Ett lingon innanför blusen

Ingress:

Svartsjukan rev och slet i Lotties inre. Hon som litat blint på Håkan. Kunde han verkligen ha bedragit henne med den där apan…? Det var svårt att föreställa sig…

Lise-Lott och Håkan hade sett fram emot pensionen. Då de skulle slippa sätta klockan på ringning och tvinga upp sina trötta kroppar ur sängvärmen.

Tyvärr, blev det inte alls så. När de väl nådde fram till den dagen, blev det mesta helt annorlunda. Var någonstans gick det snett? – Det var nu de skulle göra allt det där de längtat efter.

Lotti suckade och viskade för sig själv:

– Det hade kunnat vara bättre …

Men erinrade sig genast om att det även kunnat vara sämre.

Det hade smugit sig in problem i deras förhållande. Bekymmer av sådan art som hon trodde hörde hemma i yngre åldersgrupper. Inte deras årgång när hormonerna borde ha stagnerat … Eller hade kanske testosteronet inte alls varvat ner hos maken? – Var det kanske bara hos henne som allt börjat snurra saktare.

Lottie begrep sig inte på maken längre. Ibland var han hetare än en yngling – andra gånger var han som en gammal uttjänt stofil. Då avvisade han bryskt hennes smekningar och inviter genom att snäsa åt henne, att han var trött och att hon var tvungen att förstå…

När Håkans mobil ringde, hände det att han svarade kryptiskt och enstavigt. Kanske borde jag bli lite mer vaken över dessa konstigheter, tänkte Lottie, men avfärdade det i samma stund som tanken dök upp.

***

Lottie suckade och gick fram till köksfönstret och tittade ut över den höstlika trädgården. Där blommade syrenhortensian. Vit som en oskuld, med lite lila anstrykning på de vita blomklasarna.

I början av veckan hade hon försökt få Håkan med sig på en bärplockartur. ”Nej, plocka bär…” – Nej, det hade han inte lust till.

Lottie vände sig om från fönstret och hämtade kaffekannan och hällde vatten i den och fyllde bryggaren. Hon skulle fixa kaffe och hälla i termosen, bre smörgåsar och ge sig av till skogen och plocka lingon. – Inte krusa fler gånger för maken.

– Jag har ju både körkort och en egen bil, så inte behöver jag ha karl’n med mig för att ta mig någonstans, muttrade Lotti och började plocka fram bröd, smör, pålägg.

Hon beslöt att göra en heldag i skogen. Finns det inte lingon på den ena tuvan, finns det säkert på den andra, tänkte hon och hämtade ryggsäcken.

***

När Håkan kom ut i köket och fick se sin fru stå och bre smörgåsar i långa banor.

– Lilla gumman, inte behöver du väl stå och bre våra frukostmackor?

– Nej, nej. Detta är mina matsäckssmörgåsar, invände Lottie, och gav maken ett snabbt ögonkast innan hon fortsatte med sin idoga smörgåstillverkning.

– Jag vet sannerligen inte om jag har tid att…

Där avbröts han av Lotties hastiga svar:

– Jag har tänkt åka ensam.

– Inte kan du ge dig ut i skogen ensam?

– Varför skulle jag inte kunna det?

– Har du tänkt på att det kan bli regn i dag?

– Äsch! – Titta på himlen, den är helt klar, så det blir inget regn.

De slog sig ner vid frukostbordet och åt under tystnad. Håkan hämtade tidningen och bläddrade i den under tiden han drack kaffe.

Lottie ilsknade till: det enda som förändrats sedan de blev pensionärer, var tidningen. Den hade fällts upp som ett skyddsnät mellan dem varje morgon. Numera kunde hon aldrig få ögonkontakt med maken under den korta stunden de intog frukosten.

Hastigt föll Håkans armar ner mot bordet och tidningen veckade sig – under ljudligt prassel – som en bälg under hans armar.

– Jag gillar inte att du sticker till skogs ensam, sa han, som om han inte läst tidningen, utan bara suttit med den uppfälld och grunnat på andra saker.

– Gör dig inte löjlig!

– Åt vilket håll har du tänkt åka?

– Följ med då, om du inte vågar lämna mig ur sikte!

 – Njaaa … Jag vet inte om jag kan.

Efter en stunds gnabb sa Håkan:

– Okey…! Jag hänger med.

***

De ställde bilen på en mötesplats och började gå efter varandra runt stora klippblock och väjde för stubbrötter och stenar.

Lingontuvor och blåbärsris växte i skydd av stubbar och utblommad ljung. – En korp skrek ut all sin ångest och oro från sin minaret i en frötall, som stod ute på det öppna fället. Tyvärr började det komma upp mörka moln i väster.

Problemen som de hade behövt resonera om, hade lagts på is, för det brukade alltid bli gräl när de började dra i alla trådar. Rättare sagt; det var när Lottie ville reda ut, och Håkan ville tiga, som de brukade bli ovänner. Idag ville hon inte förstöra utflykten med några djuplodningar. Därför gick de under tystnad. Endast frötallarnas sus hördes, och så korpen, förstås.

Nära skogskanten var det alldeles rött. Stora röda lingonklasar på mörkgröna bladrosetter klättrade uppför de halvruttna stubbarna.

***

När de hade plockat en stund, kom den första regnskuren.

– Jo, jo … Vad var det jag sa, påminde Håkan och gav sig av in bland granarna, som stod alldeles vid kanten av hygget.

Lottie hade lite svårare att ta sig fram i riset.

– Vänta på mig!

– Du som skulle ge dig ut ensam, må väl klara dig några meter utan mitt beskydd, fräste Håkan.

– Surgubbe, väste hon för sig själv och tog tag i en torraka och drog den ur vägen så hon slapp gå runt.

De kröp in under några vida granar, som bildade ett fint regnskydd. Där inne i grottan satte de sig på varsin sten och lyssnade till regnet som bara ökade. Det liksom väste när dropparna skoningslöst mötte den torra marken.

– Hur länge ska vi behöva sitta här? utbrast Lottie.

Rätt som det var sa Håkan:

– Lottie! – Jag… Jag har en sak att bekänna för dig!

– Bekänna…? – Hur menar du då?

– Jo, jag menar … Minns du den där kryssningen med… med Silver …

Där blev han avbruten av sin fru.

– Så klart att jag minns den. Än är jag inte dement om det var det du trodde.

– Det trodde jag inte, men då… för ett år sedan, när vi åkte på den där tredagarskryssningen…

– Ja, det är klart att jag minns hur många dagar vi guppade omkring där ute till havs. Du var för det mesta så dragen, så med dig guppade det nog även om det skulle ha varit helt lugnt.

Jo, det är nog sant, det blev lite för mycket dricka där på båten.

– Under dansen den där första kvällen, sa Håkan lite pressat, då du inte ville …

– Just det! Jag ville inte lämna dansen när det var Vikingarna som spelade…, för att i stället höra en vanlig människa stå och gapa på en löjlig karaoke på ett annat plan.

– Neej, men … låt mig…

– Och sedan kom inte du tillbaka till dansen något mer. Inte till hytten heller, förrän klockan tre på morgonkvisten.

– Jamen jag kan förklara…

– Det gjorde du då också. Du sa att du gått vilse och hamnat på nedre däck, där du somnat på en soffa …

– Ja, just! – Jag minns … Men … Det var kanske inte riktigt så.

– Nähäää … Hur var det då?

– Du vet, Nina, sekreteraren…

– Ja, just det. Den taxbenta tiken var med … Jo, tack det såg jag nog, hur hon klängde på dig under hela resan, men du menar väl inte att hon och … du …?

– Jo, just hon och jag. Om du kunde låta mig berätta utan att avbryta, skulle väl det här snart vara sagt.

– Okey, snacka på! Varsågod!

Hon och jag. – Vi gick till karaoken och Nina uppträde och sjöng nästan bättre än Monica Zetterlund.

– Den där skatan Nin… Det får du mig inte att tro!

– Jo, hon sjöng två bitar… Folk applåderade upp henne…

– Åååh …, stönade Lottie, men hann inte avbryta förrän hon fick sitt livs chock.

Hon hörde som i en dimma hur Håkan – detaljerat beskrev hur hon, den där rävhonan, Nina, hade berömt Håkan och strött bekräftelser över hans manliga utstrålning, tills han följde med henne till hennes hytt. ”För att ta en drink och fira Ninas lyckade karaokeframträdande”, var det menat. – Hur de sedan hamnat i hennes slaf, och hur de älskat både länge och väl, och hur de tagit repris på själva versen.

Där fick Lotti nog. Det knakade i grangrenarna när hon trängde sig ut ur regnskyddet. En dusch av regnvatten rann ner i jackans halsringning.

Genom tårdimman, försökte Lottie plocka lingon, fast hon knappt såg bären. Den här lingonplockarturen skulle hon sent glömma, ”om någonsin.”

Hon sparkade till en stor brun sopp, ”splasch”. Den liknade en färdiggräddad tårta. Den for isär i tusen bitar, precis som hennes liv – alldeles nyss – hade gjort.

***

Regnet hade slutat och solen bröt igenom den mörka molnformationen. Lottie satte sig på en stubbe och försökte gå tillbaka i minnet. Hur var det då … för ett drygt år sedan?

Hon hade varit trött, sliten och inte pensionerad ännu. De hade kommit in i en trist cirkel, som de inte förmådde bryta. Hon hackade gärna på Håkan, så fort han gjorde något fel. Uppskattning var ett främmande ord … Tanken gick vidare: Varför kunde jag inte ha gett honom lite beröm?                

– Det var då för ett år sedan som vi slutade prata med varandra. Slutade se framåt…, slutade planera. Det var då det började … helvetet som vi levt i sedan dess. Då när vi satte på oss våra skyddsmaskar av tystnad. Det var då vi började söka efter fel hos varandra, ge motparten skulden när det inte gick den väg vi tänkt oss i den nystartade pensionärsvardagen, som vi förväntat oss så mycket av, viskade Lottie ångerfullt.

Hon snyftade till. Älskade Håkan den där rävhonan, Nina? Ville han kanske leva med henne i fortsättningen? – Skulle hon, hans fru, få leva resten av livet ensam.

Harm, förtvivlan, ånger och rädsla, även svartsjuka pulserade i Lotties blodomlopp, där hon satt på en stubbe i solskenet och såg rakt ner i en lingontuva hur spindelväven gjorde sig fri från regnvattens glitter.

Hon hade en minnesbild av Håkan och Nina på den där dansen på färjan. Hur Nina hade lagt båda armarna om halsen på Håkan. Hur hon tryckt sig emot honom och viskat något i hans öra. – Var det då hon hade frågat om han ville följa med på karaoke?

Lottie hade sett hur Håkan hållit sin ena arm hårt om Ninas midja. Fem, sex år yngre – fem kilo smalare än Lottie. Nej, den avskyvärda mänskan ska inte få ta min man … min Håkan ifrån mig, så här mitt på livets målsnöre. Aldrig …

När Lottie suttit och ältat sitt nyuppkomna problem ytterligare en halvtimme, såg hon att solen började försvinna bakom ett hotfullt moln.

Det började ganska snart dugga. Bäst att ta skydd, innan jag blir genomblöt, tänkte Lottie och började gå mot skogskanten.

– Lottie – Lottie, ho-hoo …! – Var är du? – Kom hit upp. Till det snickrade älgpasset. Här finns det regnskydd!

– Hallå, här är jag, svarade hon och viftade med sin scarf.

När hon fick se Håkan där borta vid älgpasset, ilade det till i hjärttrakten. Hon förnam en känsla som hon inte känt sedan de var nyförlovade.

På något egendomligt vis kändes det som om hon inte sett Håkan på länge. Hans hår var mörkt och vågigt, även om det fått distinkta grå inslag. Hans mörka ögon, som hon fallit pladask för, hade inte förändrats och han var lång och ståtlig. Den här mannen, hade hon kunnat kalla för sin, genom nästan ett helt liv … Ända tills den där skräcködlan… Nina…

Hon skulle kämpa för att få den där kattan att släppa taget. Håkan var hennes – inte Ninas.

När Lottie banat sig väg bland ris och elände, så de åter möttes, verkade de nästan blyga inför varandra.

– Vem har du gjort dig fin för? frågade Lottie och pekade på en lingonkvist, som var fastsatt vid anorakens bröstficka.

– För dig förstås.

Hon skrattade till lite nervöst och sa:

– Oj, då!

De blev stående under det höga, älgpassets grånade, ohyvlade brädkonstruktion. En blixt delade den mörka himlen och det började blåsa häftigt, så det knakade i älgpassets stöttor.

– Nej, usch! De varnade för åska under gårdagen, utbrast Håkan.

– Det kanske inte blir så farligt, försökte Lottie.

– Nej, men här kan vi ju inte stå. Kom med upp i tornet eller vad det ska kallas.

– Ett älgpass är det väl, rättade Lottie.

– Men den som använt det, insköt Håkan, den har dragit en presenning över konstruktionen, så där uppe är det som en ombonad koja. Kom, ska jag visa dig.

Han sträckte ut handen och drog henne till sig.

– Jamen hur ska jag ta mig upp där, det är ju flera kilometer mellan stegpinnarna?

– Kliv upp på första pinnen, så ska jag stå bakom och ta emot dig om du ramlar, sa Håkan och puffade till henne lätt i rumpan.

Hon tog ett kliv till, men stannade.

– Fortsätt, manade han.

– Ja, jaa …, men …

Väl uppe i passet blev de stående lite tafatta tills Håkan gick fram och tog tag i något som såg ut som en filt. Skakade den lätt och bredde ut den på golvet och sjönk ner på den.

– Kom gullet, sa han, och klappade bredvid sig.

Han sträckte ut handen mot Lottie och drog henne ner till sig.

Motståndslöst sjönk hon ner bredvid honom.

Håkans hand smög sig över till hennes axel, vidare ner mot hennes ena bröst. Hennes kropp skälvde till när hon kände att han knäppte upp en knapp i blusen… så en till … och ytterligare en… Hennes puls ökade och hon väntade på att han skulle knäppa upp nästa …

Han borrade in sitt ansikte vid hennes halsveck och viskade:

– Jag är tänd på dig, älskling! – Jag vill ha dig – du gör mig så vansinnigt…

Där lade hon sin hand över hans mun.

Han tog bort hennes hand, förde den istället till sitt jeansklädda kön. Snabbt förnam hon hur hennes lustkänslor svallade upp. – Hon mindes …

***

Varm och andfådd av målgången låg de bredvid varandra.

– Om det här är vad som menas med ”älskog”, så är väl G:et borttappat. Det ska väl vara älgskog, sa Håkan.

Han vände sig om och kysste Lottie och frågade om de skulle göra en repris, när de tagit igen sig, för det regnade fortfarande.

***

Hemkommen från bärplockarturen ämnade Lottie ta en dusch. När hon knäppte upp blusen, rullade ett mörkrött, moget lingon ut ur blusen. – Hon skrattade till vid minnet av den fina lingonklasen, som Håkan hade fäst på anoraken. Det var givetvis ett lingon från den som hade slitit sig under deras heta möte. Hon suckade lyckligt.

© Ingbritt Wik