Dataträffen

Ingress:

Hur länge tänker Astrids data-träff-kavaljer stanna…? Hon bor på landet, långt till grannar och affärer. Hur länge ska hon klara av att försörja Carl och hans stora, hungriga hund? Ingen av dem verkar ha en tanke på att ge sig av. Varför startar inte Carls bil, den som är ganska ny…?

***

Det där med att träffa sin tillkommande på en dejtingsajt, hade Astrid aldrig trott på. Men när hennes väninna mötte sin stora kärlek på ett sådant ställe, ansåg Astrid att det kanske var värt att pröva. – Årets dansaftnar i parkerna var slut, och regnet rann som strida tårar nerför rutorna, medan stormen tog tag i vindskivorna så det knakade. Det kändes skönt att sitta och kura vid datorn och känna den sköna, torra elementvärmen smeka kinderna.

Astrid googlade på datingsajter och fick upp en sajt, som lovade mycket – för vad det verkade – ringa insats. Ett par hundra för en månad. Det var billigare än att flänga runt på traktens danshak och kamma noll vereviga gång. På sådana där datasajter kunde man läsa innantill vilka intressen folk hade. Se hur gubbarna såg ut och bekanta sig med dem i lugn och ro. Välja och vraka. Dessutom medan man satt hopkurad, helt osminkad i de där sköna, urtvättade mysbyxorna, med en kaffekopp och en biskvi på skrivbordskanten. Kunde knappast bli bättre, ansåg Astrid när hon sände sitt första mail till Carl-Eben, som han kallade sig i den profil han lagt upp på nätet.

Det dröjde inte länge förrän Carls mail damp ner i Astrids inkorg. Charmig var han. Bil och god ekonomi, skrev Carl att han hade. Dessutom var han djurvän och hundägare. Gillade att åka på långresor, men kunde även tänka sig kortare utflykter med bil och medtagen picknick-korg. Han verkade vara påhittig och lättsam. Inga barn i släptåg, så han var fri som fågeln, lade han till i ett PS. Hade nått pensionsåldern vid 60 och fått ett bra avgångsvederlag.

Det ena mailet avlöste det andra och efter en knapp månad kände Astrid det som om hon känt den här mannen i hela sitt liv. Tänk att det fanns så underbara juveler kvar långt upp i hennes ålder. Sådana karlar brukade försvinna snabbt från arenan. När Astrid var ung, plockades dessa herrar fort bort av de tuffare kvinnsen.

Att den här mannen kunde bli juvel i mer än en bemärkelse, hade inte Astrid minsta tanke på. För henne var han en juvel i jämställdhet med diamant, och hon såg sig själv som en lyckligt lottad kvinna som hittat denna drömprins.

***

Astrids hus låg ute på landet, ganska avsides. Långt till affärer. Men hon hade frys- och kylskåp och stort skafferi för torrskaffning, så det brukade aldrig bli några bekymmer, även om det blåste träd över vägen, så framkomligheten blev omöjlig. Sådant hände ibland när de höstliga stormarna gjorde entré.

Första dejten med Carl skulle ske strax efter nyår. Närmare bestämt den så kallade trettonhelgen.

Det innebar inga svårigheter för Carl att hitta till Astrids avlägset belägna paradis, för han hade både atlas och GPS i bilen. Strax innan mörkret föll rullade hans King Cab upp på Astrids gård. Det pirrade till inom henne när hon såg den gråblå bilen parkera vid stallet. Ur klev en lång räkel med en prickig hund i koppel. Dalmatiner var det visst. Dalle kallades hunden, hade Carl berättat.

Vad skulle Astrids katter tycka om det? Att få en hund i huset några dagar…? Det var nog inget de längtade efter. Inte lika starkt som Astrid. Men det fick väl ordna sig. Astrid var van att försöka skipa fred mellan både folk och fä, så det här skulle bli en spännande utmaning.

Andra kvällen när Carl och Astrid satt framför brasan i storstugen med Dalle liggande på fårskinnet och katterna uppflugna på klätterställningen i köket, kom första varningen om oväder på tevenyheterna.  Stormen befann sig i Skåne men var på väg upp över landet. Det utlovades storm och snöbyar för de närmaste dagarna. Inte bra alls, tänkte Astrid, som inte fått i gång sin bil, då när hon hade haft planer på att göra en större proviantering.

– Kanske kan vi ta din bil och fara in till civilisationen i morgon, så vi får hem lite extra förnödenheter, ifall ovädret slår till med full styrka, sa Astrid och såg på Carl, där han satt och försökte lägga rätt ett par vedträ i brasan.

Han svarade inte, så hon fortsatte med att säga:

– Du glömde ju köpa med dig mat till Dalle…

Han rätade på sig och ställde eldgaffeln ifrån sig och svarade utan att se på Astrid:

– Nja… Oväder och oväder … Det kanske inte blir så farligt.

– Ja-meen… De har ju varnat både på radio och teve för att…

Där blev hon avbruten av Carl, som lade handen över hennes lår och sa:

– Ingen fara gumman. Vi har varandra.

”Vadå varandra …?”, tänkte Astrid irriterat, men teg om det hon hade velat svara. Carl verkade så bekymmerslös. Rent ut sagt ansvarslös. Här satt de i Bergslagens mest otillgängliga trakter, med tallar och granar alldeles inpå husknuten, och med el-ledningar som gick i luften. Hur lätt var det inte att de skulle bli utan både el och telefon! – Helt isolerade, om ovädret visade sig från sin sämsta sida.

***

Det som oroade Astrid var att Carl kommit helt tomhänt. Han hade så att säga rest med lätt bagage. Inte minsta ansvar verkade han ha tagit för sitt och hundens uppehälle. Det retade Astrid, att han inte ens hade med sig hundmat. Hon hade fått ge Dalle av katternas förråd, som visserligen var väl tilltaget, men det skulle inte räcka åt både dem och en stor matfrisk hundlufs så värst länge. Och det sa hon till Carl vid frukostbordet dagen därpå.

– Jamen öppna dörren och släpp ut katterna, så får de väl jaga möss och sork. Sådant brukar det finnas gott om ute på landet, klöv Carl ur sig.

Astrid bara gapade och fann inga ord när Carl fortsatte:

– Dalle kan inte den konsten, att jaga, menar jag. Dessutom tyckte jag mig se att det fanns rätt mycket kattmat i skåpet.

– Jamen snälla du… Caarl…

Där blev Astrid avbruten när han sa:

– Du har ju både frys och kyl, och de är väl knappast tomma…?

– Jaa, men … du förstår väl…

Nu började Astrid på allvar undra över vad för slags man hon fått in i huset.

Hon såg från Carl till Dalle som satt bredvid sin husse och väntade på att få lite delikatesser, vilket inte Carl var sen att förse sin vovve med.

– Nu går vi ut och ser om vi kan få liv i min bil, annars tar vi din och far in till samhället och handlar. Jag vet hur svårt det kan bli när vägarna är igenkorkade av fallna träd, sa Astrid i ett försök att styra upp det som höll på att gå överstyr.

– Du ser allt i svart, du min lilla vän, sa Carl och drog en suck, innan han bredde sig en ny smörgås, som han strax överlät till Dalle och bredde ytterligare en ny med hamburgerkött och paprikasallad till sig själv.

***

Utkomna i garaget lyfte Carl på en dunk. Skakade på den och sa:

– Så bra att du har lite extra bensin. Jag var lite bekymrad för att jag skulle bli bet, att ta mig härifrån. Nålen på bensinmätaren pekade på noll när jag svängde in på den här byvägen.

Därefter vände han och gick ut ur garaget med bensindunken i handen.

– Jaa-meen du, Caarl … – Väntaaa … du får inte…

Men Carl klev vidare med långa steg med dunken i handen, och ropade över axeln, att han bara skulle hälla bensinen i sin bil, sedan skulle han komma och ta reda på vad Astrid hade på hjärtat.

– Nu går skam på torra land, morrade Astrid för sig själv och stod stilla och såg efter den långe, stilige charmören.

Vad var detta för en juvel, for det genom Astrids tankar. Hon som blivit förälskad via datorn i denne stilige man. Inte skulle väl deras date sluta så snöpligt… Hennes fine kavaljer och den gullige hunden. Det var inte möjligt att de redan var framme vid finalen av deras korta romans. Carl som passat henne som handen i handsken.

***

Stormen anlände i full styrka som utlovat, Det ven om husknutarna och knäppte i fönstren och kvicksilvret sjönk under nollan. Tallarna stod likt böjda pilbågar och Astrid var beredd att få se hur den närmsta tallen hänga sig över elledningen. Men hon hade både fotogen och talgljus, så mörkret skrämde henne inte. Men strömmen behövdes till både värmen, spisen och kyl-och frysskåpet

Någon påfyllning av proviant hade inte skett, för inte ens Carls relativt nya King Cab hade behagat starta. Och Astrids bil gav inte en suck ifrån. Nu gällde det för Astrid att fundera ut hur hon skulle komma ur den här knipan. Hur länge skulle hon kunna försörja en så stor och matfrisk familj.

Astrid förbannade sig själv och kände sig som en kärlekskrank fjolla, som hade gått på denna kärleksnit…, att göra sig bekant med en solochvårare. För utan tvekan var Carl bärare av dessa gener… Annars skulle han väl ha kunnat ta lite ansvar och bidragit med mat åt sin egen älskade Dalle. Det stod ganska snart klart för Astrid vad Carls avsikter var. Han var mån om att utnyttja henne till max… Men då hade nog inte Carl fattat, att hon för längesedan avslöjat hans avsikter.

   Den där lamsteken som låg i frysen och som Astrid ämnat ha till påsk, den tog Carl ut och tillredde åt Dalle. Han bara slängde ner den stora steken i en kittel och kokade upp alltsammans och sa varsågod åt sin stora hungriga hund. Kattmaten var för längesedan slut. Både den torra och den i burk, och fortfarande gick det inte att starta bilarna.

Men så ilsknade Astrid till:

– Nu, min käre Carl går vi ut och tar reda på varför din så nya bil inte startar… för nu har du ju även tankat den med min reservbensin!

Carl ryckte märkbart till och föreslog att det där med att vara bilmekaniker kunde ju Astrid spara ett par dagar, för än var det inte kris med hundmaten.

Med Carl i släptåg gick hon ut till hans bil och tvingade honom, att öppna motorhuven. Omedelbart såg hon att tändkablarna var borttagna från stiften.

– Om du prövar med att sätta tillbaka kablarna på stiften, kanske det går lättare att starta bilen. Bensin har du ju nu…

Carl bara stod som ett fån och såg från bilen till Astrid.

– Nå, sätt i gång och kläm dit kablarna, innan jag ringer efter både bärgningsbil och polis, fräste Astrid, och tog upp sin mobil ur fickan.

Hon såg i samma stund hur Carl med kvicka fingrar satte tändkablarna på plats.

Astrid ringe till Elvy och bad henne om transport in till byns Konsumaffär, så hon kunde köpa kattmat, innan hennes katter föråt sig på möss.

Det var inte med saknad hon såg efter King Cabben när den försvann borta vid kröken. Det var i så fall Dalle hon saknade. Han hade kommit bra överens med hennes katter. En mysig hund… Den hade varit mer sympatisk än ägaren.

Där var sagan ALL, kan man säga.

© Ingbritt Wik