvar på den.

– Jahaa, sa Sessan lite förvånat, så de har alltså rosor! Det var som själva den ... Vad mera växte det på den andra sidan, då …?

– För dig, morsan, som aldrig har varit där, på den andra sidan, är det ju lite svårt att förklara hur växterna såg ut, men jag kan namnen på en del, så jag kan tala om att det växte något som kallas tall, så en annan barrväxt mer av typen buske, stor som attan ... det var nog en enbuske har jag för mig. Även tujor och cypresser växte där, lite hur som helst, men det var något annat skimrande i vitt som växte liksom ända upp i himlen, tyckte jag. Underbart tjusigt var det, måste jag säga. Dessutom tror jag det var näckrosor som växte på torra land ... Alltså utan vatten, för vattnet var borta. Det var en helt uttorkad stor sjö-grop, kan man kalla det. Fisken var också borta, lite konstigt kanske ...

– Märkligt, sa Sessan och slutade tugga. Kanske man inte behöver ha vare sig vatten eller näring där, på "den andra sidan", då..., mumlade Sessan och såg upp mot himlen, genom köksaltandörrens springa, för den dörren stod nästan alltid på glänt i sommarvärmen.

– Kan tänkas – kan tänkas ..., svarade Amigo och sparkade lite tufft till en torrfoderkula med ena bakfoten, så den for in under bordet. – Så fäste han sin blick på Sessan och frågade:

– Skulle du gärna vilja komma till andra sidan, morsan?

– Nja... ej... Jag vet inte. Det kan jag inte svara på så här på rak framtass. Jag har ju det relativt bra här, och det var väl väldigt tyst där, va?

    – TYST...?  Sa du tyst? undrade Amigo. Näädu... Där var det toner. – Toner så höga så en döv hade kunnat höra, kan jag tala om. Det var både rock och pop – allra minst. En massa bländvita lakan hängde på en uppspänd torkvinda, det hann jag också se.

– Oh, Jisses då! Det var väl spökenas nytvättade lakan, förstås. Jaha, de hinner gott och väl torka till kvällen, så varmt som det är idag. – Kan man tänka sig ... Att de inte använder engångslakan på ett sådant där ställe, resonerade Sessan högt och såg förvånat på Amigo som bara nickade i ett slags medhåll.

– Men du förstår, morsan; Jag höll nästan på att bli kvar där?

– VAR? I Paradiset, menar du? fyllde Sessan i.

– Javisst, var annars – trodde du? Du förstår – grinden var trasig, den hängde bara på ett enda gångjärn!

– Jahaa... Ja, du menar väl Pärleporten, antar jag. Jasså var den trasig, det var konstigt – mycket märkligt, det må jag säga, hummade Sessan mellan tänderna och slutade tugga.

– Ja, just det, Pärleporten, menar jag givetvis, fast jag har aldrig hört något namn på den där öppningen mellan världarna någon gång tidigare ... För du har ju inte velat prata så mycket om den andra sidan med mig, anmärkte Amigo och blängde lite surt på Sessan. Fast Pärleporten låter fint och belevat, så låt gå för det!

– Nej, jag har väl inte gjort det, kanske, svarade Sessan och dröjde lite på varje stavelse i orden. Det är ju inte meningen att vi ska vara på den andra sidan än på länge ... vet du väl? – Det har jag i alla fall talat om för dig – var eviga gång – när du har varit på alltför höga höjder... avslutade hon och såg forskande på Amigo.

– Ja, däää ja... , snäste Amigo, men vad i Himmelens höjd har mina himmelska höjder med den "andra sidan" att göra? nästan morrade han irriterat, för han gillade inte att Sessan försökte byta samtalsämne nu när han för en gångs skull hade något alldeles nytt och häftigt att berätta för sin världsvana holländska mamma.

Då såg Sessan förebrående på Amigo och skakade mycket oroväckande på huvudet och tänkte: Den pojken kommer inte ihåg mycket från en dag till en annan. Det var ju så sent som igår som han gick ut på plåttaket över altanen. Det blev KATT på HETT plåttak, hade Moa sagt (solen gassade ju på plåten) och hon, Moa alltså, hade hastigt slängt sig ner raklång på mage och kravlat ut på den heta plåten – och lyckligtvis fick hon tag i hans långa rumpa och hivade honom till sig på några röda sekunder. Annars hade han ju utan större betänkligheter kastat sig ut i "evighetens tomrum". (Som hon brukade kalla "den andra sidan" – eftersom hon ännu  inte hade hört talas om att någon varit där.)

– Ska du inte fråga mig om något mer? undrade Amigo och satte sig på rumpan och såg både hemlighetsfull och fjärrskådande ut.

– Vad hade du gjort för sattyg – Jag menar ... eftersom du kom ... över på den andra sidan? frågade Sessan.

– Nää, vaddå? Jag hade väl inget gjort ... nä ... rackartyg ...? inte jag, inte, svarade Amigo och såg oskyldig ut och slickade lite förläget på en framtass.

– Nej, det är klart, jordelivets minnen fick du väl inte ta med dig in i Härligheten – förstår jag, hummade Sessan och svalde en torris nästan otuggad. – Det sägs ju att på den andra sidan är svårigheterna som vi hade på den här sidan – helt glömda. Det kan ju i och för sig vara bra, sa Sessan snusförnuftigt och skådade på sin son.

Hon började predika för Amigo om alla faror som lurade på små kattpojkar – såsom: höga höjder och platt fall, vatten och drunkningsolyckor. Eld och svavel samt förgiftade råttor och allt annat som hon kunde komma på som kunde vara farligt.

– Men hörröö, morsan! gapade Amigo till, helt plötsligt, och alldeles för högt dessutom och hoppade upp på en köksstol där han ställde sig nästan på tå i sin iver att berätta; det måste ha funnits vatten där i alla fall …, för det var ju en karl som höll på att blaska vatten på en bil... det kommer jag ihåg nu när jag tänker efter.

– Nä, nu får du gee dig!!! Säg inte att du driver med mig! sa Sessan i en ton som låg närmast falsett, för då ska jag klösa dig! Det ska du få känna på, hotade hon.

– LUGN, lugn ...! COOLA ner vettja ...! Det är ingen ko på isen än! – Inte driver jag med dig, mamma! Det fattar du väl att jag inte skulle vare sig våga eller vilja?

Så lade han huvudet på sned och såg på Sessan lite under lugg och tillade:

– Vad är det för dumheter du får för dig, morsan? – Från det ena till det andra, fortsatte han, så kan jag berätta för dig att en likadan telefon som Moa har, satt Mannens fjälla och pratade i under tiden som han tvättade bilen. Jag tror att det var hans fjälla i alla fall, för hon pussade på honom emellanåt.

– Fjälla...? Puh! Fjälla åt vem? Var det Guds Egen fjälla som du såg, nu också? Kanske ...? Kanhända ..., hånade Sessan.

– Om det var Gud som tvättade bilen ..., började Amigo ... Ja, då var det med all sannolikhet hans fjälla som satt och babblade i den där telefonen, annars skulle hon väl inte ha pussat honom, va? Eller kan man pussa på vem man vill?

Nu såg Amigo lite tveksam ut. Lite lessen också, över att Sessan hade blivit så tvärt sur och till råga på allt hånat honom, det hade hon aldrig någonsin gjort tidigare. – Så tillade han:

***

Del 2

– Kan du tänka dig, morsan att Moa svär över den där Pärleporten i bland? Jag är däremot jätteglad över att den finns. Vad vore livet utan Pärleporten? sa han mest för sig själv och slog lite misslynt med svansen.

– Vad säger Moa då? undrade Sessan, när hon svär över Pärleporten, menar jag, förtydligade hon och såg lite tvehågsen ut.

– Hon säger de hemskaste saker, som ... Som du säger att jag inte får säga – som: ... Satan, Hell, Skit, Fan och så hans farmor eller om det var mormor hon sa sist … Men sånt där får man kanske säga, men hon säger förbann... också, och det får man absolut inte säga, va?

– Jasså, jahaaaa, suckade Sessan. Men varför skulle Moa svära och domdera över PÄRLEPORTEN? Det är väl inte så hon ser på den? Inte vad jag har hört eller uppfattat i varje fall.

– Nä ... Men … Det är väl inte så konstigt att du inget har hört om det, du är ju inne jämt. Gå ut så ska du få höra!

– UT ... , sa Sessan dumt och gav Amigo en brännande blick.

– Ja, det är väl klart att hon svär över Pärleporten när hon är ute. Det finns väl ingen anledning att svära över den inomhus, heller? svarade Amigo med självklarhet i stämman och såg med överseende blick på sin mor.

Sessan skakade ännu en gång på huvudet och undrade varför Moa inte svor över porten mer än när hon var ute och sa för sig själv:

– Kanske Moa känner sig närmare himlen när hon är ute, och det har hon väl i viss mån rätt i.

Amigo såg forskande på Sessan där hon satt och pratade för sig själv och upplyste henne om att Moa aldrig gick genom Pärleporten när hon var inne. Dessutom så poängterade han, att Sessan alldeles säkert kunde höra ända in när Moa nästa gång var på väg in genom Pärleporten. För det var ett väldigt plingande och rasslande varje gång hon försökte öppna den, förklarade han.

– Jaha, det skramlar, sa Sessan och sträckte på sig. Det är kanske Sankte Per som skramlar med sin nyckelknippa, föreslog hon hjälpsamt och svalde så det uppstod ett nästan hickande läte.

– Ja inte vet jag vem det är – men om det är han – Per, som du sa, så sitter han ju uppe på halva Pärleporten och skramlar i takt med portens rörelser.

– Mycket märkligt, på min ära, sa Sessan och lade huvudet på sned. Har du sett den där porten själv, menar du ... eftersom du kan veta att han sitter där? Han, den där Per alltså, undrade Sessan och höll andan medan hon väntade på sonens svar.

– Så - klart jag har! Tror du att jag är blind?

– Nä, nä... inte tror jag väl det, men ...

Nu vågade inte Sessan göra narr av sonen, för nu började hon tro att det var sant det han berättade. Eller att orsaken kanske var att han hade fått för mycket sol på hjässan. Det var ju över trettio grader om dagarna, ibland närmare fyrtio. Solen lyste ju från molnfri himmel och han hade ju ingen mössa ... stackar´n.

Nu skakade inte Sessan bara på huvudet, nej nu kände hon hur hela hennes lilla kropp genomfors av små skakningar, och hon började känna ett lätt illamående och en stor matthet som spred sig nedåt alla fyra benen. – Var det så illa med hennes son, så han stundvis var på väg bort från henne? Var han kanske nästan död ibland? "Gode Gud!" sa hon högt och skar tänder lite lätt.

– Vad är det med dig, morsan? – Mår du inte bra? Du ser ut som om du håller på att svimma! Eller är det bara det att du inte tror på vad jag berättar? frågade Amigo och petade lite försiktigt på Sessan med höger framtass. – Gå ut i morgon, så får du ju se själv ...! beordrade han och puttade henne i sidan ännu en gång, fast lite hårdare den här gången.

– Nä, det skulle väl aldrig falla mig in, svarade Sessan hastigt och vätte läpparna med tungan och såg med frånvarande blick ut genom dörrspringan igen. Så tillade hon:

– Hur kan allt detta hänga samman? VAD i all världen har grabben sett?

Den frågan ställde hon rakt ut genom dörrspringan – till själva universum. Hon plirade upp mot himlen som om hon väntade sig att svaret skulle komma därifrån – istället för att invänta svar från sonen som just i den stunden drog in luft för att svara.

– Men snälla du, morsan! – GEE Dig! Nu är det min tur att ta ton, sa Amigo och blev rasande. Varför ska du sitta inne och häcka och gå miste om sommaren? Sitta inne och grunna på det där... när du lättast kan få reda på det genom att sätta dig ute vid västerväggen och sola och bara hålla gluggarna en aning öppna.

– Tänk så snacksalig du är!!! – Amigo min son! vrålade Sessan och visade tänderna. Du tror visst att det är rena autostradan till den där Pärleporten ... Så enkelt är det nog inte att få reda på det som inte ens står skrivet i Den Heliga SKRIFTEN ... Pojkvasker! fräste hon.

– Autostrada ...? upprepade Amigo. – Det har jag sannerligen aldrig påstått. Det är ett helvete att komma dit, det har Moa sagt själv och då är det nog sant, så det så! – Brännässlor och all världens höga växter och skit, säger hon att det är på vägen dit.

– Brännässlor och skit..., härmade Sessan. – Ja, då går hon sannerligen på den smala vägen och inte på den breda, hånade Sessan som bläddrat lite i Moas bibel och trodde sig förstå vad Amigo ville antyda.

– Ja, visst. Det har du väl sett i alla fall? Någon gång har du väl varit ute?

Nu blev Sessan rasande, för så bokstavligt fick man väl inte ta det Himmelska budskapet som vad Amgo gjorde, menade hon.

– Jamen ... Inte får du mig att tro att det växer brännässlor i Paradiset, nej, du ... unge man, protesterade Sessan högljutt, Det går jag inte på.

– NÄ ... Det har jag inte sagt heller, för nässlorna växer ju på den här sidan.

Nu höll det på att bli slagsmål mellan mor och son, för nu trodde Sessan återigen att sonen drev med henne. De skrek åt varandra och hötte med tassarna i luften som skuggboxning.

Amigo beordrade Sessan att gå ut nästa morgon och sätta sig på västra sidan om huset. Då skulle det inte dröja länge, menade han, förrän Moa skulle komma med en tom skottkärra, pulsande genom meterhögt gräs och brännässlor och all sköns skit... för att till sist lyfta hela Pärleporten åt sidan och passera in... Och om Sessan var lika kvick som vad han hade varit alldeles nyss, så kunde hon även hon få skåda in på Paradiset med egna blå ögon.

Efter att Amigo svurit och morrat – spottat och fräst ut de sista orden, hoppade han ner från köksstolen och drack lite vatten och skyndade sig sedan att försvinna ut ur köket, med gråten i halsen av besvikelse och över sin mors tillrättavisningar.

I samma sekund slog "klarhetens ljusstarka blixt" ner i Sessans hjärnceller och hon nästan kved:

– Neeej .... DRAaaa ... Det är ju den trasiga trädgårdsgrinden i vår kattrastgård som pojken menar – och den andra sidan är givetvis: HELA DEN STORA RESTERANDE DELEN av Moas tomt – utanför rastgården.

Sessan lät tankarna gå vidare: Givetvis är det grannens tomt han menar när han pratar om den där mannen som han sett stå och tvätta en bil, medan fästmön – som han trodde det var – satt och pratade i en telefon. Det hade hon ju Sessan själv sett genom köksfönstret för några timmar sedan.(Detta gick hastigt upp för henne som en uppenbarelse.)  Visst var det väl så ...? Och – Det var ju givetvis Moas vita lakan som han sett hänga på tork. För Sessan hade ju sett när Moa hängde ut dem på förmiddagen. Allt det här visste Sessan. – Så var det den där rosenbusken...? Jo, men den står ju alldeles utanför PÄRLE-port-GRINDEN, drog hon sig till minnes, närmare bestämt vid tvättstugan och barrträden ... de står där emellan. Ja helt klart hängde det samman på det viset. Den uttorkade sjön... Jo, nog visste Sessan vilken grop som Amigo hade menat och var den stora gropen fanns någonstans. Allt stämde ju ... Hon drog in luft och jamade ynkligt:

– Det var ju detta som pojken språkade med mig om. Ja, kära någon då ..., ojade hon sig. Det var ju jag själv som hela tiden lade fel ord i munnen på honom när han försökte berätta om sin vistelse ute på FEL sida av rastgårdsstängslet. Han sa ju rätt från början, och försökte ju förklara så gott han kunde, men ... Han är ju inte så gammal heller. Vid nio månaders ålder, visste ju inte jag heller så mycket om andra ställen än där jag, just då för stunden, befann mig. Det var ju dessutom jag som hela tiden propsade på att det var en HELT ANNAN SIDA han talade om.

Nu snyftade "Me myself and I Zazza", som hennes riktiga namn var. Nu skulle hon raskt springa ikapp sin lille, duktige pojke, och ge honom beröm och be om ursäkt och ge honom hela förklaringen till att hon hamnade Helt På GALEN SIDA. " MÅ GUD BEVARA MIG!", bad hon med darr på rösten och skyndade på stegen.

Amigo hade ju nästan varit ute i "Stora Vida Världen" började hon förstå! Där hade han verkligen kunnat möta sitt öde och han hade raskt kunnat komma till en helt annan Pärleport än den där trasiga rastgårdsgrinden ... och till en helt annan sida, än den han pratade om – närmare bestämt till: den sidan som hon, Sessan, syftat på. Lilla bräckliga Sessan rös vid denna hemska tanke. Nu gällde det att lugna grabben, trösta och lägga allt tillrätta. – Inte minst; be om att få Amigos förlåtelse.

© Ingbritt Wik