En Spricka i Skalet

Elna Abrahamsson var en bra husfru. Hon kunde nästan trolla, brukade maken Efraim A. säga. Hon var sparsam, men inte snål. – Påhittig och driftig. Ytterst händig och ansvarstagande. Precis så som en bondmora behövde vara för att få en liten gård att bära sig.

Elna ämnade lägga en höna på ägg. Därför hade hon varit borta till Agnes i grannbyn och bytt ägg med henne, för att vara säker på att det inte skulle bli inavel i det utökade hönsbeståndet. De här fruarna brukade byta ägg med varandra varje år. På så vis blev det blandade raser också.

Hönan Alma var den absolut bästa ligghönan som Elna hade. Den hönan var ramsvart, hade en skarpt röd kam, nästan som en krona mitt uppe på huvudet. Hon var rent av vacker, den hönan, men hon började bli lite till åren. Hade fått reumatism i benen, enligt egen utsago. ”Ack, ack, ack…”

Fast hönan, fröken Johanna Svensson, fanns ju också … Hon var effektiv till en början, när det gällde det där med att ruva, men hon hade en tendens att tröttna, innan allt var kläckt och klart. Sådana gånger fick Elna A. prångla ut äggen till hönor som var lite mindre opålitliga, än frökan Johanna. – Fast man skulle inte ha för många ägg under en och samma höna. Det var lätt att äggen blev skadade då. Risken var stor att något ägg kom utanför och fick då ojämn värme.

Sju till tio ägg kunde man lägga under en höna – max tolv, brukade fru Abrahamsson säga.

Det där med Påskkycklingar kunde man inte få mot beställning. Inte så här långt norr ut i landet, men det gick lika bra att ta emot nykläckta kycklingar till Pingst, brukade Elna A. säga till sina hönor.

Det där med ruvning och kläckning, bestämde hönorna själva om. Elna fick hålla äggen lagom svalt i skafferiet och vända dem både morgon och kväll.

Hon fick försöka stå i beredskap med äggen och byta ut eventuella porslinsägg mot de där främmande bytesäggen, när hon såg att hönan hade bestämt sig för att ligga still och ruva.

Hönsen visste ju bättre än Elna, hur det var ställt med deras hormoner. – Det där med årstider och när solen gick upp eller ner, det höll ju tupparna full koll på. 

Kycklingarna kom när de var klara och då berodde det ju på när ligghönan hade bestämt sig för att lägga sig på äggen och ruva. Mer var det inte att orda om den saken, menade gammelhönan Alma.

De där 21 dagarna som de skulle ligga på äggen, kunde till sist kännas oändligt långa, för vilken höna som helst. Det hade fru Abrahamsson förståelse för.

Svårt var det nog för Alma att sova avslappnat – med alla de där äggen under sig. Dessutom fick inte hönan glömma bort att vända och vrida på äggen då och då. Det var inte bara att slänga sig ner i äggsmeten … och tro att man kunde ligga och lata sig: ”Nej, gu´bevar´s … så enkelt är det inte, att ligga på ägg”, lät det som om hönan Alma skrockade, de stunder hon var på benen för att stoppa sig lite mat och dricka några droppar vatten innan äggen kallnade.

”Det är en stress och ett snärj, det här med att skapa kycklingar varje år”, skrockade hon och spatserade lite fram och åter på stället, för att få igång blodcirkulationen i sina gamla ben. – ”Aj, aj, aaaj!” klagade hon ibland och såg med lite överseende blick på de unga obekymrade hönorna, som inte hade en enda ruvartanke i sina hönshjärnor. ”Aaack – ack – ack- ack- ack”, kvackade hon och skakade lite uppgivet på kammen, innan hon slutligen, på sina vida vingar, flaxade tillbaka upp i redet, och på så sätt var tillbaka på ruta ett igen, som hon skämtsamt brukade kalla sitt rede.

Johanna Svensson var en ung brun Leghornshöna, som tog var dag som den kom. Vilade sig – ibland nästan lite väl tungt på äggen – det gällde ju att ta igen sig när tillfälle gavs, kacklade hon tillbaka om det var någon som klagade över ett sprucket ägg. ”Ligg själva då!” – var ett uttryck som hon gärna lade sanning bakom, när hon tyckte att dagarna blev långa och äggen kändes hårda som stenkulor under magen – eller om bondmoran klankade på henne, enligt Jonannas tycke, alldeles för mycket.

Nå, hon var ju snäll i alla fall, hon Johanna S. Och det var mycket mer, än man kunde säga om den där bleka hybridligghönan, som köpts in för dyra äggpengar. – Nej, den hönan var ju bara en nervig och hispig vitfjädrad mallhöna, med alldeles för stor kam, ansåg Johanna Svensson, som absolut inte ville låta sina kycklingar gå i lag med hennes avkomma, som hon ansåg var både högfärdig och kverulant.

Ett par granna tuppar brukade spatsera runt i hönsgården och fjädra sig, som ett par anställda poliser. De skulle hålla uppsikt uppåt … På höken; var det tänkt, men de kollade mest på de allra yngsta hönorna, påstod Johanna S. irriterat.

Hedemorahönan, Berta, gick lite för sig själv och pickade. Det var den hönan som fru Abrahamsson hade hoppats att hon skulle få lägga ägg under nu i år, men den hönan tycktes ha annat att tänka på än fortplantning.

Elna hade fått Berta genom en äggdonation, kan man säga. En fru i Dalarna hade gett Elna A. några ägg när hon var där uppe på besök förra våren. Det blev lite otur med den äggkläckningen. Kanske transporten av de skänkta äggen blev fel, tänkte Elna. Hon hade haft dem i kaffekorgen där hon även hade allt annat löst småplock.

I den kläckningen blev det två rötägg och det tredje blev Berta. När de gamla hönsen var på dåligt humör, brukade de kackla att det var Berta, som var det tredje rötägget.

Nu väntade Elna med spänning på en ny kläckning av åtta stycken Hedemoraägg, som hon bytt till sig av en fru i kyrkliga syföreningen uppe i Torsby.

Nu var det väl katten om det inte skulle gå bra den här gången, hade Elna A, sagt och vänt och vridit på äggen och haft dem i exakt rätt temperatur, medan hon väntade på att hennes trogna ligghöna – gamla Alma – skulle bestämma sig för att gå till kojs för en längre tid.

Alma skrockade för sig själv och sade att den där Hedemorahönan, Berta, var en riktig rugguggla. Att hon inte dög till att ruva. Hon, Alma, fick nog fortsätta att ruva några år till, innan hon kunde gå i pension. Det skulle dröja länge innan hon trillade av pinn, skrockade hon för sig själv, där hon låg och ruvade på Hedemoraäggen – helt ovetande om att hon blivit grundligt snuvad på sina egna ägg.

På den 19:e dagen lät det lite konstigt i en del ägg. Alma lade huvudet på sned och lättade lite på ena vingen för att om möjligt höra bättre. På den 20:e dagen – Jo, då! Det var nog dags nu, men det var säkrast att vänta till nästa dag. Det var inte bra att hjälpa i förtid, hade Alma hört. En sådan hjälp blev ofta bara en stjälp, hade hon hört en skata kraxa om. Så Alma höll igen näbben och blundade en lång stund, och lyssnade på det spröda lilla pickandet inifrån äggen.

***

Nästa dag kom bondmoran Elna som efterskickad, tyckte Alma. Visst! Alma var tacksam för hjälp, men hon ville inte ha kläckhjälp. Den hjälpen kunde få vänta, tyckte hon. Därför burrade hon upp sig till nästan den dubbla storleken, när frun på gården försökte sticka in sina händer till henne.

Alma kluckade högt och ljudligt; skulle hon pröva att hackas lite kanske …? Det killade ju så in i vassen, när den där människan bökade under hennes mage. Vad har mänskan där att göra? tänkte Alma.

Dessutom var Alma rädd för att något ägg skulle bli krossat eller klämt när den där människan äggvände så in i vassen under henne. VAD letade hon efter, egentligen? undrade Alma och skruvade besvärat på sig och knorrade ännu högre; som en varning liksom. Gamla Alma var inte på lekhumör nu efter en så lång ruvning. Det hade varit ytterst mödosamt, förklarade hon på sitt eget kacklande vis. Det var lite mat och vatten som hon inbillat sig att hon skulle få när bondmorna kom, men hon kunde inte ens känna lukten av något ätbart, så varför kom frun hit, undrade hon, lite besvärat. 

Den här hjälpsamma människan kunde gärna få servera henne lite mat och dryck. Helst på en fin bricka, som det anstår en kläckande höna. Det var den enda hjälp som Alma till dags dato behövde, ansåg hon och lade huvudet på sned och såg ängsligt på fru Abrahamsson.

Elna A. ville se om det var någon spricka i kristallen, tyckte Alma att hon sa. Visst sa hon så? Elna A. hade markerat en del ägg med en ring runt om hela midjan. Det hade Alma retat sig på. Med rödpenna, till och med. – Inte klokt! – Och nu höll frun ägget intill örat och lyssnade – tittade på ägget, som hon höll i handen och sa: ”TITTA” till ett människobarn. ”Här är en liten, liten spricka!” – ”Snart kanske …” – Så lade hon ägget tillbaka och tog upp ett nytt ägg och kikade lika ingående på det. Där var sprickan lite större. Det såg även Alma när hon kikade upp mot gårdsfolket där de stod med ett av hennes käckfärdiga ägg.

Människohanden var nästan på väg att pilla bort en liten bit av skalet, men då kraxade Alma så högt hon orkade; att människan skulle ge tusan i att hjälpa … För då blev det bara galet innanför skalet, kraxade hon och burrade upp nackfjädrarna.

Det var åtta ägg som verkade vara mer intressanta än de andra fyra. Dessutom såg en del av de åtta äggen lite fläckiga ut, tyckte Alma. Som om de inte var riktigt rena. Underligt!

***

”Tur att man har vanan inne att sköta om och fostra små individer”, skockade Alma nästa dag, för då fylldes redet fort med pipande små Pingstkycklingar, som vinglade hit och dit. Snubblade på endera sina egna, alldeles för stora fötter, eller över brorsans. Det var rent eländigt, så trångt det var ute i vida världen.

Mat – mat! pep de i kapp. Alma svarade bara tålmodigt: Kolla i magsäcken, i gulepåsen. – Där är er medsända matsäck … Så låg hon och kacklade och kluckade hela första dagen, utan att visa minsta oro över hur avkomman skulle kunna släcka hunger och törst.

Nästa dag blev lite bättre. Elna kom med vetebröd som var uppblött i mjölk och så hade hon klippt sallad på ett fat, som både Alma och ungarna kunde kalasa på. Mjölkmaten smakade surt, tyckte Alma. Men det var med avsikt, avslöjade tuppen som hört vad moran sa när hon kom med förplägnaden, som moran grymt hade förklarat för tuppen att han inte skulle få smaka på.

Tuppen blev så förtörnad, så han ställde sig på ett ben och gol så han blev eldröd i synen. Här var det han som var bossen.

Alma och ungarna fick vatten på ett litet fat med gullkant. Lite extra omsorger smakade bra för torra halsar. – Så småningom skulle de få matrester av alla slag och lite andra frön och godsaker också. Samt snäckskal, lovade Elna.

Så fick Alma ett bekymrat drag runt näbben och ögonen. Hon blinkade. Tittade upp och blinkade igen … Hur i hela fri… Hur hänger det här ihop? Jag har sju ungar som ser helt knepiga ut! En helsvart … Hur har jag kunnat få en svartskalle? Jag som har hållit mig enbart till Jonas? muttrade Alma förläget och spatserade – lite nervöst – runt i åttor. Lade huvudet på sned och skärskådade sina avkommor som yrde fram och åter över hönshusgolvet.

De där sju, ser ut som lurviga missfoster! – De har fjun ända långt ner på hasorna, tänkte Alma. ”Har väl aldrig sett på maken”, kacklade hon. ”Bara fyra ser ut som de ska.” – ”De andra ser frusna ut.” – ”Som om de dragit på sig långstrumpor mitt i den begynnande försommaren”, kluckade Alma, där hon klev omkring bland sina nyförvärv.

Alma lade huvudet på sned, skärskådade alla elva ytterligare en gång. Ett av äggen hade hon fått överge … Det hade bara en spricka i skalet. Ungen hade gett upp. – Den hade varit för klen eller kanske rent av sjuk, för inte hade skalet varit för tjockt? Nej då! – Mycket sorgligt! – Fast det brukar bli hackkycklingar av svaga individer, så kanske var det bäst det som skedda, tänkte Alma och sa: ”Aaack, ack, ack, ack…” Tog sig en vattenslurk och skakade rätt kammen.

Plötsligt slog en hemsk tanke ner i Almas uttrötta hönshjärna, den kom lika kvickt och oförberett som en hök: BERTA… VAR inte de här kycklingarna ganska lika henne… på något vis? – Den ruggugglan! Jo, visst, var de det!

Alma flaxade frustrerat med vingarna, som om hon tänkte försvinna från skådeplatsen. Hon spanade in Berta … Till sin förskräckelse såg hon, att den arma Hedemorahönan också hade sådana där mamelucker, som gick ända ner till knäna. Precis så där hade ju hennes nykläckta ungar också … VE och FASA … Sakta började en hemsk tanke ta form inne i Almas gamla hönshjärna.

Hade Berta varit framme och värpt sina ägg i Almas rede…? Sådant kunde hända. Det hade hon hört talas om. Dessutom visste hon att Hedemorahönor var svåra att bestämma över.  De valde platsen själv… De lade sina ägg efter eget huvud och gottfinnande. – Nu blev Alma så där hiskligt matt igen, som hon bara brukade bli när det var dags att ruva.

 Om det förhöll sig som hennes misstankar ville påskina. Då var det i så fall fräckt – så det förslog och blev över, tyckte Alma. Hon skulle snacka med Berta och säga åt henne, att hon var en riktig gökhöna och ingen Hedemora… Gökar gjorde så, det hade Skatan Kajsa skvallrat om för några år sedan, när hon tyckte att kläckningen av hennes egna ägg drog ut på tiden.

Men det där att det skulle ta längre tid att kläcka ett gökägg, var nog bara lögn, misstänkte Alma och öppnade näbben på vid gavel och kippade åt sig lite extra luft, för hon kände att snart skulle hon tuppa av … Det ville hon helst inte göra nu, när hon för en gångs skull hade stor publik. Båda tupparna och sina egna nykläckta kycklingar och allt … Så stod ju även fru Abrahamsson kvar, upptäckte hon och försökte därför fjädra sig lite extra i glansen av allas beundrande blickar.

Innan Alma gick i clinch med Hedemora-Berta, bestämde hon sig för att hon skulle kila iväg och ta sig ett rejält sandbad, för hon kände sig nästan svettig i den tjocka fjäderdräkten. Dessutom hade hon observerat, att fru A. hade ställt ut en alldeles ny badbalja åt henne och de små. Extra prima fin sandlådesand, såg det ut att vara.

Nu skulle hon visa barnen hur det skulle gå till att göra sig fin inför den stundande Pingsthelgen.

”Påsk eller Pingst …?” – ”Det spelar ingen som helst roll, när man kommer till världen. – Huvudsaken är att man gör det”, kacklade Alma åt sina små och styrde stegen bort mot sandbadet med alla de små efter sig i en lång rad.

© Ingbritt Wik