Den okände soldatens grav

När Sara efter en händelserik dag låste upp lägenhetsdörren och klev in i den mörka hallen, som endast lystes upp av gatljusen utifrån, var hon nära att snubbla över posten. Hon tände lampan, böjde sig ner och tog upp bunten. En veckotidning och en dagstidning, reklam och ett par brev.

Överst i posthögen låg ett brunt kuvert. Hon vände på brevet ett par gånger, lade ett bekymrat veck mellan ögonbrynen, suckade och viskade:

”Utrikesministeriet! Vad vill de mig? Nu har de väl inget mer att meddela mig. Johannes är död och begravd.”

Sara lade den övriga posten ifrån sig på hallbyrån och blev stående med brevet i handen. Utan att ta av sig ytterkläderna lösgjorde hon ett hårspänne och sprätte upp brevet. Stående kvar i hallen drog hon ut ett maskinskrivet A4-ark och började läsa.

”Vi beklagar å det djupaste … ”

”Oj, dååå”, sa Sara med viss ironi i rösten, och lyfte blicken från brevet och sa högt för sig själv. ”Beklagar och beklagar … Jo, tack… det har ni redan gjort ett antal gånger. Men det blir inte Johannes levande av … Men nu är det väl inget mer ni behöver beklaga …”

Där slutade hon läsa och lade brevet ifrån sig för att ta av sig kappan och kliva ur skorna. Det hade varit så mycket strul med myndigheter hit och myndigheter dit, innan hennes älskade Johannes kvarlevor kom till Sverige, så nu kunde de få vänta på henne i stället. Johannes var begravd, och det var inget mer som varken hon eller någon annan kunde göra. Inget mer än att försöka komma tillrätta med sorgen. Och det kunde inte något ministerium, eller annan myndighet i världen hjälpa henne med. Den biten fick hon försöka klara av ensam.

När Sara tog upp brevet igen för att läsa resten av det de skrev, var det nog tur att hon satt ner. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Men efter ministeriets långa konstlade utläggningar och beklagande, kunde hon läsa att det råkat bli fel zinklåda som de sänt hem till Sverige. Det var inte kvarlevorna efter hennes make, Johannes, hon hade mottagit.

Sara hade alltså begravt fel människa. Det kusliga var, att det inte stod något i brevet, om var någonstans den rätta zinklådan med Johannes hopplockade kroppsdelar fanns. Lådan hade ju varit plomberad, så hon själv hade inte med egna ögon identifierat innehållet. Betydde detta makabra meddelande att Johannes fortfarande var vid liv? Hennes älskade Johannes kanske levde … Hur menade de? Skulle de sända henne en ny försluten zinklåda innehållande en annan kropp?

Sara reste sig upp och började gå runt på köksgolvet. Det kändes som om hon var på väg att förlora förståndet. Hon nästan skrek:

”Aldrig kan en myndighet uttrycka sig, så en vanlig dödlig kan begripa vad de skriver. Deras fördömda klausuler och paragrafer och uppstyltade byråkratspråk.”

Hon stampade i golvet och hötte i luften med papperet. I sin upprörda sinnesstämning rev hon arket i två delar och knölade ihop meddelandet till bollar.

Hon sjönk ihop över köksbordet och började storgråta medan hon hamrade med knytnävarna mot bordet och jämrade fram:

”Johannes, Johannes … Var är du? – Kom tillbaka du får inte vara död! Jag orkar inte längre … Du finns inte i graven. Vem ligger där, och var är du?”

Sara rätade på sig när hon tyckte sig höra någon som hostade. Nu gick det väl för långt! Det lät precis som om någon hostade inne i hennes lägenhet. En mans hostning lät det som. Hon hörde det tydligt. Men det måste väl ändå ha varit inbillning. Visserligen var huset gammalt, men så lyhört var det inte mellan lägenheterna, så man hörde om en granne hostade.

Sara blev sittande stilla någon minut och bara lyssnade efter ljud, medan hon begrundade en välriktad fråga, som hon ställde till själva universum:

”Vems make var det då …, som jag begravde i våras…, om det inte var Johannes? Då får jag väl ändra inskriptionen på gravstenen till: ’Den okände soldatens grav’.”

Var möjligen hennes Johannes begravd i något annat biståndsland? Sörjd av någon helt annan änka? – I och för sig spelade det väl ingen roll, men rätt ska vara rätt, ansåg Sara. Utgiften för begravningen var redan betald.

Kanske var Johannes begravd i Finland? Hon hade för sig att han hade berättat att det skulle finnas finländare med i hans biståndsgrupp. Men säker var hon inte.

”Det är klart, att hur man än gör, inom vilket område det än gäller, så kan det bli fel och misstag kan begås”, mumlade Sara.

Men det här misstaget var en miss som hon hade svårt att ta i försvar. Ett DVI-team (Disaster Victim Identification) för att identifiera de omkomna, hade ju skickats till Biafra, där bomboffren fanns. Men någonstans hade tydligen något gått fel. Men hur skulle det rättas till? Om den saken stod det inget i meddelandet som hon nyss läst.

***

Med ministeriets sönderrivna och hopknölade pappersbollar, satt Sara vid bordet och funderade. Johannes var en svensk präst som ville göra något för människor i nöd. Biafrakriget berörde honom djupt. Han led med den utsatta kristna folkgruppen, det så kallade Igbofolket i Biafra. Han tog tjänstledigt från prästämbetet och anslöt sig till en grupp biståndsarbetare och reste med Rödakorset. (ICRC) till Biafra på våren1967. Ett år senare -68 kom dödsbudet; att Johannes omkommit i en bombräd.

Det sista han sa till Sara innan han reste var: ”Sara, min älskade Sara … Jag kommer tillbaka. Lita på det”.

Att han skulle komma tillbaka hem till Sverige i samma skepnad som han for, var inte Sara lika säker på. Hon hade i det längsta försökt övertala honom att inte resa ända till svartaste Afrika.

När Sara lugnat sig lite, och försökt ta in vad som stått i meddelandet började hon frysa. Hon tog upp en servett ur hållaren, torkade tårarna och snöt sig. Hon huttrade till av en konstig kyla, som kändes som kalldrag. Hon sträckte ut handen och kände på elementet, men det var varmt.

Nå, det var ju ingen värme ute. Det var höst och det hade varit både regnigt och ruggigt hela dagen. Men efter att hon läst meddelandet från utrikesministeriet, så var det kanske inte så konstigt att hon frös. Det var ingen trevlig läsning. Kanske var hon lätt chockad.

Hon reste sig upp från köksstolen. Gnuggade sina kalla händer mot varandra, och gick in i vardagsrummet för att se om det möjligen gick att höja elementet där inne för att få en bättre inomhustemperatur.

Men … Där inne var det ju ännu kallare. Då upptäckte hon att draperiet vid balkongdörren rörde sig. Hon tvärstannade. Stod det någon där bakom? Var balkongdörren öppen? Vem hade i så fall öppnat den? Stod någon ute på balkongen och tryckte?

***

Efter att Sara blivit underrättad om att det inte var Johannes grav hon tände ljus på varje lördag där borta vid Krokeks kyrkogård, kändes det konstigt. Obegripligt på något vis. Nu hade hon inte längre någon plats där hon kunde förankra sin sorg och saknad och minnas sin livskamrat.

Men å andra sidan: Det sägs ju att det är tanken som räknas. Eftersom hon fått veta att det inte var Johannes kvarlevor som fanns i graven, kunde hon tända ljus var som helst. Slippa åka ända ut till en avlägset belägen kyrkogård i Krokek. Det kunde ju gå lika bra att tända ljus, till minne av Johannes, var som helst.

I väntan på myndigheternas utredning om vart Johannes kvarlevor tagit vägen, kunde Krokeks kyrkogård vara ett bra alternativ som minnesplats. – Det var i Krokeks församling som Johannes hade arbetat som präst innan han reste iväg för att hjälpa Biafras sjuka och svältande befolkning.

Idag var det en fin höstdag och än hade inte Sara beslutat sig för var någonstans hon skulle ha sin egen minnesplats över Johannes, så det fick bli Krokeks kyrkogård, trots allt.

Dessutom skulle hon provköra en lånad bil. Hennes egen bil hade ju blivit stulen och dikeskörd, och var nu på en verkstad för reparation.

Med ett extra gravljus nerstoppat i väskan, en tändsticksask och ett par bananer, lämnade Sara lägenheten.

”En så här ny bil skulle man vara ägare till”, sa hon och strök över instrumentbrädan. ”En relativt ny Vauxhall, det vore något det.”

Hon satte nyckeln i tändningslåset och vred om. Den startade på första försöket och motorn hördes knappast.

Hon svängde ut från parkeringen, tryckte ner gasen och njöt av friheten. Det kändes härligt att slippa trängas med andra resenärer på stadens överfulla spårvagnar.

Hon stannade till och slank in på Hagas blomsteraffär och köpte ett par vita rosor. Om färgen var det ingen tvekan. Johannes själ var vit som nyfallen snö.

Efter ytterligare ett stopp vid Caltex-macken för att fylla på spolarvätska, styrde hon iväg mot Kolmårdens mörka skogar.

Än var inte klockan så mycket. Men hon hade blivit lite försenad, och det grämde henne, för mörkret kom ju kvickt sådär på höstkanten.

Hon blinkade höger och svängde av från Stockholmsvägen och fortsatte på den smala vägen som slingrade sig utefter Bråvikens stränder. Vattnet glittrade i solskenet och vassruggarna hade antagit en ockrafärgad nyans. Måsar cirklade ganska nära vattenytan. Kanske i hopp om att hitta fiskrester som någon fiskare lämpat överbord. En motorbåt startade från en brygga och lämnade efter sig en upprorisk väg i vattnet.

De löv som fortfarande fanns kvar på björkarna lyste som guld mot den blå himlen och gav Kolmårdens mörka granar lite mer liv.

***

Sara parkerade framför kyrkan. Det fanns inte många bilar på parkeringen. En rostig PV av okänd årgång, och en Opel Kapitän av årsmodell 1962 och den trodde hon tillhörde vaktmästaren. Åtminstone brukade han komma i en stor och vräkig bil. Men det stod en svart DKW lite längre bort, fick hon se. Det var väl någon som besökte en grav, precis som hon själv skulle t sådär på höstkagöra.

Hon steg ur bilen, låste den, och började gå mot kyrkan. Just som hon sköt upp grinden för att gå in på kyrkogården, klämtade kyrkklockorna ett par gånger. Hon stannade till och tittade upp mot klocktornet, men det gick ju inte att se vad som hände där uppe.

Sara slängde en blick på sitt armbandsur … 13.39

Visserligen var det lördag, men helgmålsringning var det för tidigt för. Den brukade inte sättas igång förrän kl.18.00. Kanske var det vaktmästaren, som grejade med klockorna inför kommande ringning, så dessa oavsiktligt råkat komma i svängning.

Den graven som Sara trott att hennes make låg i var belägen en bra bit ner på kyrkogården. Vid en fin skogskant. När hon kom så långt att hon kunde se graven, såg hon att någon hade placerat en vas med blommor på den. Lite konstigt. Johannes hade ingen släkt på dessa sydliga breddgrader. Han var norrlänning. Men det är klart … han hade ju varit präst i den här församlingen. Så det kunde ju vara precis vem som helst som ville sända honom en tanke och ett tack för sin insats i främmande land. Han hade varit en omtyckt präst. Det visste hon.

”Oj … Tio röda rosor! Verkar ju som om det kanske är från en kvinna”, sa Sara för sig själv när hon lutade sina två vita rosor mot gravstenens röda granit.

Inget konstigt … Johannes var en stilig man mitt i livet, så varför skulle inte han kunna ha beundrarinnor, filosoferade Sara.

Det stack till i hjärtat när hon läste gravstenens inskription: ’Johannes född xx-xx-xx … Död:1968 … … ’ – Den texten var hon tvungen att ta bort.

Hon snyftade till, men fick i detsamma syn på en papperslapp, som satt fäst inemellan stjälkarna på de okända rosorna. Hon pillade ut lappen och läste: ’Förlåt … men de här rosorna är inte till dig Johannes.’

Saras blick lämnade lappen för en stund. Hon såg sig tankfullt omkring, som om hon trott att svaret kunde finnas i närheten.

Det stod inte till vem blommorna var ämnade. Inte heller hade givaren satt ut sitt namn. Men det framgick tydligt, att buketten var till någon annan än till den person, vars namn stod på gravstenen. Så märkligt, tänkte Sara och blev stående med lappen i handen utan att fatta vad hon läst, eller vad det skrivna verkligen betydde.

En iskall kåre rann över ryggen på henne när hon insåg att någon mer än hon själv verkade veta, att det inte var Johannes som vilade i griften. – Vem mer än hon skulle kunna veta? Helt plötsligt fattade Sara, att någon mer än hon hade vetskap om att detta inte var Johannes grav.

Sara hade fått brevet i början av veckan, och hon hade inte yppat, för en levande varelse, vad det hade stått i ministeriets meddelande.

Papperslappen som suttit instucken mellan rosorna var inte våt av regn eller dagg, så blommorna borde ha blivit ditsatta ganska nyligen.

Sara böjde sig hastigt ner, stoppade tillbaka papperslappen i rosenbuketten, och tog upp den ena av de vita rosorna. Kysste blommans vita kronblad. I det samma som hon tog bort blomman från munnen droppade en tår ner och blev liggande i rosens mitt som en liten skälvande diamant. Försiktigt satte hon ner rosen bredvid den andra. Såg sig om, men kyrkogården var lika öde nu som när hon kom.

Hon gjorde korstecknet och lämnade graven med en konstig känsla av att vara iakttagen.

Medan hon gick bort mot kyrkan, funderade hon över ett annat mysterium: Vart hade den osynlige individen, som besökte hennes lägenhet, tidigare i veckan, tagit vägen? Balkongdörren hade stått på en glänt, men ingen hade funnits på balkongen när hon äntligen hade tagit mod till sig för att se efter. Att hoppa ner från andra våningen är väl inget man väljer att göra, om man kan slippa. Hade möjligen denne någon stått inne i vardagsrummet och lyssnat till hennes högpratande, och på så vis snappat upp att hon fått meddelande om att någon annan vilade i Johannes grav, eller vems grav det nu var?

Sara ruskade på huvudet; hon fick inte ekvationen att gå ihop. Hur skulle, denne någon, som satt blommor på graven, kunna ha vetskap om vems kvarlevor, det i så fall inte var, som fanns under gravstenen med Johannes namn?

”Jaaa-men …”, sa hon liksom lättat. ”Den märkliga hostningen har fått sin förklaring …, alltså – ingen inbillning!”

I vanliga fall brukade hon gå in i kyrkan. Hon hade gjort till en vana att sätta sig en stund för att meditera och minnas Johannes. Nu skulle hon behöva en stunds ro för att räta ut alla frågetecken som började staplas på varandra. Men den där obehagliga känslan av att vara iakttagen släppte henne inte. Kändes nästan som om någon gick alldeles bakom henne. Ideligen tyckte hon sig se en skugga vid sidan av sig. Men när hon tittade dit försvann den. En skugga som inte kunde vara hennes. Men hon var kanske överansträngd och sorgen tog ut sitt.

När Sara kom mitt för kyrktrappan var det tydligen någon som just precis gick in i kyrkan. Den tunga porten slog igen med en dov duns. Hon hade gått i tankar och tittat rakt framför fötterna, så hon hade inte observerat vem det var som slank in i kyrkan. Det var väl vaktmästaren. Bra, då kan jag fråga honom om det är han som har satt rosor på graven, även fråga hur han …

Där blev hon distraherad av att vaktmästarens Opel just då rullade ut från parkeringen. Då var det alltså inte vaktmästaren som nyss gick in i kyrkan. Vem sjutton var det då … Nå, kyrkan är stor, så jag får nog plats jag också, tänkte hon och tog första steget upp på den breda kyrktrappan.

Under sina meditationsstunder, brukade Sara sitta på första bänken, längst till höger. Därifrån kunde hon vila blicken på koret och altartavlan med den korsfäste Kristusgestalten. Lammen och änglarna och det mystiska ljuset från ovan. En fantastisk målning.

Uppkommen på kyrktrappan drog hon upp den tunga porten, och klev in i vapenhuset. Hon stannade och lyssnade, men inte ett ljud hördes. Det luktade kyla. Nästan som någon sorts gammal källarlukt. Hon sköt upp dörren till kyrksalen, kikade in, men där inne verkade det vara tomt. Hon fortsatte bort och öppnade dörren till sakristian. Här i kyrkan kände Sara sig som hemma. Hon brukade ju vara med Johannes rätt ofta när han förberedde en predikan.

”Hallå … hallååå … finns det någon här?”

Inte ett ljud utöver duvornas kutter. 

Sara ryckte på axlarna:

”Nähää…, vart tog mänskan vägen?” viskade hon för sig själv och lämnade sakristian. Hon skulle uppsöka sin vanliga plats för att sätta sig och filosofera en stund. Precis på den platsen där hon brukade sitta, låg ett sånghäfte uppslaget. Hon lyfte upp det och satte sig på bänken. Vem hade lagt sånghäftet där? Så egendomligt. Det var ju Johannes favoritsång: Var jag går i skogar, berg och dalar.

Sara drog en sorgsen suck. Jo, den sången tyckte Johannes om. Han var norrlänning och skogar, berg och dalar var hans rätta element. Men tydligen var det någon mer som också tyckte så.

Men så föll blicken på en av de två tavlorna där psalmversernas nummer sattes upp. Hon fick se att en siffra i psalm nummer 391 Blott en dag … hade blivit fel. Måste vara nian som svängt om så det blev psalm 361. Sara brukade hjälpa Johannes med att sätta upp psalmernas nummer. Därför visste hon mycket väl vilka nummer psalmerna hade.

Men så upptäckte hon att det var riktigt galet med psalm nummer 248 Tryggare kan ingen vara … Där hade alla siffrorna hamnat uppochner. Inte en siffra rätt. Hon blev nästan full i skratt. Var det den vikarierande prästen som varit onykter när han satte upp siffrorna, eller vad var detta för knepigheter? Kanske han smuttat på nattvardsvinet …

***

Sara hade nästan somnat där hon satt och mediterade. Det blev ett bryskt uppvaknande, när det skrällde till utifrån sakristian.

Hon ryckte till.

”VA, sjutton var det? Är det någon ute i sakristian? Det är ingen allmän plats.”

Sara reste sig så hastig, att häftet med ”var jag går i skogar, berg och dalar … ” flög över golvet. Hon blev nästan full i skratt, för häftet seglade som en vit duva en bra bit bort mot koret innan det lade ihop sina vita vingblad och blev stilla. Det såg nästan spökligt ut, men hon hade ju rest sig hastigt. Häftet hade väl fått en rejäl skjuts.

När Sara kom in i sakristian, såg hon att en skåplucka över det lilla pentryt stod öppen. Och där … mitt på golvet låg silverkalken …, den som prästen brukade servera nattvardsvinet ur. Koralboken verkade ha försökt göra nattvardskärlet sällskap på utflykten, för den låg bara en liten bit från kalken. Men så fick hon se, att det var en stor röd fläck på golvet under den blänkande silverkalken.

”Näääe … Vem fasiken …”, sa hon och bet sig i läppen över sitt ordval. ”Vem har ställt in kalken odiskad i skåpet. Käre Johannes det är tur att du inte ser allt detta elände … som dina efterträdare … ”

Där avbröts hennes monolog av att hon tyckte det knackade. Hon stannade upp i sina rörelser och lyssnade en stund, men återgick strax till det hon skulle göra med orden:

”Det var väl bara en sättning i byggnationen.”

Hon hämtade hushållsrullen, som fanns borta vid kökshörnan, för att torka upp vinet så inte det lackade brädgolvet blev förstört.

Sara snurrade runt, stirrade på golvet, backade ett steg. Till sist gick hon ner på knä, lyfte på nattvardskärlet, och synade platsen. Fläcken som nyss varit stor och skarp röd, var borta. På lite darrande ben reste hon sig upp. Hon både frös och svettades på samma gång – och drog istället av en bit papper från rullen och torkade sig i ansiktet. Snöt sig och slängde tussen i papperskorgen.

”Jag tror minsann att det spökar”, sa Sara och ställde kalken på bänken, så den som skötte nattvardsutskänkningen skulle upptäcka att kalken var odiskad.

Hon slängde en blick in i skåpet där tillbehören för nattvarden hörde hemma, och häpnade över all bråte som blivit inställd där … På Johannes tid var det ordning och reda. Det var väl på grund av att det var överfullt i skåpet, som kalken ramlat ut. Men hur kunde den hamna så långt ut på golvet? Men den hade väl stått och tryckt mot skåpdörren tills spänningen blivit för stor så dörren for upp.

Hon skulle just böja sig ner efter den mörkblå koralboken när takbelysningen slocknade.

”Je-sicken …! – Nu gick det en propp också …, och vaktis har åkt hem. Den där proppcentralen förstår jag mig inte på. Det var Johannes område, det som så mycket annat.”

Hon lade koralboken på bänken bredvid en bunt andra böcker.

Ett litet rasp på fönsterrutan fick henne att se åt det enda fönstret som inte hade blyinfattat, färgat glas.

”Oj, du lille vän! Jag har inget åt dig. Bara bananer och det vill du inte ha. Nattvardsvin kanske finns, men det vill du nog inte heller ha.”

En talgoxe satt på försterblecket och kikade in på henne. Den vred och vände på huvudet som om det var något alldeles särskilt den ville göra henne uppmärksam på.

Sara blev irriterad på sig själv när hon på nytt kände den där obehagliga känslan av att vara iakttagen. En obehaglig känsla, som man får när någon står bakom en och tittar.

”Jag har ju varit med Johannes så många gånger här i kyrkan utan att få för mig att det spökar. Vad är det med mig i dag”, sa hon och lämnade den mörka sakristian för att gå in i en ännu mörkare kyrksal.

”Vad-i-all-sin-dar…, mörkt här också, men hur hänger det ihop? Elledningen i kyrksalen går inte på samma proppar som sakris…”

Hon tvärstannade av ljudet. Visst var det någon som knackade. Det lät som om det kom från koret, men det kunde det ju inte göra, så hon gick för att öppna kyrkporten. Kanske var det någon som inte vågade kliva in utan att knacka först. Kära nån så försiktig behöver ingen vara i Guds hus, tänkte hon.

När Sara kom inemot mitten av altargången hörde hon tre knackningar. Hon stannade i steget och blev nästan stående på ett ben innan hon vände sig om. Knackningarna hade inte kommit från kyrkporten.

Med en isande känsla i kroppen stod hon som förstenad mitt på altargången och lyssnade, för att bättre kunna lokalisera ljudet, ifall det var någon som verkligen knackade, för att den ville något. – Men varifrån kom alla dessa knackningar? Helt klart fanns det ingen mer inne i kyrksalen än hon själv.

Just när Sara tänkte övervinna sin rädsla och gå tillbaka till sin plats där hon brukade sitta, hördes tre hårda knackningar. Ljudet kom bortifrån koret. Hon gick dit. Stannade framför bönpallen och riktade blicken mot altartavlan, som om hon bad Jesus om hjälp att lösa mysteriet. Då knackade det hårt, rakt under hennes fötter. Så hårt att hon tyckte det vibrerade. Reflexmässigt hoppade hon åt sidan och tittade ner på den röd-brun-mönstrade mattan.

Då mindes Sara att hon hört berättas, att i gamla kyrkor brukade det finnas gravkamrar under golvet.

”Herre-min-jeee… – Här står jag och försöker ge förklaring till än det ena, än det andra, men det är klart … Det finns bara en förklaring till allt som hänt här i dag. Nu åker jag hem”, sa hon och sprang bort till sin sittplats för att hämta kappan och väskan hon haft med sig.

***

Sara sprang nerför altargången, öppnade kyrkporten och slängde igen den efter sig, så hon befarade att hela kyrkan skulle rasa. Flåsande sprang hon bort till parkeringen där hon hade bilen.

Nycklarna …? Men var var de nu dååå? Hon stack handen i kappfickan … Nääe, inte där. Hon kände i väskans ytterfack och slängde en skrämd blick bort mot kyrkan när hon hörde hur kyrkklockorna dånade ut sin melankoliska klang över nejden. Hon genomfors av en rysning. Än var inte klockan sex, men det hade börjat mörkna. Vaktmästarens bil fanns inte på parkeringen, inte den svarta DKW:n heller.

”Men var är nycklarna”, kved hon och vände på väskan så bananerna och plånboken ramlade ner i gruset.

Men fingrar stela som klor, krafsade hon upp det utramlade och fick det tillbaka i väskan.

Nu hörde hon hur någon sprang i gruset.

”Herre-min-jee… Ååå… dääär är åtminstone nycklarna.”

Med skakande händer lyckades hon få nyckeln i billåset och öppnade dörren. Hon slängde sig in och tryckte ner låsknappen innan hon fumlade med nyckeln i tändningslåset. Sara jämrade sig och drog ett drag med handen över knäet, som fått sig en törn mot dörrkarmen när hon kastade sig in på sätet.

I det samma som bilen startade såg hon hur fasad­belysningen tändes. Någon fasadbelysning fanns ju inte än. En sådan hade Johannes pratat om att han ämnade ansöka bidrag till. Nu tändes den, eller vad det var för sken som lyste upp kyrkans utsida. Med en rivstart som ingen biltjuv kunnat göra bättre, drog Sara iväg bort över grusvägen så sten och grus rök.

Hur Sara klarade av att framföra bilen i den farten, i kvällsmörkret utan att hamna i skogen, var beundransvärt. När hon till sist nådde Strandvägen, fick hon världens sladd, men lyckades hålla bilen kvar på vägen och styrde in på första bästa mötesplats och sjönk gråtande ihop över ratten. Vilken helvetesupplevelse hon varit med om. Ingen skulle tro henne om hon berättade. Lika bra att behålla upplevelsen för sig själv.

”Hellre det än att bli förklarad galen”, snyftade hon. 

***

En lördag, exakt en vecka efter den hemska upplevelsen i Krokeks kyrka, damp det ner ett brunt kuvert på Saras hallmatta. Hon tog upp brevet: det var från utrikesministeriet.

En rysning for genom kroppen likt en elektrisk stöt. Skulle hon våga öppna brevet? Vad ville de nu? Kanske skulle de beklaga, och på kanslisvenska meddela henne vilken plomberad zinklåda som innehöll Johannes söndertrasade kroppsdelar? Därefter be henne ordna med en ny begravning, efter att hon först blev tvungen att ombesörja öppnandet av graven, för att ta upp den felaktiga zinklådan ur den snart frusna kyrkogårdens mylla.

”Näejjj … Nu får det vara nog! Nu får ministeriet börja brevväxla med någon annan änka. Snart sitter jag på hispan”, snyftade hon, och slängde ovarsamt ifrån sig brevet på hallbyrån.

Sara trodde inte att hon skulle orka med fler överraskningar.

***

Sara fick en tid på sjukhuset, där hon träffade en hygglig läkare. Han rådde henne att kontakta en psykolog, för att få någon att dela allt elände med. Men tills vidare skrev han ut lite medikamenter, så hon åtminstone skulle kunna sova om nätterna och försöka balansera upp sin vardag.

Med en burk Rohypnol och en annan brun burk som det stod Hibernal på, lämnade hon apoteket och åkte hem.

Det första Sara gjorde när hon kom innanför sin egen dörr, med apotekspåsen och ett läkarintyg, där det stod att hon var sjukskriven och skulle ”Vila i hemmet”, hängde hon av sig kappan, sparkade av sig skorna och gick i strumplästen ut till köket och satte på en kaffetår. Hon slängde en bageripåse på köksbordet och hämtade ministeriets brev och sjönk ner på en köksstol.

Hon hade knappt hunnit sprätta upp kuvertet när en kedja med en ID-bricka föll ner på golvet med ett rassel. Den ID-brickan hade suttit om halsen på Johannes när olyckan hände. Varför den inte kommit tillsammans med de andra få ägodelar, som hon fått till-sig-sänt tidigare, var inte lätt att veta. Den kryptiska kanslisvenska brydde hon sig inte om att läsa. Vad ministeriet ville den här gången, kunde hon läsa senare. ID-brickan var facit på att Johannes inte längre fanns bland de levande.

***

Dagen före allahelgons afton, låg Sara och vilade. Givetvis var det just då som det ringde på dörren. Hon övervägde att strunta i att öppna. Hon väntade inget besök och det där med dammsugarförsäljare och jultidningar hade hon tröttnat på. Hon skulle inte ha någondera delen.

Men den som stod utanför dörren gav sig inte. Hon blev tvungen att kravla sig ur soffan för att se efter vad det handlade om.

När hon öppnat dörren, klev hon automatiskt bakåt ett steg. En lång medelålders man med gråsprängt helskägg och ett stort ärr vid ena tinningen stod utanför. Vad har den här människan varit med om, hann hon tänka innan mannen hunnit presentera sig. Hon tyckte att han såg ut som en vilde, för helskägg var inte på modet.

I samma veva som han presenterade sig, räckte han fram en mapp och sa att han hade hälsningar från Johannes.

”Vaddå … hälsningar från Johannens. Hö… Försök med storyn om jultomten också, va! Johannes är både död och begravd eller borde åtminstone vara … enligt de uppgifter jag har fått”, sa Sara och skulle just ta ett kliv framåt för att stänga dörren.

”Vänta…!” sa mannen och gjorde en gest som kunde tolkas som om han tänkte ta tag i dörren för att hålla den öppen.

Därefter tog han fram ett fotografi av Johannes. Stack fotot i handen på Sara och frågade om hon inte visste att han levde.

Sara tog emot fotot, som verkade vara ganska nytaget. Visst var det Johannes.

”Nu går skam på torra land”, härmade Sara efter sin mormor, som hade egna uttryck när det blev alldeles för omöjligt att tro på verkligheten.

”Har inte frun hört att Johannes lev…”

Sara gjorde en svepande rörelse med handen och tog ett steg bakåt i samma veva som hon sa:

”Jag läser inte längre det som kommer från utrikes-myndigheter! – Men kom in så vi får resonera. Här ute i trapphallen kan vi ju inte stå.”

Mannen, som presenterat sig som Lauri Antti, berättade att han var en av de som klarat sig bäst under bomräden. Johannes var också en bland de överlevande. Men han var fortfarande lite medtagen och fanns på ett rehabiliteringshem.

Lauri berättade att eftersom Nigerias regim helst bombade civila mål som skolor och sjukhus, blev det på det här viset: Lauri och Johannes hade bestämt sig för att besöka ett badhus. Det var där och då som Johannes tog av sig sin ID-bricka. Den blev så otäckt het inne i den varma bastun. Han hade lagt den i en necessär som han haft med sig. När de kom ut från badhuset briserade flera bomber på ganska nära håll. Det var då som Johannes necessär hamnade i ruinerna och råkade komma med i sådana attiraljer som fanns bland de som omkommit.

Lauri försökte förklara förväxlingen av likkistorna på sitt eget vis. Han trodde att anledningen till att Johannes allra först blivit bokförd som en av de omkomna, kunde bero på att de hittat hans ID-bricka bland de värst sargade kropparna. Varför inte Sara fått ID-brickan förrän nu var ju märkligt. Det hade han ingen förklaring på. Inte heller vems kropp det kunde vara som Sara redan jordfäst.

Lauri klappade Sara på handen, tackade för kaffet och sa:

”Johannes bad mig hälsa att han kommer hem till jul. Han sa att om du inte gillar hans helskägg, så ska han raka av sig pälsen när ansiktet har läkt så han inte ser anskrämlig ut.”