En oigenkännlig lucia

Ingress:

Det blir inte intendent Petter Fjärrås fagra dotter som blir lucia på Dalens sjukhem, som det var planerat. – Den mörkhyade städerskan, Dracena Jaarow, som knappt kan svenska får slänga av sig den blå nylonrocken och låta sig insvepas i ett lakan. – Men luciakronan passar exakt på hennes svarta lockar och sjunga… jo det kan hon, så publiken fäller tårar.

 

 

Dalens sjukhem hade blivit tillbyggt under året som gått. Invigningen hade ägt rum för några veckor sedan. I samband med den festligheten hade ett äldre par meddelat, att de ville donera en större penningsumma, så sjukhuset kunde få en park anlagt. Donatorn menade att ett så fint sjukhem, skulle inte ha enbart en asfalterad parkering med några tynande buskar omkring. Det skulle finnas en riktig herrgårdspark, där de patienter som orkade, kunde gå ut för att få en nypa luft.

Personalstyrkan hade utökats, och allt såg ut att bli både bra och trivsamt. VD:en Petter Fjärrås spatserade som en belåten tupp i korridorerna för att höra vad patienter och anställda tyckte om nyordningen.

 

***

 

P. Fjärrås hade föreslagit en hel del nymodigheter. Bland annat ville han, under detta välsignade år, anordna sjukhemmets första luciafest. Hans egen dotter, Beatrice, kunde vara lucia, menade han.

Av sina föräldrar fick Beatrice en vit, fotsid klänning i äkta siden, som hon kunde ha på sig under de få timmar hon skulle vara lucia. – En florist vid stadens bästa blomster­handel fick i uppdrag att klä ljuskronan med lingonris.

Många av tärnorna, som skulle följa efter lucian, var handplockade av P. Fjärrås. Det skulle bli ett ärevördigt luciatåg, skrockade han när han inbjöd sina nära och kära att övervara luciafesten. ”Nu minsann, skulle de få se vilken stilig dotter han hade åstadkommit.”

Det togs ingen hänsyn till att en del av tärnorna hade svårt att komma överens med den smäckra, långbenta Beatrice. Här rådde ren diktatur. Den som inte var nöjd med VD:ens val av lucia, fick lämna sin plats till någon annan.

 

***

 

Dracena Jaarow; av elaka kamrater, även kallad Draken – var en invandrarkvinna. Hon hade varit i Sverige några år, och kunde språket flytande. Tyvärr blev hon ofta mobbad för sin olivfärgade hy, och för att hon var kort och knubbig. Hon kände sig ofta ensam, eftersom hon inte arbetade i något team. Hon var städerska och det fanns ingen som hon delade sina skift med. De som städade var hela tiden på skilda platser i det stora bygget. Så någon riktig gemenskap hade inte Dracena fått med sina arbetskamrater.

Den enda skillnad utbyggnaden av sjukhemmet hade gjort för Dracena, var att hon hade fått mer att städa. Någon högre rang hade hon inte fått. Hon hade inte ens lyckts få ledigt för att se på det omtalade luciatåget. ”Vi kan inte låta vår personal ta ledigt, så fort det händer något som är roligare än jobbet”, hade P. Fjärrås låtit hälsa till Dracena.

 

***

 

När luciamorgonen randades, infann sig alla tärnorna till Dalens sjukhems samlingssal. De flesta hade redan klätt sig i sina lucialinnen när de märkte att lucian lyste med sin frånvaro.

Minuterna gick, men ingen Beatrice dök upp.

– Hon har väl försovit sig, sa en av tärnorna.

– Har vi någon ersättare? undrade en annan tärna.

– Neej. Det har vi inte. Det behövs inte. Så förtjust som Beatrice blev över att få bli lucia, så dyker hon säkert upp ska ni se, sa Stina, som var föreståndarinna.

– Vore skönt om den mallgrodan inte kom, slängde en av tärnorna ur sig, och de andra som inget vågade säga, bara fnissade.

– Nu ska vi vara snälla och hålla sams, sa Stina förmanande och tillade: Medan vi väntar kan vi öva på replikerna i luciapjäsen. Hoppas att ni kommer ihåg vad ni ska säga, så det inte blir något glapp i framförandet!

Stina såg ut över skaran av unga flickor och tillade:

– Du, Erna, har haft lite svårt med dina repliker. Kan du dem i dag?

Erna nickade och började på sin första replik, och lyckades läsa den helt korrekt. Stina log och sa att hon tyckte det lät bra.

– Jag har en överraskning, avslöjade Stina. Ett Teve-team är på väg hit, för att föreviga det här luciatåget.

Ett hurrarop hördes från tärnorna. Att komma med i teve var populärt och roligt, och det uppstod tissel och tassel i gruppen.

 

***

 

Sent omsider dök Beatrice upp. Blek som lärft i ansiktet. Hon skyllde på att väckarklockan inte ringt, men det var en sanning med modifikation.

Göra sig iordning utan kammarjungfru ställde inte Beatrice upp på. Stina fick hjälpa henne på med klänningen och knyta det röda sidenbandet om hennes smala midja. Det var när Stina just placerat ljuskronan, på det blonda hårsvallet, som Beatrice sjönk ihop likt en fallfrukt. Damp bara ner, och blev liggande framför Stinas fötter.

I förskräckelsen tog Stina ett steg baklänges innan hon fann sig och böjde sig fram över den vita lucian för att känna efter pulsen.

– Hon lever i alla fall, och tur var det väl att jag inte hade hunnit tända ljusen, för då hade det kunnat bli en riktig brasa, sa Stina och såg ut över den förskräckta skaran av tärnor.

– Vad hände, undrade en av tärnorna och gick fram till Stina.

– Spring till pentryt och blöt en handduk i kallt vatten, så jag får badda hennes panna, flämtade Stina.

Försöken att väcka lucian var fruktlösa och tiden knapp. Därför kallade Stina på vaktmästaren och beordrade honom att sitta vid Beatrice tills ambulansen kom. Själv var hon tvungen att hitta en reserv-lucia, var hon nu skulle göra det. Paniken låg på lur inom den annars så lugna föreståndarinnan. Nu var goda råd verkligen dyra.

Trots denna arla morgonstund, hade gästerna börjat anlända till samlingssalen. Detta ökade Stinas puls avsevärt. Nu var det bråttom. Hittade hon inte en ersättare för Beatrice omedelbart, var hela tillställningen tvungen att avblåsas. Vilken skam! Folk som kommit hit i hopp om att få se ett luciatåg, skulle bli tvungna att vända om.

Skandal.

Stina sprang ut i korridoren, och var nära att snubbla över städerskans skurhink. Skurvattnet skvatt och städerskan klev baklänges i förskräckelsen, och hojtade:

– Hoppsan, ta det lite lugnt, va …

Städerskan, Dracena, hötte i luften med skurmoppen, och Stina tvärstannade.

– Hej-du …, kan du den svenska luciasången, frågade Stina där hon stod i en pöl utskvimpat skurvatten.

– Såklart jag kan den … Varför skulle jag inte kunna den, vill du höra?

– Nej-bevare-mej! – inte nu … men jättebra. – Då utser jag dig till lucia. Den ordinarie har tuppat av under tyngden av ljuskronan, sa Stina ironiskt.

Dracena gjorde korstecknet, neg och sa:

– Käre Jesus …! – Hoppas hon snart vaknar, för jag kan inte ersätta någon lucia.

– Jo, du måste … Vi har ingen ersättare och teve-teamet är snart här och gästerna har börjat komma. Du måste … Snälla, snälla Dracena, kved Stina och knäppte händerna och såg på städerskan.

– Ska jag lussa i den här blå städrocken menar du, sa hon och strök över rockens fläckiga framsida. Måste jag ta av mig gummihandskarna, eller får jag behålla dem på?

Då flabbade Stina till och kramade om Dracena, för då förstod hon, att den här vänliga mänskan skulle ställa upp, om det bara fanns en möjlighet.

Beatrices känning kan hon ju inte ha, inte ens om det gick att klä av den avsvimmade lucian, tänkte Stina med en blick på Dracenas rultiga kropp.

– Vi har nattskjortor i förrådet, slank det ur Stina, men de blir förstås för korta. Jo-men … En vit doktorsrock kan jag kanske uppbringa.

– Jag stinker ju svett och såpa, måste duscha, sa Dracena och sniffade i ena armhålan.

– Nä-då, det behövs inte. Du ska inte sitta i knäet på VD:en. Kom nu!

Stina tog Dracena i armen och så bar det av till de väntande tärnorna.

 

***

 

Läkarrocken var i längsta laget, men med hjälp av det röda sidenbandet, som Stina lirkade loss från den medvetslösa Beatrice, gick det att trolla lite med rockens längd. Ljuskronan, som rasat av när lucian föll, hade Stina ställt på en stol. Hon borstade ut Dracenas mörka hår och satte kronan på hennes huvud och tände alla ljusen.

Lite förvånat sa hon sitt hjärtas mening utan att tänka sig för:

– Oh! – Det hade jag väl aldrig trott … Men du blev ju ursnygg. En tjusigare lucia hade vi aldrig kunnat få, ens om originalet stått på benen.

Ett belåtet sus hördes från Beatrices antagonister.

Hela tillställningen blev en kvart försenat, men det gjorde inte så mycket, för teve-teamet fick krångel med en kamera. Förhoppningsvis trodde Petter Fjärrås och hans förnäma släktingar och övriga gäster, att det var på dem de församlade väntade.

 

***

 

Stina stod bakom orgeln, för att vara beredd att hjälpa tärnorna med sina repliker, om så skulle behövas. Där hade hon god utsikt över de församlade nere i salen.

Hon hade svårt att hålla sig för skratt när hon såg hur P. Fjärrås började skruva på sig där han satt. Hur hans närmaste satte samman huvudena och viskade. Hur de i tysthet försökte meddela sig med varandra när lucian kom in med en lång rad tärnor efter sig. För att inte tala om när den okända lucian stämde upp i en solosång, som gav vem som helst känslan av änglasång. En så underbar sång var det nog inte många som lyssnat till tidigare. Att denna blygsamma städerska hade en så stor dold talang, hade inte Stina minsta aning om.

Den här smäktande solosången kom som en överraskning. Det gick rysningar över skinnet på Stina, och tårarna var inte långt undan. Hon visste mycket väl att Dracena varit alldeles för blyg för att hålla sig framme. Om det var möjligt skulle Stina se till att Dracenas sångröst blev upptäckt.

 

***

 

Luciaföljet avlägsnade sig under sång. Den sista tärnan försvann från scenen, följd av två stjärngossar, som bar varsin självlysande Betlehemsstjärna.

Skrap från gästernas stolar ersatte tystnaden och ett livligt mummel infann sig bland gästerna.

Ljuset tändes och Stina klev fram från sitt gömsle och bjöd gästerna att gå till matsalen för att inta kaffe med lussekatt och pepparkakor.

En yngre läkare, Andreas Palm, som Stina sett några gånger i sällskap av P. Fjärrås, kom fram till henne och pratade, och sa till sist:

– Förlåt om jag frågar, men Petters dotter … är hon adopterad?

– Det vet jag inte, men det kan jag aldrig tro. Men varför undrar du det?

– Både Petter och hans fru är ljushyllta. Beatrice är inte lik dem, tycker jag.

Konstigt, tänkte Stina, han skulle ha sett Beatrice i morse, då var hon vitare än vitt.

– Jag skulle vilja träffa Beatrice, men vill inte be Petter arrangera en dejt, kanske du kan ordna en?

– Tyvärr … Hon hamnade nyligen på lasarettets akutmottagning.

– Oj … Så förfärligt tråkigt. Vad hände? Alldeles nyss stod hon här framme på podiet och sjöng som en näktergal.

Då föll polletten ner hos Stina. Hon förstod att Andreas Palm trodde att Dracena var Petters dotter. Stina redde ut begreppen för den unge läkaren, som alldeles tydligt ville träffa Dracena.

– Tur att jag fick veta hur detta förhöll sig, jag är nämligen bjuden till Petter i kväll. Det hade varit pinsamt, om han fått reda på att jag har intresse av den sjungande lucian. Jag misstänker nämligen, att Petter vill försöka fösa ihop mig med dottern.

Stina hade svårt att hålla sig för skratt, för hon hade redan på ryktets vägar hört talas om VD:ens planer om att gifta bort sin vackra dotter med den här unge läkaren.

Andreas berättade att han höll på att spela in en skiva. Nu när han upptäckt Draceans underbara röst, skulle han gärna vilja sjunga duett tillsammans med henne, på just den plattan. Därför var det viktigt att han fick träffa Dracena.

Givetvis lovade Stina att hon skulle vara behjälplig att sammanföra dessa två människor. Stina var ju Dracena tack skyldig, för att hon så självuppoffrande ställde upp och räddade luciamorgonen, som verkligen hade havererat om Dracena vägrat ställa upp.

 

© Ingbritt Wik