En givande bärplockartur

Det var onsdag, och julidagen hade varit solig och varm. Henny Nord lät blicken gå över Stortorget. Ingen bekant syntes till – så hon sneddade över den öppna platsen, bort dit som torgtanterna stod. Många höll på att packa ihop sina stånd, kanske efter en givande torgdag.

– Två liter tack, sa Henny, såg sig lite nervöst om och grävde i plånboken efter jämna pengar och betalade blåbären till Torg-Elin.

Därefter påbörjade hon en rask promenad bort till parkeringen, där hon hade bilen, men så tvärstannade hon och mindes… Hon skulle ju hämta ut de där reservdelarna till den trasiga traktorn. Aj, aj…, tänkte hon och slängde en blick på armbandsuret.

– Oj, då fem i sex, viskade hon för sig själv. Nä, då får jag ta blåbären med mig in på Posten, annars hinner jag inte.

Lite dumt att hon hade fått de där båda bärlitrarna i en genomskinlig plastpåse. – Äsch, det angår väl ingen att jag har köpt blåbär, tänkte hon.

Bäst som Henny stod i kö inne på postkontoret, hörde hon Sonja Svenssons välbekanta röst, som högt – så alla andra kunde höra – utbrast:

– Men kära du… Henny! Inte köper väl du blåbär, du som bor nästan mitt ute i skogen?  

Fördömda plastpåsar, som ska vara så genomskinliga, hann Henny tänka, innan hon vände sig om och blev stående öga mot öga med traktens värsta skvallertant.

– Nää-hää… Jag plockade bären och la dem direkt i sådana här bärnallar, försökte hon.

– Nä, nu skojar du allt, va?! sa Sonja lite tvehågset och såg under lugg på Henny.

– Jaa, jo… Det gör jag nog, ja. Jag har köpt blåbären på torget precis som alla andra, men jag har köpt dem till en kollega på skolan. De har små barn och har svårt att ta sig till bärskogen själva.

– Jahaa, på så vis. Ja du är ädel du Henny. Nej, nu lär vi ta några steg framåt, för nu snart är det vår tur, sa Sonja.

Där delades deras vägar den dagen.

***

Henny bekymrade sig för hur bilen hade klarat sig. Hon visste med sig att hon inte lagt i nog med pengar. Det var långt över tiden, så nu hade hon väl en stor böteslapp fladdrande på rutan, vad skulle hon säga till Folke? Hur skulle hon kunna förklara en parkeringsbot?

Blåbärspolisen sätter inte ut böter om man står för länge på en dikesren. Nä, men hon kunde ju skylla på det där med Posten. Att hon var tvungen att fixa det idag; skylla på något som lät realistiskt. – För i morgon fanns det inte utrymme för något sådant ärende som att hämta paket på Posten. Hon skulle plocka blåbär hela dagen nästkommande dag. Långt bort dessutom.

– Oh, suckade Henny, lycklig över att finna bilen utan parkeringsböter.

Hon sjönk ner på förarsätet, ställde blåbären på passagerarsätet. Stack ner högerhanden och grabbade vårdslöst tag om en hel drös saftiga blåbär. Riktigt gröpte nere i bärnallen. Lutade sig med ansiktet över den blåbärsfyllda handen, och mumsade i sig bären som en hungrig björnhona. Nu var det inte tal om att äta snyggt. För säkerhets skull mosade hon några mörka bär mellan fingertopparna och gjorde ett par färgavtryck på hakan. – Kollade sin spegelbild i bilens backspegel och fnissade. Det såg äkta ut, som om hon ätit bären direkt från tuvan.

Henny startade bilen och gled ut från parkeringen. Hon var tvungen att hinna hem före Folke, annars skulle han nog undra om hon gått vilse. Tiden hade flugit iväg den här dagen, och hon ville komma hem så hon kunde börja koka sylten, för i morgon fanns det inte tid till det.

Folke var alltid så bekymrad av sig, rädd att det skulle hända henne något, när hon stack i väg utan att han var med.

– Du får lov att vara försiktig, det finns både varg och björn i de där trakterna, hade Folke varnat henne i morse, när hon stod vid diskbänken och gjorde iordning matsäck inför sin bärplockartur.

– Bättre att köpa färdig sylt, tycker jag, hade han sagt. Dumt att du ska behöva riskera livet för lite bär.

Folke hade gett henne en puss i nacken, innan han gick ut för att ge sig iväg till jobbet.

De var månskensbönder, men ibland blev Folke tvungen att göra några timmar vid sågverket borta på Åsen, för att ekonomin skulle gå ihop. Och nu hade han dessutom fel på traktorn, så då passade det att han gjorde några riktigt långa dagsverken vid sågen.

Henny var inhoppare på realskolan inne i staden. Högstadielärare. Men nu var det ju sommarlov, så då var hon ledig. Skönt att kunna ägna sig åt jordbruket och lite bärplockarturer på egen hand, medan Folke pysslade med sitt.

***

Folke satt ute i hammocken när Henny kom hem. Hon ställde bilen på stallbacken, låste den och gick in genom trädgårdsgrinden.

– Kommer du äntligen. Jag började bli orolig.

– Äsch! – Det var lite knöligt att gå, ingen fara.

– Men var har du bären?

– I bilen, sa hon lite nonchalant och slog sig ner mitt emot honom vid trädgårdsbordet.

– Jag kan hämta dem, erbjöd han sig och var på väg att resa sig upp.

– Neej… sitt, sitt för all del…! Det är inga mängder, jag lät dem vara kvar i bilen. De kan stå där i natt, det är ju kyligt på nätterna. Jag vill ta igen mig lite efter en slitig dag i skogen.

– Som du vill. Du är riktigt söt med blåbärsfläckar lite varstans. Var det gott om bär?

– Njaa, nä…, det var det inte. Oh, nej…!  

– Jag kan gå in och sätta på lite kaffe, om du vill ha.

– Ja, gör det, så är du snäll, sa Henny och lutade sig bakåt i den bekväma solstolen. – Vilken dag, suckade hon, när Folke var utom hörhåll.

***

Morgan Fransson var lärare, och precis som andra, med samma yrke, var det sommarlov. Så han hade lata dagar, medan hans fru, Marita, för det mesta jobbade inne i staden på dagiset.

– Lite knäppt med så lång semester när frugan måste jobba, hade han sagt till sin närgranne, Sonja Svensson.

Den här morgonen ringde telefonen när makarna Fransson satt vid sin frukost. Marita, gick för att svara.

– Jahaa, jasså… ja det går väl bra. – Det fixar sig. – Jo, då jag har att göra här hemma… idag. – Ingen fara.

Så lade hon på luren och kom tillbaka ut till frukostbordet.

Morgan Fransson sänkte tidningen och såg över densamma och frågade:

– Vad handlade det där om?

– Jag får ta min lediga dag i dag, istället. Stina ville byta.

– Och det går du med på, bara sådär…, sa Morgan, knäppte med fingrarna i luften, och såg minst sagt irriterad ut, när han slängde ifrån sig tidningen på kökssoffan, och började bre smör på en limpskiva.

– Varför skulle jag inte… byta…? Det går väl lika bra att vara ledig i dag, istället för i morgon. – Eller…? – Fint väder är det ju. I morgon kanske det regnar.

– Vad ska du sysselsätta dig med i eftermiddag, då? frågade Morgan lite snäsigt, medan ungarna är på dagis, tillade han.

– Kära du, så bekymrad du låter… Är det inte skönt att vi båda kan vara lediga samtidigt – nån enda gång – när det är så sällan som vi får vackra sommardagar tillsammans. Du och jag.

Nu fick Morgan något att tänka på. Frugans ledighet satte sig ackurat som en käpp i hjulet för hans egna eftermiddagsplaner. Inte bra.

Han ömsade ställning på stolen. Harklade sig och sa:

– Jag måste – i varje fall – in till skolans expedition några timmar idag.

Han lade socker i teet och började röra runt i muggen. Ett veck mellan ögonbrynen avslöjade, att han hade något att tänka på. Han sa utan att se upp från muggen:

– Efter det ärendet, hade jag tänkt ta en orienteringsrunda bort över Rävsala, och samtidigt se efter blåbär. Orientering gillar ju inte du?

Han slängde en hastig blick på sin fru och fortsatte röra i teet.

***

Sonja strålade samman med Morgans fru vid brevlådelängan, just den där eftermiddagen när Marita oförhappandes blivit ledig. Grannarna började samtala med varandra, och kom in på hotet om byskolans nedläggning.

– Snart ska väl ungarna köras in till staden redan från första skolåret, sa Sonja och berättade i samma svep om att hon träffat Morgans kollega, Henny Nord, på postkontoret inne i staden, bärande på två liter blåbär, som hon köpt på torget.

– Oj, då! sa Marita. Köpa blåbär, när alla pratar om att skogarna är fulla av bär i år. Morgan stack just iväg åt Rävsala för att titta efter blåbär.

– Att du inte följde med? utropade Sonja och slog ut med händerna. Skogsluft som är sååå nyttigt.

– Jo, jag hade tänkt göra det, men Morgan skyllde på att han tänkte sticka in till staden allra först. Ja, han skulle in på skolans expedition en sväng först. Det var några papper som han var tvungen att kolla på. Det var visst bråttom.

– Så lustigt! – Karlar brukar inte vara intresserade av att plocka bär, och Henny berättade att de där blåbären som hon bar på, de hade hon köpt åt en kollega, vars fru hade ont om tid, men som ändå ville ha lite bär. Jag fick nästan för mig att hon hade köpt blåbären till dig.

– Till mig…! – Nä, snälla du. När tror du Henny Nord blev så mån om mig?

– Ja, jaa… nä… Kanske drar jag för snabba växlar…, sa Sonja hastigt, men kolla om Morgan är blå om fingrarna, när han kommer hem från skogen. Ett litet tips bara.

– Blå om fingrarna…, upprepade Marita och såg oförstående ut.

– Ja, ursäkta att jag pratar, men är det inte borta vid Rävsala som den där hoppan, Henny Nord, har köpt eller ärvt en sommarstuga…? – Man hör så mycket…, tillade Sonja och viftade med sin dagstidning och började gå åt sitt håll.

Satkäring, tänkte Mary och körde in postbunten under armen och knallade iväg åt sitt håll.

***

Så oförberedd Marita var, på detta att hennes och barnens värld kunde rämna en så här fin sommardag. Det där med Henny Nord och stugan borta vid Rävsala låg och pyrde… Kunde hon möjligen prata med Folke Nord? Han var ju i så fall den andre kontrahenten som blev bedragen.

Sagt och gjort, hon fiskade upp sin mobil och knappade in Folkes nummer.

Efter bra många signaler svarade han. Ursäktade sig med, att han hållit på att rota i traktorns innandöme, och inte kunnat ta i telefonen, förrän han lyckats få händerna någorlunda rena från olja.

– Hej, det är Marita. Har du Henny i närheten. Jag skulle vilja prata med henne.

– Nej, du! Tyvärr… Hon drog till skogs i dag igen. Så jag är gräsänkling.

Precis som jag misstänkte, for det genom Maritas hjärna.

– Vet du åt vilket håll hon gav sig av?

– Njaa, hon skulle nog iväg åt Rävsalahållet till, tyckte jag mig förstå. Det lär väl finnas rätt stora hyggen där. Bra bärmarker, sa Folke.

– Kanske det, svarade Marita, men det ligger väl någon sommarstuga där också.

Folke var tyst en stund, sedan sa han:

– Då vet du nog mer än jag, för det har jag inte reda på.

– Jag har en del som jag skulle behöva ventilera med dig, Folke, men jag har ingen bil förrän Morgan kommer hem. Jag cyklar bort till dig, nu med en gång, så kanske du och jag kunde göra sällskap bort till Rävsala.

Folke drog in luft, men hann aldrig svara förrän Marita fortsatte:

– Jag förklarar för dig vad det handlar om… när jag kommer, sa Marita och sa hej så länge till Folke, som mer eller mindre stod som ett fån med mobiltelefonen i handen.

***

Där hade sagan kunnat vara slut, om inte Folke och Marita följts åt till Rävsala.

Så fort de kom ut ur storskogen och kunde skymta Svarttjärnens vatten som glittrade i solskenet, såg Marita bilen. Hennys och Folkes jeep stod på gårdsbacken, och lite längre ner på ängen stod Morgans bil inkörd bland björksly och ängsgräs. Knappt synlig. Då var det alltså sant det där som Sonja antydde.

– Men hur…? Vems hus är det där? sa Folke som inte riktigt hade kunnat tro på Maritas påstående om besynnerlig blåbärsplockning.

Marita och Folke struntade blankt i att vara finkänsliga. De knackade inte på dörrposten innan de gick in. Dörren stod ju på vid gavel i sommarvärmen. Det var helt sonika bara att tyst tassa in i stugan.

På dubbelsängen låg Henny och Morgan, utan minsta lakan som skylde dem och sov. Morgan snarkade så det nästan vibrerade i golvtiljorna, och Henny snusade bredvid på Morgans solbruna arm. Dessa två turturduvor hade i den stunden ingen som helst aning om att mitt på golvet, bara någon meter ifrån, stod deras äkta hälfter och iakttog dem.

Det är nog ingen risk, att de där båda blir blå om fingrarna, sa Marita modstulet och störtade ut ur stugan, tätt följd av Folke, som försökte tala lugnande till henne. Fast utan resultat.

***

Där bröts två äktenskap brutalt itu, utan minsta pardon. Men så småningom skulle det visa sig, att just den här sommardagen skulle bli upptakten till en ny konstellation. Marita och Folke fann vägen till lyckan. – Det var mer än vad Morgan och Henny gjorde. De förblev singlar och deras heta sommar förblev – för dem båda – ett minne blott.