Professor Setterborgs Skärgårds-Paradis
(Science fiction, för barn 12 - 15 år)
Professor Setterborg tog sin promenadkäpp och började gå stigen ner mot havsviken. Tidiga morgonpromenader innan någon annan i det stora huset vaknat, var hans sätt att bearbeta sorger och bekymmer.
Fiskmåsarna kretsade över Jungfrugrundet under högljutt skriande. Luften var så där morgonfrisk och daggen blänkte i grästuvorna, allt var precis så som det var den där dagen när Elinor försvann. Hans älskade hustru. Det var flera år sedan nu, men saknaden kändes tung. Kanske mycket på grund av att han inte visste vad som hänt henne. Professorn mindes deras sista morgon tillsammans, hur de suttit bredvid varandra … Han drog en djup suck och torkade bort en förtretlig tår som var på väg nerför hans åldrade kind. Minnesfragmenten var lika klara som om det varit igår.
Han satte sig ner på den egenhändigt snickrade sittbänken. Den fanns inte den dagen när Elinor försvann. Då hade de slagit sig ner på en filt. Just på den här platsen vid de stora strandstenarna. Detta hade blivit platsen där professor Setterborg höll sina minnesstunder över hustrun.
Den där allra sista morgonen i Elinors liv, hade hon gjort iordning en kaffekorg, som de tog med sig. Tillsammans hade de följt stigen genom skogen ner till badplatsen vid Jungfrugrundet.
De hade varit gifta i många år. Just den dagen skulle ytterligare en bröllopsdag firas. Men allra först ville de ha en stund för sig själva nere vid stranden. Se solen stiga rödorange upp över horisonten och lägga ut en guldskimrande gata över havsvikens vatten. Höra måsarnas vassa skrin utifrån holmarna.
Det var här ute vid sitt sommarresidens som de tillbringade sina somrar tillsammans med dottern och mågen Brian Hidinger, samt deras två pojkar. Ett paradis, brukade professorn säga. Men efter Elinors försvinnande förlorade Paradiset sin guldkant.
Här nere vid stranden, efter hustruns försvinnande, hade professor Setterborg suttit under tidiga morgnar eller sena kvällar för att hålla en minnesstund över hustrun. Det var vid sådana tillfällan han blivit vittne till många egendomliga himlafenomen. Men om dem hade han hållit tyst, för det var inte rumsrent att prata om paranormala fenomen. Man kunde bli betraktad som lite ”underlig”.
Setterborg hade planer på att ro över till Gåsön och hälsa på Elinors morbror. Oskar bodde numer ensam där ute på ön. Kanske kunde även han ha observerat ett och annat, men gjort som professorn själv: Tigit, för att inte få ord om sig att vara knepig.
Kunde Oskar veta något mer om Elinors försvinnande? Något år efter hennes mystiska försvinnande, hade Oskar ruskat på huvudet och sagt, att det där med att Elinor skulle ha drunknat inte var hela sanningen. Men vad han byggde den teorin på, hade Setterborg aldrig bett honom förklara. Professorn hade märkt att Oskar ogärna pratade om Elinor. Oskars fru Hilda och professorns Elinor, brukade umgås. Men Hilda dog året efter Elinors förmodade drunkning. Så nu var Oskar också änkeman.
Professorn satt på bänken – den som han snickrat för att få sitta lite bekvämare när han höll sina minnesstunder över Elinor. Han lät blicken följa horisonten medan han funderade: nog verkar det märkligt att en människa kan försvinna spårlöst, mitt på en sommareftermiddag. Det var bara ett hastigt dopp i havsviken som Elinor skulle ta, den där dagen när hon gick ensam ner till Jungfrugrundets badplats.
”Jag vill veta vad som hände med min hustru”, sa professor Setterborg och reste sig upp från bänken och började gå tillbaka till huset.
Han skulle vidta efterforskningar. Han hade sina misstankar. Han mindes att Hilda hade sagt att räddningskåren skulle ha sökt närmare Sidenholmen. Vad hon menade med det, visste han inte och den hemligeten tog hon med sig i graven. Så vad hon menat gick ju inte att få svar på nu … Om inte Oskar visste något, förstås. Något som han inte yppat för någon.
En annan sak som professorn funderade över var varför det skedde så många stjärnfall, just över Sidenholmen och Rosenskäret. Det stämde inte. Här fanns inget militärt skyddsområde eller övningsfält. Så vad var det som blixtrade till på mörka natthimlar när de flesta sov?
***
Rasmus Hidinger var inte olik sagans ”Emil i Lönneberga”. Han var en vaken och företagsam ung man. Dessutom släkt med professor Setterborg. Fast några favörer tack vare släktskapen, hade han inte märkt.
Hur Rasmus burit sig åt för att få tag i nyckeln till professorns vindsskrubb, var hans egen hemlighet. Med nyckeln i byxfickan hade han cyklat bort till smeden och bett denne göra en kopia. Smeden frågade aldrig vems nyckel det var som Rasmus ville att han skulle kopiera. Smeden misstänkte att nyckeln kunde tillhöra vem som helst. Men det var inte hans problem vems nycklar han kopierade. Jobb, som jobb, ansåg smeden.
Skönt med en egen nyckel, tänkte Rasmus när han cyklade tillbaka hem. Han hoppades att professorn inte hunnit tillbaka från herrgården dit han var bjuden på kräftskiva just den här dagen. Rasmus trampade på så det skramlade i den gamla cykelns kedjeskydd när han körde över vägens håligheter.
”Professorns hemliga vindskontor borde alltså vara tomt. Perfekt!” skroderade Rasmus för sig själv och ställde sig upp i tramporna för att klara av att cykla uppför Skomakarbacken som var i vassaste laget för att cykla uppför utan att bli tvungen att hoppa av och leda cykeln över den brantaste delen.
Han plingade till på ringklockan när en harunge skuttade upp på vägen. Haren vände tillbaka ner i diket när pojken tvärbromsade så gruset rök.
Snart skulle Rasmus få veta vad professorn höll på med om nätterna. Han började vissla och trampade vidare genom landskapet, som skiftade från åkrar till skogspartier med urgamla yviga granar där solen knappt aldrig lyckades ta sig ner mellan det täta grenverket.
När han svängde in genom grindhålet, såg han att professorns svarta bil inte stod på gården.
”Urbra … Då är han inte hemkommen än.”
Rasmus bromsade på samma vis som han alltid brukade göra; Gruset rök och sedan hoppade han av cykeln och slängde hojen lite vårdslöst framför trappan och kilade in i huset som var både hans föräldrars och professorns sommarresidens.
Inkommen i farstun tittade han sig runt, lyssnade men inte ett ljud hördes utöver en radio som någon lämnat påslagen.
”Ingen hemma … hallå, hallååå…”, hojtade han av sina lungors fulla kraft, och gjorde en lov inåt köket och storstugan, stängde av radion som stod och skrålade. Det var ju ändå ingen inne som lyssnade.
Han stannade till vid arbetsbänken och tog en banan ur fruktskålen. Men ansåg sig inte ha tid att äta den just då. Han stoppad bananen i jackfickan och gick tillbaka till farstun där dörren till vinden fanns. Försiktigt öppnade han dörren till vinden och kikade uppåt den mörka trappan. Så smög han in, drog igen dörren efter sig och klev på vartannat trappsteg och försökte undvika de trappstegen som knarrade värst. Det var inte första gången han smög upp genom den här branta trappan när professorn inte var hemma. Han hade aldrig kommit in på dennes domäner tidigare. Men nu skulle han ta reda på vad det var för hemligheter den tystlåtne Setterborg höll på med.
Andäktigt stannade han utanför professorns hemliga rum. Slut skulle det vara med det där att kika genom nyckelhålet. Från och med i dag skulle det vara ett minne blott. Han stack nyckeln i låset, och vred om. Det gick lite trögt men det rasslade till i låset och segern var hans. Långsamt öppnade han dörren dit ingen mer än professor Albin Setterborg själv fick gå in.
”Wow…, så häftigt!”
Ett stort teleskop på stadigt stativ stod framför den lilla fönstergluggen. Från den gluggen hade professorn utsikt över havsvikens alla kobbar och skär, samt över både den gamla och den nya fyren. En mindre stjärnkikare stod bredvid. Båda riktade mot rymden. Rasmus smög fram till de konstiga grejerna. Strök med handen över den blanka plåten. Skulle han våga kika genom det där mindre teleskopet …? Eller skulle han sträcka på sig och titta genom det större? Vad såg man genom sådana stora kikare …
Rasmus blev nyfiken, samtidigt som han var lite rädd. Han hade aldrig tittat genom så stora kikare.
En stor strålkastare stod till vänster om teleskopen, vad nu professorn använde den till. Det fann ju en vanlig takbelysning.
En hel del konstiga anteckningar låg på ett bord bredvid en mängd svartvita fotografier, och en nästan ny dator med skrivarutrustning tronade mitt på professorns skrivbord.
Rasmus hade inte tid att titta närmare på de grejerna nu, det fick bli en annan gång.
Nu började han förstå varför det hade synts ett flämtande ljus från det lilla takfönstret under mörka kvällar. Vad höll professorn på med egentligen? Det var just den saken som Rasmus ville ta reda på, och nu var han äntligen på gång. Han hade en egen nyckel.
***
Rasmus glömde helt bort tiden. Det började till och med skymma, när han satt där och studerade månens kratrar. Han blev tvungen att tända i taket.
Bäst som Rasmus höll på att rikta det största teleskopet mot Pluto och några andra blinkade partiklar där ute i rymden, hörde han hur det knarrade i trappan.
”Je-sicken … Professorn”, viskade han och hasade sig ner från den höga pallen.
I hastigheten råkade han stöta till en jordglob som föll i golvet med ett brak. Tyst som en andevarelse, smög han in bakom en trave stora planscher med stjärnbilder som stod travade i ett mörkt hörn.
Men han glömde att släcka lampan.
Det rasslade till och dörren öppnades och in klev professorn.
”Höö… Märkligt – släckte jag inte?! Det brukar jag vara noga med, och nyckeln hade jag glömt kvar i dörren. Ja, jaaa … gubben börjar bli gammal”, muttrade han och vrängde av sig ytterkläderna.
Rocken och halsduken hängde han på kroken som satt på dörrens insida.
”Men kära nån, vad gör jordgloben mitt ute på golvet?”
Han tog upp den stora globen och ställde den tillbaka där den brukade stå.
Därefter slog professorn sig ner på pallen och började rikta sina teleskop ut mot världsaltet.
Rasmus kände att han började bli bedrövligt kissnödig, men den saken gick inte att göra något åt. Han fick försöka stå ut tills professorn reste på sig för att gå ner till nedre vångingen för att ta sig en kvällssmörgås och en skvätt te. Det brukade han göra. Fast nu hade han ju varit på fest förstås, och blev kanske inte hungrig.
Rasmus funderade: kunde han kanske krypa fram …? Nää… nää… Det kunde han inte göra. Då skulle han bli tvungen att bekänna att han varit iväg bort till Smeden. Det skulle bli liv utan like, och nu satt ju den kopierade nyckeln kvar i dörren, hur skulle han få tillbaka den?
Om jag bara kunde smita ut från det här kyffet utan att professorn fick syn på mig, tänkte Rasmus. Vinden är stor, där kan jag till och med ha rätt att vara utan att det ser konstigt ut. Men hur ska jag förklara att jag har tagit mig in på professorns privata rum? Så där låg han och funderade.
Ett ben höll på att somna, så Rasmus skulle bara ömsa ställning lite grann. Då råkade han stöta till en av planscherna så den föll ut på golvet.
”Vad i herrans namn, spökar det eller … Har jag kanske fått in möss”, grymtade professorn och reste sig upp.
Rasmus höll andan när han, från sitt gömsle, såg hur de raggsocksbeklädda fötterna kom närmare. Han blev så rädd, så han höll på att kissa på sig. Men så stannade fötterna … Professorn stod stilla i en hel evighet. Men till sist vände han tillbaka och satte sig framför stjärnkikaren igen.
Hur länge skulle professorn sitta där och glo ut i rymden? Rasmus började bli både trött och hungrig, men kissnödigheten var värst. Han bannade sig själv för att han helt glömt bort tiden. Han skulle givetvis ha lämnat rummet innan det blev mörkt.
***
Borta vid lanthandeln fanns det alltid folk som professorn blev tvungen att hälsa på och växla några ord med, för att de inte skulle tycka att han var högfärdig. Ibland fick professor Setterborg frågor om varför han blivit en så flitig sommargäst, så han stannade kvar långt in på hösten numera. Då skrattade han bara och förklarade att nu var han ju pensionär och kunde tillåta sig att njuta av naturen. ”Det är så underbart ute i skärgården så här års”, hade Rasmus hört professorn svara häromdagen. ”Framförallt nu när det börjar bli mörkt lite tidigare om kvällarna – då brukar jag lyssna på syrsorna. Jag har stora kastanjeträd alldeles intill stugan, där sitter syrsorna och spelar om kvällarna.”
Att det fanns kastanjeträd utanför stugan var sant, men inte att professorn satt där och njöt av syrsornas gnissel. Han höll till uppe i sin vindsskrubb och fönstret var för det mesta stängt. Alltså ljög professorn, men varför gjorde han det? Det kunde inte Rasmus förstå.
Rasmus hade länge misstänkt att det varken var syrsor eller skärgårdsidyll som professorn var så begeistrad av, även om han kallade platsen för sitt paradis. Det var något annat mycket hemligt som professorn höll på med. Något som ingen annan skulle få veta något om.
När Rasmus nästa gång cyklade i väg till handelsboden för att köpa glass, råkade han höra hur ett par gubbar stod och pratade med varandra. Så nu visste Rasmus hur ortsbefolkningen såg på professorns ökade intresse för skärgården.
”Han har nog blivit lite lustig på gamla dar, professorn. Han har visst börjat se UFO. Han har sagt till skomakaren att han misstänker att ett sådant där UFO har störtat i havet bara en bit bort från hans stuga.”
Ahaa…, hade Rasmus tänkt, är det så snacket går. Störtade UFO:n och en galen morfar!
***
Professorns hustru Elinor Setterborg hade försvunnit vid Jungfrugrundet för en del år sedan. Hon hade varit en snäll och helt underbar mormor, och Rasmus saknade henne fortfarande. Men hon var försvunnen och det pratades inte så mycket om det. Så även det tyckte Rasmus var konstigt.
Den där sommaren när Elinor försvann hade varit en ovanligt varm sommar. Hon hade sagt att hon bara skulle gå ner till viken och ta sig ett dopp för att svalka sig. Men det dröjde, och när den övriga familjen började sakna henne sändes kökspigan ut för att söka efter henne.
Kläderna låg prydligt hopvikta och lagda på en sten. Sandalerna stod bredvid, men av professorns hustru syntes inte ett spår.
Det draggades och folk gick man ur huse för att söka efter Elinor. De letade med vanliga vakthundar och jägarna lånade ut sina stövare, som var kända för att ha bra väderkorn. Men Elinor stod inte att finna.
Det var ingen allmän badplats, så om hon träffade någon människa där, var det i så fall någon som inte alls hörde till trakten.
***
Rasmus var minstingen i familjen. Lite äventyrlig. Eftersom han inga jämnåriga hade där ute på sommarresidenset, så blev hans intresse för fel saker mycket stort. Han blev en fara för sig själv, kan man säga. Han utsåg sig själv till detektiv. Han ville gärna ta upp tråden och försöka få klarhet i Elinors försvinnande. Hon var ju i alla fall, enligt kyrkboken, hans biologiska mormor.
Rasmus visste att hans äldre bror, Uno, fastnat med sitt kastspö och förlorat blänket gång på gång, när han metat i närheten av Sidenholmen.
Brodern hade skämtat med sin morfar, och sagt, att han trodde att det var Näcken som knipsade av blänket. Fast då hade professorn svarat att om Uno försökte kasta ut reven där det inte var så grunt, skulle det kanske gå bättre. Uno hade hävdat, att det var ute på djupt vatten som han hade förlorat de flesta fiskedragen. Det var just det som var lite märkligt. Förr hade det åtminstone inte funnits några grund så långt ut från land.
Professorn hade bara skakat på huvudet, och mumlat något om att man kanske inte alltid visste vad för väsen som fanns i sjöar och vattendrag. Vem har inte hört talas om märkliga sjöodjur.
Störtade UFO:n, tänkte Rasmus, som hört vad folk borta vid handelsboden hade pratat om.
Efter det samtalet som han hade hört att gubbarna vara inbegripna i, beslöt han att berätta för sin storebror vad han hört folk säga. Men han ämnade hålla tyst om att han smugit sig upp och kikat på professorns hemliga rum. Det var kanske inte riktigt rätt att kopiera nyckeln.
Medan pojkarna satt ute i bersån och småpratade öppnades ytterdörren, och modern ropade:
”Unooo … Uun …”
”Ja, jaaa … Vad är det – här är vi.”
”Oj, var ni så nära. Det är så skumt redan, så jag såg er inte.”
”Vad vill du?” frågade Uno.
”Jo, jag vill att du ror ut till Gåsön med varor till morbror Oskar.”
”Måste vi …?”
”Jaa, det måste ni, annars blir jag tvungen att ge mig iväg.”
”Jaa-meen, det är så mörkt”, klagade Rasmus, som hade det där störtade UFO:t i tankarna.
”Det ska bli fullmåne i kväll, och ute på vattnet är det nog ljusare. Inga träd som slukar ljuset”, tröstade modern. ”Sisååå…, iväg med er nu!”
”Suck …”, sa Uno.
Han gjorde en demonstrativ grimas och reste sig upp från trädgårdsbänken. Med långsamma steg gick han mot trappan, tätt följd av Rasmus.
”Här har du ficklampan”, sa modern och räckte fram den stora låd-ficklampan.
”Vad ska jag med den till?”
”Så du ser att låsa upp sjöboden.”
”Jamen dit in behöver jag inte. Ekan är väl förtöjd vid bryggan.”
”Jaså …, jahaa … det kanske den är. Det var väl ni som hade den senast. Jag brukar lämna den inne i båtskjulet, annars blir den full med vatten när det regnar.”
”Vad är det här för stor låda”, undrade Rasmus och knackade med knogen på pappkartongen.
”Det är ju varorna från handelsboden. De som Oskar ska ha. Jag brukar åta mig att kvista över till Gåsön med dem. På så vis slipper han ge sig ut. Oskar är inte så ung längre. Men ikväll har jag ont om tid.”
”Okej, det fixar sig”, sa Uno.
Han lyfte upp lådan. Med den i famnen började han gå stigen ner mot båten. Rasmus följde – falskt visslande – i broderns spår. Men han slängde oroliga blickar in mot skogen medan han gick. Den där lilla skogåsen var så mörk och spöklik. Stora stenblock fanns här och var längs stigen. Bakom dessa kunde vem som helst stå gömd och hoppa fram.
***
Rasmus fick inte använda ekan utan att ha någon vuxen med sig. Men det där hade det nog blivit lite si och så med på senaste tiden, han var ju i alla fall snart tretton och än hade ingen märkt att han olovandes lånat båten ibland.
”Om du sätter dig i aktern, så ror jag dit, så kan du ro hem”, sa Uno och nickade mot aktern i detsamma som han böjde sig framåt och ställde ner lådan med varor på det lilla sätet i fören.
Rasmus hoppade vigt i ekan och fick fatt i öskaret och svischade ur vattnet efter den senaste regnskuren, och slog sig ner på sätet.
Uno sköt ut ekan en bit, klev i med ena foten, och sparkade ifrån med den andra. Han sjönk ner på rorsbrädan och grep tag om årorna samtidigt som han tog spjärn med ena foten mot den närmsta spanten som han brukade. Med vana tag rodde Uno mot Gåsön.
”Men gu’så det skriker i årtullarna”, hojtade Uno till.
Wiiip … Wooof … wiiip …
”Vet du om det finns någon smörjolja i fiskeboxen?”
Rasmus skakade på huvudet.
”Nej, det gör det inte, jag har kollat den saken. Du får göra som jag brukar göra”, rådde Rasmus. ”Doppa sprinten i vattnet.”
Aj-aj-dååå… Nu hade han försagt sig, men okej, brodern visste, att han brukade låna ekan olovandes ibland.
”I saltvatten ska man nog inte …”, började Uno, men tystnade …
” … fast vad spelar det för roll … Ekan är gammal”, fortsatte han och tog loss åran ur tullen och doppade ner sprinten i vattnet och satte den tillbaka i årtullen.
”Kolla där borta!” sa Rasmus och pekade. ”Månen är på väg upp. Alldeles orange.”
”Den är grann. Jisses så enormt stor!”, svarade Uno.
***
Morbror Oskar var inte barnens morbror, utan deras mors morbror, men ingen sa annat än morbror Oskar. Så vems morbror han var, hade inte folk på trakten reda på – och inte spelade det någon roll heller. Oskars stuga låg alldeles vid strandkanten. Där ute på Gåsön bodde han under sommarhalvåret efter det att han blivit pensionär. Helt underbart, brukade han svara, när någon kläckte ur sig att det måste vara besvärligt att bo så avsides, och framförallt ”så där på lite äldre dar”.
Den här fredagskvällen hade Oskar gjort upp en fin grilleld, som var precis klar att använda när Uno och Rasmus kom.
”Ni kommer alldeles lagom, men var har ni mor eran?”
”Hon hälsade, att hon tar en sväng över till dig en annan dag. Hon hade visst något hon var tvungen att uträtta.”
”Ja, jaa, hon har alltid något att göra, den kvinnan. En flitig människa.”
Det kändes bra att sitta i lugn och ro på Oskars altan med varsitt grillspett. Det värmde gott från brasan, så här när kvällskylan började smyga sig på.
”Sååg ni!” hojtade Rasmus, och var nära att tappa grillspettet när han skulle peka upp mot himlen. ”Vad var det där … Var det ett UFO?”
Oskar drog in luft för att svara. Han tittade ditåt Rasmus pekat.
”Nääeij … det var det nog inte. Men det var inget vanligt stjärnfall heller. Sådana där kallas för kometer”, förklarade Oskar på sitt sävliga sätt.
”Så du hann se det …”, flämtade Rasmus och vevade med grillspettet och sin halvt färdiggrillade korv.
”Javisst gjorde jag det.”
Oskar försökte redogöra för stjärnfall. Meteorer, kometer samt asteroider – och skillnaden mellan dessa. Men det var ju en hel vetenskap, tyckte Rasmus. Is – sten – gaser och grus. Svansar hit och streck dit … Men intresserad var han. Det kanske var något sådant som professorn höll på med, funderade Rasmus och bet ett bett av sin havgrillade korv.
Rasmus satt andäktig och lyssnade till Oskars berättelse.
”Det finns en salig massa skräp där uppe i rymden”, sa Oskar och strök senap på sin korv. ”Ibland så är det något föremål som tappar kursen och kommer in i jordatmosfären och brinner upp.”
”Va, häftigt”, sa Rasmus och såg helt andäktig ut.
Astrolog, skulle han kanske satsa på att bli när han blev stor. Det måste vara intressant.
”Här ute där det inte är någon stor skog som skymmer himlen, har jag suttit på min altan och sett både det ena och det andra under årens lopp, ska ni veta.”
”Har du sett något UFO någon gång?” frågade Rasmus och såg storögt på Oskar.
Oskar tog sig om hakan, och drog en lång suck innan han svarade:
”Jag kan bara svara, att jag har sett en hel del konstiga ljusföremål. Sådana som jag inte har kunnat ge någon benämning. Jag har även sett sådant som enligt mina observationer verkat ha gått ner i havet och försvunnit. Men sådant brukar jag hålla tyst om. Folk som inte har lika mycket tid att iaktta himlafenomen, som vad jag har, tror att man ser i syne … De tycker kanske att man är lite knäpp tillochmed.”
Ahaaa …, tänkte Rasmus. Var det därför som folk trodde att professorn … blivit lite knepig.
Men han höll tyst inför Oskar, om upptäckten uppe på professorns vind.
***
När Uno och Rasmus någon timme senare tackade för sig och gick ner till båten för att ro tillbaka hem, hade de mycket att prata om. Men allra först smorde de årtullarna med olja, som Oskar hade skickat med.
Rasmus slog sig ner vid årorna, precis som bröderna hade kommit överens om.
”Titta vilken fin mångata”, sa Rasmus när de kom en liten bit ut från land.
Månen hade lagt ut sitt glitter över havsvikens vatten, så det såg ut som en gul väg.
”Ro på utsidan om Sidenholmen”, sa Uno och pekade åt det håll han menade.
”Neeej, varför det …? Jag vill hellre ro på den här sidan. Det blir kortare.”
”Jaa-men det är ju på insidan mellan de där holmarna Sidenholmen och Rosenskäret som jag har fått för mig att Näcken bor.”
”Näääckeeen …, hur gammal är du, Uno?” sa Rasmus halvt i falsett eftersom målbrottet inte var långt undan. Han skulle bli tretton år nu i höst. ”Inte tror du väl på …”
”Neej, nej, det gör jag väl inte, men det är något konstigt mellan de där holmarna, förstår du. Skratta inte åt mig, men…”
”Vad yrar du om? Förklara vad du menar. Du brukar väl inte tro på vare sig Näcken eller utomjordingar?” sa Rasmus, men fortsatte att ro åt det håll han ville, trots broderns motvilja.
”Det ska inte finnas vare sig grynnor eller under-vattens-rev mellan holmarna … Inte enligt morfar”, sa Uno. ”Men det brukar skrapa under ekan nästan varje gång när jag ror på insidan av Sidenholmen. Så jag tar hellre en omväg runt den holmen numera.”
Längre än dit hann inte Uno i sin redogörelse, för där blev det ett otäckt skrap under ekan och nu satt de fast på något.
”Oooj …!” utropade Rasmus förskräckt.
Nu blir brorsan ilsken på mig, för att jag inte lydde hans råd, tänkte han och försökte ta sig av grundet. Men det gick ju inte hur han än kavade i vattnet med årorna.
”Kanske det är ett …”
” … kanske ett vaddå …?” sa Uno högeligen irriterat. ”Sa jag inte att du skulle …”
”Jooo … jag vet…”, sa Rasmus nästan ohörbart och fortsatte med sitt försök att få ekan av grundet.
”Vad var det du skulle säga förut?”
– Jo, det kunde vara … ett sådant där U-uufooo … Vi har kanske strandat just på ett sådant … Morfar … har … sagt …
Där avbröt Rasmus det han var på väg att säga.
”Vad är det med morfar? Och vad har han sagt?”
”Jo, förstår du, han har sett …, äh, det gör detsamma.”
”VAD har morfar sett? Och vad har han sagt … Ut med språket! Sitt inte där och hymla …”, snäste Uno.
”Folk säger att professorn har sett ett UFO störta i havet, inte alls långt från hans stuga. Det kanske är på det ufo-vraket vi har fastnat nu.”
Rasmus pekade med tummen, utanför ekans reling, mot den nattsvarta vattenytan.
”Tok heller … Du skojar … Säg att du skämtar Rasmus!” sa Uno med sträng röst. Morfar är professor, och han tror inte på sådana sagor som UFO och utomjordingar. Det borde väl du, om någon, veta”
”Jooo … det gör han”, pep Rasmus. ”Han tror visst på UFO.”
”Geee dig …! det gör han inte, var har du fått de där grillerna ifrån? Skärp dig, Rasmus!”
Nu var Rasmus nära att ta till lipen. Han visste ju vad han hade sett på morfars hemliga rum, dit ingen annan än professorn själv fick gå in.
Skulle Rasmus bli tvungen att bekänna, att han hade låtit kopiera nyckeln till professorns hemliga vindsrum? Och att han hade sett att morfadern hade två stora stjärnkikare riktade mot himlen, samt en massa böcker och anteckningar. Dessutom en mängd foton på stjärnfall och andra konstiga bilder.
Rasmus visste alldeles säkert att professorn var övertygad om att UFO:n fanns. Enligt hörsägen hade morfadern berättat det för skomakaren. Det var ju så de där gubbarna borta vid lanthandeln hade sagt, när de inte visste att Rasmus hörde på.
”Hur i all världens dagar ska vi komma loss?” sa Uno, och vaggade ekan fram och åter genom att häva sig mot den ena relingen och sedan vräka sig åt motsatta sidan. Men ekan satt som på berget.
Uno beordrade sin bror att ta loss en åra.
”Vad ska du med den till”, frågade Rasmus.
”Eftersom vi inte har någon båtshake, får vi försöka peta oss av grundet med en åra.”
”Okej”, sa Rasmus och tog loss ena åran och gav den till Uno med orden:
”Var försiktig, för om du bryter av den kan vi inte ro, och då blir vi sittande här ända tills någon fiskebåt upptäcker vår belägenhet.”
”Så klok du har blivit då lillbrorsan”, retades Uno.
När Uno stötte med åran i vattnet utanför ekan, hördes ett konstigt metalliskt ljud.
”Det ligger ju något här, rakt under ekan. Men vad skulle det kunna vara? Det låter som plåt. Lyssna!” sa Uno och slog med åran på föremålet ytterligare ett par gånger.
Klonk …, klonk…, klonk, lät det.
Rasmus såg med fasa på sin bror medan han lyssnade till det konstigt ihåliga ljudet, som uppstod när Uno slog med åran på föremålet.
”Här ute fryser aldrig vattnet på vintern, så det kan inte vara någon som kört ut en bil på isen, för att dumpa den i djupet. Men visst låter det som om det är något plåtaktigt?”
Nu var Rasmus rädd. Han började må illa, och lutade sig över båtskanten och spottade ut över det spökligt mörka vattnet.
”Sluta slå med åran på det där UFO:t”, kved Rasmus.
Strax därefter kräktes han utanför ekans reling.
”Spyyyr duuu…”, sa Uno och lät nästan rädd och sa tröstande:
”Det kan kanske vara en ubåt … och inget UFO.”
Uno slog till på föremålet ytterligare en gång. ”En ubåt som fått motorhaveri och blivit omöjlig att manövrera.”
En rysning gick genom Rasmus kropp. En ubåt från främmande land låter inte mycket bättre än ett UFO, tänkte han och drog ett dra med jackärmen runt munnen för att få bort rester av spyan, som smakade pyton.
”Det är kanske ubåten som har knyckt alla dina blänken?” sa Rasmus och drog ett nytt drag runt munnen med jackärmen.
***
Professor Setterborg stack som hastigast in huvudet genom köksdörrens öppning och sa:
”Jag tar en sväng in till stan.”
Han nickade mot Mia som var i färd med att vika ihop tvätt.
”Snälla far … om du ändå ska in till stan, kanske du kunde uträtta ett ärende åt mig.”
Professorn hade redan tagit ett steg ut mot farstun, men hejdade sig, vände sig om och såg på dottern.
”Beror på vad det är”, sa professor Setterborg.
Rynkan mellan hans ögonbryn djupnade. Han gjorde ogärna mer än ett par saker åt gången, för att undvika den farliga stressen.
”Det har blivit fel på min mobil”, sa Mia.
”Nu igen …!”
”Javisst, jag vet inte vad som har hänt med min telefon. Det vore bra om du tog med den och kilade in på Telia-butiken och bad dem byta det där lilla kortet … minneskort eller vad det är det kallas. Jag har gjort det två gånger tidigare, därför misstänker jag att det är samma fel nu igen.”
Med en av sönernas t-shirt i ena näven gick Mia bort till byrån och hämtade mobilen, och stack den i handen på Setterborg.
När professorn gett sig iväg och Mia Hidinger var klar med tvätten, skulle hon dra ett drag med dammsugaren. Lika bra att passa på medan grabbarna är ute, tänkte hon.
Just som hon hade stuckit kontaken i väggen kom maken Brian Hidingar tillbaka efter posthämtningen. Han slängde upp posten på köksbordet med orden:
”Mest reklam, men det var ett brev till dig, Mia.”
Mia väntade med att sätta igång dammsugaren och tog ett kliv ut till köket, slängde en blick på brevet, men lade det ifrån sig och sa till maken:
”Vi måste köpa en ny dammsugare!”
”Varför det, den vi har är inte så gammal.”
”Nej, jag vet, men det är glapp i påslaget. Den stannar i ett kör när jag ska städa. Så jag måste böja mig ner och sätta igång den på nytt – gång på gång. Så jag drar mig för att städa numera. Man behöver nästan vara två när jag ska dammsuga.”
”Låter komplicerat”, svarade maken utan större engageman medan han bläddra i reklambunten.
”Så här får det inte vara. Du vet jag har ont i ryggen och det är så besvärligt när dammsugarna stannar i ett kör. Då måste jag böja mig och starta den på nytt. Men nu när du är inne kan ju du komma och trycka på knappen när du hör att det blir tyst.”
”Okej, okej…! Starta dammsugaren kan jag väl åta mig att göra.”
Med de orden slog sig Brian ner på en köksstol och började läsa dagstidningen.
Det ihärdiga dammsugarljudet var mer sövande än irriterande, tyckte Brian. Han var glad så länge det inte blev tyst.
”Sablars-helsikee…”, hörde han sin hustru gorma, men dammsugaren hade ju inte tystnat, så han bläddrade vidare i tidningen.
”Hur i all-sin-dar, kunde dammsugaren slurpa i sig Brians ifyllda tipskuponger”, mumlade Mia och höll handen för munstycket, och noterade att insuget var ovanligt kraftigt. ”Jag var ju inte alls i närheten av dem. Skulle ju bara suga upp lite brödsmulor från soffbordet.”
Kvickt satte hon foten på avstängningsknappen för att stänka apparaten, men den reagerade inte. Så hon trampade en gång till på knappen. Men maskinen surrade och sög lika bra ändå.
”Jahaa, nu går den inte att stänga. Nu har det blivit fel åt det hållet istället. Det blir till att köpa en ny… kosta vad det kosta vill – men en ny ska det bli, för den här apparaten är kass.”
Hon gick bort och drog sladden ur väggen.
Men motorn surrade i alla fall.
”Briaaan … Briii…”
”Jaaa… Vad är det?”
”Kooom! Det går inte att stänga dammsugaren.”
”Jag hör inte vad du säger! Stäng apparaten!”
”Det gååår inte.”
”Dra ur kontakten, älskling!”
”Det hjälper inteee …”
”Skämtar du”, hojtade Brian.
Han lade tidningen ifrån sig, reste sig makligt upp från stolen och gick in i rummet för att höra vad hustrun yrade om.
Mitt på golvet stod Mia med dammsugarkontakten i ena handen och pekade på apparaten och försökte förklara att den nyss sugit in hans tippslappar, och att den inte gick att stänga av, men just då tystnade apparaten av sig själv.
Brian drog ihop ögonbrynen, så han fick ett bistert utseende.
”Då får du väl plocka ut kupongerna, jag ska lämna in dem i eftermiddag”, sa han och gick tillbaka ut i köket, som om han inte fattat att dammsugaren brummat, trots att Mia hade dragit sladden ur strömmen.
Mia öppnade dammsugaren, tog ur påsen och gick ut på trappan och rev isär påsen så dammet rök.
”Fy, vad äckligt”, sa hon och började nysa.
När hon rotat runt i dammet, kunde hon konstatera att där fanns det inga tipskuponger. Ändå hade hon sett hur de, med ett ljudligt prassel, försvunnit in i gapet på städhjälpen.
Hon gick tillbaka in och höll upp den trasiga påsen framför Brian. Innan hon stoppade ner den i soppåsen, sa hon:
”Du får fylla i nya kuponger. Lapparna fanns inte i påsen.”
”Fylla i nya… Neej, det kan jag inte, för det är bara slumpen som avgör vad jag skriver på dem. Så jag vet inte hur raderna såg ut den här gången. Attan… Jag kände på mig att det skulle bli vinst just på de där raderna.”
”Jag har kollat och lapparna fanns inte i dammsugarpåsen. Mer kan jag inte göra”, sa Mia.
”Men snälla du, Mia. Om du såg att lapparna sögs in i dammsugaren, så är det ju klart att de måste ha legat i påsen. Men du gillar ju inte att jag spelar, så du har väl …”
”NEEJ … det har jag inte … Geee dig! De fanns inte. Hör du inte vad jag säger, din envisa get! Dammsugaren är trasig, den slutade inte ens surra fast jag …”
”Tack för komplimangen, men envis get kan du vara själv”, sa han och slängde tidningen ifrån sig på köksbordet.
Brian gick ut i farstun, tog kepsen från hyllan och rev samtidigt ner en cykelhjälm som rullade iväg ut över golvet. Irriterat tryckte han ner kepsen över skallen och gick ut.
Smällen när ytterdörren for igen, skar i Mias känsliga trumhinnor och hon kände sig både övergiven och arg.
Hon snyftade till, och sjönk ner på en köksstol. Lade upp armarna på bordet och lutade huvudet mot dem och grät. Det var så mycket som krånglade. Att bli ovän med maken var droppen …
Mobiltelefonen gjorde aldrig annat än krånglade. Sände hennes SMS till fel personer och obegripliga meddelanden fick hon ta emot från människor, som hon inte hade en aning om vilka de var. Ofta ringde hennes mobil, men ingen sa något när hon svarade. Och så den förbaskade dammsugaren som aldrig gjorde annat än krånglade. Allt tekniskt verkade vara emot henne.
Efter att ha blivit ovän med Brian, avbröt Mia sitt städande. När hon torkat sina tårar och snutit sig, ställde hon in dammsugaren i farstuskrubben och bestämde sig för att göra en sockerkaka istället.
Hon tog fram hushållsassistenten. Knäckte några ägg och tillsatte socker, och startade maskinen. Hon hade just vänt ryggen till för att hämta en kakform. Då hörde hon hur maskinens ljud plötsligt ändrades. Hon vände sig om där hon satt på huk framför grytskåpet. Hon såg hur ägg och socker skvatt över bänken. Maskinen gick på högsta möjliga hastighet. Hon reste sig upp och sprang tillbaka och stängde av den.
”Herre-guud … Vad hände? Har det blivit fel på den här apparaten också? Jag tror bestämt att det har gått spöken i maskinerna.”
Hon torkade bort äggsmeten, som rann ner längs diskbänkens kakelklädda vägg. Därefter tillsatte hon ett extra ägg och lite mer socker, istället för det som försvunnit. Startade på nytt. Men den här gången lämnade hon inte maskinen utan tillsyn. Hon tog bara ett steg bakåt och ställde sig och bevakade den. Efter en stund såg hon hur knappen vreds – som av en osynlig hand – från läge 1 ända bort till 5 och smeten började skvätta över för andra gången, innan hon hann stänga av.
Tredje försöket tillgick så, att hon höll i knappen, så den inte kunde ändras. Men hon var rädd när hon stod där. Hon hade hela tiden en känsla av att någon fanns alldeles bakom henne. Närvaron var så stark att det stack i skinnet och hon tyckte att nackhåren reste sig som raggen på en arg hund. Men hon såg ingen.
Hon huttrade till och gick för att hämta en kofta. Det kändes plötsligt kyligt. Kanske skulle hon behöva göra upp eld i vedspisen. Men herre-guud … än vad det inte vinter!
Fadäsen med den här sockerkaks-smeten, skulle hon inte berätta för Brian. Han kanske aldrig såg att hon höll dammsugarsladden i handen när han kom in till henne, då när dammsugaren inte gick att stänga av. Han kanske hade trott att hon sugit in tipskupongerna med flit och sedan fejkat att det inte gick att stänga av monstret. Han ville ju inte tro på sådant som hon råkade ut för. Och konstigt nog hände sådana obehagliga saker, för det mesta, när hon var ensam, och det inte fanns någon som kunde bekräfta, att det som hänt, verkligen hade hänt.
Men så hörde hon steg på yttertrappan. Hon slängde ett getöga ut genom fönstret utan att se någon som var på väg in. Då upptäckte hon att även Brians bil var borta. Vart hade han tagit vägen? Hade han också stuckit in till stan. Och vad gjorde professorn så länge … Han borde ha varit tillbaka för länge sedan. Nå, han hade kanske slunkit in på något kafé. Han kunde göra så ibland när han ville koppla av.
Men när ingen kom in, fast hon hört steg på trappan, gick hon och öppnade ytterdörren i tron att någon av pojkarna bara hade satt sig ner på trappan. De kunde sätta sig där ibland och småprata med varandra.
Men på trappan fanns ingen. Hon ropade först på Uno, den äldste pojken, sedan på Rasmus, men det var bara suset från tallarnas yviga kronor som svarade henne.
***
Det var förvånansvärt lite biltrafik inne i stadens centrum. Semestrarna var nog i stort sett över, så det var inte svårt att få tag på en parkering. Setterborg stannade på gatan alldeles framför bankomaten.
”Skönt att slippa parkera långt bort, som man får göra när alla sommargäster är här”, muttrade han.
Att han själv var en sommargäst tänkte han inte på.
Han stack in bankkortet i apparaten, knappade in koden fyllde i hur mycket pengar han ville ta ut och klickade för kvitto.
När han tagit emot sina pengar och skulle ta kvittot, verkade automaten, allra först, som om den inte ville släppa lappen ifrån sig. Professorn fick rycka till för att få sitt kvitto.
Han blinkade en extra gång när han tittade på uttagskvittot. Hade han inga pengar kvar på kontot eller vad betydde meddelandet? Det fanns ju inga siffror… Märkligt nog inte ens nollor. En obehaglig känsla dök upp inom honom. Var det någon som tömt hans konto?
Det verkade vara en massa bokstäver … Han stack in handen innanför rockslaget och fick upp sina läsglasögon ur rockens innerficka. Försökte få dem på sig, vilken inte var så lätt med både pengar och det förbaskade kvittot i ena handen och glasögonen i den andra. Dessutom med lite åldersstela fingrar.
Men till sist satt läsglasen på näsan, även om lite snett, så han började syna lappen: Sidenholmen stod det. Inget mer.
”Sidenholmen … Vad fasen ska det betyda?” sa han högt för sig själv och stoppade både pengarna och kvittot i plånboken.
Han gav den konstiga bankautomaten en kritisk blick.
När han stack ner plånboken i rockfickan, vibrerade dotterns lagade mobiltelefon i den andra fickan. Han tog upp telefonen och synade displayen. Hon hade fått ett meddelande på Messenger. Fast det behövde ju inte han bry sig om. Men han blev nyfiken. Mot sin vilja öppnade han meddelandet. Då kom nästa överraskning: En bild på en halskedja med vidhängande medaljong: ”Tro, hopp och kärlek”. Det smycket kände han mycket väl igen. Varför kom det ett fotografi av just det smycket till dotterns mobil? Det var ju Elinors smycke. Hans hustrus … Det som hon fått av honom som morgongåva.
Han ruskade på huvudet och såg sig om. Som om han misstänkte att någon drev med honom, och att denne någon kunde finnas i närheten.
Vem hade sänt ett fotografi av Elinors halskedja till Mia? Och varför? Elinor var visserligen Mias mor. Men trots det, tyckte han att det var lite underligt. Visste dottern något om Elinors försvinnande, som inte han hade vetskap om?
Professorn drog ihop sina buskiga bryn och funderade: Rasmus och Uno fastnade ju med ekan på någonting utanför Sidenholmen där det absolut inte finns en enda grynna eller undervattensskär, funderade han.
Professor Setterborg hade kaptensutbildning och ägde kartor över havsviken och kunde varje millimeter av farlederna inomskärs.
Sidenholmen, stod det i meddelandet till dottern. Avsändaren var ett tecknat moln. Vem gömde sig under den konstiga symbolen? Ett moln! Kunde ju vara precis vem som helst.
”Betyder allt detta meddelande att Elinors halskedja finns på Sidenholmen? I så fall är det lika bra att jag slinker in på järnhandeln och köper en metalldetektor, för annars går det ju inte att finna en så liten sak som en halskedja, ifall den ligger i gräset, sa Setterborg högt för sig själv.
Han anlade ett bistert drag, och började gå mot Järn & Smide, som låg på andra sidan gatan.
En tusenlapp fattigare, men med en metalldetektor i handen, gick professorn ut från järnaffären och tillbaka till bilen och lade in den märkliga tingesten i bagageutrymmet. Han satte sig bakom ratten, startade bilen och påbörjade färden tillbaka ut till Hägeråsen, där familjerna Setterborg och Hidinger, hade sitt sommarhus.
Han kunde inte sluta grubbla över varför hans hustrus smycke skulle finnas på Sidenholmen. Ifall det var det som meddelandet på dotterns mobil betydde. Det var ju vid Jungfrugrundet hon hade tagit sitt sista bad, och halskedjan hade hon alltid på sig. Om Elinor drunknat, så borde halskedjan ha funnits kvar runt hennes hals även efter att hon avlidit. Kroppen blev aldrig hittad, så hur skulle halskedjan ha kunnat hamna på Sidenholmen? På bilden i mobilen, hade det sett ut som om smycket låg direkt på marken eller möjligen på en mossig sten.
***
Vid hemkomsten klev professorn ur bilen, och möttes av labradoren. Hunden rusande fram till sin husse och ställde sig raklång med framtassarna mot professorns bröst och viftade på svansen.
”Ja, jaa, lugn Bamse, hur är det … Jag skulle behöva låna ditt väderkorn. För att få upp vittringen på en sak ute på öarna. Men jag har köpt mig ett eget väderkorn”, sa han och klappade om hunden, innan han lyfte ut metalldetektorn.
Oturligt nog mötte han Brian, som just kom ut på stugtrappan när Setterborg skulle kliva in.
”Vad i all-sin-dar har du köpt för konstig grunka? Vi har ju skogstomt, så någon grästrimmer behöver vi väl inte.”
”Det är ingen grästrimmer.”
”Inte det. Vad sjutton är det då?”
”Njaa, du vet …, det går ju att hitta mynt från stenåldern om man har en sådan här grunka.”
”Och … ???”
”Det kan ju vara intressant att pröva. Man får bra betalt för gamla mynt”, fortsatte professorn.
”Jaså, är det en detektor. Jag trodde att du hade brist på sysselsättning så här efter pensioneringen. Så du tänkte fördriva tiden med att finputsa runt tallarna.”
Brian skrattade och ruskade på huvudet åt sin ampre svärfader, som inte verkade ha lust att slå sig till ro framför teven.
Professorn kände sig, för en gångs skull, som en skolpojke när han klev in och mötte sin dotter, som frågade om han fått hennes mobiltelefon lagad.
”Jo, meeen …”
”Vad-då … Jo-meen? Blev det dyrt?”
”Neeej…, men jag har gjort en dum sak …”
”Säg inte att du har tappat bort den.”
”Nej, lilla vän. Jag har den här”, svarade han och tog sig åt rockfickan. Men det kom ett message till dig, och jag dristade mig att öppna det … Förlåt, förlåt! Jag begriper inte varför jag gjorde något så dumt som att öppna det, i min ålder menar jag.”
Han drog upp telefonen ur rockfickan, i detsamma som han tillade:
”Det var ett konstigt meddealande du fick. Ett fotografi på Elinors halskedja.”
”Nu igen …!” svarade Mia och spände blicken i fadern.
”Menar du att det har hänt tidigare?”
”Kära pappa … Jag har inte velat röra upp din sorg, för jag vet att du saknar henne. Men jag brukar få åtminstone en bild i veckan på halssmycket, och jag begriper inte vem som sänder bilden. Ibland ser man ingen avsändare alls. Ibland är det en bild på en molnformation eller i värsta fall ett … jaa, vad sjutton kallas de … Hm, de där sakerna som flyger i luften. Flygande tefat … menar jag.”
”När vi nu ändå talar om din mor, måste jag fråga dig en sak”, sa professorn och spände blicken i dottern.
”Visst, fråga på bara”, sa Mia och nickade mot fadern.
”Vet du om Elinor kunde ta av sig halskedjan när hon badade i någon sjö. Kanske var hon rädd för att tappa den.”
Mia drog hastigt in andan för att svara, men hann inte säga något förrän fadern fortsatte:
”Jag bara undrar, för om hon kanske tog av kedjan och lade den på en sten medan hon badade … Jag menar då den där dagen när hon försvann, så kan ju någon fågel … en skata eller dylikt … har …”
”Glömd det, pappa. Hon tog aldrig av sig halskedjan. Det vet jag. Knäppet var så svårt så den enda gången hon tog kedjan av sig – som jag minns – var inför en röntgen, och då fick jag hjälpa henne att knäppa den när hon skulle sätta smycket på sig igen.”
Vem hade fotograferat Elinors halskedja, och var fanns den? Förmodligen hängde den inte om Elinors hals … Och varför försökte fotografen att göra familjemedlemmarna medvetna om att smycket fanns bevarat någonstans. Så funderade både professorn och hans dotter.
***
Professor Setterborg förberedde en utflykt till Sidenholmen. Metalldetektorn hade han ställt in i båtskjulet. Det angick ingen var han tänkte pröva den. Förresten fick man inte använda en sådan apparat var som helt utan tillstånd. ”Men det ögat inte ser, gråter det inte för”, tänkte professorn och tog matsäckskorgen och sitt gamla kastspö och gick ut. Nu skulle han göra en heldag ute på Sidenholmen. Kanske skulle han hitta Elinors halskedja. Nu ägde han åtminstone en bra hjälpreda.
Oturligt nog stötte han ihop med Mia ute på gården.
”Vart tänker du ta vägen?”
”Njaa…, jag fick för mig att jag ville pröva mitt gamla kastspö.”
Han viftade demonstrativt i luften med spöet.
”Oj, ska du börja fiska … Det var inte igår du roade dig med en sådan syssla.”
”Uno, pojken din, påstår att han vid ett flertal tillfällen har fått bottennapp mellan Sidenholmen och Rosenskäret, och nu tänker jag pröva att kasta ut draget där, och se hur det går för mig.”
Setterborg gillade inte att ljuga, men han kunde kasta ut draget ett par gånger, så var det inte längre någon lögn. Katten skulle säkert bli glad om han kom hem med en abborre eller mört.
***
Det första föremålet som detektorn larmade om, fanns i en svacka mellan ett par vindpinade tallar inte alls långt från stranden. Det låg grunt. Han behövde bara sparka lite bland mossa och fjolårslöv. Först trodde han att det var en hylsa efter en gevärspatron, men det var givetvis något helt annat. Han tog upp föremålet, och granskade det. Metallen liknade mässing, men måste vara något annat enligt professorns bedömning. Det var inte guld heller. Han vägde den blanka tingesten i handen. Den var förvånansvärt lätt. Han stoppade föremålet i fickan. Han skulle titta närmare på det senare.
Han skulle söka längs stranden den här dagen. Holmen var stor. Sökandet längre inåt den skogklädda delen, skulle han göra en annan dag.
***
Efter en lång dag som inte gett något resultat i fråga om hustruns halskedja, kände professorn sig modfälld när han klev i ekan för att ro tillbaka mot fastlandet. Just som han hade satt sig i ekan och greppat årorna, fick han se att en stor abborre sprattlade invid kastspöet.
Han tog sig om hakskägget, som det anstår en professor som ägnar sig åt djup koncentration. Skärpte blicken, och stirrade på fisken, men den försvann ju inte. Men hur hade den hamnat i ekan?
Ett bibelord rann upp i minnet: ”När manna, från himlen, regnar ned, har den fattige, aldrig någon sked.” Måste vara en fiskmås som fångat fisken, och tappat den just över ekan, tänkte han. Själv hade han inte fått ett enda napp. Inte ens ett bottennapp, för han själv hade inte ens gjort något försök att meta. Det skulle han ju göra på hemvägen. Han reste sig upp för att ta hand om fisken, som låg där så hjälplös och sprattlade. När han tog upp fisken fick han se att den satt fast på kastspöets blänke.
”Detta är ju en ren omöjlighet! Om en fisk glider ur klorna på en fiskmås, och trillar ner i båten… är det helt omöjligt att den skulle ha sådan otur, att den skulle fastna på blänket … på ett spö som råkar ligga på ekans botten.”
Den måste vara alldeles nyfångad och jag har ju gått med metalldetektorn i flera timmar. Inte kan jag ha blivit senil över en enda eftermiddag, så jag …? Helt omöjligt, funderade Setterborg. Men han kände sig olustig vid tanken på att han kanske kunde ha gjort något som han inte hade minsta minne av. Fiskat utan att minnas.
”Bäst att jag håller även detta märkliga fiskafänge för mig själv”, sa han högt. Skulle jag ha metat upp den här firren och glömt det … Näääe… det har jag inget minne av”, sa han med eftertryck.
Hur skulle han kunna ta reda på hur denna fiskelycka gått till?
***
När Setterborg var på hemväg från Sidenholmen blev han vittne till något mycket märkligt. När han rott halvvägs över havsviken, såg han något som han först trodde var en solreflex. Han tyckte precis att den gamla fyren ute på Stormhällarna blinkade till några gånger. Det var ju helt omöjligt. Fyren var inte i bruk, och hade inte varit det på många år.
”Jag är nog övertrött efter en dag med metalldetektorn. Det är inte möjligt att gamle Zephyr ska kunna blinka”, sa han högt och plirade för att fixera fyren med blicken.
Han slutade ro, tog tag om sportmössans skärmkant. Vinklade skärmen så ögonen fick skydd mot den lågt stående eftermiddagssolen. Han höll upp årorna och lät ekan glida fram över det relativt lugna vattnet. Han höll blicken kvar på fyren medan hans hjärna funderade över fyrens historia: Där i det gamla fyrtornet finns inte någonting kvar av utrustningen. Gamle Zephyr står kvar där ute på klipporna som ett historiskt fornminne – från den tiden när det eldades med ved i toppen av fyrtornet. Visserligen byggdes fyren om och blev högre och det installerades karbid- och även senare oljelampor, som brann längre än en vanlig vedbrasa. Så småningom blev fyren moderniserad med acetylengas. Men Zephyr blev aldrig så modern så den vann inträde i 2000-talet. Det var rivalen Zaffran som byggdes. En dubbelt så hög fyr.
Så där grunnade professorn medan han satt stilla i båten och höll ögonen på Zephyr för att se om den skulle blinka någon mer gång.
”Den gamle Zephyr kan helt enkelt inte blinka. Jag måste ha sett fel”, mumlade han och skulle just börja ro, när ett skarpt ljussken blixtrade till borta i den gamle fyren, och följdes av ytterligare tre snabba blixtar.
Då förstod Setterborg att det fanns andra sätt att få en fyr att lysa skarp. Inte bara vedbrasor, fotogen, karbid eller nymodiga gaser. Det var med stor olust han grep tag i årorna och rodde hemåt.
Fanns det någon som han kunde yppa dessa iakttagelser för? Knappast …, var hans eget svar.
Jag skulle bli utskrattad och kallad för att vara knepig. Folk skulle säga att jag ser i syne, tänkte han och fick en obehaglig känsla inombords. Kanske var känslan en blandning av rädsla och ångest. Riktigt obehagligt var det.
***
Professor Setterborg hade länge haft planer på att besöka Oskar på Gåsön. Han kände på sig att den mannen höll inne med en del saker. Till sist bestämde han sig för att ro över till Oskar för att hälsa på. Efter det besöket, fick professorn något att fundera över. Vad var det som Oskars son hade sett? Eller var det bara en synvilla, som en försupen hjärna kunde fabricera? Så fult fick han inte tänka, men tankar var svåra att bromsa, innan de redan var tänkta. Och det hade professorn retat sig på många gånger.
Oskars ende son – som var sjöman och som kajkat runt på de sju haven i hela sitt liv – hade mönstrat av och skulle bli landkrabba. Oskar berättade för professorn, att sonen hade varit på besök.
Oskar hade skakat på huvudet när han sa att han ville låta professorn ta del av en sak som sonen berättat.
”Som du vet, Setterborg, så är min son en hejare på att sjunga och spela. Så jag hämtade både gitarren och transistorradion när vi satt här ute på grillplatsen. Jag slängde i en kassett i bandspelarens fack och spelade in det han sjöng. Turligt nog glömde jag stänga inspelningen när han gav gitarren tillbaka till mig. Det var något sonen ville berätta för mig”, sa Oskar och vände sig om mot radioapparaten. ”Och nu kan jag spela upp bandet där hans berättelse finns bevarad. Jag har lyssnat på inspelningen många gånger.”
Oskar tryckte ner knappen som det stod play på och sa:
”Lyssna nu!”:
’Du förstår farsan, jag har varit med om något mycket märkligt. Jag tror att jag håller på att tappa förnuftet. Det har kanske blivit för mycket sprit genom åren. Jag har tydligen börjat hallucinera. När jag rodde över hit till dig farsan, och kom strax hitom Stormhällarna … där vid den platsen som vi kallar för Kalhälla, fick jag se en syn. Jag som hela tiden trott att Näcken var en manlig gestalt i en saga, fick se en kvinnlig näck eller om det kallas sjöjungfru, sitta på skäret. Helt naken, med långt grått hår som böljade i vinden. Då bestämde jag mig för att den här kvällen skulle bli den sista som jag drack alkohol. För den där synen kunde ju inte finnas på riktigt. Bredvid Sjöjungfrun – om jag får kalla henne så – stod två blänkande individer. Såg nästan ut som två barn i silverfärgade dykardräkter. Jag trodde först att de var nödställda eftersom Sjöjungfrun viftade med båda armarna i luften, som en nödställd. Men så var det nog inte, för barnen – eller vad det var – drog henne med sig ner i någon slags båt, som försvann lika snabbt som man blinkar.’
Där stängde Oskar av inspelningen och tittade på professor Setterborg, som anlagt en djup rynka mellan sina buskiga ögonbryn.
”Det där låter märkligt”, sa professorn och mötte Oskars frågande blick.
”Vad ska man tro”, sa Oskar. ”Jag själv har ju sett märkliga saker. Himlafenomen, eller vad jag ska kalla det.”
Vem har inte det, tänkte professorn, men ville inte avslöja det där som hänt honom när han var på hemväg från Sidenholmen efter den där dagen när han gått med detektorn för att hitta sin hustrus halssmycke. Det var ju då som han såg det där konstiga blixtskenet från fyren Zephyr.
Men han hade en konstig metallbit i fickan som han tog upp och visade Oskar.
”Kan du säga mig vad det här är för metall? Känn så lätt den är.”
Setterborg överräckte den blanka tingesten till Oskar.
”Näää… vad skulle det här vara för konstig metall, den väger ju inget. Var har du hittat den?”
”Jag fick fatt i den på Sidenhomen. Metalldetektorn gjorde utslag, trots att den här metallbiten är så lätt så man kunde tro att det bara var en plastbit.”
”Det var märkligt”, sa Oskar.
***
Rasmus missade aldrig ett tillfälle att smyga upp till professorns vindsskrubb. Så fort han var säker på att det skulle dröja några timmar, innan professorn beräknades vara tillbaka, smög han dit upp och tog plats vid teleskopen. Han hade ju en egen nyckel nu för tiden. Men det var på håret att han hade blivit upptäckt den där allra första gången när han använde nyckeln för att ta sig en titt på professorns hemliga rum.
Professorns snabba dator var en stor tillgång. Långt bättre än föräldrarnas gamla tröskverk. För att vara ett barn, var Rasmus kunskaper inom IT långt över de vuxnas. Men att hålla på med spaning på Ufo och utomjordinger, helt utan en vuxens insyn, var inte tillrådligt. Om farorna med den hobbyn visste inte Rasmus något. Den leken kunde bli farlig för honom själv.
Att teleskopen alltid var riktade mot Sidenholmen och Stormhällarna varje gång Setterborg skulle börja sin rymdforskning, hade han börjat vänja sig vid. Han skyllde på att det var vättar och andeväsen som använde hans utrustning.
***
Rasmus började förstå att varken professorn eller mamma- Mia var så värst kunniga i det där som kallades cyberrymden. Han hade noterat att de inte begrep vad det där tecknade molnet betydde. Cloud hade det stått i ett meddelande och detta hade gett dem något att fundera på. Vem var denne ”Cloud”, som sände bilder allt som oftast. Det hade han hört Mia undra över mer än en gång.
Om bara Rasmus hade kunnat få tag i moderns mobil, skulle han säkert ha kunnat lösa den där rebusen med Cloud, som professorn och Mia dividerade om så ofta.
Det var inte lätt att bli ensam med moderns mobil. Nästan värre än att få en stund för sig själv på professorns laboratorium, ansåg Rasmus.
Men så kom den där dagen när Mia glömt kvar mobilen på hallbyrån när hon följde med Brian in till stan.
Rasmus hade hört att professorn och modern diskuterat bilden av Elinors halskedja och att avsändaren var ett moln. Rasmus trodde att det möjligen kunde vara ”Cloud” som de hade pratat om, även den gången. Det verkade vara det där molnet som de hakade upp sig på.
Han knappade och tryckte och svepte över mobilens display och till sist lyckades han komma in på den plats där någon, okänd individ, lyckats spara bilder i det som tekniken kallade för att ”spara i molnet”, och sänt bilder därifrån till moderns mobil. Men vem som lagt in bilder där, var en stor gåta. Bilderna liknade inget han tidigare hade sett. De visade inte en vy från köket på Hägeråsen. De verkade vara från en märklig plats. Från en förgången tid. Allt såg gammalt ut. Spindelväv, spräckta fönsterrutor och konstiga perspektiv. Verkade inte vara någon skicklig fotograf heller.
På en del bilder kunde han urskilja trappsteg. Men sådana konstiga trappor fanns inte på Hägeråsen. Verkade vara gamla mossiga stentrappor. Var fanns det sådana nu för tiden? Måste vara någon källare någonstans, tänkte han och bläddrade vidare bland telefonens bilder.
På ett annat foto såg Rasmus ett litet fönster. Såg ut att vara gammalt. Rutorna var infattade i någon sorts ram av järn.
Men så fick han se halskedjan. Smycket som Rasmus hört att professorn och modern pratat om. Fotografier av den fanns mot olika bakgrunder.
Men så kom Rasmus ihåg, att för något år sedan när han och Uno hade fiskat borta vid Sidenholmen hade de hittat en gammal jordkällare mitt inne i skogen när de lekte indianer och vita.
Kunde trappan finnas i den gamla jordkällaren? Den saken skulle han undersöka.
”Men vad är detta!?” sa Rasmus högt för sig själv.
Han petade till med fingret på mobilens display, så bilden blev större.
”En bild på en karbidlampa. När användes sådana? Måste ju vara på stenåldern …”, mumlade han och pillade på bilden så den blev stor så det gick att se ordentligt.
Att det var en karbidlampa var han säger på. Skolan hade gjort en studierea till ett museum ganska nyligen. Där fanns det just en sådan lampa. Men en lampa behövdes väl inte i en källare, ifall bilderna skulle vara från källaren på Sidenholmen, funderade Rasmus. Men en jordkällare med ett inglasat fönster, fanns väl inte heller. Utrymmet stämde dåligt, för att kunna vara en jordkällare. Den källaren på Sidenholmen hade inte haft något fönster… På bilden i telefonen var det dessutom rappade väggar. Han kunde även skönja en ledstång av grov hampa och sådant har man ju inte heller i en källare där det ska förvaras potatis.
Men så hörde Rasmus hur en bildörr slogs igen och kvickt som en vessla lade han tillbaka mobilen på hallbyrån och försvann ut ur köket.
***
Rasmus drog benen efter sig på väg ner mot båtskjulet. Han funderade över de där bilderna. Mest hakade han upp sig på karbidlampan, som verkade ha stått på den där mossiga stentrappan. Och varför hade just det fotot funnits sparat i molnet? Vad ville bilden säga? Dessa fragment av bilder var rena rebusen. Vem var avsändaren som dolde sig bakom molnet.
Han stod en bra stund inne i båtskjulet och funderade över om han skulle våga låna professorns metalldetektor. Han hade upptäckt att den låg instucken under en presenning.
”Äsch! Om jag lånar detektorn en stund … Det märker inte morfar. Han ska väl inte ha den just nu. Sagt och gjort! Jag lånar den.”
Rasmus lade detektorn i ekan, klev i och sköt ut båten, och började ro bort mot Sidenholmen.
När han var i närheten av Rosenskäret fick han se att den gamla fyren blinkade till. Han blev så häpen att han slutade ro.
”Fyren … Den kan ju inte blinka. Den är ju tagen ur bruk för miljoner år sedan. Det har ju morfar berättat. Det är ju Zaffran som har koll på sjöfarten nu. Men visst blinkade fyren… Eller var det solen som speglade sig, men neeej, var skulle den spegla sig.”
***
Rasmus drog upp ekan extra långt när han klev iland på Sidenholmen. Skulle ju vara förtretligt om den gled ut så han inte kunde ta sig tillbaka hem.
Med detektorn i händerna började han gå in mot den skogklädda delen av holmen, där han och Uno brukade leka när de var några år yngre. När han bara gått något tiotal meter såg han att marken var alldeles svartbränd, som om det varit skogsbrand. Träden var borta över ett stort område.
”Måste ha varit ett åsknedslag som orsakat en mindre brand här på ön”, sa han och lät som en riktigt vis, gammal man när han spankulerade omkring bland brända rötter och svedda ljungtuvor.
Just som Rasmus kom så långt så han kunde se bortom den höga Indianklippan, fick han se ett konstigt föremål. Såg nästan ut som en folkvagnsbuss, fast malare i formen som en cigarr. Alldeles silverblänkande med små fönster längs sidorna. Det stod på marken, men det hade inga hjul. Förmodligen fick farkostens förare se Rasmus, för den blänkande cigarren lyfte. Utan ett ljud gick den märkliga tingesten rakt upp i luften och svängde iväg över hans huvud och ut mot gamla fyrvaktartornet. Just som det passerade över Rasmus blev det en fruktansvärt stark blåst från föremålet så han tappade detektorn och blev stående fyrfota på den svartbrända marken.
Med en enorm hastighet försvann farkosten bort mot gamla fyren. Från sin position tyckte Rasmus att Ufo:t landade på Kalhälla strax bortom gamla fyren. Inte alls långt från Zaffran.
Just i den här stunden begrep Rasmus, att detta inte var någon lek. Inte lika ofarligt som hans och Unos indianlekar. De här varelserna var betydligt farligare att strida med än Sidenholmens indianer.
***
Konstigt nog tog professor Setterborg sitt barnbarns röriga berättelse på allvar och han blev inte förbannad för att pojken tjyvlånat detektorn och glömt den kvar på Sidenholmen.
Istället kontaktade professorn både polis, hemvärn och militär. Alla begav sig bort till Zephyr i gummiflottar, lånade motorbåtar och vad som gick att få tag på i hastigheten.
Innan någon av enheterna nådde fram till platsen, sågs det cigarrformade föremålet lyfta från Kalhälla och var minuten efter som uppslukat av själva universum.
När militären landsatte sina trupper på den karga klipphällen varpå Zephyr var byggd, gjorde de upp vissa planer över hur de skulle nalkas fyren. För tänk om det fanns utomjordingar där inne. Utomjordingar beväpnade med vapen vars effekt vi Jordbor inte hade en aning om, eller vad för skada de kunde ställa till med.
Men fyren var tvungen att genomsökas. Utan förvarning slet en beväpnad militärstyrka upp dörren och häpnade över den syn som mötte dem.
På nedersta steget i en mossbeklädd stentrappa inuti fyrtornet, satt en mager och tärd kvinna med långt grått hår. Det enda hon hade på sig var en mantel av ett silverfärgat material. Någon slags filt. I handen höll hon något som liknade en mobiltelefon. Fast mer i formen av en blank tillplattad flöjt.
Kvinnan berättade för räddningsmanskapet, att hon hade blivit överfallen av utomjordingar för flera år sedan när hon badade ensam vid Jungfrugrundet. Kidnapparna hade haft henne under sträng bevakning. För ett par månader sedan lyckades hon lägga beslag på en märklig tingest, som hon börjat förstå, var utomjordingarnas motsvarighet till Jordens mobiltelefoner.
”Men den var mycket svår att begripa sig på, så jag vet inte om min dotter Mia fick något meddelande. Det finns ju inga bokstäver på en sådan här konstig telefon”, sa Elinor och höll upp den blanka flöjten som hon med knapp nöd lärt sig blåsa iväg sina meddelanden med.
Tack vare en nyfiken och påhittig grabb, blev familjerna Setterborg och Hidinger åter hela och lyckliga familjer.
Där kan man säga att sagan var ALL.