Gamla tider möter nya

Rosa saknade verkligen grannsämjan, som fanns mellan grannar förr i världen. Karl-Axel Hage och hans Brita … De var ur tiden för länge sedan, men hon saknade dem. Mer nu än förr. Nu var hon ensam och hade tid att både tänka och sörja. Då förr …, hade ju Rosa själv haft fullt upp, och det hade varit snärjigt att få allt att klaffa.

Karl-Axel och Brita hade övertagit hans föräldrahem när föräldrarna blev skröpliga. Innan staden exploaterade och lade beslag på gårdens vallar och potatisland, var hans föräldrar bönder med både kor, ett par hästar, svin och höns. Men det var längesedan.

– Tänk …, sa Rosa för sig själv och gick fram till köksfönstret och tittade ut. Jag tycker inte att det är längesedan jag åkte skidor just på de där åkrarna där det nu står massvis av nya villor. Grisskära, gula och mintgröna, tätt intill varandra. Vilken sabla färgkombination. Det är ju så man tror att basen på byggnadskontoret måste vara färgblind. Inte ens byggnadsnämnden är som den var förr, muttrade hon.

Rosa mindes hur noga det hade varit – krångligt värre – innan hon och Ture fick byta färg på det gamla huset, som de köpte. Huset som en gång i tiden varit undantagsstugan på Karl-Axels domäner. Efter att staden hade köpt in gården kom det ganska snart upp nya hus på åkermarken. Men till att börja med fick byggnationerna lov att vara lite i stil med det som redan fanns på platsen.

Nu verkade det räcka med att titta i en villakatalog och bestämma vilket hus man ville ha. Därefter anlände fullastade långtradare med balkar, bjälklag och färdiga moduler. Inom några dagar stod ett träskelett på markbiten, där grästorven  schaktats bort. Efter ytterligare någon dag, var det helt klart.

Rosa ruskade på huvudet åt nutidens byggnationer.

– De där husen kan aldrig bli varma. Fuskbygge. Tunna väggar och inte ens en ordentlig grund har de. Men kostar gör de, har jag hört. – Herre-guud. Miljoner rör det sig visst om. Inte klokt, sa hon och lämnade fönstret för att sätta på en kaffetår.

Hon slängde en blick på köksklockan.

– Oj vad den har dragit iväg, och jag som skulle …

Där avbröt hon sig. Katten jamade utanför farstudörren.

– Har du blivit utestängd Månseman … kom iiiin, kom innn, jollrade hon och öppnade dörren.

Katten stegade in lite sengångaraktigt med en förebrående blick.

– Du är hungrig, förstås … Jag har kokat fisk åt dig. Fast först ska jag bjuda dig på …

– Oooj … hoppsan!

Rosa höll på att snava över katten som svassade framför henne när hon var på väg till kylskåpet. Det där med kaffet glömdes bort. Hon tog ut en förpackning grädde från kylen, hällde upp en skvätt på ett tefat och gav katten.

– Se här … ta det här först, ska kyla en portion fisk åt dig.     

***

Rosa var i full färd med det där som en del kallar för döstädning. Fast Rosa kallade det för storstädning, men höll med om, att det var dööö-tråkigt. Hanna på Heden hade berättat, att hon gjort klart sin dö-städning för flera år sedan.

Den där städningen väckte många minnen från förr. Både roliga och mindre trevliga. – Fast vad skulle hjärnan syssla med när händerna gjorde det de skulle utan större tankemöda. Skulle sakerna slängas i den svarta sopsäcken eller samlas i loppislådan? Inga svåra ekvationer.

Ett fotoalbum från förr … Där blev det strax lite knivigare. Vem skulle ha intresse av gamla fotografier? Inte barnen … de hade siktet inställt på ”Carpe Diem”, så inte ville de fördjupa sig i gamla bilder.

Hon bläddrade och hittade bilder på barnen där de lekte i trädgården, innan alla husen runt om kom upp och skymde sikten ner mot sjön.

– Tragiskt den utsikten saknar jag, viskade Rosa för sig själv där hon satt på den obekväma pallen. – När Ture och jag köpte det här stället, stod det i annonsen ”Stuga med lantligt läge”. Pyttsan, hur länge varade det …?

Det blev nya tider utan att Rosa hann reagera eller ge akt på förändringarna. Även hon hängde med i utvecklingen till att börja med.

Nu hade hon tid att tänka och gruva sig över hur annorlunda folk verkade leva, mot förr. De som allra först köpte hus intill deras hade fått lite större tomter. Men när sedan deras hus såldes blev nästa köpare lyckliga ägare av en större torva. Men vad skulle de med den jordbiten till? Odla potatis …? Nej, och nej … Det blev gräsmatta av alltsammans. Där det redan fanns prydnadsväxter åkte de upp med roten, och kvickare än fort, ner i komposten. Sedan lades det betongplattor över platsen där Sigrid Strid haft sina astilbe och färggranna höstflox, som Rosa, bara för något år sedan, njutit av när hon satt på sin altan med en kallnande kaffeskvätt.

– Konstigt: De som har en lite större bit mark, köper sig en bamse gräsklippare som de kan sitta bekvämt på. Åkgräsklippare heter det visst, spånade Rosa och vred och vände på ett svartvitt foto. När gräset är klippt tar de bilen och far till ”Davids Gym” och lyfter skrot, eller sätter sig och sliter, bland andra svettiga gelikar, i en roddmaskin. När deras egen eka ligger halvfylld med regnvatten nere vid bryggan. De kunde ju ösa ur regnvattnet och ta sig en tur på sjön, och få både frisk luft och motion. Men se, ska det vara utflykt på sjön, ska det ske med en jättebåt som de först måste frakta till en större sjö och med hjälp av ramper och kompisar få den i sjön för att åtnjuta några timmars gassande sol på däck med både öl och vin. Hemma på asfalten står husvagnen och väntar på en färd norr över lite senare på sommaren.

Rosa hängde inte med i händelseutvecklingen längre. Det var så mycket nytt som kommit på kort tid. Datorer och sladdlösa telefoner så det gick att prata var man än befann sig. Fast hon hade ju både dator och mobiltelefon själv, förstås.

Rosa skrattade till när hon kom att tänka på nya grannen. Den som hade så liten jordbit att det inte gick att använda en sådan där åkbar klippare. De hade köpt en solcellsdriven gräsklippare, som de släppte ut på gräsmattan. Där irrade den sig fram som en annan blindgångare utan minsta tillsyn, medan folket var endera på jobb eller utflykt.

– En sådan skulle jag ha, jag som har så svårt för att röra mig numera.

Rosa häpnade över sitt eget uttalande. En sån nymodig grunka! Jösses! – Jo, men de var nog bra, de där blindgångarna. Allt nytt var kanske inte skräp. Hon skulle kanske bli tvungen att tänka om. Skulle hon kanske investera i en sådan konstig grunka? Då slapp hon kämpa med sin svårstartade maskin och dessutom kunde hon sitta och se på medan den klippte, utan att det gjorde ont överallt.

Rosa hittade ett annat foto: ett på Brita Hage, och slogs av ett minne som måste vara minst 60 år gammalt. Hon mindes händelsen lika klart som om det hänt i går:

Eftersom Rosa hade varit hemmafru och dagmamma var det bara maken som tjänade pengar, som var något att räkna med. Så ekonomin var allt annat än lysande, men de drog sig fram på samma vis som alla andra. Det var inte vanligt att frun skulle förvärvsarbeta. Sambeskattningen gjorde att vinsten inte blev särdeles hög.

Rosa bakade allt bröd själv, det gick inte an att köpa kanelbullar eller limpor på Konsum eller Ica till en så pass stor familj och dessutom dagbarn som älskade saft och bullar.

Den här dagen hade hon satt en stor rågbrödsdeg och även bakat ut den. Det blev 18 rågbrödskakor. Hon hade tack och lov blivit så modern, att hon ägde en frys, dit skulle hon förpassa en del av brödet när det var klart.

Efter att två plåtar med gyllenbruna rågkakor penslats med lite margarin, lade ugnen av. Det blir kanske till att byta proppar, tänkte Rosa. Huset var gammalt och elledningen i behov av att bytas ut. Men i proppskåpet såg det inte ut att vara något fel. Maken var på jobbet och ingen möjlighet fanns att köpa ny spis så där på direkten. En reparatör skulle inte heller gå att trolla fram på minuten.

Eftersom det var god sämja mellan den äldre familjen Hage och Rosa, ringde hon till Brita Hage, för att ha någon att tala med om problemet. Men gammal är äldst, heter det ju, så Brita kom med försalget:

”Kvista över gatan till mig, jag ska sätta på ugnen med detsamma. Det blir lite spring för dig, men det är ju inte fråga om kilometer. Det fixar sig!” – Och det gjorde det. Men i dagens läge hade det näppeligen gått lika bra, tänkte Rosa, för det första känner inte familjerna varandra. Dessutom är det sällan någon hemma. Båda makarna jobbar och de barn som inte är i skolan är på dagis. Till och med Fido, hunden, är på dagis. Hunddagiset ”Skallet” som öppnat för något år sedan. En idé för att skaffa arbetslösa syssla. En driftig kvinna hade gjort en storsatsning och öppnat hunddagiset som, mot många negativa uttalanden, blev en succé.

Tänk så tiderna förändras, tänkte Rosa och sände en tanke till faster Tekla, som på sin tid var lika eller kanske rent av värre konservativ än Rosa blivit på äldre dar.

– Jag minns när Ture och jag skulle renovera den här gamla kåken, mumlade hon där hon satt. Då höll jag på att bli ovän med faster Tekla. – ”Balkong … vilken lyx”, hade hon sagt när vi tänkte bygga ut huset med en så kallad joddlarbalkong på övervåningen.

Jag är gammal nu, tänkte Rosa och lade ihop albumet med en känsla av, att hon inte var ensam om att ha velat hålla det gamla kvar i nutiden.

© Ingbritt Wik