Boviks-barnens mystiska försvinnande

På Suttertjärns nötta trätrappa satt Selma Karlsson och lärarinnan Karin Larsson och småpratade. Sommarkvällen var fin och de hade fått sällskap av grannen från Nytorp. Anna hade kommit i ett ärende och alla tre satt nu på trappan till skolhuset och diskuterade tider som varit. De tiderna som gått befanns, för det mesta, ligga ända bak mot slutet av 1800-talet, enär detta var en kväll i begynnelsen av 1900-talet.

Runtomkring stod storskogen moltyst och mörk. Endast en skogsduvas envisa ramsa hördes. ”Var är mina barn nu, nu nu… Mina sju, sju, sjuuu …”, lät det som om den ropade ut över grantopparnas dystra silhuetter där en blek månskära var på väg att kika fram. 

– Tyst! – Hörde ni …? sa Anna och satte upp handen. – Det låter som barnagråt! …bortifrån skogen… Lyssna!

Anna gjorde en gest mot skogen och tittade förskräckt på de andra, som omedelbart tystnade och lyssnade de också.

Selma ruskade på huvudet och sa:

– Det är nog de försvunna barnen du hör, Anna.

– Herre-guud, vad är det du säger!? – De försvunna barnen, vilka barn? undrade Anna och tittade storögt på Selma.

– Boviksbarnen… förstås! – De som försvann under mystiska omständigheter när de skulle gå till skolan. Alltså medan skolan i Lövås fortfarande var igång.

– Du menar innan det blev skola här i Suttertjärn, insköt Karin.

– Ja visst, så menar jag, svarade Selma som om det inte var något konstigt alls med barnagråt från skogen en stilla sommarkväll.

Anna ömsade ställning och såg från Karin till Selma och tillbaka till Karin …

– Det är inte så längesedan skolan i Lövås lades ner, inflikade Anna och tittade på Karin, som vid den här tiden var lärarinna i Suttertjärns skola. Vilka skolbarn är det du pratar om? Förklara för mig! bad Anna och flyttade blicken över till Selma, men tystnade i det samma och puffade till Karin som satt närmast, och sa:

– Lyssna! – Nu hörs gråten igen! Hööör ni inte …? Den hörs jättetydligt!

– Jo, visst hör vi, sa Selma.

Vänd mot Anna förklarade hon:

– Karin och jag hör ofta den där gråten, när det är klara sommarkvällar. Men ikväll är den starkare än den brukar vara.

Så blev de tysta alla tre och bara lyssnade med ansiktena vända mot den mörka granskogen. Duvan var tyst och endast suset från vinden, som drog genom de närmaste lönnarna, hördes. Förutom barnagråten, som hördes riktigt tydligt!

– Så ohyggligt, sa Anna och kvävde en snyftning. Det låter hemskt. Barn som gråter … Gode Gud, så fruktansvärt.

När barnagråten ebbade ut och det åter blev duvan som hördes tydligast, bad Anna att få en förklaring till det där Selma sagt om de försvunna Boviks-barnen.

– Bovik, vad är det för en gård, och vilka barn var det som försvann? frågade Anna efter att ha torkat bort en generande tår från sin kind.

Selma lutade sig fram på trappan och vände sig mot Anna:

– Jo, jag ska försöka förklara för dig. I Bovik bodde det en skogvaktarfamilj. Men stugan i Bovik brann ner för en del år sedan. Men där bodde skogvaktare Sven Larsson med makan Karolina Jonsdotter. De hade fyra barn.

Där blev Selma avbruten av Karin:

– Flyttade inte skogvaktaren till Markvattnet, tycker jag mig ha hört.

– Stämmer, sa Selma. Men var inte det något år före branden? – Äsch! Strunt samma. Brann gjorde det i alla fall Brann upp alltsammans. Blev inget kvar. – Brorsan, Sigfrid, var iväg till Bovik och plockade hemsmidda spik efter branden. Måste ha varit omkring 1900, för han var en femtonårsyngling då. Men hur längesedan det var det brunnit, när han var där, vet jag inte.

– Sa du att de hade fyra barn? undrade Anna.

– Ja, det hade de. Barnen som försvann måste ha varit de två mellanbarnen. Anders och Anna-Sofia.

Eftersom det var första gången Anna hörde berättas om detta med de försvunna Boviks-barnen, försökte hon pressa Selma så mycket som möjligt, för att få reda på hur det hängde ihop.

– Menar du att barnen aldrig kom tillrätta?

– Nej, de fick aldrig någon klarhet i vad som hade hänt de båda syskonen, den där dagen när de var på väg till skolan i Lövås.

– Men länsman var väl inkopplad i sökandet efter dem, inflikade Karin med en blick på Selma, som satt alldeles bredvid.

– Jooo, det var han väl, men du vet…, inte hittades ungarna inte. Ärendet lades väl ner. Tyst blev det i alla fall. Fast … Ja, det gick illasinnade rykten, som det gör när saker och ting inte får någon vettig förklaring. Men det vill jag inte orda om, sa Selma.

– Om de skulle ha gått vilse, spånade Karin, borde de ju ha kommit fram endera vid Stötartorpet eller någon annan stans. Inte bli som uppslukade …, vilket det verkar som om de blev.

– Finns det inga teorier … om … varg eller björn eller … kanske själva Skogsnymfen? undrade Anna.

– Bergtagna menar du …? Det kan man nog säga att de blev. Ingen hittade minsta spår efter barnen, sa Selma. Inga klädespersedlar eller andra grejer som de kan ha haft med på vägen till skolan.

– Ett mystiskt försvinnande, minst sagt, sa Karin och suckade.

– Det finns nog en massa tänkbara sätt att försvinna på om man är barn i åtta – tioårsåldern och bor mitt i skogen. Först och främst har det spånats om att de kanske tänkt gå en genväg till Lövås, och på så vis gått vilse. Men om det skulle ha varit så enkelt som att barnen bara vallat bort sig, borde de ha hittats av dem som sökte igenom skogspartiet.

– Man kan tycka så, insköt Karin och såg bekymrat på Anna, som liknade en stenstod invid hennes sida, där hon satt och bara lyssnade.

Så tog Selma tag i tråden om barnens försvinnande:

– Det finns ju en mosse alldeles ovanför här, mellan den här gården Suttertjärn och Bovik.

Selma pekade upp mot höjden och fäste blicken på Anna och förklarade:

– Om du följer stigen som går upp här, alldeles bortom ladugården. Förbi källan och upp över höjden, så kommer du till en mosse; Boviksmossen. Men du kanske inte ska gå över mossen utan försöka gå vid sidan om. För där ute på öppna mossen, där finns det sådana där otäcka slukhål … Jag menar bottenlösa gungflyn. Jag vet inte vilken årstid det var när barnen försvann, men om det var höst eller vår, kan de ju ha roat sig med att gå på frusna gungflyn, som kanske brustit, och så har de drattat i och sugits ner. Ni vet ju hur svårt det är att dra upp en stövelklädd fot, om man råkat trampa ner sig i ett lerigt dike.

Anna visste vad Selma försökte säga, men Karin Larsson som var stadsfödd såg nog lite tveksam ut, men kommenterade inte kamraternas förklaring, om hur svårt det var att få upp fötterna ur ett lerigt dike. Man blir tvungen att kliva ur stöveln och dra upp den för hand, menade Selma och Anna, som båda verkade veta vad de talade om.

– Milde himmel om de gick ner sig i ett gungfly! huttrade Anna och drog koftan tätare om sig.

– Ja-meen, det finns gruvhål också, fortfor Selma. Åtminstone ett stort, gapande hål, som lär ska finnas alldeles i närheten av Boviksmossen. Det var ett prov de gjorde i sökande efter malm. Det hålet blev givetvis stående utan stängsel, till fara för både djur och folk att trilla ner i. Om de inte såg sig för, och vem hinner göra det ifall det är bråttom, fnös Selma.

– Så hemskt slarvigt, sa Karin, som var lärare och en vän av ordning och reda.

Selma hakade på:

– Det är väl en tänkbar möjlighet att barnen funnit det där dagbrottet, på väg till skolan. Kanske roat sig med att kasta ner sten, kottar eller kvistar i vattnet. Och så har olyckan varit framme. En av dem har kanske halkat och trillat i, just den där ödesdigra dagen … då när barnen aldrig kom fram till skolan i Lövås, och inte heller hem till stugan i Bovik. Gruvhål är ju för det mesta djupa och vattenfyllda. Raka, branta kanter som det inte går att ta sig upp över. Om en av syskonen ramlade ner i det vattenfyllda dagbrotten, försökte givetvis det andra barnet att rädda den som fallit i…,  och så blev de båda offer för drunkningsdöden.

Selma suckade och sände en tanke till sin egen son Fred, som var en ganska livlig grabb. Men just då var han hemma och hade sällskap av Paul Strids ena pojke. Förmodligen hjälpte de Ludvig med hans kvällssysslor. Ludvig var bror till Selma. Han hade fått anställningen som vaktmästare och alltiallo vid Suttertjärns skola när den startade efter att Lövås-skolan lades ner.

Selma hade fått tjänsten som hushållerska åt både lärarinnan Karin Larsson, brodern Ludvig och barnen Sonja och Fred. Samtliga bodde i Suttertjärn. Ett väglöst ställe i ordets rätta bemärkelse. Det gick att ta sig till Suttertjärn med häst runt sjön om man kom från Berg eller nerifrån bygden. Men det var kanske sjövägen som användes mest. Det blev till att ro längs Markvattensjön, eller gå ländvägen längs med sjön fram till Markvattnets gård. Och om man hade ärende ner åt Ölme slättland, fick det, i så fall, bli med apostlahästarna, om man inte till äventyrs hade en cykel stående vid Markvattnets gård.

Stötar-Gustav som kom till trakten, och blev klockare i Ölme församling. Om den mannen finns det sägner nerskrivna. Han gick från Stötartorpet, som låg en bit bortanför Stuttertjärns skola och ner till kyrkan varje vecka för att ringa i Ölme kyrkas klockor vid högmässa eller begravningar. – Ingen dålig klockare.

© Ingbritt Wik