När allting som kan gå fel - även gör det 

Bertram Berandoz vaknade av oljud utifrån gatan. Det var soptömningsdag, erinrade han sig, men inte behövde väl sopgubbarna väsnas så förskräckligt för att tömma några soptunnor. Det skramlade och slamrade. Grova mansröster röt och skrek. Det blev som en slags duett när arga mansröster blandades med gälla fruntimmersskrik. Rena kakofonin.

Varför har inte väckarklockan ringt? funderade han, och plirade mot klockan, samtidigt som han vred sig om i sängen för att se hur mycket den var, men det gick inte att se. Persiennen var nerfälld, så det var halvskymning i rummet.  

Bertram sträckte upp handen och tände lampan, men det skulle han inte ha gjort. Det blixtrade till och ett fint regn av glassplitter yrde ner över kudden och hans huvud när glödlampan exploderade.

Han slängde sig ur sängen så hastigt att han blev stående fyrfota på golvet. Försiktigt förde han in fingrarna i håret och försökte skaka glassplittret ur kalufsen. När han fått merparten av glaset ur håret och tittade på klockan, såg han att den var mycket. Varför hade den inte ringt? Han hade satt den på ringning på kvällen.

– Men vad är det för ett jädrans oväsen ute på gatan? grymtade han och reste sig upp.

Nu hördes polissirener också. Vad hade hänt? Har det utbrutit kravaller i den här, i vanliga fall, så lugna staden?

Han skyndade fram till fönstret och drog upp persiennen.

– Men guuud … vad håller de på med?! sa han högt för sig själv. Är de fullständigt galna?

Nu glömde Bertram att han hade försovit sig och hade bråttom. Hur ska det där sluta …, och hur har det gått till? Han skärpte blicken samtidigt som han lutade sig längre in mot fönstret. Han öppnade vädringsfönstret för att höra vad tvisten handlade om.

– Herre-min-jeee …! – Det där ser kritiskt ut.

Den nya omtalade robot-sopbilen som skulle underlätta för dem som tömde soptunnorna, stod ute på gatan med en massa åskådare runt om. En kvinna vevade med armarna och skrek i falsett och pekade mot sopbilens bakre ände.

Bertram förde undan gardinen så han kunde se hela sopbilen. Oooj-du-milde!  I bilens bakre ände, där tunnorna tömdes, satt det en fastkilad rollator, med en jättestor koffert och ovanpå den en transportbox för hundar. Allt verkade vara fastkilat i sopbilens öppning. Hunden ylade som en hel vargflock. Inte att undra på. Vem skulle inte yla av en så omild behandling?

– Hunden, hunden …! gastade kvinnan och däremellan försökte hon trösta jycken, som tydligen hette Pluto, för då joller-skrek hon: ’Lille, lille Pluuuto-äääälskling, matte ska hjälpa … Puss, puss. Snart, snart kommer polisen och hjälper oss.’

I Bertrams huvud dök det upp ett scenario. Ett omöjligt sådant, men nu verkade det trots allt ha hänt … Han hade ju varit med och tagit fram idén till den nya soptömningsbilen. Den nya modellen för år 2060. Den uppfinningen som skulle bli succé och underlätta sopgubbarnas slit med tunga tunnor.

Bertram hade aldrig räknat med att det skulle kunna gå, just så, som det tydligen hade gjort, den här arla morgonen.

Sopbilens nya robot-anordning med en fjädrande arm som – enligt noggranna uträkningar och studier, skulle fånga in soptunnorna, lyfta upp dem, vända dem uppochner och tömma innehållet i bilens soprum – hade tydligen missat.

Den här morgonen hade armen tagit fel på Henrietta Storms överlastade rollator och en soptunna som stod utmed gatan och väntade på att bli tömd.

Sopgubbarna hade suttit inne i hytten och druckit förmiddagskaffe, och hade inte observerat vad som hände, förrän damen skrek, Pluuutooo, som en stucken gris.

Henrietta hade blivit osams med sin sambo, och bestämt sig för att ta hunden och en del av sina ägodelar med sig och flytta. För att kunna frakta en stor koffert samt en hund i en transportbox, hade hon fått låna fasterns rollator, så hon hade något att forsla grejerna på till närmaste busshållplats. Men så långt som till hållplatsen kom hon aldrig …

Inget ont anande hade Henrietta kommit promenerande med sitt bohag. Hon skulle just passera mellan sopbilen, som stod på gatan, och en soptunna som stod vid sidan av trottoaren när sopbilens automatiska robot-griptång, i ett nafs tog hela hennes bagage. 

Henrietta såg hur rollatorn, på bara några sekunder, for upp i höjd med gatlyktan … där gjorde den en piruett i luften och sekunden efter satt rollatorn med snurrande hjul som en propp i sopbilens bakre del, och taxen Pluto ylade för kung och fosterland, där han satt instängd i transportboxen.

Tur att damen bundit om sitt bagage med en grov läderrem. Allt hängde på så vis ihop, och gick inte ner i sopbilens hungriga gap. Tack och lov för det, tänkte Bertram, som var en av hjärnorna bakom den nya sopbilens arbetsbesparande automatik. Han rös till vid åsynen och tyckte synd om hunden.

– Stackars sate, viskade han och drog ett drag om sin skäggvassa haka.

Polisens piketbil, med blinkande blåljus, svängde in framför sopbilen och ett par uniformerade poliser gick fram till de gulklädda sopgubbarna. Ytterligare en polisbil svängde in framför piketbilen.

– Ja, jaa, det där får de reda ut själva. Jag måste skynda mig, sa Bertram och klev i sina byxor som hängde över en stolskarm.

Tröjan trädde han över huvudet medan han gick ut mot köket. Körde fingrarna genom håret och rev upp handen på ett glassplitter som satt kvar i håret efter glödlamps-explossionen. Det blödde en aning.

– Fasen, sa han och torkade av blodet på byxbenet.

Han borde ha rakat sig, men rakhyveln gav inte en suck ifrån sig, trots att han satte i nytt batteri.

– Jädra skitbatterier de hade på den där tobaksaffären, sa han och slängde rakapparaten ifrån sig på köksbänken, men då startade den med ett ettrigt ljud.

– Jasså är det så den ska startas idag, sa han och hämtade apparaten och förde den mot kinden, men då tystnade den omedelbart.

Bertram blängde på rakapparaten och lade den ifrån sig och tog ett långt steg fram till el-kontakten där hans mobilladdare satt istucken. Han lösgjorde mobiltelefonen från ladd-anordningen.

– Jäsicken …, så het den är, sa han men stoppade, trots det, telefonen i fickan. Med snabba steg gick han ut i hallen, tog kavajen från kroken och stoppade plånboken i kavajfickan. Därefter lämnade han övernattningslägenheten åt sitt öde. Städa den fick han göra nästa gång han skulle ha den. Nu var det bråttom.

Utkommen på gatan började det svida på låret. Telefonen var alldeles för varm för att det skulle kännas behagligt att ha den i byxfickan. Han skulle just stoppa handen i fickan för att ta upp mobilen, när en eldsflamma slog upp genom jeanstyget.

 Bertram skrek till och fick upp byxknappen och lyckades i en handvändning mejsla ner blixtlåset. I ett par akrobatiska rörelser, kavlade han ner byxorna. Men herreguud … Skorna tog emot, så han fick inte brallorna av sig. Ett ögonblick blev han stående med ett par brinnande byxor runt fotknölarna.

Men till sist släppte chocken, så han kunde krångla av sig skorna och kliva ur de brinnande byxorna.

När han lyckats komma ur den brinnande fotbojan och kände den sträva asfaltens kyla under sina bara fötter, drog han en lättnadens suck; känslan var i stil med balsam. Men det sved på sådana ställen, där elden kommit åt att slicka på bar hud.

Bertram såg sig skamset om, och lät blicken svepa över folkskaran. Huruvida det var han själv som hamnat i fokus av folkets intresse … Eller om det var sopbilen med Henriettas bohag, de upphetsade mansröster, eller vargskriket från Pluto-hunden, lyckades han inte få något begrepp om. Det var ett rent inferno på gatan, vars namn slagfärdigt nog var:”Bråkmakare-gatan”.  Men där på trottoaren kunde han inte stå till allmänt beskådande; barfota i bara string-kalsongerna och glo medan byxorna brann upp. Sotflagor seglade upp i skyn tillsammans med en äcklig röklukt som stack i näsan.

Utan att ha sett varifrån mänskan kom, kände Bertram en snabb klatsch på sin bara skinka, som inte doldes av string-kallingar eller den korta kavajen.

– Hur var det här då? – Du verkar vara en eldfängd kille!

Bertram vred hastigt på huvudet och mötte en road blick ur ett par isblå ögon.

Den som fällde kommentaren var samme polis, som för en stund sedan hjälpt Henrietta Storm att få tillbaka sitt bagage ur sopbilens inre.

– Vad tycker du att jag ska svara? undrade Bertram och suckade.

– Du kan börja med att tala om varför du eldar upp dina byxor. Har du fått slut av tjejen? I så fall kan jag förstå din frustration. Men tror du att du har större chans att få henne tillbaka i den där munderingen.

Polisen gjorde en gest mot hans ludna ben, och försökte hålla tillbaka ett skratt.

– Det är måndag-morgon …, och jag upptäckte att jag försovit mig … och …

Bertram avbröt sin påbörjade förklaring när han insåg att någon redogörelse inte behövdes. – Så han sa bara:

– Vilken jäkla start på en ny vecka. Kunde knappt börja sämre. Vare sig för mig eller damen med Pluto-hunden.

Bertram glodde in i brasan, utan att våga se upp.

– Kunde inte ha sagt det bättre själv, sa konstapeln och kunde inte undvika att dra på munnen när han tittade på Bertrams smala, men mycket lurviga ben.

Polisen harklade sig innan han med skratt i rösten kom med ett förslag:

– Vad tycker herr’n … Ska vi inte ta och släcka brasan nu? Behöver du kanske låna kläder, så går det bra att ta en av våra skyddsoveraller, visserligen med ordningsmaktens emblem över ryggen. Men det ser kanske bättre ut, än de där tiger-randiga mini-kallingarna.

– Tack det var hyggligt, men jag bor alldeles här intill, sa Bertram och nickade mot porten.

– Okej …, då hämtar jag istället brandsläckaren och ser till att dina byxor inte blir orsak till en mordbrand. – Det vore kanske dumt. Men det var ju bra att du valde att elda upp dem utomhus …

Först när polismannen börjat gå mot bilen för att hämta brandsläckaren, upptäckte Bertram att han ingalunda var ensam på gatan. Sopbilen var visserligen borta, och även Pluto-hunden och hans matte. Men det fanns andra: Både promenerande personer med hundar, och mammor med barnvagnar på väg till dagis hade stannat och stod som stenstoder och iakttog hur Bertrams jeans blev till aska. Nu var det han, ensam, som stod för underhållningen.

Just då rörde det honom inte i ryggen. Han hade andra problem: Hur skulle han få fatt i en ny mobiltelefon? Han var tvungen att ringa till Maritza och försöka förklara. – Eller rättare sagt bekänna att det krånglat hela veckan, så han aldrig kommit iväg till Venus, dit det var meningen att han skulle åka för att göra ett studiebesök. Fast det där var inte riktigt sant. Krånglet hade han stått för själv; det var han som backat, och inte vågat resa till Venus … Men det var ytterligare en sak … som var vida värre … som tärde, och gav honom en brännande ångest där han stod och tänkte tillbaka på helgen.

– Hur ska jag bära mig åt, mumlade han för sig själv: Maritza tror att jag är ombord på Juno Blixt och att jag snart ska landa på Ystads rymd-central. Hon skulle ju möta mig där. Istället är jag uppe i Hälsingland och härjar och bränner upp både byxor och mobiltelefon. Hon kommer aldrig att fatta eller förstå. – Och det kanske är lika bra, suckade han.

Hjärnan arbetade vidare; dessutom måste jag kanske bekänna att jag och ett par arbetskamrater firade det avklarade jobbet. Att vi även firade lite extra under gårdagskvällen, så jag försov mig. Så pinsamt!

Han tittade på vänsterhandens ringfinger, snurrade ett par varv på ringen och tänkte: kanske lika bra att jag drar av den och sänder ringen i ett brev till Maritza och tackar för lånet. Då slipper jag gå in på en massa förklaringar, som hon ändå inte godtar. Hon kommer aldrig att acceptera, att jag suttit och häckat en vecka i Hälsingland, när jag sagt att jag är sänd, som konsult, till en helt annan planet. Att jag dessutom suttit och supit ihop med grabbarna på en sylta i utkanten av Bollnäs över helgen … Nej, nej … Hon förlåter aldrig. Jag skulle ha kontaktat henne omedelbart när jag fegade ur ”Venus-uppdraget”. 

– Satan! sa han och spottade i brasan.

– Ryck upp dig, gosse! sa konstapeln när han kom tillbaka med brandsläckaren och sprutade vitt skum på elden så det fräste.

– Det var längesedan jag kände mig så billig, erkände Bertram och gav polisen en förstulen blick innan han åter stirrade på de förkolnade resterna av jeansen och mobiltelefonen. Tur att jag hade plånboken i kavajen.

– Sätt värde på det! – Skammen blir inte mindre av att du står kvar här till allas beskådande och mediterar! Du sa att du bodde här bakom …?

– Njaa… Jo, jag har en övernattnings­lägenhet, men … jag har ingen telefon …

– Förlåt nu förstår jag inte. – En telefon behöver du väl inte för att gå tillbaka in och dra på dig ett par andra byxor istället för dem du nyss eldat upp. Menar du att du bränt upp portkoden, så du inte kommer in?

– Du förstår nog inte riktigt.

– Nej, jag gör nog inte det, svarade polisen och försökte förgäves få ögonkontakt med Bertram, som stirrade ner i askhögen där det fräste och pyrde i skummet.

– Jag skulle behöva ringa till min sambo och förklara.

– Äsch! Det är väl dina egna byxor, eller …? Var det kanske hennes brallor du nyss eldade upp?

– Nej, neeej. Det är värre än så!

– Oj, då … det låter inte bra. – Jag har ett förslag. Gå och sätt dig i piketbussen, där borta. Vi kan ta ett snack du och jag. Mobiltelefon har jag också, ifall du behöver ringa. Vi poliser brukar även vara samtalsterapeuter ibland. Jag kommer strax, bara jag får ta hand om den här brandresten.

***

Bertram tackade polisen för pratstunden, och lämnade piketbilen. – Han kände sig verkligen obekväm i den här udda kreationen; Randiga string-kalsonger och kavaj av bättre kvalitet. Skinkorna var ju lika bara som om han inga sippor haft. Måste se komiskt ut, rann det genom hans stressade hjärna medan han smög – likt en strykrädd hund – tillbaka till lägenheten och fick fatt i ett par urblekta jeans.

Efter att han knäppt byxknappen, gav han sig ut på stan och inhandlade en ny mobiltelefon. Därefter styrde han stegen till ett kafé. Han hade inte ätit någon än. Bara slängt i sig ett par Alvedon som han sköljt ner med ett glas ljummet kranvatten.

Han försökte le mot baristan när han beställde kaffe och en ”macka special”, vad det nu kunde vara för något. Förhoppningsvis ätbar.

Bertram valde ett undanskymt bord, där han kunde sitta och filosofera, utan att någon annan iakttog honom.

Han behövde samla tankarna och gå igenom veckans händelser. Han kände sig visserligen lite bättre till mods efter att han fått delge polisen en del av det som tyngde honom. Han hade inte berättat allt. Bara det som han trodde att en polis kunde förstå sig på. Kanske var han feg …

Han vecklade upp papperet som omslöt de två sockerbitarna, släppte ner dem i koppen och rörde om medan han tänkte: Om jag någon gång blir en ängel, får jag nog svarta vingar. Han tog en slurk av kaffet. Det var både hett och starkt. Med lite tur kanske han skulle må bättre om en stund.

Han rycktes ur sina funderingar när en annan kafégäst startade en antik jukebox genom att släppa ner ett par mynt i en öppning, så en gammal mello-låt från 2019 dånade ut i lokalen. På hög volym sjöng Anna Bergendahl: ”Ashes to ashes”.

– Herregud … jag tror det är ”ghost in the mechinery” både här och där idag!

Han lyssnade en stund på låten, medan han fördes tillbaka till sin askhög borta på Bråkmakaregatan. Han hade i alla fall bekänt för polisen att det var han själv som bett arbetsledaren, att få slippa resan till Venus. Polisen hade inte skrattat, utan verkade förstå.

Maritza skulle säkert ha kallat honom feg, om han bekänt att han kände sig rädd inför en så lång resa. Därför hade han låtit henne tro, att han skulle resa till Venus, precis som det hade varit menat, när han packade väskan för att bli borta i jobbet en vecka. Att han sedan ändrade sig var en annan sak.

Bertram ville att Maritza skulle tycka att han var modig. Han kände behov att visa sig på styva linan. Men han var tyvärr inte den där motige killen, som han ville utge sig för att vara.

Maritza ville nog inte ha någon vekling till karl. Han älskade henne och var alltid rädd för att göra bort sig inför henne. Han ville vara hennes trygga klippa. Någon hon kunde vara stolt över, och luta sig mot när det stormade.

Men så var det en sak till som grämde honom. En riktig dumhet, som han gjort när han inte var riktigt nykter: Han och kompisen hade köpt sex av ett par villiga damer. Men det bekände han aldrig för polisen. Den händelsen lämnade han i marginalen.  Det var nog den saken som bekymrade honom mest. Men kanske han inte behövde berätta det för Maritza. Den saken borde hon inte kunna kontrollera.

Men så erinrade Bertram sig vad som sagts i en nyhetssändning. Medan han satt i polisbilen och väntade på att konstapeln skulle sopa ihop askan efter brasan, hade de brutit musiken och gått in med ett meddelande i en extra nyhetssändning. Farkosten Juno Blixt, som han skulle ha rest med, ifall han gjort resan till Venus, hade kommit ur kurs och det var ovisst om det skulle gå att få den tillbaka till Jorden. Det lät ruskigt, men kanske det var just genom en sådan katastrof, som han skulle klara sitt eget skinn. – Aldrig någonsin hade han hållit tummarna för att en olycka skulle hända …

Nu var han nog på väg att förlora förståndet. Var det verkligen han som kunde tänka så hemska tankar?

Om Juno Blixt till syvende och sist, störtade som vilken komet som helst, kunde han stanna kvar där uppe i Hälsingland. Aldrig mer höra av sig till Maritza. Hon skulle givetvis tro att han blev till ask-stoff i rymden. (precis som Anna Bergendahl sjöng om just då)

Han hade visserligen ringt till Maritza ett par gånger från polisens mobil, men samtalet hade aldrig kopplats fram. Om hon sökte på datorn för att ta reda på vem som ringt, skulle hon finna att numret gick till en polis … Det avslöjade inte var hennes sambo fanns.  

Om han blev till aska i rymden, slapp han bekänna för Maritza vilken krake han var. Han skulle inte klara av att bekänna sitt nederlag, för en så strak kvinna, som han dessutom älskade av hela sitt hjärta.

Han kunde börja om här. – Här uppe i lappmarkerna. Han kunde ta upp kontakten med Bojan ingen. Den damen som han förlustat sig med ett par gånger den här veckan. Han hade ju hennes telefonnummer i mobilen.

– Helvete … Den hade ju brunnit upp. Satan också! Skit samma, jag vet ju var donnan bor, mumlade han för sig själv och bet ett bett av smörgåsen. 

Bertram önskade hett att han hade haft en storebror som han kunnat intervjua. Någon att ställa frågor till, och få svar av. – Men vadå … Storebror … – Jag är snart fyrtio fyllda, och tänk om jag varit storebror åt någon, funderade han. Vad skulle jag ha gett en lillebror för råd, om denne suttit i samma skit som den jag själv lagat till åt mig …?

– Det tål att tänka på, mumlade han och pillade på sin nyanskaffade mobiltelefon för att bli klar över hur den fungerade. Nu var han av med alla adresser och telefonnummer, utom de han hade i huvudet, de hade han kvar.

I fortsättningen gällde det att hålla koll på nyheterna och höra hur det gick med Juno Blixt. Allt hängde på den satans farkosten.

Ingen kan spåra mig via den gamla mobilen, tänkte han, för av den finns inte en flisa kvar. Den blev till aska, precis som Anna sjöng. Aska skulle den ha blivit om den varit med i en störtad farkost också … Nää… Så där får jag inte tänka.

Han skämdes när han tänkte på att hans föräldrar hade fostrat honom i sanning och ärlighet … Han drog en lång suck och tog sista klunken av sitt nästan kalla kaffe.

Nu skulle han gå tillbaka till lägenheten. Bekymret om hur han skulle göra med framtiden, fick bli morgondagens bekymmer. Han skulle sluta tänka, han behövde sova.

***

Maritza tittade bort mot plattformen där skeppet mot Mars borde ha stått. Men där var tomt. Det hade väl inte kommit än. Men det var Juno Blixt hon var ditkommen för att passa.

Hon skulle möta sin hero, Bertram.

Några torra löv jagade varandra över perrongen. Såg nästan ut som om löven lekte tafatt. Men säg den glädje som varar. I sin ystra virveldans kom de för nära den svarta springan vid plattformens kant, och den elektriska papperskorgen startades och sög in både löven och en del tomma godispapper som folk slängt.

Men det var inte bara skräp som sögs in i den där rännan som löpte längs med landningsbanans kant. Så fort något föremål kom i närheten av sensorn som förkunnade att det fanns något på golvet startades insuget. Tappade man en sak när man skulle ta biljetten eller näsduken, så vips, var det någon av öppningarna i insugsrännan som sög åt sig föremålet.

Alldeles nyss hade en resenärs bilnycklar blivit insugna … Fast nu hade den värsta paniken, över renhållningsmaskinens idoga insats, bedarrat. Den halvt hysteriska kvinnan hade lyckats – med konststycket – att hitta ett mänskligt stations­biträde, som hon med viss övertalning fått att gå med på att stoppa maskinen. Med bister min hade biträdet gett den gråtande damen nycklarna och sagt: ”I vanliga fall gör vi inte sådant, folk får försöka hålla reda på grejerna själva. Vi är inga lakejer.”

Damen hade hajat till när hon tog emot nycklarna, som var både varma och sotiga, men biträdet hade bara ryckt nonchalant på axlarna, vänt sig om och gått.

Ibland kunde en lite bränd lukt anas från renhållnings­anläggningen som förintade allt brännbart skräp, så det knappt blev aska kvar. Men det fanns så många surrande utsugsfläktar så det var ingen besvärande lukt.

Maritzas blick föll på den digitala tavlan som hängde över plattformen där det stod Ystad Rymd-Central.

Snart skulle nästa avgång annonseras. En datoriserad röst upprepade att resenärer som skulle ombord på nästa tur till Mars var tvungna att uppvisa sin färdbiljett vid avläsningsmontern, som fanns under den stora tidangivaren, till vänster om rulltrappan; ett stort urverk som var monterat ovanpå ticket-stationen. Tidvisaren vred sig runt, och spred tidgivning åt olika håll. Digitala ljussiffror hamnade lite varstans på perrongens väggar och skärmtak.

Just när Maritza kollade efter rätt tid, såg hon de gröna sifforna 14:56 blixtra till mot väntrummets stängda dörr. Efter någon minut bytte siffrorna plats och hamnade någon helt annanstans. En bra uppfinning. Framföralla sådana gånger när det var mycket folk. Man behövde inte flytta sig för att få syn på urtavlan, för uret vred sig hela tiden och sände ut sina ljussiffror med rätt tid. Det blev på så vis inte någon längre stund man var utan tidangivelse.

En snaggad yngling kom släntrande. Såg sig sökande om och slängde ner sin resväska alldeles intill Maritzas fotknölar, och slog sig ner på bänken bredvid henne. Hakskägget var flätat i en lång smal fläta som hängde ända ner i hans knä. Han lutade sig åt sidan och drog upp en mobiltelefon ur fickan. Tittade på displayen och gjorde en grimas.

Med de trådlösa hörselsnäckorna, såg han riktigt häftig ut. Snäckorna stack ut som små blomknoppar ur hans väl tilltagna öron. Kanske såg öronen större ut, eftersom inget hår skylde dem.

Efter en stund halade han upp ett slitet läderetui ur fickan och stoppade en elektronisk cigarett i ena gipan. Det luktade mentol. Maritza misstänkte, att om sanningen skulle fram var det säkert någon sorts drog. Killen såg allmänt flummig ut.

Slammer från resgodsvagnar och tjatter från resenärer tystnade när gånggången från högtalaren ljöd: Biiing…-Booong… – ”Hallå, hallå…! Alla resenärer, som väntar på farkost Juno Blixt, ombedes lyssna! Farkosten har blivit försenad. Satelitplattformen Connect 3 har kommit ur sin bana, och Juno Blixt har ingen station att mellanlanda på. Ovisst när vi kan hitta Connect 3. Men vi ska sända ut en robot så fort vi kan. Men vår säkraste robot Humper R-35 är på servis, så vi ber om överseende. Vi gör så gott vi kan för att avhjälpa felet.” – ”Om det går”, hörde Maritza en röst som sa. Den rösten var det givetvis inte meningen att resenärerna skulle höra. Men Maritza hörde den: ”Om det går …” Vad menades med det?

Förvisso var det fler som hört bakgrundsrösten, för folk började skruva på sig, se sig sökande om, och även försöka tilltala den person som satt närmast intill. 

Maritza for upp från bänken, tog några steg åt höger, stannade och tog därefter lika många steg åt vänster, snyftade till och såg sig om efter ett stationsbiträde. Men det mesta sköttes, nu för tiden, av robotar. Om hon hade hittat en sån-där automatisk krabat, skulle hon ha knackad den på axeln och ställt ett par frågor. Men just då fanns det inte ens en sådan mekanisk varelse, som en robot, inom synhåll.

– Bertram är ju ombord på Juno Blixt. Herre-guud, kved hon och viftade hjälplöst med händerna i luften som för att fånga in lite tröst.

Hennes älskade sambo svävade fritt någonstans ute i rymden, utan att ha en aning om vad som hänt. – Radio­kommunikationen var bruten hade hon hört i ett extra meddelande som ekat ut över perrongen. Hur skulle det bli nu? Skulle Juno Blixt och hennes Bertram bli tvingade att sväva ute i rymden som vilket UFO som helst, om inte Connect 3 gick att finna. Junos bränsle skulle inte räcka tillbaka till Jorden utan mellanlandning. Kanske skulle Juno Blixt störta likt en komet och ses från Jorden som ett brinnande klot med glödande svans? Hemska tanke!

Maritza började gråta hejdlöst och sjönk tillbaka ner på bänken bredvid ynglingen, som ryckte till och skruvade besvärat på sig. Hon snörvlade och snöt sig, men inte hjälpte det. Det enda goda, hennes dåliga uppförande förde med sig, var att ynglingen irriterat reste sig upp, blängde på henne och gick en bit bort och satte sig ovanpå sin stora resväska. På så vis fick hon bänken för sig själv.

Den där andra plattformen då … Star-Q eller vad den kallades. Kunde inte teknikerna styra om Juno Blixt så att det gick att tanka energi där istället? Visst katten …, Maritza mindes att det var ju det där med radiokommunika­tionen som inte fungerade. 

Maritza reste sig upp igen, och tog ett par steg framåt, för att se ifall det möjligen hade dykt upp någon mänsklig individ som hon kunde fråga. Men nej…, det var bara en massa villrådiga passagerare som ilade fram och åter som skållade troll över perrongens rensopade golv. Alla föreföll söka efter samma sak som hon själv: någon att be om råd. Det var ju fler än Maritza som saknade en anhörig. Så det var ingen brist på olycksbröder den här måndagen. – Barn kinkade, hundvalpar gnydde … slammer från resgodsvagnar och ideliga utrop från den knastriga högtalaranläggningen.  – Glädjen var långt borta hos de flesta.

Det fanns ju fler passagerare ombord på Juno Blixt, än hennes älskling Bertram.  Hur mådde passagerarna i den där bortkopplade farkosten? Visste de om att de svävade i ovisshet om hur de skulle komma tillbaka till Jorden? Om de överhuvudtaget skulle komma tillbaka … Rymdfarkosten Juno Blixt skulle ha landat för snart en timme sedan.

Maritza blinkade bort lite tårar och snöt sig på nytt och strök undan ett par blonda hårslingor, som kletat sig fast i snor och tårvätska vid ena kinden.

En äldre man som kom gående med en gammaldags walkie-talkie i ena handen. Han stannade till vid Maritza och sa:

– Ta igen, dig, flicka lilla! Jag har varit med förr. Det reder sig ska du se. Men det kan ta en stund. Jag har varit kapten på en sådan där farkost likt den bortkopplade Juno Blixt. Man kan manövrera sådana där skepp själv, om man är en skicklig förare. Man har en stor kommandopanel inne i farkosten, förstår du. Men det är ju bekvämast att koppla på autopiloten. Du ska veta att ute i rymden räcker det inte med karta och kompass, sa han och klappade henne på axeln innan han gjorde en militärisk vändning och klev upp på rulltrappan som förde honom upp till plattformen.

Uppkommen på landningsbanan vände han sig om och vinkade åt Maritza, som viftade tillbaka med sin näsduk som hon nyss torkat tårar och snutit sig i.

 Förstummad satt hon kvar på bänken och bara såg efter mannen som strax försvann bland den övriga personstyrkan, som likt flitiga myror kilade om varandra i strävan efter att få allt att fungera. – Vem var den mystiske mannen? Han verkade vara en hygglig prick. Var han en av rymdcentrets personal, eller var han möjligen någon inkallad konsult?

Maritza slogs av hans egendomliga utstyrsel. Han var inte klädd som en vanlig människa. Han hade haft någon sorts plåtkostym. Nästan som en medeltida riddarrustning. Var han kanske inte en vanlig människa? Var det rent av en av de där nyare robotarna, som hon ännu inte hade en aning om hur de såg ut? (Robot-RH-2060) Hon hade bara sett dem på bild. Men de hade ord om sig att vara mycket verklighets­trogna.

– Neeej, sa hon högt för sig själv. Detta måste ha varit en vanlig levande människa. Rösten var ju varm och lät mänsklig. Ögonen såg snälla ut. Han hade dessutom luktat gott. Någon sorts pomada eller herrparfym måste det ha varit.

Hon visste ju att en vanlig robot, för det mesta var utan tilldragande arom. Det som ibland kunde lukta av en sådan varelse, var i så fall billig smörjolja.

När Maritza suttit och begrundat vad mannen sagt, beslöt hon sig för att åka tillbaka hem till sin villa. Hon kunde följa händelseutvecklingen med Juno Blixt via nyhetssändningar.

***

Just som Maritza kom fram till rulltrappan där hon skulle kliva på bandet för att ta sig ner till sin parkerade bil, hamnade hon i en ström av stressade resenärer. Den ena gruppen skulle upp till plattformen för att ta sig ombord på Mars-farkosten, innan den gav sig av på nytt.

Den andra gruppen var den som just släppts ut ur Mars-farkosten, och som var på väg ner till bilparkeringen.

Det som ingen var beredd på var att rulltrappan, utan minsta förvarning, ändrade riktning. Stressade människor, som skulle med Mars-transportens nästa tur, åkte ner i källaren med en farlig fart. Den andra gruppen, som trott att de snart skulle vara nere på källarplanet och kunde lasta in bagage och övertrötta barn i sina bilar, for i hög hastighet tillbaka upp till perrongen.

   Folk började skrika och svära, tappade sina resväskor och törnade in i medresenären. Det utbröt ren kalabalik.

Stationsbiträden irrade fram och åter utan att veta vad de skulle ta sig till. Robot-biträden blev stående i förstenade poser rabblande sina datoriserade röstmeddelanden gång på gång som upphakade grammofonskivor.

Maritza såg sig förskräckt om efter en nödutgång.

Just som en truck bakade en bit, upptäckte hon en lysande skylt med symbolen: ”Utgång”.

Kvickt som en vessla lämnade hon röran av upprörda människor och upphakade robotar, och slank ut på gatan. Där sjönk hon ner på trottoaren och höll sig om huvudet.

– Vad är det för en galen värld vi levde i? – Älskade Bertram, var är du? snyftade hon. Jag kan inte leva utan dig!

Maritza insveptes i eftertankens kranka blekhet:

– Varför bad jag inte Bertram att strunta i den där sabla Venus-resan. Om jag hade bett honom inhibera den, hade han levt. Nu kanske den där farkosten Juno Blixt är på väg in i atmosfären och … blir till aska.

***

Matitza reste sig upp från trottoaren, där hon suttit och begrundat vad hon borde ha gjort. Nu skulle hon fara hem och starta väggteven. På den kunde hon följa nyhetsänd­ningarna från Rymd-centralen, istället för att hänga på perrongen. Hon hade ju ändå inte kunnat göra något för att rädda sin älskade Bertram. Allt hängde på rymd-labbets personal, hur skickliga deras tekniker var. Men framförallt; hur pass stort intresse de hade av att få Juno Blixt tillbaka till Jorden. (Orden: ”om det går”), tickade i hennes hjärna som en otäck påminnelse om ointresse. Hon hoppades givetvis innerligt att det skulle ordna sig, men bekymrad var hon.

Den främmande stations-mannens ord låg som varm bomull över hennes oroliga inre. Han hade åtminstone gett henne hopp om att det kanske skulle ordna sig.

Just som hon börjat gå för att hämta bilen, landade en gammal helikopter på Square-torget alldeles framför radiofirman.

Maritza tvärstannade och höll handen framför näsan. Fy vad det stank avgaser från den där gamla helikoptern, och som den väsnades. Alla andra ljud försvann, och hon kunde knappast tänka.

Tre blänkande personer hoppade ut ur maskinen. – Vad sjutton …

– Meeen … de också … har sådana där konstiga …

Maritza tystnade när hon såg, att hon skulle möta ett gäng skränande skolungdomar.

De där männen som hoppade ur helikoptern var alla klädda i likadana plåtkostymer som mannen inne på rymd-centralen.

I samlad trupp, tågade de plåtklädda gestalterna in i radiofirman. Endast föraren av helikoptern satt kvar i vidundret. Var detta verkligen vanliga svenska män, eller var det möjligen utomjordingar, funderade Maritza där hon stod blick stilla och stirrade bort mot helikoptern, som gick på tomgång, smattrade och spydde ut avgaser över Square-torget.

Förskräckta duvor kolliderade med varandra när de så hastigt stördes i sin jämna lunk. De hade spatserat i lugn och ro och pickat bland glasspapper och vrakade pommes-frites från Mc-Donald’s övermätta besökare.

Hon ruskade på huvudet och gick vidare.

Medan hon gick slogs hon av en tanke: hon hade hört talas om laservapen. Att man var tvungen att skydda sig mot individer som krigade med dessa otäcka, och framförallt, tysta vapen. Var det möjligen därför som de där männen var klädda i plåt? Maritza rös till. Vart var välden på väg? Höll det på att bli krig? Vem kunde hon fråga? Robotar kunde man ju inte snacka med. Men hon såg ingen sådan heller. Maritza tyckte att det var bättre förr. Var det tecken på att hon började bli gammal? Hon hade svårt att hänga med i allt nytt och konstigt.

Bara en sådan sak som en papperstidning hörde till ovanligheten. Man skulle helst fånga in nyheterna via nätet.

Världen började bli en ogästvänlig plats. Det gällde hela tiden att hänga med; vara uppdaterad, som det hette.

***

Det där nya boendet, ute till havs, var hon inte nöjd med. Det kändes krångligt att vara tvungen att ta båt ut till villan varje gång hon skulle hem. Men så hade det blivit. En stor del av Ystads nyare villakvarter låg ute på havet och flöt på jättestora pontoner. Staden hade helt enkelt blivit överbefolkad.

Maritza hade en egen gondol, så hon behövde inte invänta Stadsbåten. Visserligen gick den med täta mellanrum, men det var bättre att ha en egen farkost. Då slapp hon trängas med andra stressade resenärer och deras shoppingkassar.

Maritzas gondol var av senaste snitt. En nästan ljudlös el-motor drev båten framåt i en hisklig fart. Rena racer­maskinen. Mer likt en flygbåt än en gondol, men de där små rackarna kallades gondoler. Något namn skulle de ju ha.

Ystads sydligaste bebyggelse gick under benämningen: ”Little Venedig”. Husen var fastkedjade vid varandra och flöt i långa rader med breda vattengator emellan. Inga stora trädgårdar att ansa. Bra för personer som inte ville ha jord under naglarna. Endast en lagom solveranda med hängmattor och vanliga trädgårdsmöbler. Kanske med någon stor palm, enbart som prydnad, planterad i en kruka stående på uteplatsen för att mjuka upp och ge lite ombonad trivsel.

Vattnet gick ända fram till trappan som var fastgjort vid bryggan. Där hängde även postlådan på en utstickande arm i bekväm höjd för postbåten. En vattentät låda med självlysande nummer.

En del villor hade små näckrosodlingar framme vid verandan. Det såg gulligt ut. Maritza hade köpt en liten sverige-vimpel och satt upp vid ytterdörren. Grannen bredvid, som var finländare, hade slagit på stort och satt upp både en svensk och en finsk vimpel. En på var sida om dörren. Han brukade skämta om att den svenska vimpeln fick stå för hans hustru, som var svensk. Han själv var ju född i Finland, så han tyckte att även det borde synas utåt.

Ett husdjur skulle ha varit roligt att äga. Men hundar, som man var tvungen att rasta, gick inte att ha i en flytande villa. Där trädgården endast bestod av betsade träplankor.

En innekatt i så fall, men allra bäst skulle det ha varit med en säl. Fast de var svåra att få tag på. De ville helst vara kvar hos sin flock. Dyra var de också.

Men pingviner var det en del som satsat på. De där små minipingvinerna acklimatiserade sig utan svårighet, och de var lätta att få tama. Nästan självförsörjanden kunde de bli. Om man inte skämde bort dem, vill säga. Det var en del som hade egen fiskodling i en fiskesump bortom sitt soldäck. Det var nog att föredra. I annat fall kunde pingvinen ge sig i lag med andra vilda pingviner och försvinna. Det hade hon hört. Långt uppe vid Nordpolen ville man inte gärna hämta sitt husdjur när det blev kväll.

När Maritza svängde in på Gondolgatan, hamnade hon efter en sopmaskin. Det var omkörningsförbud, så hon fick snällt hålla sig efter det blinkande åbäket, som virvlade upp ett helt dammoln.

Sådana maskiner behövdes inte där ute vid de flytande villorna. Där var det Västanvinden som skötte städningen. Den fick sopa bryggorna rena från uppspolad tång och döda maneter.

– Attan också, sa hon och stängde sidorutan när hon kände att dammet sögs in i bilen.

Hon hostade till, satte på blinkersen och svängde in på en tvärgata, för att köra en omväg ner till hamnen. På så vis slapp hon att andas in allt damm. Förmodligen skulle hon komma före sopmaskinen ner till P-huset vid hamnen.

När hon svängde in sin tysta elbil framför P-huset, visade den digitala termometern på 30,5 grader. Även vindstyrkan var angiven i en ruta bredvid gradantalet. Den nya anordningen, som var formad som ett UFO, satt ovanpå P-husets tak. ”Grader. Vindriktning. Nederbörd” visades i tre olika rutor runt om Ufot, som vred sig sakta runt, så man kunde se och göra sig en uppfattning av väderleksläget på vilken sidan om P-huset man än befann sig. För övrigt bestod taket av en mängd solceller, som försörjde villorna ute på ”Little Venedig”, med energi.

Innan Maritza låste upp sin parkerings-cell, körde hon bort till Ica-automaten och handlade. Det fanns varuautomater lite varstans. På så vis slapp folk ge sig in till stadskärnan för att handla. Enkelt och bra, men Maritza föredrog en vanlig affär, trots allt. Mer att välja på än i automaterna.

En annan bra uppfinning var de nya garagecellerna. Ingen åverkan kunde göras på bilen, eftersom varje fordon hade sitt eget lilla låsbara plastskjul. Hon ställde in bilen, tog kassen med varor och gick bort till gondolbryggan. – Just som hon skulle låsa upp skjulet där hon hade sin båt, kom det fem polisfarkoster på så låg höjd att hon reflexmässigt hukade sig.

– Jösse namn … så bråttom de hade! Vart skulle de …? muttrade hon för sig själv och rätade på sig och tittade efter farkosterna som for i formation med den blinkande ledarfarkosten i spetsen.

Att det stod ”polis” hann hon aldrig se, men hon kände igen den vita och blå färgen på planen; eller om de skulle kallas farkoster, det var väl en smaksak. Ljudlösa likt Ufon, men trekantiga i formen, och med en spets längst fram. Likt det gamla Viggen-planet.

Maritza tyckte att hon kände vibbrationer i luften en lång stund efter att de försvunnit bortom bebyggelsen.

Fem stycken kunde väl knappast behövas om det bara var någon liten störning. Eller var det möjligen så att de skulle ut och leta efter någon vilsekommen farkost? Det hände alldeles för mycket trassel i reguljärtrafiken mellan Mars och ett par andra planeter. Omloppsbanorna ändrades för ofta. Det var nog därför det blev trubbel och svårt att navigera. Men det skulle väl bli bättre, bara de där omtalade omändringarna blev klara. Samt att den nya satelitplattformen sändes upp. Casper 4. Fast allra först vore det bättre att de letade reda på Connect 3.

– Vart tjyven har den blivit av? viskade hon för sig själv och slängde en blick upp mot den klara himlen.

Någonstans där uppe i det blå fanns hennes älskade Bertram.

Hon snyftade till och knappade in koden till skjulet där hon hade gondolen. Nu skulle hon hem och försöka koppla av från alla borttappade plattformar och svävande ufon, och följa dramat via väggteven. 

Attentat gjordes också mot rymdstationer ibland. Ryktet om att det skulle röra sig om individer från ett annat solsystem hade florerat under de senarste veckorna, men hur mycket sanning det var kunde ingen veta. Det var ju kul att skrämma upp människor. Det som stod i tidningarna tog inte Maritza så hårt på. Hur sådana där Pluto-människor såg ut var inte folk eniga om. En del drog till med att de sett gröna varelser i banankartonger som levererades från en närbelägen planet. Andra sa att det var människoliknande väsen i svarta overaller, och att dessa hade antenner på huvudet.

Maritza rös till. Tänk om hennes älskade Bertram hade hamnat på någon planet med så egendomliga varelser.

Innan Maritza satte sig i sin gondol slängde hon ner kassen med varor på durken, men stod kvar på bryggan och lät blicken gå bort över det gamla industriområdet. Bortom alla sotiga skorstenar stack det upp tre gamla uttjänta vindkraftsnurror. Deras vingars rörelse hade stoppats och de stod nu stilla i en frusen pose, likt förstelnade monument över en svunnen tid.

– Vindsnurrorna påminner mig om giljotiner på en galgbacke. Var kom den otäcka bilden ifrån, mumlade hon för sig själv.

De där tre blänkande fornmissemärkena var placerade på en kulle som skämtsamt fått namnet Kinnekulle. Skånes platta land hade inte många höga kullar, därför hade vindkraftskullen fått låna namnet Kinnekulle, för att genom namnet låta högre än vad den var.

***

Maritza styrde in sin dimgrå gondol vid bryggan, låste fast den vid laddningsstationen och klev ur. På vägen in kollade hon postlådan. Den var tom, inte ens reklam. Sådan reklam som inte redan var uppsatt på roterande pelare runt om i staden nådde allmänheten via datorer eller mobiler. Några pappersräkningar hade hon inte heller. Det mesta av hennes utgifter låg på autogiro och det som inte gjorde det, kom på datorn. Sådana räkningar betalde hon över Internet-banken.

Hon stannade i steget när hon fick se en vanlig roddbåt försvinna in i den smala gränden bortom ett av de närmaste grannhusen. Vem var ägare till en så antik farkost som en vanlig träeka? Fort rodde karln också. Det blev riktiga svallvågor efter ekan. Svartklädd från topp till tå och luvan uppfälld över huvudet mitt i värmen. Vilken konstig typ hann hon tänka innan hon tog nästa steg mot sin egen förstukvist.

Hon ställde varorna ifrån sig på trappans stålkonstruktion, knappade in låskoden, öppnade dörren och gick in. Inkommen i hallen sparkade hon av sig skorna och slängde kappan över en stolsrygg. Därefter traskade hon strumplästen ut i köket för att plocka in varorna där de skulle vara, innan hon startade väggteven. Hon släckte ner en del nöjesprogram, så det blev mindre rörigt på väggen, och behöll Rymd-Nytt och väderstationen Syd-Väst, så hon kunde följa nyheter och väder långt ut i kosmos.

Hon slog sig ner i soffan för en stunds vila med en smoothie, gjord på Fallopia japonica och tranbärs­juice, med skivad banan, toppad med ett par citronskivor. Hon tog en klunk och gjorde en grimas. Hon satte tillbaka glaset på brickan.

– Äsch! borde ha tillsatt lite socker … surt så in i vassen, men smaken var frisk. Aromen påminner nästan om rabarber, sa hon halvviskande och tog en ny stor slurk ur det höga glaset och grinade upp sig.

Med servetten drog hon ett drag runt munnen och hostade till. 

Den här växten Fallopia japonica, som mer liknade ogräs, räknades till medicinalväxterna. Ämnet resveratrol som fanns i växten påstods vara rena föryngringskuren, hade hon läst. Maritza hade planterat en egen planta i en gammal avskuren oljetunna, och placerat den ute på solaltanen. Plantan hade växt sig över två meter hög utan minsta ansning eller skötsel. På så vis hade hon alltid tillgång till färska stjälkar och blad för att göra sallader eller smoothie.

Hon sänkte teveljudet och tog fjärrkontrollen och pekade på Radiolan, som stod på en hylla.

– Pianoklink … nää … usch, sa hon och bytte kanal, men på den våglängden var det en tjomme som rappade både falskt och icke taktfast, så hon stängde av och lutade sig ner i soffan.

Hon drog upp pläden över axlarna och kurade ihop sig och strax sov hon.

***

Maritza vaknade av en gäll telefonsignal … eller var det kanske dörrklockan? Yrvaken satte hon sig upp i soffan. Föste undan sitt långa hår som hängde ner över ansiktet som en blond man. – Med koftans ärm drog hon ett varv runt halsen, som blänkte av svett efter en otäck mardröm.

En blick på väggteven sa henne att något blivit fel, för det var stjärnornas krig på skärmen. Knaster och flimmer. En blick mot fönsterväggen sa henne att det måste vara natt. Alldeles mörkt ute. Det enda ljus som sipprade in var från utebelysningen längs vattengatan.

Om det var natt, borde ingen ringa vare sig på dörren eller på telefonen. Hon satte ner fötterna på ullmattan och sträckte på sig och mindes: Bertram…! – Var fanns Bertram? Kretsade han runt Jorden i den där förbaskade farkosten Juno Blixt, eller … hade han redan blivit aska?

Stod han kanske ute på trappan?

Hjärtat gjorde en volt, just som en ny skärande signal från dörrklockan bröt tystnaden.

Hon skakade på huvudet, men blev inte klarare i tanken av det. Fick bara mer ont i huvudet. Nacken var stel efter att hon, under flera timmar, legat obekvämt i soffan. Ytterligare en signal hördes och hon ryckte till, satte sig käpprak och lyssnade. Det var dörrklockan … Det stod alltså någon på hennes trappa … och ringde på – mitt i natten? Hade hon reglat eller var det bara att kliva in för den som stod där ute? Kunde det vara Bertram som förlorat minnet och glömt låskoden? En ny signal skar genom mörkret och hon satte händerna för öronen. Hon vågade helt enkelt inte se efter vem som stod ute på trappan.

Tyst likt en ande tassade hon ut i farstuns skumrask. Tända ljuset vågade hon inte, men utebelysningen från gatan gjorde att hon såg var hon skulle gå. – Ett gnissel från dörren fick henne att titta ditåt: handtaget trycktes ner … och hölls nere en stund, men släpptes upp så det blev en metallisk skräll.

– Åååå … vilken tur …, stönade hon, dörren var reglad, så inkräktaren tog sig inte in. Tack min Skapare!

Men vem var det, som stod där ute i mörkret?

– Är det du, Bertram…? ropade hon men fick inget svar. 

Just som hon skulle kika ut genom farstufönstret, hade individen där ute fått för sig att kika in…, för ett par sekunder blev Maritza stående öga mot öga, med den svartklädde personen, som just då tryckte ansiktet mot rutan. Hon ryckte till, och klev bakåt … Visst var väl detta samma person som hon sett tidigare under dagen? Den där kufen i ekan. Luvan så väl hopsnörpt så den gick långt ner mot individens glåmiga ögonhålor. Han såg för ruskig ut.

– Ve och fasa, viskade Maritza och backade ytterligare en bit.

Hon smög in bakom ytterdörrens draperi. Där stod hon dyr still och lyssnade till hur tunga steg gick längs altanens framsida. Mannan pratade med någon, eller om det var med sig själv. Det gick inte att höra vad som sades.

***

Dagen därpå när Maritza vaknade efter en orolig nattsömn med många mardrömmar, sträckte hon på sig och klev så småningom ur sängen.

Hon lyssnade allra först på nyheterna. Fick lite större hopp om att Bertram kanske skulle räddas.

Rymd-centralen meddelade att de lyckats få ordning på radiokommunikationen med Juno Blixt. Men fortfarande var Connect 3 ute på egna äventyr. Vart den plattformen tagit vägen var det ingen som visste. Kanske hade den blivit kapad. Mycket tydde på det, hade nyhetsuppläsaren sagt. – Bränslet på Juno Blixt skulle inte räcka mer än några timmar till. Det var den saken som oroade både Rymd-centralen och Maritza. Vad skulle hända sedan? Skulle farkosten störta eller fanns det någon energireserv som kunde kopplas på. Det hade ingen sagt någon om.

Maritza strök undan sitt blonda hår och fick fatt i en gummisnodd, som låg på köksbänken, och snodde ihop håret till en slarvig hästsvans.

Med lite större hopp hällde hon vatten i kaffebryggaren, tryckte ner ett filter och öste i den ena skopan kaffe efter den andra medan hon stod i andra tankar, och gav sig inte förrän filtret var inemot fullt med snusmalet kaffe.

– Jisses, det där blir mustigt, sa hon och fnittrade till och tog fram en bricka som hon ställde på bordet och började duka upp sin frukost.

Lediga dagar tyckte hon att det var skönt att sitta ute på det stora soldäcket och käka frukost.

– Visst-ja… Jag köpte ju en ny deckare i bokautomaten, men vart sjutton la jag den?

Hon såg sig om.

– Inte la jag väl in den i kylskåpet?

Hon skämdes över sin velighet, men för säkerhets skull öppnade hon kylskåpsdörren och kollade på hyllorna. Hon hade varit så uppriven efter det där beskedet om Juno Blixt och att Bertram svävade ute i rymden … Men så fick hon se att boken låg kvar i kassen som stod på golvet bredvid kylen. Hon tog upp boken, och lade den bredvid kaffetermosen och bar ut brickan och slog sig ner i den bekväma vilstolen.

Hon lät blicken vandra bort över horisonten. Det skulle nog bli en fin dag, i dag också. Endast små vita slöjor seglade här och var. – Svag till måttlig vind, hade de sagt på väderleksrapporten. 

Ett gäng måsar skränade borta vid en grannvilla. Deras vita fjädrar reflekterade solljuset. De liknade små silverblänk där de kretsade om varandra mot den blekblå himlen. Förmodligen var det någon som slängt ut mat, så det var den de kivades om. Hon hade hört att de som odlade fisk till sina tama pingviner, fick lov att ha lock över sumpen, annars stal måsarna fisken. Men hon hade även hört att pingviner kunde stjäla fisk ur familjens akvarium, om sådant fanns. Så måsar och minipingviner var tydligen lika goda kålsupare.

När frukosten var avklarad och Maritza druckit sitt starka kaffe, så smaklökarna kändes bedövade, läste hon en stund i boken, men hade ingen ro. Kanske det vore bättre att sträcka ut sig en stund, och få lite sol på kroppen. Hon lade den öppna boken ifrån sig uppochner på brickan, eftersom hon inte hade något bokmärke. Hon kunde fortsätta läsa senare.

Hon gick bort till boxen där alla dynor förvarades. Hon skulle slänga ut en mjuk dyna på golvet och riktigt gotta sig. Den där flossade mattan, som såg ut som ett isbjörnsskinn var skön att ligga på.

När hon öppnade dynboxens lock, blev hon stående, ur stånd att röra sig. Släppte locket som om hon bränt sig. Med en dov duns föll locket tillbaka mot lådan. Hade Maritza verkligen sett det hon tyckte, att hon hade sett? Låg det verkligen en människa i boxen …?

Hon sprang in och reglade altandörren och ställde sig bakom gardinen och spanade ut mot förvaringsboxen, för att se om varelsen blivit väckt och tänkte attackera henne. Vad gjorde en individ ute på hennes solaltan.

Nerkrupen i en förvaringsbox?

Efter någon timme, började Maritza fundera över om varelsen i förvaringsboxen rent av var död. Kanske var det ett lik hon sett. – Individen hade ju inte rört sig, inte gett så mycket som ett knyst ifrån sig när hon öppnade locket.

Var det kanske läge att ringa polisen?

På grund av varelsen i boxen, hade Maritza blivit tvungen att sitta inne utan att ens våga gå ut på sin egen solaltan.

– Sitta instängd i det här glashuset har jag banne mig inte lust med, sa hon högt och tryckte ner handtaget på altandörren och klev ut på det solvarma trädäcket, som var så hett att det nästan kändes som att gå på glödande kol.

Tyst smög hon bort mot lådan som var så pass lång att en människa nästan kunde ligga raklång i den. Skulle hon våga öppna lockat? Bara lite, lite och kika … Se ifall varelsen var kvar.

Hon stod dyr still en lång stund. Drog in ett djupt andetag innan hon vågade ta sista steget fram till lådan. Försiktigt förde hon fram handen och tog ett stadigt tag om hörnet på lådans lock. Stod så en lång stund medan hon samlade mod. Men så slet hon upp locket med sådan kraft att det slog emot altanräcket, så det sjöng i metallkonstruktionen.

Den där konstiga varelsen låg kvar i samma egendomliga ställning. Hur skulle hon kunna veta om den var levande? Kroppen var ju höljd i en sådan där plåtrustning, lik den som den trevlige mannan på rymd-centralen också hade haft på sig. Även männen som klev ur helikoptern borta vid Square-torget, bar sådana knepiga rustningar, som den här varelsen i lådan också var klädd i.

 Var detta rent av en robot? Skulle hon våga hojta och fråga vad den, i så fall, gjorde i hennes förvaringslåda?

Hon ryckte till och tvärvände sig om när hon hörde tunga steg bakom sig.

– Vad i Herrans-namn …? Hur … huuur, har ni … vem ni nu är …?

– Ingen fara, ingen fara, sa den svartklädde mannen och sträckte upp händerna över huvudet för att visa att han var vänligt sinnad.

Han talar åtminstone svenska, tänkte Maritza, då borde han inte vara någon utomjording.

– Jag knackade på hos dig igår kväll. Tänkte be dig att lämna ut min rustning, som ligger i lådan.

Han pekade på förvaringslådan.

Maritza vred sig halvt om och såg på dyn-lådan och stammade:

– Lå-låå-da… Ru-rust-ning, upprepade hon och spärrade upp ögonen, och liknade säkert ett Ufo, allra minst.

– Jag var rädd att jag skulle skrämma dig, ifall jag klev in på din altan och började röja i dyn-boxen. Det hade hunnit bli mörkt … då i går kväll …

– Plåt-kostym-i-lååådan … hackade Maritza fram och ruskade på huvudet.

– Det blev så hett inuti rustningen igår, så jag var tvungen att ro iland, och kliva in på din altan och ta den av mig. Sedan visste jag inte var jag skulle göra av den, så ingen knyckte min dyrbara rustning.

– Knyckte … ”plåtkostym – rustning”, vem i Helgoland skulle vilja ha en sådan beklädnad …, slapp det ur Maritza.

– Men så fick jag se den där lådan, fortsatte mannen som om han inte hört Maritzas  nedlåtande kommentar om hans dyra kostym. – Jag tänkte att om jag sticker ner rustningen där, så kunde jag hämta den när solen gått ner, och det blivit svalare. Men så blev jag fördröjt och det hann bli mörkt … ja, resten har jag redan berättat.

Maritza hade tappat talförmågan och kunde bara nicka åt mannen, som strök med handen över sin breda bringa när han sa:

– Den här svarta dykardräkten är bara det jag har under rustningen, ifall du tycker att jag är slarvigt klädd.

Han ryckte lite nonchalant på axlarna.

– Men varför, i hela-friden, går ni klädda i en plåtrustning mitt i sommarvärmen när andra går klädda i shorts. Jag har sett fler individer som gjort det. – Leker ni vuxna karlar Sjärnornas krig eller vad handlar all den här galenskapen om? Helt utan förvarning dyker ni upp varsomhelst … närsomhelst och skrämmer vettet ur vanliga medborgare … Ni borde tänka er för. Folk med dåligt hjärta kan ju stendöö… Fy… skäms, sa hon och stamapade med sin bara fot mot det varma trägolvet för att ge mer kraft åt det sagda.

Maritza drog ihop sina välansade bryn och såg riktigt morsk ut.

– Nej, snälla du, om det vore så enkelt, så det bara var en lek. Nej, vi spelar ett högt spel … Med livet som insats. Jag och mina kollegor.

– Herre-guud, du snackar gallimatias, gosse. Vill du att jag ska tro på tomen också …

– Nej, lyssna nu, snälla du … Jag är en i gruppen av pensionerade militära proffs, om jag får säga det själv. Vi är professorer hela bunten. Vi har tänkt hjälpa Rymd-centralen att koppla Juno Blixt till en annan plattform, Star-Q. Den ligger lite längre bort än Connect 3. Men det är en tänkbar möjlighet. Det är bråttom. Risken är stor att bränslet snart är slut och då störtar Juno Blixt, men det tänkte vi förhindra.

Där höjde Maritza nyfiket på ögonbrynen och ilskan falnade en aning. Nu ville hon gärna höra fortsättningen.

– Tyvärr har vi ett gäng banditer att kämpa emot, sa mannen och anlade en bister min. De använder laservapen, det är därför vi måste vara utrustade i plåtuniformer.

– Vad, menar du att det är för hemska grobianer som huserar där ute i världsaltet, frågade Maritza och såg oroligt på mannen medan hon drog i sin toviga hästsvans.

– Ondskan är svårutrotad vet du, svarade han och log för första gången. Men vi är många som tänker utrota den. Och vi är på god väg, men det tar tid. – Men nu har jag inte möjlighet att stå här och prata längre. Jag ska möta de andra gubbarna om en stund.

Han gick fram till dyn-lådan, böjde sig ner och tog upp den skramlande rustningen som blänkte i solskenet, men lade ner den framför sig på soldäcket, och tog istället upp mobiltelefonen och ringde ett samtal. Till vem, hade inte Maritza någon aning, men han sa till den han pratade med: ”Det där fixar vi enkelt, vi är ju flera stycken … Ring polisen och be dem sätta handfängsel på den jäveln, men släpp honom för allt i världen inte. Jag kommer om en liten stund. – Vi ska ta de andra också … Juno Blixt ska räddas. – Vi ses!”

Maritza kände sig inte helt övertygad. Var det sanning, det mannen berättat för henne, eller var det en hopdiktad story? Fast allt stämde. Plattformarnas namn kände hon till, och framför allt hade han nämnt Juno Blixt. Risken att farkosten skulle störta, om den inte gick att omdirigera.

Maritza stod en lång stund och såg efter mannen när han rodde iväg i den gamla träekan. Det blänkte som blixtar från hans rustning när solen reflekterades mot metallen när han tog kraftiga tag med årorna och drev ekan framåt så det löddrade sig bakom aktern. Ingen klen karl.

Vad var vitsen med att använda en gammal träeka? Mobiltelefon hade han, så han kunde enkelt ha ringt och fått fatt i en taxi-gondol. Pank kunde han knappast ha varit, inte med sin höga sociala ställning. Maritza ruskade på huvudet innan hon tog med sig frukostbrickan, som fortfarande stod kvar på bordet, och gick in i huset.

Hon skulle lägga sig på soffan och läsa nästa kapitel i boken: ”Utomjording stal Karl-Helmers nytjärade eka när den låg på tork”.

Hon blinkade till när hon läste bokens titel: Var den där svartklädde mannen enbart bokens romankaraktär?

Just när allt kändes som mest hopplöst, öppnades ytterdörren och in klev en trött Bertram.

– Åååå … Blev Juno Blixt räddad?

– Jag vet inte vad du talar om älskling. Jag begärde entledigande från resan till Venus, erkände Bertram.

Sedan förenades de i en eldig kyss, som kunnat göra dem båda till aska.