Cyberdrama och andra eländen

 

Lilli-Anne knölade ihop några fullskrivna A4 ark, som hon nyss matat ut ur skrivaren och slängde dem först i papperskorgen, men tog upp dem igen och sa:

– Det är onödigt att Roine ser vad det står.

Hon blev mer och mer missbelåten med sitt författande och även med sitt liv. Roine höll på att glida ifrån henne – på samma gång som han höll henne som i ett skruvstäd, tyckte hon. En egendomlig kombination kan det tyckas.

Alltsammans var så konstigt, för de hade många gånger pratat om, att när barnen hade flyttat hemifrån, skulle de försöka förverkliga en del drömmar. Sådana drömmar som de inte fått tillfälle att ägna tid till, när barnen var små och det var stressigt med både förvärvsarbete och hem samtidigt.

Nu tyckte hon att det verkade som om Roine endera glömt bort deras överenskommelse eller ändrat åsikt. Kanske struntade han helt enkelt i det som de hade kommit överens om. För nu verkade han inte alls nöjd med att hon hade börjat skriva, som han tidigare varit så införstådd med, att hon tänkte göra så fort hon nådde pensionen. Att få bli författare, hade varit hennes dröm under ett helt liv. Att till sist få bli någonting – innan hon kolade … Lite barnsligt kanske, men så hade hon upplevt det.

Roine pikade henne ofta för att hon satt för länge vid datorn om kvällarna och hon tyckte sig kunna se ett visst mönster av hämnd i hans beteende. Det verkade som om han straffade henne, för att hon blev sen om kvällarna. Satt hon många kvällar vid datorn, så gäldade han hennes alltför sena sänggående med att utöva sängkam­marskyla mot henne under lika många kvällar som hon blivit sittande uppe och häcka framför datorn. De var ju vuxna människor båda två och då skulle de väl kunna tala ut med varandra – om det var något som den andre inte var nöjd med. Annars kunde man ju inte ändra sig till det bättre, ansåg Lilli-Anne.

Många gånger hade hon frågat Roine, om han var irriterad eller arg på henne, för att hon satt så mycket vid datorn, eftersom han så ofta pikade henne för det. Det svar hon fick sådana gånger var:

– Lilla gumman, förstår du dig inte alls på skoj nu för tiden? Det är klart att jag måste få retas lite med dig, när det faktiskt ser ut som om hela ditt liv är inrutat efter den där cybermaskinen.

 

***

 

Roine hade länge misstänkt att Lilli-Anne, hans fru, fått ögonen på en annan man. En som hon visserligen inte träffade i verkligheten ... Inte än i alla fall, tänkte han och drog en djup suck och ändrade ställning i sin kontorsstol.

Den där mannen fanns där ute i cyberrymden – ogripbar – helt onåbar på något sätt. Skyddad av själva cyberspace … Visst var det så? – Han stödde armbågarna mot skrivbordsskivan, och lutade ner huvudet i händerna. – Han var less på den där författarsajten där som Lilli-Anne blivit medlem.

Roine kunde inte förlika sig med tanken på, att den där mannen ute i en ogripbar rymd, skulle läsa hans frus texter, dem som hon lade ut på en sajt för att få granskade. Att en sådan där förståsigpåare – som en annan skribent – skulle sitta och kommentera dem, gillade inte Roine. Dessutom var denne skrivkunnige gestalten en man. Fina kommentarer var det dessutom som Lilli-Anne fick. Man kan inte kalla det för kritikerris, för det var ros rakt igenom alla texter, hela tiden. Det hade Roine sett och noterat. Han hade läst på datorn över axeln på Lilli-Anne. Att den här killen var slängd i språket, det såg han. Roine blev nästan stolt över sin fru när han läste, hennes inlagda texter och den här mannens och andra mäns, omdömen om hans frus noveller. Fast nog försökte de ställa sig in hos Lilli-Anne genom sitt smicker? Det begrep han nog. – Frågan var bara hur lätt hade Lilli-Anne för att falla för sockrade klyschor? Alla behövde få höra att de var bra … Han visste med sig, att han själv var lätt att kollra bort genom beröm. 

Så var det en sak till. Han hade svårt att ge Lilli-Anne beröm, fast han såg att hon gjorde sig förtjänt av uppskattning. Frun var ju vassare i språket, än vad Roine hade haft en aning om, men … Ja, att berömma sin fru, var nästan som att sänka sig själv några grader, tyckte han. Var man karl så skulle man vara lite kärv … Men där skulle han nog bli tvungen att tänka om … kanske.

Visst var det väl bra att Lilli-Anne fått ett brinnande intresse för att skriva, nu när barnen var utflugna och hade sitt. Roine skulle också förverkliga sina drömmar, bara tid till det gavs. Fast än så länge hade han fullt upp på firman som dess chef. Övertid blev det en hel del av. Han hade till och med blivit tvungen att jobba under en del helger för att hålla allt flytande, så bolaget inte gick med förlust.

Roine och Lilli-Anne hade glidit ifrån varandra, utan att han märkt det. Hur hade det gått till? Nu var det nog hög tid att han började fundera över vad han skulle kunna göra åt den saken.

De hade nästan blivit ovänner, den där kvällen som han förebrått henne för att hon ägnade sig så mycket åt datorn. Roine erkände för sig själv att han nog hade varit lite dum emot sin fru, när han undrat om hon trodde att det var datorn hon var gift med, eftersom hon satt långt inpå nätterna och hängde framför den.

På senaste tiden hade hon ju faktiskt slutat att sitta uppe så där länge, erinrade han sig, men inte hade de kommit varandra närmare för det. Var hon kär i den där cyberkillen i alla fall? Sin egen karl verkade hon inte bry sig så värst mycket om, tyckte han.

Det fanns en inre osäkerhet bakom Roines tuffa yta ... Där satt den där lille skolgrabben, som nyss fått en rungande örfil av sin fröken i andra klassen i småskolan. – Skulle aldrig de där löjliga minnena försvinna? Han räknade efter hur måna år sedan det var som det hände. Roines minnesbilder var inte alls likt de där trollen som sprack och försvann, när de fördes upp till ytan och mötte dagsljuset. Hur ofta – undrade han – förde inte han upp dessa minnen till ytan för påseende? De där förtretliga minnena försvann inte hur han än försökte förtränga dem.

För att inte tala om militärtjänsten … Hur hunsad hade han inte blivit där, av alla de där höga herrarna. – Han hade lovat sig själv att ta revansch, när han väl var klar där och kunde lämna det militära bakom sig en tid.

Hade han aldrig tagit revansch? frågade han sig i tankarna, nu när han satt i lugn och ro på kontoret och gick igenom sitt liv.

Jo, han hade kämpat, det hade han verkligen gjort. Han hade åstadkommit en hel del sedan dess. Han hade blivit välutbildad. Precis som han hade föresatt sig att han skulle bli. Han var skicklig på många områden. Det visste han. Bra betyg och fina rekommendationer hade han alltid fått, både i skolor och på praktikplatser. Han borde känna sig nöjd med sig själv. – Vad var det som fattades? undrade han. Varför var han inte säkrare på sig själv än vad han var?

Roine hade stort kunnande på många olika områden, men nej ... Osäkerheten den dök upp inom vissa områden, i alla fall. Den fanns där trots allt. Han grubblade rätt ofta över vad han skulle kunna göra åt det. Nu låg inte tiden framför honom längre. Skulle han aldrig bli så där trygg och säker som han alltid trott, att man skulle bli med stigande ålder? Den där lite blyge, osäkre pojken fanns intakt i hans själ, det var bara höljet som åldrades och det gjorde det fort, tyckte han.

När han var yngre, hade han alltid tyckt att de äldre sett så trygga och säkra ut, som om de fått svar på alla livets frågor och gåtor. Var han undantaget … Det där undantaget som bekräftade regeln? Skulle han bara bli äldre, utan att något av denna trygghet infann sig hos honom? Han hade litat på att säkerheten skulle komma när han blev klar med den eller den vidareutbildningen … Ja, då … om några år – var det bara att luta sig bakåt i kontorsstolen och känna hur han vilade i sin inre säkerhet gentemot alla andra, när de kom med motfrågor inom både jobb och privatliv. – Men nej! Så  enkelt var det inte.

Han reste sig upp i kontorsstolen strök sig över håret och fäste på nytt blicken på datorskärmen och försökte koncentrera sig på jobbet. Han hade massor av saker som skulle vara klara och uträknade före måndag i nästa vecka.

Han prövade att ringa hem till Lilli-Anne, men fick konstigt nog inget svar. Vad gjorde hon, då? Hon brukade ju sitta vid datorn alla tider på dagen. Kanske var hon bara ute med hundarna, om hon inte stuckit iväg ut på något café med den där romanförfattaren på nätet … förstås? Nej, så fick han inte tänka, han skulle försöka ringa henne lite senare.

Han suckade ... Nej, det ville sig inte. Siffror och bokstäver snurrade framför ögonen, tyckte han. Istället för att rådbråka hjärncellerna, var det bättre att ta en liten rast. Därför reste han sig upp. Stolen raspade och skrapade mot golvet. Det frasade lite lustigt, när hans skosulor mötte linoleumgolvets polerade och sandade yta. För att inte tala om alla revor efter trasiga kontorsstolar som påvisade golvets ålder och status.

Hög tid för byte av golvbeläggning, konstaterade han, när han såg ner på den färgskiftning som lätt gick att se, där stolar och besökare och även han själv, slitit på mattan under många årtionden. Det kom alltid in grus och skräp på golvet. Inte så konstigt ... för här gick ju alla in med skorna på. – Hans kontor var dessutom vältrafikerat.

Snart skulle städerskan dyka upp med alla sina svabbar. Han skulle plocka undan på skrivbordet så den arma människan kunde komma åt att göra rent. För det hade varit en omöjlighet att nå skrivbordets yta under de senaste månaderna.

Städerskan var en äldre människa. Ja, inte äldre än han själv, visserligen. Hon verkade sympatisk. Många gånger under de senaste veckorna, hade han grunnat på att inleda ett samtal med henne, bara för att få prata med någon utomstående om sina problem eller vad han skulle kalla det där dödläget, som uppstått mellan honom och hans fru.

Städerskan, Isabell, var gift det förstod han, hon hade vigselringarna hängande i klockarmbandet. Han kunde förstå, av det lilla de pratat med varandra, att även hon hade vuxna barn och att hon såg fram emot pension, så att även hon kunde få utveckla sådant som hon inte hunnit med tidigare i livet. I övrigt visste han väl inte så mycket mer om hennes livsfilosofi, än att hon ville ha fred i världen och vackert väder.

Vilka kunde Isabells eftersatta intressen vara? Om hon hade haft tid att ha några fritidsintressen. Vad mer önskade hon sig av livet? Alla har väl önskningar och drömmar?

Gud, så stressigt det har varit på jobbet under en lång tid, tänkte han.

Hur hade han stått ut med all övertid? Och vad hade den där Adam, som inte han hade? Jo, den killen skrev noveller … Det kunde inte han själv göra, så där hade, förstås, Adam ett plus, som inte han kunde tävla om.

Men … om även jag lärde sig skriva, så kanske... tänkte han. Nej, men hallå! tänkte han inom sig. Det är väl inte det som Lilli-Anne har fallit för hos den där sillmjölken, Adam? Det måste ju givetvis vara något annat. Något mer. Något manligare än skrivkonsten, måste det givetvis vara. Roine rådbråkade sina hjärnceller för att förstå vilka attribut en kvinna sökte hos en man.

Hade Lilli-Anne kanske något foto, av den där författaren någonstans? Kunde han gå in på hennes dator och kolla? undrade han, medan han lekte med ett gem som legat på skrivbordet.

Var någonstans lägger man foton av någon som man inte vill att ens äkta hälft ska upptäcka? Var skulle jag i så fall lägga ett olämpligt foto? undrade han. Tankarna gick osökt till Isabell och hennes lite grånade lockar. Hon var ju söt, faktiskt. Var skulle jag lägga ett foto av henne, om jag fick något? – Plånboken … Kunde han titta i frugans handväska, kanske? Det var ju givetvis sådant man inte gjorde, om man var en gentleman, och om man litade på varandra – och det hade han ju gjort, litat på Lilli-Anne, men nu …?

Han undrade hur han skulle göra. På något vis var han ju tvungen att få reda på hur saker och ting hängde ihop. Men fråga Lilli-Anne rent ut, var ju att kliva ner från den manliga stegen. – Det var väl egentligen hans rättighet … Han vågade knappt släppa fram frågan till sitt medvetande. Han skulle kolla i hennes handväska. – I krig och kärlek var ju allt tillåtet, enligt ordspråket. Kanske inte allt, men att flukta lite bland kvitton och annat skräp … bara så att han visste lite bättre var han hade henne … Det kunde väl inte vara så farligt? Egentligen borde det var tillåtet för varje äkta man att hålla koll på sin maka. Sagt och gjort han skulle undersöka saken, så fort tillfälle gavs. Nu kände han sig lite tryggare i mansrollen igen. Tänk så lite det ändå behövdes för att modet skulle återvända till hjälten …

Nej, nu mådde han nästan illa. Det skulle ju vara ärligare att fråga Lilli-Anne, sa en röst inom honom, men om det inte var så allvarligt som han misstänkte – då skulle han ju göra bort sig! Gode tid så galet allt hade blivit. Han suckade tungt.

Det är väl bra för Lilli-Anne att jag är kvar på jobbet så här länge om dagarna, tänkte han nästan argt. Då kan hon krypa ihop framför den där satans datorn – som hon tycks älska mer än hon älskar mig. Roine kände hur besvikelsen grep tag om honom och han reste sig hastigt ur stolen och gick i sakta mak bort till fönstret, för att släppa in lite syre. Vädra en aning.

Bäst att passa på att öppna medan det går. Snart är klockan så mycket att automatiken slås till och då går larmet igång, om jag öppnar för att vädra, fortsatte hans tankar att mala, men nu i en förmanande variant.

Han tog tag i de stora fönsterhakarna för att öppna det tröga fönstret. Det gamla fönstret gnällde i protest, som en sjuk hundvalp, när han med milt våld tryckte upp det. – Luften var hög och ren när den sökte sig in bland papper och datagrejer, som låg lite hur som helst på fönsterhyllan.

Det var snart höst …

Han stod kvar vid det öppnade fönstret och kände hur den höga, lite kallfuktiga luften svepte in och lindrade hans värkande huvud en aning. Träden i parken utanför firman hade antagit höstens färger. Det fanns redan både skarpt röda och även gula inslag i trädens annars så frodigt gröna lövmassa. Kunde de där stora träden – med sina bastanta kronor – möjligen vara kastanjeträd?

Himlen var hög, klar och mörkt blå. Så intensivt blå som himlen blev på hösten, kunde man aldrig se den under våren eller sommaren. Lite konstigt. Men vackert! En fin höstdag var det. Han lät blicken vandra över gång- och cykelbanan borta vid den närmsta gatan.

Ett dovt ljud från motorvägens trafik lite längre bort, nådde honom där han stod i det fuktiga draget från fönstret och funderade. Röster från gatan utanför hördes. En del plinganden av cykelringklockor från barn som ivrigt cyklade ikapp, för att ta sig hem från en lång skoldag, nådde också hans medvetande.

Barnens stoj blandades med de övriga ljuden från omgivningen. Allt var som en välbekant melodi. Så här sammansatta var ljuden i samhällen och städer nu för tiden. Inte konstigt att man får huvudvärk, tänkte han och vände sig om för att ta ett par långa steg bort till ett skåp, för att se om han hade någon Alvedon kvar.

Jojo-men! Det hade han. Långsamt vände han på asken för att se efter utgångsdatum. Läste ... Äh! De borde nog duga än ett tag, tänkte han och tryckte ut en avlång tablett ur foliepapperet. Han stoppade tabletten i byxfickan. Han skulle gå till fikarummet lite senare och svälja ner den med lite vatten.

Han gick tillbaka till fönstret. Lutade sig en bra bit ut och såg utmed väggen på den flagade rappningen. Huset var gammalt. Ingen renovering hade gjorts så länge som han arbetat där och haft sitt kontor i det här huset. Lokalerna var anmärkningsvärt nedslitna. Egendomligt att det aldrig hade blivit något påkostat! Firman gick med vinst, så varför inte kosta på ny rappning, innan det blev alltför illa. Den där egendomliga gula färgen som huset hade, var han så innerligt trött på. Det var svårt att säga om den var gul eller brun. Något mitt emellan kanske. Den liknade black senap.

Han drog in andan djupt och tog ett steg bakåt in i rummet. Sträckte ut handen, lyfte upp hålslaget och såg på det som om  han aldrig sett det tidigare. – Hur många har stansat hål i sina papper med den här tingesten? undrade han, när han lät blicken glida över den grönblå metallblänkande, nu för tiden, pensionerade hålstansen. Varför stod den kvar här inne på kontoret?

Handtaget var så nött just där man brukade hålla handen, när man tryckte ner för att göra hål, så färgen var helt bortnött just där. Han vägde den kära, gamla kamraten i handen. Den hade för länge sedan gjort sin tjänst – precis som han också, snart hade gjort.

Han ruskade trött på huvudet och undrade vart tiden tagit vägen. Han hade ju nästan suttit på det här kontoret, både natt och dag, under hela sitt liv, kändes det som. Hade det varit nödvändigt att arbeta så mycket? Den frågan skulle han kanske ha ställt lite tidigare… Nu var den frågan icke relevant längre. Firman var relativt stor och det fanns många fler anställda än han. Inte så många kvinnor. Det var mest män.

Försiktigt ställde han tillbaka den gamla tingesten på fönsterbrädan. Nu för tiden kunde han beställa datapapper med färdigstansade hål, så den här var uttjänt – behövdes helt enkelt inte längre. Lite tragiskt ... Förändringens vindar drar genom tiden, tänkte han.

Var det förändringens vindar som kanske höll på att ta hans fru ifrån honom också? – För om aldrig datorn blivit så gott som varje människas egendom, så hade ju aldrig … – Han harklade sig och lutade sig åter en aning ut genom fönstret.

Han såg att det redan fanns små samlingar av gulröda löv längs gräsmattornas kanter. Löven hade blåst intill gräskanten och låg där som ett meddelande om att hösten var på väg. – Lite konstigt att även den här sommaren redan var till ända. Luften som han drog in i djupa suckar var nästan kall, men den förde med sig dofter av både bilavgaser och nyslaget höstgräs. Själva luften manade honom att tänka på sommarens och även livets förgänglighet.

Skulle bli skönt att gå i pension framåt nästa år. – Han hade skött sitt arbete till full belåtenhet, kanske ändå mer. Han såg på klockan ... Övertid! – Ja, övertid, det skulle det bli i dag också. Han gjorde övertid mer än de flesta på det här bygget, konstaterade han trött. – Att vara chef var inte någon sinekur, det skulle de som avundades honom få pröva, när han en dag städade sitt skrivbord för sista gången.

Visst var det en del som pikat honom för hans relativt höga lön. De som efterträdde honom skulle nog bli varse, att de fick göra skäl för kronorna, när de väl fick byta stol med honom. Var den här "bra betalda övertiden" en bidragande orsak till att Lilli-Anne nu var på väg bort från honom? undrade han dystert. Han nästan ångrade sin arbetsvillighet genom åren. För vad skulle firman ersätta honom med, om han miste sin livskamrat?

Hur kunde han ha varit så blind, så han inte känt av stämningarna mellan sig och Lilli-Anne tidigare? Långt innan hon gick med i den där författarföreningen, tänkte han och kände hur en ångestattack, höll på att involvera hans innersta utrymmen. Han svalde och harklade sig lätt, vände sig om från fönstret. Suckade. Lät fönstret stå öppet, men hakade som hastigast fast det med den där rostiga kroken som dessutom var krokig. Han beslöt att ta en titt på en annan avdelning, bara för att få röra lite på sig och för att avleda dessa plågsamma tankar som förföljt honom hela förmiddagen.

 

***

 

Nej, det här duger inte, tänkte Lilli-Anne och drog sig en aning bakåt på skrivbordsstolens hjul.

– Jag måste göra lite nytta, inte bara sitta här och fantisera ihop intriger! – Ett par tvättmaskiner, måste jag köra igång, för jag hörde att Roine muttrade om att snart skulle det eka tomt i hans strumplåda, sa hon högt och tittade på hunden som lagt sig på mattan bakom hennes stol.

Hon tryckte in tangentbordet och gick därifrån. Datorn kunde stå på tills hon tog sig en paus i hushållssysslorna. Hon slank in i badrummet för att plocka med sig all tvätt, som samlats där och ta med alltsammans ner i källaren där hon hade en rejäl tvättstuga med torktumlare och även torkrum för sådant som inte gick att tumla.

På hyllan under en av speglarna såg hon att Roines mobiltelefon låg. Hoppsan, den brukade han ha med sig överallt, men nu hade han tydligen glömt den. – Skulle hon…? Nej, det kunde hon inte ge sig till att göra. Jo, men kanske. När Roine inte själv kunde säga varför han blivit så tvär och konstig, hade hon på sätt och vis lite rätt att försöka ta reda på vad det var som hänt. Om det var något som han försökte undanhålla henne … Hon skulle bara titta lite på vilka SMS han hade. Roine hade kanske kollat hennes telefon, för den låg lite varstans, så det var ingen omöjlighet, att han hade kikat i den.

”Kan du möta mig i materielrummet, så är du bussig. Lotten.”

– Materielrummet …? Jahaa-ja. Det är kanske en lämplig plats att mötas på. Kanske finns det någon brits där också, eller ett bord? – Golvet går givetvis också bra!

Lilli-Anne bläddrade vidare. Han hade fler SMS från den där Lotten. Vem det nu var.

”Ska jag köpa en tårta till kaffet, så kan vi fira och bjuda hela avdelningen. Lotten.”

Nu satte Lilli-Anne sig på locket till toan och hon fullkomligt darrade i hela kroppen. Vad sjutton skulle de fira? Att de där två individerna hade blivit ett par?

– Jag visste det, stönade hon – Jag visste det! – Något som hela avdelningen visste, men inte hon, hans fru. Typiskt karlar!

Nu struntade hon i tvätten. Hon fick ta en extra runda med hundarna, för hon var tvungen att få luft efter den här chocken.

Hur skulle hon få veta vad de där SMS:en stod för? Hon kunde ju inte säga som det var, att hon tjyvkikat i hans mobil. Alltså var denna titt till ingen nytta, för hon blev bara uppriven, utan att kunna ställa Roine till svars.

Just som hon lade Roines mobiltelefonen ifrån sig, där hon hittat den, så ringde den.

Jahaa, nu ringer väl den där Lotten, tänkte Lilli-Anne och ryckte åt sig mobilen och svarade. Hon hörde en kvinnoröst som sa:

– Oh, ursäkta mig. Jag har kommit fel.

Jo, du tänkte Lilli-Anne, det har du nog gjort. Hon hade på tungan att svara att det förstod hon nog att kvinnan trodde, när det inte var Roine som svarade, men i sista stund lyckades hon tiga och krystade fram att det inte gjorde något.

 

***

 

Roine saktade in stegen, när han närmade sig hissarna, skulle han ta ...? – Nej, för fasen! tänkte han och styrde stegen mot trappan, men gjorde en tvär gir och slank in i fikarummet, där han lånade någons mugg, för att få sig en skvätt vatten till tabletten som han fiskade upp ur byxfickan.

Vems mugg var det han lånat? Det var en skrattande kanin på ena sidan och en morot på den andra. Var det en dragmorot, eller …? Muggen kan inte tillhöra någon annan, än en av flickorna, tänkte han. Nu skulle han se vad den här tabletten kunde göra åt hans pinande huvudvärk. Innan han ställde muggen ifrån sig på bänken vände han den för att hälla ut resten av vattnet och såg då att det stod Lotten S. på muggens botten. – Jaha, kanske jag ska titta in på hennes rum på tillbakavägen, tänkte han, sköljde muggen och ställde den uppochner på bänken. Strök sig hastigt med baksidan av handen över munnen, så han fick bort överflödigt vatten ur skägget och vände tillbaka ut i korridoren. Han skulle ta trapporna och inte hissen. Han behövde ta vara på all motion han kunde få. Hjärtinfarkt och blodpropp skördade många offer. Främst de som hade stillasittande jobb, det hade han hört varningar om.

Han skulle försöka öva sig på att slappna av, så den där obehagliga huvudvärken fick en möjlighet att släppa. Säkert stressrelaterad. Stress var även det farligt för hjärta och kärl, det visste han. Han gjorde ett omedelbart försök att släppa ner sina uppdragna axlar och göra en djup inandning med magen, som det propagerades för. Det var svårt att behålla den avslappnade stilen någon längre stund. Det visste han.

Det var inte bara Roine som gick igenom sitt liv den här aktuella hösten. Nej, då! Hans fru, Lilli-Anne, hade länge varit bekymrad över vart deras äktenskap var på väg. Hon var ängslig för att maken skulle ha hittat en annan. Lika ängslig som vad maken var över att hon, hans fru, skulle ha blivit norpad av någon stjärnögd cyberkille. Även Lilli-Anne började därför gå igenom sitt liv. Bit för bit.

 

*** 

 

Hur mycket hjälp hade Lilli-Anne haft av Roine under alla deras år som gifta? Han hade ofta varit på tjänsteresor. Säkert hade någon annan i firman kunnat ta en del av hans resor, trodde hon. Även om han själv menade att han var tvungen att göra de flesta av dem själv. Roine var chef, och kunde ju ta de resor som han ville ha och varför inte …? – Vem i hans ställe skulle inte ha gjort likadant?

Hur som helst, så var han väl i alla fall tvungen att få en hel del ledig tid på kvällarna då han var utomlands i firmans tjänst. Där behövde han inte förhöra läxor eller hjälpa till med något av dagens eftersatta arbeten som inte Lilli-Anne hunnit med. Att Roine skulle få någon ledig tid på sina tjänsteresor, ville han absolut inte hålla med om. Det förnekade han kategoriskt.

Allt det där var längesedan nu, men inte mindre sant för det. Roine var ju i alla fall på hemmafronten mellan tjänsteresorna, även om han då satt gömd på kontoret. När han kom hem från sitt gömställe, kunde han väl ha åtminstone ha hjälpt till att skipa både rättvisa och ordning mellan barnen och deras kamrater, men nej då, det föll honom aldrig in! Han kunde även ha gett barnen en bestämd tid, då de skulle vara hemma, men i stället tillät han dem att cykla, leka och fladdra runt överallt som torra löv. På så vis fick Lilli-Anne ringa grannlaget runt och fråga om de möjligen hade sett till barnen. Detta tyckte hon ytterst illa om. Det var både förargligt och visade ju på stora brister i uppfostringen, tyckte hon. Lilli-Anne ansåg att man borde veta var man hade sina telningar. Men där fick hon inget medhåll av Roine. Han var för den fria uppfostringen, kläckte han ur sig en gång när hon hackade på hans släpphänthet gentemot ungarna.

 

***

 

Dessvärre lät Roine barnen förstå, att de fick vara ute så länge de ville för honom – det var mamma, som var den som förbjöd… Där förstörde han mycket för Lilli-Anne. Det var svårt nog ändå att få pli på barn, och på det här vistet blev det ju ännu svårare.

– Om den ene av makarna tillåter och den andre förbjuder…, sa Lilli-Anne, då är det ju som att avsiktligt skapa schismer mellan barn och uppfostrare, det kan ju en idiot begripa. – Men inte du, Roine! – Genom Lilli-Annes anmärkningar, kom ju på så vis grälet mellan makarna i gång. – Stackars barn! som skulle behöva dras mellan föräldrarnas olika viljor, tänkte hon nu när barnen var stora och utflugna.

Lilli-Anne tänkte för sig själv: Vad gör barn om de har två förslag att välja på? Ett – från deras sida sett – bra alternativ och ett som de tycker är jättedåligt...? – Antagligen tycker de precis som vi vuxna och handlar säkert precis så, som vi skulle göra om vi fick två sådana konstiga val att välja mellan. Man väljer givetvis det som känns bäst för en själv och som är roligast framför det tråkiga … Barn är inte dumma, bara för att de är små! Nej, då de är klipska de små plantorna.

De här motsättningarna mellan makarna, gjorde att Lilli-Anne knappt kunde bringa ordning i hemmet, när chefen Roine var hemma. Hon hade det bättre när han var långt borta i USA. för då lydde barnen henne. Då kunde hon så småningom även få dem i säng i vettig tid. Så enkelt allt blev när barnen bara hade en vilja att rätta sig efter.

Det mesta av allt som hände i ett hem med barn och djur fick hon i alla fall stå ensam med, även när Roine var hemma… Det skulle inte ha behövt vara en så erbarmlig orättvisa mellan henne och maken, ansåg hon nu, så här med facit i handen.

Lilli-Annes egen släkt var bra på att ställa till så det blev konstiga schismer mellan henne och Roine. De höll maken om ryggen, även när han hade fel. – Puh! Lilli-Anne mindes! Hon försökte värja sig mot minnesbilderna, som allt oftare trängde sig på.

– Neej! Så enormt jobbigt jag måtte ha haft det, suckade hon och minimerade sitt Word-dokument på datorns skärm, för att ta en liten rast.

Hon reste sig upp och gick ut i köket. Dags att koka sig en kopp kaffe. Tänk så konstigt det kändes att äntligen kunna bestämma arbetstider och raster själv. Att vara ledig. Pensionerad. Det är guld värt, tänkte hon och spolade vatten i kaffekannan, vände sig om och hällde det i bryggaren, stäckte sig efter ett Melittafilter. Hon noterade att nu tog hon det näst sista, så nu var det säkrast att skriva upp det på listan som hon lagt på köksbordet. Kaffefilter, salt och vitpeppar var saker som var hart när omöjliga att komma ihåg när man var i affären. Om man inte hade det uppskrivet på en lapp.

– Arbetstider, sa hon högt och skrattade till!

Att skriva räknade hon inte som arbete, utan som hobby eller fritidssysselsättning. Men om hon varit åtskilliga år yngre och hade haft utbildning som journalist, då … Då hade hennes nedknackade bokstäver räknats som arbete, och hon hade till och med kunnat få lön för mödan. Obekvämtillägg om hon blev tvungen att sitta på kvällar, nätter och helger. Nu fick hon inte så mycket som ett musöre, men ändå satt hon och skrev timme efter timme.

Lustigt! Tänk att hennes ålder kunde sätta ett helt annat namn på samma sorts "arbete eller ansträngning". Vad hennes syssla kallades, kvittade henne, bara hon fick skriva så var hon nöjd.

Tack och lov att hon var född, så hon kunde hinna med att få använda sig av dator, när hon skrev. För detta med skrivmaskin, och det där vita kletet som man var tvungen att använda, om det blev ett fel, när man nästan skrivit hela afyrasidan färdig. Det kladdet slapp hon nu med datorns enkla och effektiva ordbehandlingsprogram. Fantastiskt hur lättsamt det var att skriva nu för tiden.  

Hon kunde inte sluta grunna på det där telefonsamtalet. Nu dök det upp igen. Vad var det för en madam, som frågat efter hennes man, men sedan fått så kalla fötter, när hon hörde att det var hans fru som svarade. Damen hade skyndat sig att lägga på. Det hade blivit en hörbar inandning och sedan ett metalliskt knäpp. Sedan var samtalet brutet. Var det kanske någon som ha träffat nu på den senaste tjänsteresan, den till Frankrike?

 

***

 

Både Nalle och Luri kom och gnällde och såg på henne med sina milda hundögon.

– Dumma hundar – som ska gnälla just nu, när matte tänkte dricka kaffe. – Ni får vänta! sa Lilli-Anne och gick bort till skåpet där hon hade hundgodis.

Vore hon riktigt smart, skulle hon ha gått ut med bestarna först. Hon visste så väl, att hon skulle komma att känna sig stressad under sin fikastund, om hon hade fyra bedjande hundögon riktade mot sig. Men nej!  Hon ville sjunka ner en stund och försöka koppla av.

Hon hällde ut ett par högar hundgodis direkt på golvet. ”Hundgodis” Det var inga sötsaker, utan helt enkelt torkad lever, fast det var de ju helt tokiga i, så det var tydligen godis för deras smaklökar. Oj, så de slafsade och åt. – Hon skulle ju städa i morgon … Det sa bara slafs, slafs så var de båda högarna borta och ersatta med två blöta fläckar på linoleummattan vid arbetsbänken, men i stället såg hon två viftande svansar och två vovvar som slickade sig om munnen, för att visa att det smakade mera. Nalle satte sig på rumpan och lade upp tassen mot hennes ben, för att riktigt visa att han ville ha mer eller om han ville tacka för det han redan fått. Lilli-Anne rufsade om hans öron och klappade hans bringa och sa att det fick räcka.

När hundarna insåg att det inte skulle bli något mer vandrade de istället iväg mot ytterdörren och satte sig där och gnydde ynkligt. Hon visste att det inte var av nöden som de höll sig illa och ville ut. De skulle alltid ut när hon reste sig upp från datorn. Det var mer regel än undantag. – Läraktiga och listiga hundar det där, tänkte hon och hällde upp kaffe i en mugg.

Under tiden som hon drack kaffe, fortsatte hon i den där tankekarusellen, den som handlade om flydda dagar i hennes liv. Det var lika bra att plöja vidare i samma ämne, för hon kunde ändå inte skriva samtidigt som hon ältade sitt livs historia. Hon tog ytterligare en ”Snäckans kanelbulle” som hon tinat i mikron. De där djupfrysta bullarna som man kunde köpa på Ica, var lika goda, eller rent av godare än de hon bakade själv, tyckte hon. Överflödskalorierna, fick hon försöka göra sig av med när hon gick ut med hundarna. – Kanske kunde hon börja jogga. Bara att gå bredvid vovvarna, och sedan stå stilla och se på när de rasade av sig borta på ängen, gjorde henne inte smalare. Nej, hon skulle ta tag i det där med att bränna kalorier som det så förnuftigt hette. Löjligt uttryck.

Hade hon blivit bitter efter allt som hon varit med om? undrade hon som hastigast Den frågan kunde hon inte själv besvara, men det var nog inte så farligt. Det skulle nog bli bättre, bara hon kom igång med sitt skrivande och nått ett någorlunda bra resultat, hoppades hon.

Hon lät tankarna plöja iväg till gamla tider: Kontroverser mellan barnen och deras skolkamrater, samt dessas föräldrar. Det var alltid bara hon som ställdes ensam om att klara upp sådana tråkigheter. Även långvariga och svåra mobbningshistorier, fick hon ensam försöka reda ut med lärare, eller rektorer och andra myndighetsutövare. Sådant ville inte Roine ta tag i. Han var för rädd om sitt fina rykte. Han var ansedd för att vara en mycket trevlig person, och ett sådant rykte ska man givetvis vara rädd om. Så den där mobbningen som förföljde deras äldsta flicka från år till år, från allra första skolåret … Det svårlösta problemet blev Lilli-Anne betrodd att ta hand om. Alldeles själv.

I den här stunden när Lilli-Anne påmindes om alla åren då hon gråtit tillsammans med sin äldsta flicka, Anette, som var svårt mobbad under många, långa skolår, brände det som en eld i hennes bröst av ångest. Lilli-Anne återupplevde samma maktlösa känsla av vanmakt nu, som hon genomlidit då, när flickan kommit hem, slagen eller med sönderrivna kläder eller sönderryckt skolväska. Eller en massa andra saker som: fråntagen sin mössa, vantar eller med förstörda skolböcker … eller bara gråtande, utan att flickan vare sig vågade eller ville berätta, vad hon hade råkat ut för just den dagen. Alla sådana dagar satt Roine på kontoret och ville inte höra några tråkigheter berättas av Lilli-Anne, när han kom hem – trött och sliten efter en dag på jobbet.

– Ja, tänk så det var, suckade Lilli-Anne och retade upp sig så hon fick samma vanmaktskänsla som just då när något av dessa tråkigheter hände i verkligheten. Det rös över ryggen, kände hon.

 

***

 

Lilli-Anne mådde dåligt av alla dessa minnen, som rann fram som strida vårbäckar eller pålitliga källådror. Så dåligt så tårarna började tränga fram. – Det är kanske klimakteriet som inte är över riktigt än, tänkte hon och reste sig upp från köksstolen och hämtade en bit hushållspapper, så hon kunde torka tårarna och snyta sig, innan hon gick ut med hundarna igen.

Så här kan jag inte hålla på dag ut och dag in, för då blir jag ett nervvrak innan årsskiftet. Varför rota i alla gamla minnen, jag kan ju ändå inget ändra? Bara ge mig själv samvetskval när jag upptäcker att jag inte gjort allt vad jag borde och kanske kunnat om jag ansträngt mig lite mer, tänkte hon. Gjort är gjort och kan inte göras ogjort.

Allt det där hände ju för evigheter sedan, försökte hon intala sig. Det var ju för längesedan överspelade händelser som började dyka upp i helt nytt ljus. Minnena riktigt krävde att komma upp i rampljuset igen. Varför? Kanske var hon på väg in i en depression, då kunde man se allt negativt och anklaga sig själv för allt och inget. – En röst där inom henne, ville absolut påminna henne om hur egocentrisk Roine varit och att hon inte skulle lasta sig själv för allt som blivit fel för barnen. Hon stängde ner datorn, det var ingen idé att försöka författa när tankarna gick sina egna vägar.

Hon höll så när på att snubbla över Luri som kommit störtande när hon hört Windows slutfanfar. Det betydde ju ut för henne, det var hon säker på varje gång, även om Lille-Anne hade haft andra planer från början.

Nu tog hon sin mockakappa från galgen och drog den hastigt på sig och klev i skorna, som stod på dörrmattan, sedan de var ute senast. När hon var klädd och hundarna kopplade, tittade hon sig som hastigast i spegeln. Lite rödkantade var nog ögonen efter den där gråtattacken som kommit som en åskskur, när hon involverats av minnen och alla andra bekymmer. Men äsch, det kvittade väl. Hon skulle ju inte ut bland folk, så det spelade ingen roll. Oj, vad hennes hår hade blivit grått, upptäckte hon. Det blir att köpa en flaska toning, nästa gång jag kommer till affären.

Hon hade ju fyllt sextio för ett halvår sedan, så det är klart att det inte var en dag för tidigt, att börja bli gråhårig. Som väl var fanns det många bra hårtoningsmedel att välja mellan. Hon hade länge tänkt köpa en förpackning, men så hade det inte blivit av. Säkert skulle hon känna sig både yngre och fräschare om hon fick tillbaks färgen i håret. Håret gjorde mycket mer till självkänslan än vad man kunde tro. Det visste hon sedan sådana gånger, när hon varit nergången, och håret blivit eftersatt. Hu, så under isen hon då hade känt sig efter en titt i spegeln. Knappt att hon vågat gå ut med hundarna.

– Näääe, det ska sannerligen bli ändring på sådana saker.

Hon lockade på taxen som tröttnat på att stå vid dörren och vänta, när matte stod vid spegeln och tycktes bli kvar vid den i all evighet.

– Kom Luri! Vad sjutton gör du i skohyllan? frågade hon hunden och puttade undan taxen lite, för att kunna se vad den grävde efter bland alla skor som blivit alldeles för många under den här senaste veckan.

Ett gammalt ben … Men varför låg det där? Hon tog fram det och satte det i munnen på Luri. Det kunde hon få ta med sig ut, så hade hon något att ägna sig åt den närmaste halvtimmen.

– Nu tror jag att jag vet varför jag blir så lessen ibland, Nalle! sa Lilli-Anne till den största hunden som tittade till på henne, när han blev tilltalad. Det är nog det här bekymret jag har med husse, som tynger mig. Tror du inte det, du också?

Hunden viftade på svansen, som om han höll med.

– Det är nog det, som jag egentligen är ledsen och ängslig över, men som jag inte vill släppa fram till mitt vakna medvetande … Jag gråter nog över gamla orättvisor och försyndelser.

Ute kändes luften behaglig. Inte direkt kall, men friskt kylig. – Hon såg på hundarna och skyndade på stegen så hon skulle kunna förbränna lite fett på de ställen där det fanns för mycket. Baken och magen. Tänk om hon kunnat förflytta lite av det överflödsfettet till sitt smala ansikte. Det skulle ha varit bra.

Så grep hjärnans kuggar tag i det som hon grunnat på alldeles nyss, varför hon blev så akutledsen ibland. – Jo, det var nog så, att hon var besviken på Roine. Kände det som om hon ville ge igen för gammal ost, så att säga. Fast egentligen handlade nog den här ilskan mer om vanmakt över det hon inte hade kontroll över just nu i denna dag.

Vad höll Roine på med egentligen? Vem kunde ge henne svar på det? Innerst inne trodde hon att alla konstiga felringningar, som hon fick nu för tiden, berodde på att det var någon som sökte Roine. Ibland var det pålagt i andra änden av telelinjen när hon lyfte luren, andra gånger hörde hon att det fanns någon där, men som bara lade på när det var hon som svarade. Samtalen brukade komma när Roine borde ha varit hemma, men med hans alla övertidstimmar, blev det så, att det var Lilli-Annne som svarade varje gång.

– Där har vi ägget, Luri! Eller rättare sagt; Pudelns kärna, för det är väl så ni hundar säger? skrattade hon till och stannade för att nojsa lite med vovvarna. Hon brukade kasta pinnar åt dem. För här borta på gamla fotbollsplanen var det aldrig någon som kom för att rasta sina hundar. Så inget slagsmål kunde uppstå. Fordonstrafiken var avstängd, och  två gator var omgjorda till återvändsgränder. Det var alltså rena hundparadiset där borta, brukade hon säga.

Deras villa låg längst bort från den övriga bebyggelsen. Ingen orkade gå ända bort till den här platsen längre, så hon tog av vovvarna deras koppel och lät dem springa av sig en stund. Nalle, den svarta labradoren rände i väg som en satellit, och Luri blev omedelbart på efterkälken.

Lilli-Anne tänkte att det var nog bättre att hon började röja i nutiden istället för att gräva ner sig i det förflutna, för att få bukt med den här deppigheten och överkänsligheten som började bli besvärande.

Så kom Nalle tillbaka med en väldig fermitet och släppte ner en gammal gymnastiksko, var han nu hade fått tag i den. Man brukar väl inte ha så bråttom så man kliver ur skorna, men någon hade tydligen gjort det.

Hunden lade ner skon alldeles vid Lilli-Annes fötter och så tittade han forskande på henne. Som om han ville säga: släng den nån gång!

Nej, Nalle, den där äckliga gamla skon vill jag inte apportera med. Inte du heller, tillade hon och såg på hunden som gnydde och hoppade lite framför henne, för att visa att han minsann var redo att apportera.

Så fick Lilli-Anne syn på en annan hundägare som kom travande med en hund bredvid sig. Här som det aldrig brukade vara någon annan än hon och hennes hundar, men så såg hon:

– Nej! Åh, kolla där borta Nalle, väste hon och tog tag om hundens halsband och satte fast kopplet igen. Har den där människan skaffat hund? Och jag som inte vill prata med någon nu, rödögd och eländig som jag är! Vi får förbereda oss på reträtt, sa hon och kopplade även Luri som kom tassande och satte sig bredvid Nalle.

Lille-Anne såg hur Betty Blomgren kom plöjande med en prickig hund och vinkade med yviga gester åt Lilli-Anne, så nu var det bäst att slå av på takten och försöka vara social, trots allt, annars skulle väl den där människan sprida ut, att hon hade blivit folkskygg eller högfärdig. Vilken lögn som var lättast för Betty att föra till torgs, visste hon inte.

– Är det till att ha blivit hundägare, frågade Lilli-Anne.

– Uj, nej! Det är syrrans best, jag vill inga djur ha. Man blir så låst, och inte har jag så mycket till övers för fyrfotingar heller, skrattade hon. Syrran ligger på lasarettet, förstår du. Så jag åker hit minst ett par gånger om dagen och luftar den här jycken, hellre det än jag har den hemma hos mig.

De pratade om allt möjligt och till sist yttrade Betty något som lät konstigt i Lilli-Annes öron:

– Har de för lite att göra på Roines kontor?

– För lite …? Om det vore så väl, det blir övertid flera gånger i veckan för hans del.

Betty höjde lite på ögonbrynen, och drog på orden när hon sa:

– Deet sååg inte såå ut för ett taag sedan … – Jag skulle väl inte säga något… men … titta lite närmare på den där övertiden du, klämde Betty ur sig.

– Jaahaaa …? Nu får du allt förklara dig, Betty!

– Njaa … äsch, jag vet inte vad det handlade om, men jag och en väninna var på konstuställning härom veckan, och då såg jag att Roine var där i sällskap med en parant dam. Han kände nog inte igen mig, för han presenterade mig aldrig för damen som han hade med sig. Damen var i alla fall inte du, Lilli… det såg jag, sa Betty och skrattade lite kluckande och tillade:

– Klockan var över sju på kvällen, så de var helt klart där på Roines övertid, så småskrattade hon igen.

Betty som själv blivit singel för några år sedan när hennes man fann en annan, var nog bitter och även avundsjuk på dem som hade sina män kvar. Om detta som Betty berättade var sant …? Och förmodligen var det väl det. Då hade inte Lilli-Annes intuition varit felaktig.

Hon kände hur det snörpte till i bröstet av rädsla och ångest. Vad var det den här människan stod och sa, egentligen? Ja, nog brukade det väl vara så att det var den närmaste som fick veta sådana här saker sist av alla.

Den eftermiddagen kände sig Lilli-Anne ännu mer deppig än vanligt. Hur skulle hon kunna få reda på vad Roine var ute på för äventyr? Fråga honom var inte lönt, för sådant skulle han aldrig erkänna. Dumt nog hade hon lovat att inte skvallra om det som Betty berättat. – Så där var hon också bakbunden när det gällde att försöka bringa klarhet i vad det var som höll på att hända.

 

***

 

Roine besvärades nu för tiden – oftare än vanligt – av en mer ärlig tillbakablick på sitt eget handlande, som far och make i samband med det här tillståndet, som han nu kommit in i. Om det var depression eller vad han skulle kalla det.

Den här obehagskänslan, som kanske berodde på rädsla för att mista sin fru eller svartsjuka mot en okänd rivaliserande, yngre man eller om det kunde röra sig om utbrändhet eller en släng av hösten. Om det inte rent av var så att det var åldern som gjorde sig påmind.

Kanske kunde det kallas ålderskris. – Han kände att han inte ville åldras, men det kunde han knappast göra något åt. Tyvärr, åldern kan ingen bromsa. Om han inte skulle göra som många andra som närmade sig pensionering: skaffa sig en älskarinna av yngre modell … det kanske skulle göra susen? – Men nej … Han slog bort tanken lika fort som den kommit. Dumheter. Jag har väl nog med bekymmer ändå.

Han rannsakade sig numera på ett sätt, som han aldrig tidigare i sitt liv gjort.

Synd nog, tänkte han, att jag inte gjort denna minnesgenomgång många år tidigare. Då hade jag kunnat ändra på saker, som nu redan är skedda. Slutsumman skulle då ha kunnat bli mer åt plushållet för min del, än vad den ser ut att landa på nu.

Roine visste med sig att barnen hade Lilli-Anne, sorgligt nog, stått ganska ensam med, (för han var ju tvungen att sköta sitt arbete!); för det var väl så att arbetet krävde nästan all hans tid? Samvetet talade inte riktig samma språk, som han själv blev han medveten om. Handen på hjärtat! – Hade det inte ibland varit enklast att skylla på arbetet, även om jobbet mycket väl skulle ha tillåtit honom att agera mer inom både hushåll och barnuppfostran …? Speciellt det där kapitlet barnuppfostran, gav honom vibbar av att där … – där var det något viktigt som han missat.

Han visste att det var en hel del som Lilli-Anne fått ta helt ensam. Just på grund av att han gömt sig bakom övertid och tjänsteresor och inte ens försökt ställa upp, när han var hemma. Ja, ja. – Han drog efter andan, svalde för att få ner en känsla av klump i halsgropen. Vad var det för något? Allt som oftast kände han den där klumpen eller skulle han kalla det tryck …? Obehagligt var det i alla fall.

Han hoppades att Lille-Anne hade glömt det där som hände för så länge sedan. Det var väl inget att gräva i nu, tyckte han. Visserligen hade han nog varit nära att mista Lilli-Anne där ett tag. Det började han förstå (Fast hur nära, visste bara Lilli-Anne själv). Men alla de där sakerna var överspelade nu! – Lilli-Anne kanske inte ens mindes de där händelserna som upprört henne så, just då – för så länge sedan. Det hoppades han i alla fall.

Roine kände sig helt plötsligt lite osäker ... Han tyckte än i dag, att det var lättare att delegera arbetet på firman, än att försöka förmå barnen att göra som han beordrade dem. Fast som vuxna beordrade han ju aldrig ungarna att göra vare sig det ena eller det andra. Det blev väl snarare tvärt om i så fall. Han blev nästan lite full i skratt när han tänkte på vilken makt arvingarna hade över honom idag.

Men när de var små, mindes Roine, att han hellre gick till garaget eller gjorde sig andra ärenden, förr än han medlade eller lade tillrätta saker och ting som en hjälp i barnuppfostringen – Det var kusligt, hur alla minnen rann på honom just den här sena höstdagen. Ett annat knep som fungerade bra, när han hade med barnen att göra: det var att tillåta dem det mesta. Då försvann problemet omedelbart… (ungarna också, sa en röst inom honom) och han kunde fortsätta ostört med det han hade varit i färd med.  

Med fasa mindes han en gång när han tillåtit lille Johan, som då varit i sju- åttaårsåldern, att elda var han ville på tomten. Det höll på att sluta med att tre grabbar kunde ha blivit innebrända. Grabbarna hade nämligen gjort upp eld inne i Johans koja. De lekte att de skulle grilla över öppen eld. Det tog eld i en kamrats jacka. Som tur var hade Lilli-Anne ett ärende ut till tvättstugan och hörde då hur en av pojkarna gallskrek. Hon sprang omedelbart iväg bort till grottan. Dels för att hon kände lukten av rök och för risken att de skulle ha blivit ovänner, på allvar.

När den här grabben kom hem till sina föräldrar och modern fick se brännmärket på jackärmen och kände röklukten som följt med pojkens kläder. Den där röklukten som de väl kände igen från andra dagar när deras grabb varit iväg till Johan och lekt, blev modern misstänksam mot. – Modern gjorde sig ett ärende ner till Lilli-Anne. Mamman gav Lilli-Anne en skarp överhalning. Hon sa att hennes pojke hade sagt att Johan fick elda var han ville och hon ansåg; ”att så små grabbar kunde man absolut inte tillåta att få handskas med elden hur som helst.”  

Då hade Lilli-Anne tappat tålamodet över alla orättvisor och hade bett den argt, skällande mamman, att hon skulle lugna ner sig och sätta sig på en stol och vänta in Roine. För i dag skulle han alldeles strax vara hemma. Det var honom hon skulle prata med, förklarade Lilli-Anne som dessutom anförtrodde den oroliga och ilskna mamman att kanske hon skulle ha mer respekt med sig än vad Lilli-Anne hade. Kanske hon kunde tala förstånd med Lilli-Annes make, för Lilli-Anne  själv hade för längesedan gått bet på, att få Roine att fatta faran i detta eviga eldande som blivit ett helt nytt sätt att leka på.

Detta förtretliga tilltag som Lilli-Anne överraskade sin man med, just denna dag när han för en gångs skulle ämnade komma hem lite tidigare, blev verkligen en överraskning. Roine fick en regelrätt utskällning. – Den främmande mamman kunde och vågade säga precis vad hon ville till den högt skolade ingenjören, Roine. Han fick nu höra, att han var en oansvarig fader som tillät sina barn vad som helst; som tillexempel eldning … och att sedan fara och sätta sig bakom ett skrivbord, långt sin kos från ungarna och faran med elden. Det var alltför klent gjort. En så ansvarslös person skulle överhuvudtaget inte få bära en sådan titel som FAR, tyckte den här ilskna mamman.

Den här uppsträckningen hade Roine gjort sig förtjänt av många gånger om, utan att han ens hade varit medveten om det. Det blev i alla fall den här tillrättavisningen, som hjälpte Lilli-Anne att få ett bestående eldningsförbud på tomten. Tack och lov.

 

 

***        

 

När Lilli-Anne kom tillbaka hem efter promenaden med hundarna, kändes det inte lockande att sätta sig och skriva. Hennes tankar hade fullt sjå att bena ut vad det där – som Betty hade berättat – kunde stå för. Lika bra att jag åker och handlar i dag, tänkte hon och släppte in hundarna och gick in i badrummet och fixade till sitt utseende. På med lite blågrå ögonskugga och lite svart på fransarna. Hon tog till och med på lite läppstift och kammade till sitt vindrufs och sprayade med ”Super Strong Spray”. Flaskan var snart tom.

Så lämnade hon huset och satte sig i bilen och for iväg in till centrum för att handla.

När hon var så gott som klar med att plocka i varuvagnen det hon visste att hon behövde, fick hon se affärsinne­havarinnan stå och prismärka blombuketter. Agneta som ägde affären kände Lilli-Anne och sa:

– Ska du inte ha en bukett rosor, medan de ser något sånär ut. Vi får nya blommor i morgon, så de här säljer jag för halva priset. När de färska kommer är det ingen som köper de här, så du kan till och med få en bukett på köpet.

– Okey, släng ner dem i korgen, sa Lilli-Anne och försökte se glad ut.

Hon beundrade blommorna som hon lagt i varuvagnen. Oj, vilken bukett! Röda rosor älskade hon. Två sådana fina buketter blev ju ett jättefång. Hon och tackade Agneta för att hon var så bussig. Nu skulle Lilli-Anne hem och städa vardagsrummet och sätta rosorna på bordet när hon polerat det. Sådant gillade hon. Sedan om det blev tid över skulle hon läsa i den där boken som hon börjat i för ett par veckor sedan, för nu räckte inte fantasin för att skriva noveller eller romanliknande saker. – När hon svängde kundvagnen förbi montern med vykort och grattiskort, kunde hon inte annat än stanna till och titta på de olika varianterna av kort som passade att sätta i en blombukett. Så fick hon en sjuk idé: Hon skulle uppvakta sig själv. – Sagt och gjort. Av Roine fick hon ju aldrig någon uppskattning, so what?

Hon valde ett litet kort där det stod: ”Du är värdefull!” – ”Kram och Puss … ”

Allt som stod på kortet, var ju sant. Man skulle ju se positivt på sig själv och göra positiva affirmationer likt det som stod på kortet. Och det där Du vet från Vem … Det var ju också sant, för det visste hon ju, vem som köpt blommorna. Roine kunde gärna få lite extra bekymmer – i krig och kärlek är allt tillåtet.

 

***

 

Med smärta i själen mindes Roine hur trött Lilli-Anne varit många gånger, när de varit lite mer på tu man hand och han velat gosa med henne. Hur han många gånger varken ville eller kunde engagera sig i hennes bekymmer för hem, barn och alla andra saker som dyker upp i en relation med ansvar för både barn, husdjur och allt annat som kan tillstöta. ”Gud bevare mig”. Nu kom han på att det där med veterinärer … Ja, vem hade fått se till att djuren fick vård…? Så klart att det också alltid hade fått falla på Lilli-Annes ansvar.

Roine blev rent rädd, han kunde just då i den stunden inte riktigt se sina egna plussidor, som han var så omtalad för att vara ägare till; ”Lugn och fin – sansad. Han ägde ett bra handlag med barnen – ekonomisk och generös – samt hjälpsam och arbetsam och dess utöver – klyftig och vaken.” Listan hade säkert kunnat göras längre, om Lilli-Annes släkt fått fria händer.

Roine brukade sällan prata för sig själv, det var inte intelligent, hade han för sig, men nu viskade han tyst, så han bara själv hörde orden:

– Nu har jag verkligen ställt mig själv inför skranket!

 

***

 

Roines tankar återgick till Lilli-Anne. Hur skulle han göra? Skulle han prata med henne i kväll när han kom hem? Ställa henne till svars. – Lite känsligt det där … Han ville ogärna låta henne få veta att han höll ögonen på henne. Om han inte tog upp det här nu, kunde det snart vara för sent. – Sin livskamrat ville han inte mista. I varje fall inte nu. Nu var det den allra sämsta tiden i hans liv att åter bli singel.

Roine genomfors av en rysning, han nästan frös vid tanken. Hur skulle han kunna hitta en ny kvinna, så här på ålderns höst ...? Att leva hela sin ålderdom i ensamhet – i en tyst – men ganska fin villa ... Nej, det lockade inte! Det var inte den sortens ålderdom, som han sett fram emot när han jobbat så många timmars övertid. Att till sist bli sittande helt solo. – Nej, det var ett åldrande tillsammans med sin fru, som han hade tänkt sig. Tillsammans med Lilli-Anne.

Tänk hur det kan bli … Två människor som Roine och Lilli-Anne, som snart skulle vara pensionerade båda två och som skulle ha kunnat ha det hur bra som helst – hade i stället fått nya problem. Problem som de rakt inte var beredda på att få och dessutom kanske helt onödiga.

Nu när de äntligen kunde skönja, att de var på väg att få tid över, för att ägna sig åt varandra. Då hade de, på var sitt håll, gjort samma upptäckt – nämligen: under åren som gått, hade de blivit mer och mer som främlingar för varandra. De visste knappast vad de hade gemensamt längre, efter alla strävsamma år, med bekymmer för barn, arbete och ekonomi och allt annat som följt i dess spår. Var hade de varandra nu?

 

***

 

Lilli-Anne mindes mycket väl hur hon, klagat på att Roine aldrig var hemma och över att han inte visste hur mycket mer tid och krafter hon lade ner för de gemensamma barnen. Hon mindes också vilka svavelosande gräl det hade lett till ibland, sådana gånger när hon krävde mer rättvisa i förhållandet. Roines svar vid sådant påhopp, hade alltid varit: ”Jag är väl tvungen att sköta mitt arbete?”

När barnen blev större fick Lilli-Anne även då stå ensam med ansvaret för att det skulle bli lagom doser av: förmaningar, bannor och beröm. Alltid var det hon som fick bära hundhuvudet när något blev fel. Inför Lilli-Annes släkt, togs alltid Roine i försvar. Även andra bekanta till dem tog hans parti och höjde honom till skyarna; ”Jaa-men – han var väl utomlands just då …???  – då när det hände …” Om det fanns något som hände och som var något att anmärka på, när det var Lilli-Anne som skötte ruljansen på hemmafronten.  

Roines egen släkt var gudomliga och rättvisa och även mer förstående än hennes egna så kallade närmaste.

Det var Lilli-Anne som fått se till, att ungdomarna inte blev ute hela nätterna, utan kom hem medan det gick att känna igen dem. (Kom hem medan det går att känna igen er!) Risken att de skulle hamna i ett gäng som missbrukade narkotika var stor där de bodde.  Även detta problem låg serverat på hennes bricka.

– Både narkotika, sprit och tobak fanns i samhället den dagen barnen nådde tonåren … precis som det gör i dagens samhälle, suckade Lilli-Anne och fortsatte; just den biten har aldrig Roine behövt ta i eller grunna på. Han levde i den tron att det var som när han var ung, stönade Lilli-Anne högt och satte punkt i sitt manus som hon hade i word på datorn.

Hon reste sig upp, för det gick ändå inte att skriva när tankarna trängde sig på. Då var det bättre att städa och det behövdes verkligen. För hon hade sett att hon fått mängder med ljusa hundhår på sina svarta långbyxor. Det var knappt att klisterborsten lyckades fånga upp dem. Skaka eller använda vanlig klädvårdsborste var inte lönt. Hundhåren satt som om de haft hullingar. Hundhår var som metkrokar i miniatyr. De satt där de placerat sig från första stund. Det blev nästan till att plocka ett och ett med nypan.

Lilli-Anne fick ångest när hon tänkte tillbaka på dessa helvetiska tider, när hon stått ensam med allt. Alla stormar som bara var till för henne att rida ut och hur hon fick höra av sin släkt hur hon inbillade sig alltihop, när hon började ana att Anette kommit med i ett gäng som använde narkotika.

När hela Lilli-Annes inre skrek – om att det var just så illa som hon trodde, fick hon höra, att hon överdrev och inbillade sig. – Förstorade upp problemet … Pyttsan.

Det var ju faktiskt hon, Lilli-Anne, som kände doften av ungdomarnas kläder. Den där lite sötaktiga aromen, den som var så typisk för hasch och rökelse tillsammans. Den var egentligen inte svår att känna igen, för den påminde liksom inte om några andra dofter, som man normalt kommer i kontakt med. Det var en helt ny doft. Kvalmig, tyckte Lilli-Anne.

Killarnas ljusskygghet när de stod i halvmörkret ute i hallen och väntade på att Anette skulle göra sig klar för att följa med eller när hon bara skulle hämta en sak i sitt rum och någon följt med in för att vänta. Hur Lilli-Anne hade iakttagit dessa ungdomars mörka, stora pupiller och deras ganska ovårdade yttre och trasiga kläder och utgångna dojor.

Att det förekom cigarretter och sprit, ute i samhället kände Roine till, men att det skulle finnas något annat, som var farligare, det hade han svårt att tro. Inte i en så här liten stad. Det hade ju till och med hans svägerska upplyst honom om. Nej, då inte fanns det droger i den här lilla hålan. Det var inte Stockholm, som vad Lilli-Anne tycktes tro, klämde hon ur sig. Hon visste ju … ”Trodde hon, ja …!” – Ack, ack, ack…

Lilli-Anne mindes hur illa hon mått och hur hon blivit helt utmanövrerad av sin egen släkt när det gällde att rädda Anette och eventuellt de andra ungdomarna i gänget. Släkten menade att det inte fanns någon sanning i det Lilli-Anne påstod. – Lilli-Annes misstankar var helt felaktiga och obefogade och helt utan relevant grund. Det sade hennes egen syster och det predikade systern även inför Lilli-Annes föräldrar som blint trodde på henne istället för att lyssna på Lilli-Anne, som hade direktkontakt med ungdomarna.

På så vis slog både Lilli-Annes släkt och Roine sig till ro och gick emot Lilli-Anne i allt hon försökte göra. Lilli-Anne förbannade hela 70-talet och början av 80-talet. Man skulle tro på ungdomarna och ge dem friare händer och inte ifrågasätta lika mycket som förr. Vem hade först börjat predika dessa förödande epistlar? Den skulle Lilli-Anne ha velat vrida nacken av.

Ska man krasst sammanfatta Lilli-Annes släkts motto, så skulle det med lite humor, låta så här:

”Håll för öronen och blunda. – Låt dörren stå öppen och tillåt ungdomarna att komma och gå som de vill – utan bestämda tider. Bråka inte eller tjafsa om saker som du inte är överens med ungdomarna om. Förhör dem inte en massa och sätt inga förbud. – Lita på dem istället och på att det går bra! – Anette är ju i alla fall snart femton år …!” 

(Ja, tänk vilken hög ålder!) Lilli-Anne ruskade på huvudet när hon mindes. På den gamla tiden var man ju vuxen, när man var femton, men kära hjärtans … Vad vet de som inga barn har – om hur tiden förändrats, sedan dess de var unga, de som föddes på 40-talet? Så hade Lilli-Anne velat skrika åt dem. Men det var säkrast att tiga, för hon var i minoritet.

Dessutom fanns det inte dessa farliga saker som hasch och andra droger på tidigt 40-tal så när hon själv och de som var äldre växter upp var ju den värsta risken att någon började röka vanliga cigaretter, eller att någon söp sig redlöst berusad på hembränt eller av sprit som langats till yngre personer. Och det värsta av allt på den tiden var väl: om en flicka blev gravid. Då var hon ju verkligen att beklaga, och hela släkten med henne.

 

***

 

Tyvärr, blev det Lilli-Anne som fick mottaga dödsbudet om Jerka och försöka framföra det till sin tonårsdotter, Annette, medan Roine satt på kontoret. Jerka var Anettes allra första kille, nu var han borta. Död – unga pojken. Han hade till sist knarkat ihjäl sig. Hur roligt är det att ta emot eller vidarebefordra ett sådant dödsbud? Hur känns det för en tonårsflicka att mista sin första förälskelse??? – (Mer oskyldig än så, var alltså inte den misstanken, som Lilli-Anne krigat så om – med sin make och sin släkt.)  

Då först upptäckte även Lilli-Annes släkt att det fanns farliga droger i deras lilla stad. – Då när nästan allt var för sent.

Aldrig att någon kom och bad Lilli-Anne om ursäkt, för att de misstrott hennes uppgifter om farliga droger eller allt vad deras dementi inneburit för henne eller vad allt bråk hade dragit med sig. Främst för Anette och de andra ungdomarna.

Lilli-Anne mindes med en tyngd i hjärtat, hur Maria hade slängt åt henne i giftig ton: ”Du inbillar dig alltså på fullt allvar att det finns knark i den här lilla hålan?!” –

”Du Lilli-Anne… du måtte tro, att det här är Stockholms storstad?! – PUH …!” Hon hade blängt på Lilli-Anne och ruskat på huvudet för att riktig understryka – vilken hispig människa hon tyckte att Lilli-Anne var. Så var kriget igång och Anette blev den som fick sitta emellan.

Alla dessa motsättningar hade Lilli-Anne varit ensam om att slåss emot. Inte konstigt att det just i den vevan höll på att sluta med skilsmässa, mellan henne och hennes så fantastiske ingenjörsmake.  

Lilli-Anne hade – om sanningen ska fram – aldrig upplevt, att hon hade haft någon hjälp av Roine under tiden barnen var kvar i boet!

 

***

 

Var hon kanske dum som inte hade packat sin väska och tagit barnen med sig den gången … Hon hade ju planerat att göra det. Så skönt det skulle vara att få vända hela släkten och Roine ryggen, mindes Lilli-Anne, att hon hade tyckt. Låta honom leva för sin firma och sina resor till Arizona och även andra öknar plus bättre och även sämre ställen än så.

Om det var någon sanning i det som Betty hade berättat för henne där borta på hundparadiset, så var det väl en otrohetshistoria, som var under uppsegling … Men då vete katten, om hon inte skulle ta hundarna med sig och flytta. Det var inte värt den uppoffring och den ansträngningen det skulle innebära, att vädja, böna och be för att lotsa Roine tillbaka in i äktenskapet igen. Hon hade varit med om det alldeles för många gånger redan. Nej, då fick det nog hellre vara. Då skulle hon tacka för sig.

 

***

 

Lilli-Anne mindes hur hon till sist hatat den där gröna gräsmattan som Roine och några av hans kompisar puttade omkring den där idiotiska golfbollen på. Medan hon och barnen höll till i en husvagn som var uppställd någonstans ute i bushen. Där roade hon sig med att laga mat, diska och försöka plocka ihop allas kringströdda skor och kläder.  

Även i husvagnens obekväma pyttelilla kök försökte Lilli-Anne göra lite finare middag ibland. Och den här dagen skulle systrarna Anette och Janette se till lillbrorsan Johan under tiden. Att de sånär som höll på att dränka sig allihop när Johan föll i vattnet från bryggan, var väl inget att hetsa upp sig för. När Johan ramlade i vattnet, skulle syskonen försöka dra upp honom. Sådana saker var allenast Lilli-Annes bekymmer. – Ja, Gud i himmelen, hur det har varit! Att bli grinig på golfspelaren … när han kom tillbaka till familjen där i snårskogen, ansågs som felaktigt.

Han var väl tvungen att få utöva sitt fritidsintresse någon gång? Det uttalandet kom från en av Lilli-Annes vänner, som hon var dum nog att beklaga sig för. – Han var ju nykter och skötsam, han Roine, så inte skulle väl hon gnälla och klaga??? Hon som hade det så bra!

Lille-Anne frågade sig själv i den här stunden huruvida hon förlåtit Roine för allt detta äktenskapliga svek? Hon försökte känna efter. När de nu ändå hade glidit så långt ifrån varandra, som de ändå tycktes ha gjort, så kanske… Ja, kanske det trots allt vore lika bra att de gick skilda vägar? Det skulle bli lång väg tillbaka … Det förstod hon. I varje fall skulle de inte nå varandra fortare, ifall hon fortsatte att gräva upp så här gamla oförrätter, det fattade hon nog. – Fast saker och ting bara dök upp, utan att hon ville det. Hon behövde inte försöka minnas.

När hon hade tänkt ett tag till och kommit ihåg ändå nedrigare saker, blev hon så arg, att hon reste sig upp så tvärt, så Nalle – som just gick förbi utanför datarumsdörren – gav skall och hukade sig ner.

– Lugn Nalle! Vi ska gå ut och lufta oss ska du få se. Kom Luri, så får du också följa med ut! ropade hon på en hund som var så trött, att den gäspade och halvblundade, så den knappt kunde hålla raka spår fram till matte.

Luften ute var skön, även om det var lite kyligt. Höstlöven gav mer liv åt landskapet, än när det bara var grönt överallt. Hundarna stretade och drog åt varsitt håll. Hon ångrade att hon tagit med sig båda två. Luri hade ju sovit så gott, så hon kunde ha fått vara kvar hemma, men nu var de med bägge två.

Det blåste lite snålt den här dagen och nu var det på väg att mörkna också. Redan. Det var ju bara eftermiddag. Det var helt övermulet, så det var väl därför som skymningen kom så hastigt.

 

***

 

Roine som i vanliga fall hade mycket lätt för att slå ifrån sig, fick nu en plötslig lust att försöka sig på att slå bort tankarna, nästan på samma handgripliga sätt, som när man slår efter flugor. För hans tankar var den här gången envisa och närgångna. Inte alls så lätta att fösa undan som han var van.  

Han gick vidare i korridoren, skyndade på stegen ner genom trapporna. Var han månne på väg att bli sjuk? Så här dyster och negativ var han inte i vanliga fall. Tankarna kretsade hela tiden omkring hemförhållandena och över hur livet skulle komma att te sig efter pensioneringen. Skulle han ta kontakt med företagshälsovården? Var han kanske på väg in i den där omtalade väggen? – Utbrändhet! Att vara utbränd, var ju nästan modernt! Ett sönderpratat ord, men förvisso fanns åkomman lika säkert kvar med alla sina omilda symptom. Han borde kanske slå av på takten en aning! Han var ju inte ung längre.

Depression … Det kunde vara en annalkande sådan. Det var höst och deppighet hörde väl ofta ihop med höst eller vår. Det var väl oftast då de dök upp. Något sattyg var det i alla fall som var i görningen. Men vad det kunde vara, det kunde inte han, som lekman avgöra. – För att få veta vad han led av, misstänkte han att han var tvungen att låta en doktor ställa en dyr diagnos.

Han skulle beställa en läkartid om det inte blev bättre inom den närmaste veckan. Dumt att gå och dra för länge på de här obehagliga symptomen, om det fanns bot att få.

Roine stannade till, när han kommit ner från det sista trappsteget. Han gick fram till en glasad altandörr som vette ut mot parken. Där hade han bra utsikt över firmans tomtareal utanför de trista kontorslokalerna, för nu var han nere på våningsplan två och huset hade dessutom en hög källarvåning och varje våning hade högt i tak. Utsikten blev alltså bra i det gamla sekelskifteshuset.

På den här sidan hade han en annan vy. Han lät sin blick följa en gångväg som ledde ut till en gata. Även där var det några cyklister som trampade fram. Kanske var de på väg hem från en lång skoldag eller efter en kort arbetsdag. En pappa kom cyklande med en skrikröd cyckelkärra på släp efter sin knallgula velociped. Roine kunde inte undvika att fästa sig vid ekipagets färgkombination. Endera var ägaren färgblind eller så var han riktigt glad i färger. Han blev i varje fall väl synlig i trafiken och det kunde säkert behövas. På så vis var det ju bra.

En sådan färgkombination måste vara toppen i den alltmer ökande biltrafiken. För han blev nog observerad även av de tröttaste bilförarna. Pappan hade väl hämtat sin arvinge på dagis, anade Roine. För så var ju dagens samhälle uppbyggt nu för tiden. Båda föräldrarna skulle arbete utanför hemmet och barnen skulle samhället ta hand om.

Det var längesen hans ungar var så där små och behändiga, for det genom hans tankar. Han drog ett drag om sitt hakskägg. Så fort de där åren hade gått! Då han och Lilli-Anne haft bekymmer med ekonomi, och studieskulder som det skulle avbetalas på. Byte av den där lägenhet som hade haft så stora mögelskador... Hur besvärligt det varit att komma tillrätta med det. Även där hade han satt sig på tvären och motverkat Lilli-Anne, mindes han nu. Han tyckte att det inte spelade någon roll om det var lite mögellukt i huset. Fast när det visade sig att äldsta flickan fick astma, var han tvungen och ge sig och låta Lilli-Anne ordna, så de fick en annan lägenhet.

Härja och snärja, nästan springa ikapp med sig själv, så hade det varit. Svårt med första grundplåten till den kanske lite väl lyxiga villan hade det också varit, men … – Barnen var små! Han mindes, nästan kusligt väl. Privat tid … vad var det? Ingen av dem hade haft någon sådan förmån. Det gällde att arbeta och dra in kosing.

Så hade det blivit någon dum tävling … Statusjakt, kanske man skulle kunna säga. Tävling mellan vänner och bekanta … om status. Man skulle ha hus, skaplig bil, helst årets modell. Man skulle skaffa all världens oviktiga och överflödiga  prylar? – Prylar som andra hade, som han och frun egentligen till dags dato inte hade hunnit ha någon användning av. Var dessa saker införskaffade för att hålla stilen och takten i framåtandan? Han ville inte tro det, men han var öppen för tanken, som först nu nådde honom.

Semestrarna var också något som skulle väljas efter modenycker. Långt bort, helst utomlands. Så skulle man bese så mycket som möjligt och fotografera som bevis på att man varit där. Semestrarna hade tendens att bli mer arbetssamma än själv förvärvsarbetet. Någonstans hade världen spårat ur. För om man tycker att det är avkopplande att börja jobba igen. Då har man valt fel semestermål. Helt klart.

I den här skarpa själsgenomlysningen, som var mer genomträngande än röntgenstrålar, var det lätt att se vilka saker han gjort rätt och vad som varit mindre bra – och vad som hade varit helt fel i livets olika situationer. Så där med facit i hand, var det en hel del, som han skulle ha velat ändra på.

Roine strök sig nästan generat över håret, när han vände sig om för att gå mot dörren till nästa avdelning.

När blir man vuxen, tänkte han. Både Lilli-Anne och jag har sprungit förbi det viktigaste … Varandra. Vi har glömt bort varandra. Så sant att vi har gjort det, tänkte han.

Tänk om någon hade sett honom stå där vid altandörren. Då hade nog den i så fall trott att han fått syn på något mycket intressant utanför dörrens fönsterglas. Att det i själva verket var bitar och fragment ur hans eget liv som passerat revy framför hans inre syn, när han stått där och skådat med oseende blick ut i världsvimlet … – Det hade nog ingen människa kunnat tro eller begripa. Att firmans chef ägnade tanketid åt sådant världsligt. Han som verkade så inne i sitt jobb! – och nöjd med tillvaron och livet.

”Lugnet själv. – Att ha en sådan man, var nog inte alla kvinnor förunnat.” – Nej, säkert inte.

 

***

 

Lilli-Anne skrev ut en novell som en ny författare hade publicerat, samt en följetongsliknande text som Adam, hennes favoritförfattare, hade skrivit. Hon ville jämföra deras uttryckssätt med sitt eget sätt att formulera sig. Adam var en fena på att få till det. Hans noveller hade liv. Det vittnade om karaktär och påhittighet. Hans texter var även humoristiska, men en del berättelser kunde även framkalla tårar.

Han var en mästare den där killen, Adam. Hur kunde han se ut? Synd att den här sajten inte hade börjat med foton av medlemmarna! Det hade hon sett att det fanns andra sajter som hade gjort. Lagt upp profiler med bild över sina medlemmar. Hon visste inte ens hur gammal han var. Det skulle göras en uppdatering av sajten snart, hade hon läst på deras Info. Där skulle varje medlem få lägga ut, just så mycket om sig själv som de själva önskade.

Hoppas att de lägger ut både bild och ålder och lite mer om det privata, tänkte Lilli-Anne. Hon hade i alla fall Adams

e-mailadress, men hon kunde ju inte gärna skriva och fråga hur gammal han var. Och inte hade det någon betydelse heller.

Hur som helst verkade han vara lite äldre, om man skulle döma efter hur han uttryckte sig i sina texter. Språket verkade inte som om det tillhörde dagens ungdom med slanguttryck och svordomar och så … Nej, han verkade ha livserfarenhet om man kan kalla det så, när man bara hade hans noveller att gå efter.

Nu skulle hon ta med sig de här nyutskrivna novellerna och lägga sig en stund ovanpå sängen och läsa. Denne Adam skrev så skickligt och rätt så det var en fröjd. Alltid rätt komparerade adjektiv och aldrig felaktiga former av verbböjningar. Grammatiken var alltid felfri och hans dialoger eller monologer var välgenomtänkta. Hon önskade att hon någon gång skulle få prata med en så här kunnig skribent. Få ställa frågor och få svar på sådant som inte stod att finna i någon språklära.

Hon önskade att hon skulle få råd att gå en skrivarkurs för en skicklig lärare. Fast den här mannens noveller var så fulländade, så de var i sig nästan som en skrivarkurs.

När hon tog upp sin mobiltelefon ur handväskan för att sätta den på laddning, upptäckte Lilli-Anne det missade samtalet. Hon avlyssnade mobilens telesvar.

*– Hej Lilli-Anne! Lennart Ask, här! Minns du mig? Är i Sverige. – Hur lever livet med dig? Ring mig! *

Så hörde hon hur numret omtalades och repeterades en gång.

Hon fick tänka en stund, men visst kom hon ihåg Lennart. Han … efter alla dessa år. Hon som trott att han omkommit i Kongo. Han hade ju gett sig i väg som frivillig FN-soldat. Det var nästan så hon började gråta, när hon åter lyssnade till den välbekanta rösten. Hur kunde han se ut nu? undrade hon.

Hon knappade in det uppgivna numret, men ingen svarade. Hon fick väl ringa lite senare eller en annan dag. När hon tittade på datumet på det ingångna samtalet, var hans meddelande redan två dagar gammalt, såg hon. Då hade han ju redan fått vänta ett par dagar.

Lilli-Anne lämnade sitt arbetsrum och gick uppför trappan med novellerna i handen och båda hundarna lufsande efter upp genom trappan.

 

***

 

Roines grubblerier fortsatte. – Om han fortfarande varit kvar i yrkesverksam ålder, när de äktenskapliga fogarna började knaka, hade han kanske inte blivit så ångestbenägen, som vad han blev nu. Bara en sådan sak som att han skulle ha haft fler utvägar att välja på då, skulle ju ha gjort att en sådan katastrof, som att bli ensam, borde ha blivit mindre kännbar, menade han.

Roine medgav att han var väldigt rädd för förluster och andra förändringar nu för tiden. Så här ängslig för ödets växlingar, trodde han inte att han skulle ha varit, om den här faran dykt upp tidigare i livet. – Han ville inte konfronteras med den där känslan som uppstod när han tänkte på en ensam ålderdom. En ålderdom utan Lilli-Anne.

Han ruskade på sig, som om det gått en riktig köldrysning genom kroppen. Roine hade observerat att Lilli-Anne ofta låg och läste i några datapapper, efter det att hon lagt sig.

Var det inbillning – att han tyckte – att hon lade dem ifrån sig, så fort han dök upp i sovrummets intima svär?

För några veckor sedan, hade han blivit varse hur hon i smyg försiktigt dragit ut en låda i sitt sängbord! Han hade inte alls sovit som hon säkert trott. Han hade kikat genom ögonfransarna och sett henne ta upp en försvarlig bunt datapapper. Han såg även att hon sneglade åt hans håll, innan hon började läsa. Ungefär som om hon ville övertyga sig om att han sov.

Ibland kunde Lilli-Anne ligga och läsa irriterande länge i de där papperen. – Det var tydligen tillfredsställande läsning, för rätt som det var kunde hon småskratta för sig själv, och emellanåt kunde hon även säga några enstaka ord högt – som tillexempel: Gud … Nej – Oh! – Och liknande yttranden. Helt spontant råkade hon alltså prata högt under tiden hon läste.

Det måste ju vara något som hon inte skrivit själv, det begrep han nog. Att det var datautskrifter, var inget att ta fel på. – Var det kärleksbrev som han, Adam, hennes cyberkärlek skaldat och skickat till henne? Kärleksbrev som hon kanske printat ut på skrivaren, och sedan raderat från datorns hårddisk, för att inte han, hennes make, skulle få veta … Aj, aj, han begrep nog … mer än hon kunde ana.

Roine strök sig nu över pannan och uppåt hårfästet och kände hur trött och spänd han var. – Huvudvärken höll på att lätta, men det kändes som ett tryck över ögonen och han kände sig olustig. Det sved i ögonen, nästan som om han haft sand eller grus i dem. Otrevligt. – Han hade ofta huvudvärk nu för tiden. Ett besök hos en optiker kanske inte skulle skada? – Men när … hans agenda vara för det mesta fulltecknad.

Han drog en lång suck och funderade över om han kanske  svänga förbi den nedersta avdelningen och släppa i några kronor i kaffeautomaten? – Han borde kanske göra sig det besväret, innan han tog itu med siffrorna på datorn igen. Kanske skulle både siffror och personliga problem klarna, om han fyllde på koffeinnivåerna i kroppen.

 

***

 

Hemma i villan satt Lilli-Anne vid datorn och skrev när telefonen ringde. När hon svarade, hörde hon en kvinnoröst som oupphörligt sa hallå, hallå, hal…

– Ja, hallå. Det är hos …  

Kvinnan avbröt henne som om hon inte hörde Lilli-Annes svar. Eller struntade i att höra. Lilli-Anne fråga vem kvinnan var.

– Det ska du strunta i svarade kvinnan.

Det hördes fniss i bakgrunden, så det här var inget annat än en busringning, eller kanske var det den där apan som Roine setts tillsammans med på konstgalleriet?

 Rösten i telefonen verkade tillhörde en mogen kvinna. Lilli-Anne hade inte lust och stå och lyssna på sådant där trams, så efter att hon bett kvinnan presentera sig och bara fått fniss till svar, lade hon på luren. Misstanken om att det var Roines vänsterprassel hon lyssnat på, släppte inte taget om henne på hela eftermiddagen. Det hade varit alldeles för mycket sådant här konstigt på den senaste tiden.

Så fick Lilli-Anne en idé. Kanske hon skulle visa sig ute i svängen med någon manlig bekant … Gå på konstmuseer eller något annat trevligt. Bara för att eventuellt kunna ge Roine lite att tänka på. Det kunde faktiskt var besväret. Helst skulle ju Roine få reda på det, så han fick börja tänka och oroa sig han också, annars var ju vitsen borta, men … Det där fick hon grunna lite mer på.

Hur många affärer utanför äktenskapet hade Roine haft egentligen? Lilli-Anne var glad över att hon inte visste det. Han var bra på att hålla masken. Egentligen litade hon inte på honom, kände hon. Hon kände sig inte lugn och trygg längre. Hon såg nästa dag som något som var en aning osäkert. För att inte säga, hon var rädd för vad framtiden kunde ha i beredskap åt henne. Hon levde med: vad-händer-här-näst-känslan. Ingen trevlig känsla alls.

Vad är Roines nästa drag i samspelet med mig? undrade hon. Roine  hade varit så ombytlig och snar i vändningarna ibland. Kanske var det dags att hon inledde någon form av kärlekshistoria för att skrämma lite på sin äktenskapspartner, sådant hade hon läst om att det kunde fräscha upp ett försummat förhållande, men det var väl en risk man tog, det förstod hon.

Nu visste hon inte längre hur det var med kärleken, om den var på uttågande ur deras liv. Kanske från bådas sidor. Hon upplevde det som om Roine helst ville vara någon slags fångvaktare. Ingen annan fick ta henne, men själv ville han inte ha henne. Hur kunde det ha blivit så här trassligt? Hade de börjat se varandra som ägodelar? Det verkade inte bättre.

Kanske letade hon oförrätter hos Roine, så hon kunde skylla orsaken på honom, för att hon ibland helst av allt skulle vilja skiljas. Ibland hade hon kommit på sig själv med att hon haft en sådan önskan; hitta ett fel – och utan pardon slänga det i ansiktet på honom och sedan tacka för sig och gå. På så vis skulle hon ju få det att se ut som om det var hans fel. Även Roine själv skulle få uppleva det som om det var han som var orsaken till att hon lämnade honom.

 Hon hade aldrig levt något tryggt liv med den här mannen, Roine! Men ändå hade hon älskat honom vettlöst. Men trots det, kunde hon ibland komma på sig med att hon önskat att hon haft en annan man. En man som ställt upp för henne på ett bättre sätt. Var hon otacksam som kunde känna så? Hade hon för stora krav?

Många gånger hade hon önskat att trolla bort Roine och stället få en man som löste problem och såg till att morgondagen fungerade, utan att hon behövde lägga ner så mycket möda på att allt skulle bli enklare att leva. Hon kände sig så själsligt trött i det här äktenskapet. Det hade fallit för mycket ansvar på hennes lott. Hon behövde vila. Sticka bort från alltsammans var en kronisk längtan.

Det var så många bittra svek som Lilli-Anne varit tvungen att dra ett streck över – utan att ha fått prata ut om dem med Roine. Dragit streck på streck. Bara för att kunna fortsätta äktenskapet. De hade aldrig städat upp i sitt förhållande. Det var nog det som var det största felet. Det hade aldrig blivit någon ordentlig rättvisa skipad, så Lilli-Anne kunnat få retroaktiv ersättning för alla missar hennes make gjort sig skyldig till gentemot henne.

 

***

 

Roine gick tillbaka i tankarna en vecka. Han tänkte på hur det hade varit förra fredagskvällen, då Lilli-Anne var på ett möte i någon fruntimmersförening. Roine hade bidat tiden för att till sist få ett bra tillfälle att syna igenom sin frus sängbord efter de där papperen. Han hade känt sig nästan sjuk, innan han fick en möjlighet att osedd gå in i sovrummet och inspektera Lilli-Annes sängbord. Men nu skulle han skrida till verket och leta reda på de där kärleksbreven eller vad det nu var för något som var så hemligt.

Han kände sig både skamsen och lite rädd när han smög iväg för att undersöka Lilli-Annes sängbord. Taxen Lurifax följde med upp till sovrummet. Den hunden som skällde på allt och inget. Den tiken borde höra om frugan kom hem för tidigt, resonerade han.

Försiktigt som en inbrottstjuv smet han in på rummet, drog ut lådorna i sin frus sängbord. En efter en gick han igenom dem. Hennes privata saker låg lite hur som helst. I den översta lådan fanns en liten sminkväska, rollon-myggstift. Tre parfymflaskor, några paket pappersnäsdukar och en gammal förpackning till ett pessar ... Nej! – Det där hade inte han med att göra, det kände han och stängde hastigt den översta lådan. Drog ut nästa och nästa. – I en låda hittade han, i alla fall, en anteckningsbok. Det fanns många adresser i den. De flesta namnen kände han igen och visste vilka de tillhörde, men en del var okända. Fast det var kvinnonamn, så det var inte av intresse för honom.

Efter att ha ödslat en massa tid på att titta igenom adressboken, slängde han den tillbaka i lådan. Ett par vanliga vita brev fanns under en bok, men inte ens de gav honom några ledtrådar. De var från hennes mor, bägge två. Gamla som gatan. Modern var död sedan flera år tillbaka. Varför Lilli-Anne hade sparat dessa brev, begrep han inte. Bara skräp, ansåg han.

Han drog ut den nedersta lådan ... Om även den var utan de där breven ... Då hade hon förmodligen hittat ett bättre och säkrare gömställe för dem …? Ett vykort med julhälsningar från år 2008, alltså förra året, låg under ett igenknäppt reseväckarur i mörkblått läderetui. Men breven, var fanns de?

Visst, hade han många gånger sett – hur hon petat ner de där papperen i en av lådorna – när han som siste man kom in från badrummet?

– Kolla! sa han högt för sig själv när han drog fram en bunt papper som låg under allsammans i lådan.

Han sa det så högt att Lurifax hoppade ur sin korg och började gläfsa borta vid den stängda och reglade sovrumsdörren.

Roine lade för en sekund tillbaka papperen i lådan och sköt tyst igen den. Hade Lilli-Anne redan kommit hem? Han såg på sitt armbandsur. Ja, klockan var mycket mer än vad han trott, men de där kvinnomötena brukade – för det mesta – dra ut på tiden.

– Fast man kan inte veta, viskade han och reste sig upp från sängen och gick tyst bort till dörren. Flytta på dig Luri, så jag får lyssna neråt trappan. Var det matte som kom eller vad gläfser du för?

Han öppnade dörren.

– Hallå …! ropade han. Är du hemma, älskling?

Han fick bara tystnaden till svar, och stängde dörren igen, reglade för säkerhets skull. Han var ju tvungen att hinna läsa och lägga papperen tillbaka, innan frugan stod i dörren. Trappan var så ny så det fanns inget trappsteg som knarrade varnande, som det kunde finnas i gamla hus.

Luri blev yster, när hon märkte att husse blev lite nervig. Hon hoppade omkring, och Roine kunde inte förstå att det var hans upprördhet, som hunden reagerade på, så han blev ännu mer stressad av att hunden verkade höra något. Luri kände lukten av stresshormon mycket väl.

– Tyst Luri – tyst! Dumma hund. Lägg dig där borta! beordrade han och viftade till med handen i riktning mot hennes sovkorg!

Luri gnydde lite över husses barska och irriterade tongångar. Den lilla svansen for in mellan benen och hon kurade ihop sig i sin korg.

Roine slängde en skygg blick bort mot den stängda dörren, innan han åter drog ut lådan och tog upp papperen på nytt. Hon borde inte komma hem riktigt än, men man kan aldrig veta, tänkte han.

För säkerhets skull var det kanske bättre att han tog med sig hela pappersbunten ner till kontoret som var inrymt på nedre våningsplanet. Där var det inget konstigt, om han satt och läste och bläddrade i en massa papper, en sen fredagskväll, när Lilli-Anne kom hem. – Han kunde ju förresten sticka de där förhatliga papperen under näsan på henne, när hon kom hem. Fråga henne vad det egentligen handlade om.

– Då skulle nog Matte bli snopen, du, Luri, tror du inte det? Kom så går vi ner och läser, fortsatte han.

Han reste sig upp från sängen, tog ett stadigt tag om pappersbunden, stäckte lite på sig och pratade med Luri:

– Matte ska väl i alla fall inte behöva komma på oss med fingrar och tassar i syltburken. – Nej, kom Luri så går vi ner! sa han och reglade upp dörren och släppte hunden före sig ut genom dörren.

Han strök Luri över huvudet och nickade åt den som i samförstånd. Tiken såg på sin husse med ett förvånat utryck i ögonen – som ville hon säga: ”Du är allt en riktig lurifax, du också, husse!” Men lydig som hon var, följde hon med sin husbonde ner genom trappan.

Telefonen ringde just som han kommit ner från trappan, så han tog några extra långa steg och tog samtalet inne på sitt kontor.

– Hallå, sa Roine, när han inte hörde någon säga något. – Hallå! sa han igen, men det bara susade och rasslade lite på linjen och han kunde höra hur någon andades innan den som ringde bestämde sig för att lägga på.

– Jaha, du Nalle, sa han. Det var nog någon cyberfåne, som trodde att det var matte som skulle svara så här dags, men se i kväll satt inte jag på kontoret och jobbade. Där blev det lite fel för den där ringaren.

Nu skulle han ta reda på hur allt hängde ihop. Han drog ut skrivbordsstolen som gick på tysta hjul ovanpå den mjuka och dyra mattan och satte sig. Pappersbunten lade han mitt på skrivbordet och tände skrivbordsbelysningen.

– Bäst att sätta på datorn också, för om inte datorn är påslagen, ser inte mitt arbete äkta ut, hummade han för sig själv och öppnade den första igenhäftade pappersbunten när datorns välkomnande tonslinga rullade ut, som en påminnelse om att nu var den klar för användning.

Tänk om han inte skulle hinna läsa färdigt alla breven, innan frun kom hem, signalerade en hjärncell … Hur skulle han då osedd få in dem tillbaka i Lilli-Annes sängbordslåda?  Det där borde han ha tänkt på innan, slog det honom. Fader vår … låt mig hinna läsa och lägga tillbaka, tänkte han!

Roine bläddrade och läste. Bläddrade igen och läste ännu några sidor. Han kunde inte riktig förstå vad detta skulle betyda. Han var ju invigd i den där författarsajten som Lilli-Anne var en sådan hängiven medlem i. Han brukade läsa många av de publicerade bidragen och detta …. Det verkade ju absolut inte vara något annan än en tjock bunt med noveller. Kärleksbrev kunde han absolut inte kalla dem. Visserligen var de skrivna av den där pajsar´n, Adam. – Vad skulle det här betyda?

Lilli-Anne hade tydligen sprungit på en man som hon inte så lätt kunde linda om sitt lillfinger, började han förstå. Fick hon nöja sig med att läsa och beundra hans noveller? 

Den där Adam har i alla fall en hängiven beundrare i sin fanclub: Nämligen min fru! tänkte han ironiskt. – Han skrattade till lite lättat, vid tanken på att Lilli-Annes förälskelse kanske inte nått längre än till beundrarstadiet. Där hon febrigt fick nöja sig med att läsa allt han skrev. Det kändes visserligen trösterikt, men det var trots allt en klen tröst. Han var långt ifrån säker på att det stannat på den nivån.

Det var inte ens roligt att se att Lilli-Anne så gärna ville läsa det som den där Adam skrev. Förresten – var de här skrifterna verkligen så fantastiskt skrivna, så det var något att falla i sådan beundran över? Märkligare och bättre texter kunde man väl läsa? Så inte behövde hon väl kasta sig över hans bokstavskombinationer, som en liten förälskad skolflicka? resonerade Roine, med illa dold sarkasm.

Han fnös och lade den sista novellen ifrån sig på högen bredvid sig. Han var onekligen skrivkunnig, den där typen – Adam. Det kunde Roine inte förneka. Fast inte var han så fenomenal som vad hans fru tycktes anse. Nej, inte på långa vägar.

Roine lutade sig bakåt i kontorsstolen och knäppte händerna bakom nacken. Sträckte på sig, så det knakade i det stela skelettet. Han gäspade stort och tänkte: så oskyldig är kanske inte den här cyberkontakten, trots allt. Men var någonstans skulle han kunna få tag i fler bevis för sina misstankar? Novellerna var inte alls de där kärleksbreven som han misstänkt att Adam hade skrivit … Aj, aj, tänkte han. Så klart att det riktigt viktiga, hade väl Lilli-Anne inte liggande så lättåtkomligt som i en sängbordslåda.

Nu visste han med ens var han skulle kika! Han reste sig upp från stolen och gick med raska steg till sin frus arbetsrum. Där stod det ju ett dokumentskåp. Han drog ut några lådor på måfå utan att finna något speciellt. Så grep han en dokumentportfölj som stod på en hylla inne i skåpet. Råkade riva ner en låda med disketter och Cd-romskivor. Han svor till och plockade ihop och ställde tillbaka.

Så öppnade han portföljen!

– Ett grått stort brev från Tingsrätten! sa han halvhögt.

Vad i he … hade hon råkat ut för som brevväxlade med den? undrade han. För att få reda på något av sin hemlighetsfulla frus leverne, öppnade han brevet. Skilsmässohandlingar! – Det var en överraskning. Skulle hon ansöka om skilsmässa …? Hon … och inte han?

Lilli-Anne hade skickat efter skilsmässohandlingar. Detta faktum kunde han inte trolla bort. Personbevis från pastorsexpeditionen fanns utfärdade för både henne och honom. Vad hade hon tänkt ta sig på med? Det var inte lite fräckt. – Helt bakom hans rygg hade hon tydligen gått, för inte ett enda knyst hade hon nämnt om de här papperen till honom.  När sjutton var dessa papper utskrivna … Han nästan darrade när han letade med blicken efter datum för både personbevisen och själva ansökningshandlingarna om hemskillnaden. – Var sjutton satt datumet …?

Han tänkte slänga ifrån sig dokumentportföljen och gå och ta en whisky, men så kom han ju ihåg att vilken sekund som helst, kunde ju Lilli-Anne stå i dörröppningen och ta honom på bar gärning. Därför tog han handlingarna och stoppade ner dem i sin egen portfölj. Efter det gick han till barskåpet för att ta sig något som kunde lugna nerverna.

 

***

 

Roines fru kom hem när han satt i soffan och smuttade på sin whisky och grunnade över de där skilsmässopapperen, som för längesedan kunde ha separerat honom från frun! Vad skulle det betyda?

– Va, i all sina dar – är du fortfarande uppe, Roine! Klockan är ju nästan två på natten!

– Jaa … jag kunde inte sova …! Jag …

Han avbröt sig. – Aj, aj! Han var ju fullklädd. Hur skulle han förklara det?

– Jahaa, nähä … men, sa hon och han kände att hon mönstrade hans klädsel.– Har du varit ute med hundarna kanske? frågade Lilli-Anne, eftersom hon noterade att han satt fullt påklädd istället för att ha morgonrocken på sig som han brukade ha, om hans sömn av någon anledning blivit avbruten.

– Njeaa … Han hostade till, och tog in luft medan han omsatte tankarna till tal.

Där fick han ett bra tips av frun, visst hade han varit ute med hundarna, så han sa:

– Det är en stund sedan jag var ute med dem, så det är nog dags igen. Jag ska gå med dem nu omedelbart, så slipper du.

Han reste sig upp med detsamma, så hon inte skulle hinna protestera. Han tog kopplet från kroken i hallen. Lockade på Nalle och klev snabbt i sina träskor. Glaset med Whiskyn hade han i hastigheten ställt bakom blomsteruppsatsen som stod på vardagsrumsbordet. Han hoppades att hon inte skulle gå in i vardagsrummet så här sent. För då skulle hon väl bli fundersam över vad det var för anledning till att han behövde styrka sig. Whiskyn var inte riktigt urdrucken, så han kunde inte dra en vals om att han druckit juice ur ett grogglas.

Värst vad han var kortfattad, tänkte Lilli-Anne och gick upp till badrummet för att göra sig i ordning för natten.

 

***

 

Roine hade svårt att lägga alla grubblerier på hyllan. En sista gång för den här kvällen gick tankarna till Lilli-Anne och Adam medan han rastade Nalle. Han hade hört hur Lilli-Anne upphöjt Adams skrivarkonst. – Hon hade till och med velat kasta ut flera tusenlappar på en skrivarkurs ... En likadan skrivarkurs som denne Adam – för henne så märkvärdige skribenten – kostat på sig. Men den utgiften hade Roine i alla fall lyckats avstyra.

Betala flera tusen på den där "bokstavsleken", som han ville kalla den där skrivarsajten för. Nej, lägg dina slantar på något vettigare, och bättre, hade han sagt.

Kanske hade han sagt det lite för myndigt, slog det honom nu, men Lilli-Anne hade i alla fall lyssnat på honom och struntat i kursen.

Hur skulle han uttrycka sig, för att inte avslöja att han redan tittat i hennes sängbord och funnit de där satans novellerna? Skit samma!

Han insåg att han nog behövde grunna ut något roligt som han kunde få sin fru intresserad av. Men vad skulle han kunna föreslå henne att intressera sig för … Så det inte bara blev det där skrivandet. Hon var ju intresserad även av blommor, handarbeten och mycket annat, så kanske han kunde föreslå någon som hon ytterligare kunde ta till sitt hjärta. Något som gjorde att hon fick Adam lite på avstånd. Glömma honom vore ju allra bäst, förstås.  

 

***

 

Ja, så där var det förra veckan, tänkte Roine och drog ett varv om hakskägget. Nu närmade sig i alla fall den här arbetsdagen sitt slut. Och det utan att han gjort lika stor nytta åt firman som han brukade. Han tänkte:

”Den här dagen har jag nog låtit firman betala mig för mitt eget privata tänkande.”

Å andra sidan brukade han aldrig hänge sig åt privata grubblerier på arbetstid, så någon gång fick väl firman bjuda på lite extra, tröstade han sig.

Nu skulle i alla fall det här cyberdramat snart vara över, hoppades han. I kväll skulle han inte göra någon övertid åt firman, beslöt han och lutade sig fram för att nå att stänga av datorn. – Nej, nu skulle han ta itu med viktigare saker. Sitt eget liv.

Det frasade i dagens golvsand när han rullade sig bakåt i stolen, innan han slutligen reste sig upp, för att ta de få stegen, för att hämta sin kavaj på kroken borta vid dörren.

När han tagit klivet över tröskeln och ut i korridoren, lät han dörren stå öppen. Städerskan hade ju inte kommit än. Hon var sen i dag – och han var tidig, för ovanlighetens skull.

Nu skulle han åka hem och ta hand om sitt äktenskap, det som var kvar av det. Han och styrde stegen ut ur byggnaden och sedan mot cykelstället. Skymningen var på väg att sänka sig över himlens päll. Dystert. Höstmörkret var på väg. Det var en aning regndimma i luften. Usch fy! Nu vankades en trist årstid.

Parkträden stod tysta, liksom i avvaktan på något. Han tyckte nästan att de viskade höst, höst, höst… – Ett och annat löv singlade stilla ner genom luften. Vinden hade stillnat som den brukar göra framemot kvällen, men i dag hade det inte varit någon höststorm. Bara vanlig höstvind.

Däremot hade han hört väderlekstjänstens varningar på teven igår kväll. Helgen skulle bli blåsig. Tur att han inte börjat kratta några löv än, för då skulle lövhögarna bara ha blåst isär. Det hade han varit med om förr, när han krattat ihop stora högar med löv och tänkt att han skulle köra bort dem en annan dag. Jo, pyttsan! Då hade han fått kratta om nästan allt, för att det kommit en livfull höststorm och blåst isär alltsamman. – Ja, man lär så länge man lever, tänkte han, när han fiskade upp cykelnyckeln ur kavajfickan.

Glatt överraskad noterade han att någon barmhärtig själ, dragit en vit konsumpåse med blått evighetsmärke över hans cykelsadel ... Omtänksamt gjort. Han som brukade arbeta över och bli sen och få kvällsfukten på sadeln, efter det hans sadelskydd försvunnit. Det var i alla fall någon som tänkte på honom. Vem det nu än var, så var det i alla fall någon. Det kändes som en uppmuntring, den gesten värmde, tyckte han och låste upp cykeln.

Han kunde inte undvika att fortsätta med sin gissningstävlan om vem det var som täckt över hans sadel nu när han inte hade något sadelskydd. Majken … Ja, hon hade nog ett gott öga till honom, men hon hade samma goda öga åt alla, dessutom var hon sambo, men det verkade kusligt nog inte spela någon som helst roll. Kanske även hon hade kommit på sned i sitt förhållande med sin man.

Så kom han på att det kunde vara Gunni också, för hon hade intresse av karlar, det visste han. Stor aptit, dessutom. Hon var singel också. Skild … Fast skulle hon vara intresserad av honom? Ja, varför inte, hon var ju pratsam så det räckte till och blev över. Det var nästan hopplöst att ta sig ifrån henne, när hon väl fått snattran igång. Hon jobbade som något alltiallo på en annan våning, något med internposten, trodde han. De sågs inte så ofta, men hon var så envis och påstridig, så det var lättare att göra henne till viljes, än att ta sig ur hennes grepp. Fast henne hade han inte något stort intresse av.

Däremot visste han att om han blev utan kvinna, eller om det blev köldgrader i den äktenskapliga sängen för någon gubbe, så fanns alltid Gunni tillhands och ställde upp när det behövdes. Det var bra att veta och det kändes tryggt, tyckte han.

Eva på löneavdelningen … Hon var en reko tjej. Hon visste om att han jobbade över mycket och henne hade han pratat med för bara ett par dagar sedan. Hon var en person som brydde sig om andra, men inte för sin egen vinnings skull. Säkert var det hon som lagt påsen över hans sadel. Det var i stil med hennes tänkande. Eva var omvårdande på något vis. Så bedömde han henne i sina tankar. Hon var också singel nu sedan hennes sambo flyttat utomlands. Hon var en rasande präktig kvinna, och i hans egen ålder. Ja, blev han singel eller solo, hur det nu var det kallades, kunde han kanske i alla fall umgås med henne, som kamrat om inte annat. Han kunde nog få prata med henne om sina bekymmer, trodde han, även om det inte gick att komma något längre med henne. – För det gjorde det nog inte, misstänkte han.

 

***

 

Det slog honom att för någon månad sedan hade de två, Eva och han, pratat just om en sådan sak … om hur besvärligt det var att bli ensam i den här övre åldern, när man börjat trappa ner på sina förvärvsarbeten. – De hade visserligen inte pratat om hans problem, för de hade han ju inte ens insett att han hade – då för bara en dryg månad sedan. I varje fall hade inte oron över de här uppdykande bekymren lyckats nå fram till hans medvetande, lika tydligt som vad den gjort nu.

Roine blev tvungen att tvärbromsa när en bil körde in så snävt framför hans cykel i mörkret, så han höll på att bli prejad på den där lilla biten där han brukade gena – utanför cykelbanan – och cykla en bit på Bredavägen. Där var det alltid trasiga gatlyktor. De som inte var pangade av ystra ungdomar, hade slocknat av andra anledningar. Därför var den gatstumpen så mörk, men det blev kortaste vägen hem. I fortsättningen skulle han inte utmana ödet, utan alltid hålla sig till cykelbanan. Så mycket längre blev det inte, så att det var värt att riskera livet.

 

***

 

Roine steg av cykeln vid brevlådan ute vid gatan för att se om frugan tagit in posten eller om det kommit någon ny reklam. Han funderade över hur han skulle börja samtalet med Lilli-Anne när han kom in. Det tålde att tänka på, medan han i maklig takt ledde cykeln upp till garaget och slutligen parkerade den i det hemmagjorda, vitmålade cykelstället utanför garaget. Han drog bort konsumpåsen från sadeln, vek ihop den och stoppade in den på undersidan av cykelsadeln, där han normalt brukade ha sitt vanliga sadelskydd. Det som någon norpade för fjorton dagar sedan. Han kom aldrig ihåg att köpa sig ett nytt när han var nere på stan.

Höstluften blev så fuktig framemot eftermiddagar och kvällar, så det var en välgärning att den här människan täckt över hans sadel med den här kassen.

Just som Roine tagit loss portföljen, kom han på att i den låg en rapport från jobbet, som Helmer Kronkvist skulle ha haft. Det var ju därför som han tagit genvägen över Bredavägen, för Helmer bodde ju i ena änden av den gatan.

– Ja, det man inte har i huvudet får man ha i benen, sa han och satte fast portföljen på pakethållaren och drog ut cykeln ur stället.

Nu fick han åtminstone den där motionen som han ängslats för att han fick för lite av. Det var ju alltid en tröst, resonerade han och trampade iväg, samtidigt som han funderade lite mer över hur han skulle lägga upp snacket med Lilli-Anne när han så småningom kom hem.

 

***

 

Var hade innerligheten och förtroligheten mellan dem tagit vägen? Varför gick Lilli-Anne ut så sent med Nalle? Ingen hund behövde vara ute vare sig så länge eller så sent på kvällarna. Bara för att pinka en sista gång före natten skulle det säkert ha räckt med att bara gå ut en bit i trädgården, ansåg Roine. Taxen Luri gick hon aldrig ut med så där sent, men Nalle ... ”Oh! – Nalle… Nalle, han, var absolut tvungen ut för att pinka”, påstod hon.

Roine hade ibland sagt att en stor hund måste ha en urinblåsa som var anpassad till hans storlek, men det lyssnade hon inte på.

Var i detta avlånga land bodde den där cyberstjärnan? Den här tanken slog ner som en blixt just när han svängde ut på Bredavägen igen. Roine blev tvungen att kliva av cykeln och leda den en bit – för att försöka bringa ordning och reda i tankarna.

Vad var det som sa att inte den där typen bodde nästgårds? Det behövde inte vara några långa avstånd, bara för att Lilli-Anne hade träffat på honom allra först på Internet. I praktiken kunde Adam precis lika gärna bo i nästa kvarter. Lika gärna det som att han bodde någonstans uppe vid midnattssolen.

Man lurade sig på de här datorsajterna. Man fick lätt för sig att allt fanns långt, långt bort, nästan som på en oåtkomlig planet.

Hur länge hade det där pågått? Lilli-Anne hade väl gått ut sent med hunden under en lång tid, ville han minnas, men aldrig varit ute så där länge – sent på kvällen – som vad hon var nu.

Roine gick igenom almanackan i sina tankar: När började det bli så här långa utevistelser på sena kvällar? – Det sista halvåret, kanske, gissade han. När gick hon med i den där författarsajten?

Jo, där gick hon med för ett år sedan. – Det kunde ju nästan stämma – att det där rännandet ute så sent, startat i samma veva som hon börjat prata om den där Cybertypen Adam.

Klart att Nalle, som var en stor hund, var tryggare att ha med sig ut på de där sena nattpromenaderna. – I fall det skulle komma någon annan än ”Adam”, tänkte han vasst och svartsjukt.

Nej, så där kunde han ju inte fantisera. Hon tyckte ju det var skönt att ta en sen kvällspromenad. Det borde han väl inte missunna henne. Hon hade lättare för att somna då, hade hon förklarat. Det där fick han skjuta ifrån sig. Han var ju inte den där sjukligt svartsjuke maken, tröstade han sig med och satte sig upp på cykeln igen och trampade lättad vidare mot Helmers brevlåda.

När han stannade utanför Kronkvists brevlåda, kom just Henrik från garaget och hojtade till:

– Hördu Roine, stoppa inte ner rapporten i brevlådan! Kom in istället och ta en grogg och var som folk.

Ja, kanske det, svarade Roine och ställde ifrån sig cykeln vid husväggen och tog med sig portföljen in till familjen Kronkvists nyrenoverade villa.

 

***

 

Det gick några dagar, för att inte säga veckor och Roine kunde inte formulera sina frågor som han ämnade ställa till sin fru. Det var inte så lätt som han hade tänkt sig. När han kom hem efter den här dagen brydde han sig inte om att ställa in cykeln, det var lördag i morgon och då var han ledig. Han ville inte spilla någon tid på onödiga saker. Det gällde hans framtid. Det gällde att inte förlora sin fru till en sådan där författarförmåga.

Lilli-Anne var i köket. Det såg han genom fönstret när han gick förbi för att ställa ifrån sig cykeln. Han hade ringt till Lilli-Anne och sagt att han skulle komma hem lite tidigare den här dagen. Hon hade låtit lite undrande, det hade han noterat. Ja, det kunde hon gott få göra. Hon hade kanske inte rent mjöl ...

– Halloj! ropade han när han steg in genom ytterdörren. Han ställde ifrån sig portfölj vid hatthyllan som han brukade. Klev ur de grova skorna och körde ner fötterna i tofflorna som stod på skohyllan.

– Så tidig du är! hörde han Lilli-Anne ropa till svar inifrån köket.

Han gick ut till henne, visst såg hon väl nästan lite skyggt på honom – just nu i kväll? Det kändes nästan som om det låg något outtalat i luften, även från hennes sida. Han vågade inte gissa vad hans lilla fru funderade på. Hon såg barsk ut nu när han examinerade henne med blicken. Han kastade upp kvällstidningen på kanten av köksbordet och frågade henne om han skulle duka.

– Visst, gör det! Det här är snart klart, ska bara …

Han avbröt henne när han sa:

– Så fin middag du har fixat gumman!

Lite beröm skadade inte att ge henne, tänkte han. Han hade nog inte alltid varit så uppmärksam, som vad han borde ha varit, upplyste honom den där inre rösten om.

Roine var vidrigt väl medveten om all tid som Lilli-Anne fått spendera ensam i hemmet. Ensam hade hon fått brottas med barn som inte ville lägga sig. – Barn som inte ville passa vare sig mattider eller andra tider. För att inte tala om svårigheten att få dem att ändra motviljan att göra sina läxor, utan en massa tjat och förmaningar. Han hade inte glömt att han till sist erinrat sig sitt svek inom barnuppfostringen, men det var väl inte ett ämne som var relevant att ta upp nu. Det där var väl för länge sedan överspelat och glömt hos Lilli-Anne, hans söta lilla författarinna … det var väl inte till att vara så långsint, när hon hade den där Cyberförfattaren i tankarna mest hela dygnet. Nej och åter nej, nu fick han inte börja och elda upp sig igen. Lugn och fin, tänkte han för sig själv.

Han lyfte ner två bruna keramiktallrikar, och tog två mönstrade glas, ställde dem ovanpå tallrikarna och gick bort och dukade. Bestick skulle han hämta i lådan när han vikit ett par servetter. Bäst att bjuda till lite…

 

***

 

När de hade ätit och Roine varit behjälplig och dukat av. Gick han några steg bort mot hallen till, vände sig hastigt om och sa halvt över axeln:

– Jag vill prata med dig ett tag, Lilli-Anne! Du kan väl komma in till mig på kontoret, när du är färdig här!

Han fortsatte ut mot hallen, men hörde hur hon svarade:

– Det var värst vad du låter högtravande! Kan du inte prata med mig nu – här i köket? – Inte måste jag väl sitta som en skolflicka inne på ditt kontor? – Å, nej! Vill du mig något, så får du nog säga det till mig, här och nu, svarade Lilli-Anne och verkade smått oresonlig.

Därför gjorde han en helomvändning ute i hallen och stegade myndigt tillbaka in och drog ut den nyinställda köksstolen och satte sig tungt på den, strök undan sin lite grånade pannlugg ur ögonen och såg på sin fru.

Han var tyst! Det stämde inte med hans – i tankarna – genomgångna manuskript.

Lilli-Anne drog ur proppen i diskhon och stod stilla en stund och undrade vad han skulle säga, medan hon lät blicken följa virveln som bidades i diskvattnet när det rann ur. Hon torkade händerna på den blårutiga handduken som låg på diskbrickan. Bortvänd från Roine sa hon:

– Har du stupat på målsnöret, eftersom du kom så tidigt hem idag? Jag menar … Hur? – Jobbet … Firman klarar sig väl inte utan dig …? Du brukar ju inte … Förlåt! sa hon i samma stund som sista ordet var sagt.

Det där blev nog lite onödigt spetsigt, tänkte hon, men sagt är sagt.

Nu var det Lilli-Anne som inte riktigt hittade de rätta orden.

Roine kände en isande känsla i brösttrakten. Hade de glidit så långt ifrån varandra – så de började få svårt att prata om annat än småsaker och bagateller? Det verkade sannerligen inte bättre. Bäst att tagga ner, tänkte Roine förskräckt och kände, att han var tillbaka på ruta ett! Han var helt utan manuskript till sitt anförande. Det var han inte van vid, även om han var en både van och skicklig talare i sitt arbete. Det här var värre.

– Skit samma! började han med grov, sträv röst. Jag vet inte hur jag ska snacka med dig längre, Lilli-Anne, fortsatte han besvärat.

Han ömsade ställning där på stolen. – Drog en djup suck, innan han fortsatte med att säga:

– Du har liksom växt på äldre dagar, Lilli-Anne! Du är så ...

– Jamen för i Helgoland! Sjung ut, människa! – Kom till saken! Säg vad det är du vill prata med mig om. Nyss verkade det ju vara mycket viktigt, bet frun i. Det var väl inte om min storlek du tänkte snacka? sa Lilli-Anne högeligen irriterat.

– Nä, givetvis inte, svarade Roine och slängde en hastig blick på henne. Förlåt!

– Är det dags att skriva på skilsmässohandlingarna, kanske? Fortsatte Lilli-Anne och drog in andan och blev rak i ryggen som en ungdom – Ska jag vara behjälplig och hämta en penna, för det är väl skilsmässa som du går och trycker på?

– Men hur …

Där tog hans ord slut och han kände hur pulsen ökade och ångesten tog plats. Han blev torr i munnen som den som blir gripen på bar gärning när den försöker gömma undan något hemligt material. Hur visste hon …

– Jag har faktiskt gått och varit ganska bekymrad för dig, Roine, fortfor hon. Du har blivit mer och mer tyst och inbunden. – Har det något med Helena att göra?

– He, hi... He – leenaa? Var kommer hon in i det hela? (en av Roines kollegor ...)

– Ja, inte vet jag. Det är jag som frågar, sa Lilli-Anne, lite fränt och körde båda händerna igenom håret och riktigt rufsade om sin frisyr. Det korta nytonade håret ställde sig liksom på ände och hon såg ut som en hund som rest ragg. Hon harklade sig som inför ett tal och sa:

Hon – Helena alltså. – Hon kom förbi här för någon vecka sedan och lånade den där skannern, som hon sa att du gett henne löfte om att hon kunde hämta hos meejj! – som om jag var er lilla springflicka.

Nu var Lilli-Anne inte att leka med, det såg Roine.

Hon gjorde en liten grimas som var svår att tyda. Skämt eller alvar? – Hon rykte på axlarna och fortsatte:

– Helena klagade över att du satt så länge på jobbet om kvällarna, och så dillade hon om något sadelskydd som inte fanns – … så hon hade tagit en påse … Vad och varför, får du fråga henne. Jag fattade aldrig vad hon menade – trodde inte det var något viktigt heller – ja … Så jag lät det falla fritt ..., slutade Lilli-Anne sin berättelse och såg skarpt på Roine.

Helt plötsligt kändes luften kvav. Hur i hela friden skulle han säga det här? Han ångrade att han startat detta allvarsinriktade förhör. Kunde man blunda och göra som på jobbet: trycka på knappen som det stod DELETE på …?

Nu blev det i sanning en egendomlig stämning i köket. Var båda osäkra på var de hade varandra? – Det verkade inte bättre.

– Nu är det jag som tar tag i tråden och börjar nysta, sa Lilli-Anne med en myndig stämma.

Hon drog ut en ny stol och satte sig mitt emot sin man och formligen spände ögonen i honom och ställde just den fråga vars svar hon var rädd för att lyssna till:

– Vill du skiljas, Roine? frågade hon. – Svara bara – JA eller NEJ! Precis som när vi stod framför prästen. Det blir enklast så.

Sedan blev det helt tyst. – Ända till dess frågan landade i Roines hjärnsensorer.

– SKILJA mej?! Nej, Lilli-Anne, det är just det jag INTE vill! Det är ju därför jag vill prata med dig. – Om du inte redan har bestämt dig, förstås ... men då vill jag att vi resonerar igenom alltsammans i lugn och ro, innan du gör något förhastat, lilla vän.

Lilli-Annes hjärta sjönk och känslan av att det lade sig på diafragman, gjorde henne nästan illamående. – Då är nog det där ryktet sant i alla fall. Då har han nog varit i säng med henne också. Inte bara delat plastpåsar och skannrar med den hyenan och var det månne hon som var med på den där konstgallerian, eller var det kanske ytterligare en annan kärri…? Dam rättade hon sig i tanken.

Hon avbröt sina tankar för Roine såg förtvivlad ut och han sträckte ut sin ena hand över köksbordet och vidrörde hennes vänstra, som låg där på bordet och såg så ensam ut. Nästan som övergiven.

De växlade hastigt blickar och Lilli-Anne fick nästan ett litet förläget skolflicksleende på läpparna.

Vad är det vi håller på med? tänkte hon. Varför i hela friden svarade han så här konstigt? Hon som trodde att han skull bli lättad om hon förekom honom och hjälpte honom på traven, genom att fråga honom, om han ville ha skilsmässa. Var fick han det i från att det var hon som tänkte begära skilsmässa?

– Har du varit otrogen, Roine?

– Otrogen …! var allt han kunde säga. Det skulle väl inte vara Lilli-Annes replik. De orden skulle ju han kasta ut, när det blev så dags …

– Är det tystnaden som talar? frågade Lilli-Anne.

– Tystnaden …?! åter upprepade han bara det hon sa. Jag begriper inte vad du pratar om!

– Nej, det är alla otrogna mäns replik, svarade Lilli-Anne spetsigt och fick tårar i ögonen.

Det blev tyst igen. Och hon torkade med handen bort en tår från kinden. Blinkade och suckade, utan att se på maken.

Tystnaden bröts när Roine till sist frågade hur allvarligt det var med den där Adam.

Då var det hennes tur att börja hacka och stamma på ett namn.

– Känner jag någon med det namnet? Vad snackar du om? Det är inte jag som har varit otrogen, så försök inte prata bort min fråga, utan svara … det är bättre att få veta än att bara gå i ovisshet och fundera.

– Cyberkillen, förstås. Den där författaren på datasajten, tillade han och drog ett drag om den skäggprydda hakan. Cyber-Adam, förtydligade han hastigt och såg på henne. Hur har du det med honom?

– Cyber- ... Adam ...? Ja…ha … och sen ...?

– Du tycks ju hänga vid datorn halva nätterna, för att läsa det han skriver …!

Nu blev de halvuttalade meningarna många och Roine ville inget säga om de där novellerna som han hade läst, men däremot kom han ihåg, att han helt och hållet glömt bort att lägga dem tillbaks i nedersta lådan i hennes sängbord. – Jisses! Telefonen hade ju ringt just då när han skulle gå tillbaka med dem, mindes han. Hade hon märkt att de var borta? – Klart hon har, de där skrifterna bläddrade hon ju i nästan varje kväll. – Var det därför som hon såg så tuff ut nu? Hade hon förstått? malde hans tankar.

Han ville resa sig upp och gå ut. Nu kändes luften mycket kvav. – Usch! Hur dum får man vara, tänkte han och vred sig besvärat på stolen. Nu var han utan angreppspunkt. Det var han som var utlämnad åt henne istället för tvärt om. Det var han som plötsligt blivit sittande på de rannsakades bänk, dessutom utan anledning. Vad svamlade hon om egentligen?

Roine kände sig fruktansvärt obekväm nu när Lilli-Anne satt som en stenstod mitt framför honom och bara tittade på honom, som om det var allra första gången hon såg den här mannen, som var han.

Roine var tvungen att ta tag i det där med sena promenader med Nalle och alla sena nätter framför datorn …

Till sist lossnade Lilli-Annes tunghäfta:

– Jamen jag har ju börjat skriva ut novellerna för att slippa – som du säger – sitta och häcka över datorn halva nätterna. – Jag brukar läsa en stund på kvällarna sedan vi lagt oss, men du somnar ju som en stock, så fort du nått madrassen, så det vet du förstås inte. – Tänkte att vi kanske skulle komma varandra lite närmare, om jag INTE bosatte mig framför datorn, men det har inte ändrat något i vårt förhållande. Man kan ju få frostskador i vår äktenskapliga säng, tillade hon utan den minsta antydan till leende.

Där avbröt sig Lilli-Anne och reste sig häftigt upp och undrade om han inte skulle sluta med sitt svartsjukedrama över hennes penna och tangentbord, när det var han som varit ute på vift och inte hon.

– Din penna?! – Tangentbord ..., repeterade Roine dumt.

Lilli-Anne kände hur den där irritationen dök upp igen. Irritationen, över allt som hon inte fick göra, för så fort det var något som hon intresserade sig för, så kände den här mannen, Roine, sig åsidosatt. Lilli-Anne nästan föll ner på stolen igen, drog in luft och nästan skrek:

– Är det diktatur i det här äktenskapet eller låter det bättre med en fallen demokrati …?  Skillnaden är väl i så fall hårfin!

I en hastig rörelse lade hon upp underarmarna på köksbordet och lutade – för några sekunder – huvudet mot armarna och kved ynkligt nästan som ett skadat djur.

Men så tog hon ny sats – reste sig upp ännu en gång. Den här gången så hastigt att stolen välte baklänges och föll rakt ner på Nalles och Luris stora rostfria vattenskål. Det blev en skräll från kollisionen mot golvet och en utdragen efterklang från vattenskålens metall. Det lät nästan som hawajimusik. Lilli-Anne stod rak som en fura mitt på golvet och mitt i vattnet från hundarnas tippade vattenskål. Utan att veta att hon stod i en stor vattenpöl stampade hon till med ena foten, så vattnet stänkte både på henne själv och runt om. Hon skrek åt Roine i förtvivlan:

– Skriver jag så blir du svartsjuk på att pennan eller tangentbordet tar min tid ifrån dig. Läser jag så är inte det bra heller. Går jag ut med hundarna, då gnäller du för att det är för sent att gå ut med en hund eller att jag har varit ute på tok för länge. Ska du ha mig i bur, för att känna dig nöjd?

Just då började Luri yla det värsta hon kunde. Nalle som var en lugnare hund reste sig upp och kom lufsande ut till köket för att se efter vad som försiggick. Han stannade på tröskeln och gläfste ett par gånger. Gick sedan fram och slafsade i sig lite vatten från pölen på golvet.

Det blev tyst en bra stund i köket och Lilli-Anne tittade ner på vattenpölen som hon stod mitt i.

 – Nu när jag äntligen har fått min så efterlängtade tid … snyftade Lilli-Anne, men avbröt sig för att klappa på Nalle, för att han inte skulle behöva ta lika allvarligt på bråket som vad det först föreföll.

Så hakade hon på igen och fortsatte:

– Den där tiden som jag aldrig hade när barnen var små. Den tiden har jag fått nu. – Men då ska jag inte få använda den på mitt eget vis. Då ska du lägga rabarber på den och få mig att göra något enbart för din skull. Något som du tycker passar mig.

– Jaag … Jag har väl aldrig …

– Jo, duu … Just duuu, skrek Lilli-Anne, som om hon tappat förståndet. Hon pekade på Roine och skrek några okvädingsord.

Roine blev helt stum. Hans vanliga, så lugna fru! Vad tog det åt henne?

Nalle såg på dem, men vände om och gick ut åt hallen, precis som han tänkte att det där får ni klara ut utan mig. Era etterbaggar.

Lilli-Anne tittade som hastigast ner på golvet och tog ett kliv åt sidan, så hon åtminstone kom ur vattenpölen, innan hon fortsatte:

– Som jag har väntat på att få lite mer tid för att skriva, snyftade hon. – Blir du nöjd om jag avslutar allt mitt skrivande och sätter mig och deppar istället? Nu var det inte lågt kvar till den verkliga gråten, det kände Lilli-Anne. Hon kände sig så missförstådd och påhoppat. Allt som hon försökt ersätta sin ensamhet och större fritid med, verkade det som om Roine blev svartsjuk på. Allt skulle kretsa omkring honom. Hur skulle hon orka? – Var kanske en skilsmässa bästa lösningen, viskade en röst inom henne, men hon försökte borsta bort förslaget.

När de sansat sig, kom de fram till att inget stämde … De visste knappt vad den ene anklagade den andre för. Här ramlade det fram fler och fler frågetecken.

Var hade orden tagit vägen? – Förtroligheten mellan dem hade försvunnen mer och mer för vart år. De intima, förtroliga samtalen på tu man hand, hade glidit bort och ersatts med tomt prat ungefär som det småprat man mest förde med grannar av ren artighet.

Inte så konstigt kanske att det blivit som det blivit – Både Roine och Lilli-Anne, hade helt gått upp i sina arbetsuppgifter utanför hemmet. Den där privata tiden – när allt det där andra som var tvunget att göras, äntligen var gjort – blev alldeles för liten. De var ju tvungna att få lite sömn också, för att de skulle orka igenom nästa arbetsdag med allt vad den bar med sig. – Det blev absolut ingen tid kvar att resonera om privata saker på. Eller att sätta sig in i varandras bekymmer och vardagliga händelser i livet.

Så lite de kände varandra nu. Den tanken slogs de av båda två. Det var helt skrämmande att inse, hur de sakta men säkert hade glidit allt längre bort från varandra genom åren. Den intima biten blev lika med noll, för båda kände sig otillräckliga inför varandra och de hade fått för sig att den andra hade större krav än vad den hade och så hade det snört ihop sig totalt och båda ville skylla det kyliga kärleksklimatet på den andre. Så otroligt komplicerat det blivit.

Den borttappade biten i deras kommunikation, vart hade den tagit vägen? När barnen flyttat hemifrån och livet bromsade upp hastigheten och det blev mer fritid ... Just där var det som de två borde ha satt sig ner och försökt backa sig tillbaka till det där vägskälet, där de på något vis valt varsin väg.

De var inte ensamma om att gå vilse just i det där vägskälet. Det var lurigt just där. På den tid som hon, Lilli-Anne, fick mer av, passade hon på att om möjlig höja sina kunskaper i litteratur, för att bli en bra författare.

Roine däremot, hade inte hunnit mer än tänka; att han skulle ersätta sina övertidskvällar med något annat. Något helt nytt intresse fick det väl bli, för hans del. För han hade inte något gammal hobby, som han kunde återuppta. – Han kunde i alla fall inte kasta sig in i något omedelbart. Inte förrän han gjort sin sista dag på jobbet och än var det ju några månader kvar dit.

De hade misstolkat varandra, det började de så småingom inse.

Lilli-Anne hade misstänkt att Roine var svartsjuk på den tid hon lade ner på att skriva och författa eller den tid hon lade ner på att läsa. Inom sig hade hon medgett att skrivkonsten nog, trots allt lagt beslag på en stor bit av hennes tid. Den tid som hon annars hade kunnat ägna åt Roine. Hade han känt sig åsidosatt?

Ingen av dem hade riktigt vågat ta första steget, för att klargöra huruvida misstankarna – de bar på mot varandra – var sanna.

Det där snacket som Betty hade satt fötter på – det där om att Roine skulle ha setts på konstgalleriet med en annan kvinna – kanske det inte låg så mycket sanning i?

Lilli-Anne trodde nog att det mest handlade om svartsjuka mot själva skrivandet som gjort att Roine så enträget försökt övertyga henne om, att hon inte skulle gå en sådan där dyr skrivarkurs. Han ville väl inte att hon skulle sitta ännu fler timmar framför datorn, med den där ”onödiga kursen”.

Därför hade hon kommit på att Adams noveller var ett bra studiematerial för svenskan. Adam hade infallsvinklar i språket som ibland överraskade henne. Hon kunde kanske använda hans kunskaper som stöd för sitt eget sätt att utrycka sig. Han skrev bra. Förmodligen skrev han efter de regler och normer som han förvärvat på den där skrivarkursen, som han gått. Den som faktiskt hade varit hutlöst dyr, även i Lilli-Annes tycke. Många tusen hade den kostat, hade Adam skrivit i ett mail till henne när den dagen kom då sajten var uppdaterad så den visade varandras mailadresser.

Hon antog att det han skrev var rätt. De hade växlat en del kommentarer på författarbloggen också. Det var ett bra alternativ och ett plus till uppdateringen. Adam hade skrivit att han kände sig mycket säkrare, efter den där genomgångna kursen och att den var värd varenda krona. Något rättesnöre behövde hon ju ha och kanske kunde hon lita på Adams kunskaper. Det hoppades hon. Allt annat var egentligen för dyrt, det hade hon även själv tyckt, så inom sig höll hon faktiskt med Roine om att det var en onödig utgift att dra på sig när det var så mycket annat man behövde.

Lilli-Anne berättade för Roine, att det hade varit just därför som hon började skriva ut en del av Adams noveller. Hon märkte att hon kunde ha dem som stöd för sitt skrivande. Detta var ett bra sätt att förvärva kunskaper på. Billigt också, hade hon tyckt.

När Lilli-Anne var klar med disken, hade hon släckt taklampan och bara låtit den orangegula fönsterlampan lysa upp köket. – Länge satt de i kökets halvdunkel under tiden som var och en rumsterade om med sina egna tankar och funderingar. Den där tystnaden, som fallit över dem, där de satt i den svaga belysningen, märkte de inte själva. Båda var inbegripna i att städa bland sina egna tankegömmor och hjärnspöken.

Den där rannsakningen om varför det blivit som det blivit, fick de svaret på nästan samtidigt – men det var Lilli-Anne som kom med förslaget:

– Du … Roine! – Jag hörde en så vacker melodi på radion idag. Jag har aldrig hört den förut, men orden var så vackra, så sanna och talade på något vis till oss. Till dig och mig, förstår du. Jag vill att vi åker in till stan och köper den Cd-plattan och lyssnar på den gemensamt. Vi har ju inte unnat oss att sitta i vår nyinköpta skinnsoffa mer än när vi som hastigast ser tevenyheterna. Stereon är det ingen som drar igång sedan barnen flyttade hemifrån.

– Visst, kan vi åka ner till skivbutiken. Det kan vi väl göra redan i morgon dag, svarade Roine intresserat. Vad hette biten som du hörde?

Lilli-Ann mötte Roines blick när hon sa:

– Den hette; ”Börja om från början”.

 

© Ingbritt Wik