Gestalt eller skugga i skymningsljuset

När Elin Vall stigit ut på yttertrappan stannade hon och drog in den höga, lite kyliga höstluften i lungorna. Såg bort över den uppvuxna tomten hur de gamla aplarna och andra lövfällande träd och buskar ändrat färg från grönt till gulröda nyanser. Noterade att bladen börjat falla. Himlen var kornblå och hög, som alltid en höstdag. Det kändes nästan som om det redan var snö i luften, men det var nog lite för tidigt.

Elin drog koftan tätare om sig, gick nerför trappstegen och bort till postlådan utan rollator. Det var inte åldern som gjorde att hon fick hålla sig väl med ett sådant hjälpmedel, utan av en helt annan anledning.

Tillbaka inne i köket, lade hon posten ifrån sig på köksbordet, drog ut en stol och satte sig.

– Reklam, reklam och åter reklam, sa hon. Hur många kilo i veckan släpar jag in egentligen?

Hon lade reklambladen i en hög alltefter det hon avfärdat vidare intresse.

Så kom hon till ett kuvert från Landstinget. Vad sjutton vill de mig? tänkte hon och reste sig upp från stolen, gick bort och drog ut besticklådan, tog upp en bordkniv och sprättade upp kuvertet så det gick att dra ut innehållet.

”Låt oss göra översyn av din rollators hjul”, stod det.

– Kära nån, sa hon suckande. Ska de börja besikta rollatorer nu också. Ja, ja … det blir väl ett arbetstillfälle för dem som går arbetslösa. Arbetsförmedlingens senaste påhitt, kanske.

Hon hade ingen lust att leta reda på några läsglasögon just då, så vad det stod under rubriken, skulle hon undersöka senare. Brevet fick ligga kvar på köksbordet. Reklambunten fick åka ner i påsen för pappersinsamling. Elin gick tillbaka in till datorn och sjönk behagfullt ner i sin bekväma kontorsstol. Nu hade hon ju i alla fall rört lite på sig. Precis som sjukgymnasten tjatat på henne om att hon var tvungen att göra.

Efter sin misslyckade diskbråcksoperation, hade hon så lyckosamt fått börja med översättning av böcker på hemmaplan. Slapp således krångla med rollator, buss eller spårvagnar. Hon var fullt nöjd med sin lott, kan man säga. Arbetet som översättare fick hon behålla även efter pensioneringen och om hennes huvud tillät, skulle hon kunna hålla på med översättning som ett litet extraknäck, långt upp i åren, resonerade hon så positivt.

– Ja, i den här arbetslöshetstidens bistra dagar, får jag vara tacksam att jag inte blivit utpetad av någon ung nyutexaminerad akademikersnille, mumlade hon och körde igång översättningen, där hon för en stund sedan slutade.

Emellan sina översatta meningar, kom hon tillbaka till det där med rollatorn. Ska vi kanske bli tvingade att köpa nya hjul så rollatorn blir vintersäker. Dubbade rollatordäck … finns väl inte, grunnade hon med en liten fnysning och visste inte själv om hon skämtade eller menade allvar. Hon gick ut i köket, medan hon hade läsglasögonen på näsan och synade brevet som kommit från Landstinget.

Helt riktigt. Det skulle bli en besiktning av hjulen på rollatorerna som rullade i staden. Varför stod inte, men kanske det var någon rollator som skenat och blivit orsak till någon olycka. Och detta hade kanske blivit orsak till reklamation av varan. Händelsen hade kanske lett till översyn av den här sortens rollatorer.

Tiderna och platserna där rollatorerna skulle besiktas varierade. Tre olika platser, tre olika dagar och tider. För Elins del hade en tidigare tid passat bättre, men den platsen som låg närmast henne skulle inte ha någon besiktning förrän allra tidigast kl. 16.00. Mellan 16.00 och 18.30 stod det.

Den angivna platsen var gamla biblioteket och dit behövde hon inte färdas med buss. Dit bort var det en lagom promenad och hon kunde passa på att handla före besiktningen, för biblioteket låg ju i ett ganska nybyggt centrum.

Det var bara ett aber: det skulle hinna bli mörkt, innan hon kunde påbörja färden hem. Höstmörkret kom tidigt och föll nästan överraskande snabbt. Hon hade blivit rädd för mörka promenader efter den där obehagliga turen hon varit ute på för ett tag sedan. Helst ville hon vara inomhus när mörkret gjorde entré bland buskar och snår längs gång-och cykelbanor i utkanten av staden. Förresten så var hennes egen tomt ganska obehaglig att gå ut på när det mörknat. Hon hade ett antal tujor, lite större än människor – och där bakom kunde vem som helst stå och trycka. Den här hösten hade varit regnig, mörk och trist.

Elin ångrade nu att hon inte tagit sin grannes berättelse på allvar. Magda hade påstått att hon trott att hennes närmsta granne hade planterat ett nytt äppelträd eller annan buske alldeles utanför hennes staket när hon såg ut genom sängkammarfönstret, men så var inte fallet. Hon upptäckte det på morgonen, för då var trädet eller busken borta.

Var det grannen som stått och glott rakt in i hennes sovrumsfönster, hade hon frågat sig. Men nej, hennes granne var ju en rekorderlig karl, och vad för intresse skulle han ha av en medelålders kärring, hade hon skämtsamt sagt till Elin, när hon berättade händelsen för henne.

Ytterligare en sak som gjorde att Elin borde ha lyssnat på varningarna, var att barnbarnet till Evy Granat, som bodde granne med Magda, hade blivit antastad när hon kom på cykel. Det hade hoppat ut en man från de där buskiga snåren borta på ängen, när flickan kom cyklande. Hon hade ökat farten, så mannen inte hunnit få fatt i henne, men han hade i alla fall försökt stoppa henne.

Ingen som har något gott i sinnet står gömd i ett busksnår och hoppar ut och försöker få tag i en förbipasserande, hade Evy sagt till Magda och det hade hon ju alldeles rätt i. Men hur många procent sanning fanns det i dessa båda incidenter, det undrade Elin.

Elin tillhörde inte den räddhågade sorten. Att världen förändrades och att det blev mer och fler otrevliga händelser, kunde hon ju varje dag läsa om i tidningen eller höra på nyheterna, men man kan inte stänga in sig för det, resonerade hon. Kanske var det ett klokt resonemang? Eller var det enbart dumdristigt, att inte ta varning? Det gick ju förmodligen någon galning lös, men än hade ju inget allvarligt hänt. Ingen väskryckning eller rånöverfall av något slag. Var det kanske bara någon som ville skrämmas? Fast det var ju obehagligt nog, naturligtvis.

Det där erbjudandet – som kom med posten – om påbyggnadskurs i data, hade Elin omedelbart, utan att blinka, nappat på. Kursen skulle hållas i kyrkans församlingshem. Bara ett par kilometer från hennes bostad. Det skulle bli en ypperlig kurs för att komma vidare inom datakunskaper för henne som inte brukade chatta. Word och wikipedia var för henne välbesökta platser tillika med ett par översättningssajter för konstiga ord på franska.

Dessutom skulle hon få sig en uppfriskande kvällspromenad bort till församlingshemmet. Med den här kursen skulle hon kanske kunna mota den där dysterheten som brukade infinna sig när hösten närmade sig. Träffa lite andra människor skulle också bli intressant och även nyttigt.

***

Elin hade inte varit iväg på mer än ett par tre kurskvällar, när hon började tycka att det blev lite obehagligt att gå hem ensam. Det var väl kanske inbillning, men hon tyckte att hon kände sig förföljd. Kyrkan låg alldeles i utkanten på bebyggelsen. Rena landet och hon hade allra först tyckt att det var härliga kvällspromenader. Men den där senaste gången såg hon en gestalt stiga bakom busskuren. Det var ganska skumt, men hon hade inte sett fel. Hur skulle hon nu göra? Gå förbi som om hon inte hade observerat att personen stått först vid en buske som om han gjorde sina blöta behov och sedan raskt hukat iväg bakom kuren.

Hon stannade och gruvade sig för att fortsätta. Därifrån den där kuren, kunde människan inte ta sig osedd, därför kunde hon nu vara säker på, att han stod kvar och väntade ut henne. Skulle hon vända eller … Det var inte lätt att ta någon annan väg heller, för här var det inga gator. Bara en rak asfalterad väg.

Till sist hade hon bestämt sig: Jag går, tänkte hon. Ju närmare hon kom, desto kusligare kändes det. Benen blev stela som påkar och ville inte tjänstgöra. Hon fick tvinga sig framåt. Hon var på helspänn när hon närmade sig busskuren.

Just som hon började tro att inget skulle hända, och lyckats få bättre fart på benen … Då rusade en gestalt fram mot henne. En mörkgrå rånarluva med hål för ögonen var nerdragen över hans ansikte. Att det var en man var ganska säkert. Lång och grov. Stora händer sträckte sig fram och högg tag i rollatorn och så … ryckte han till sig väskan som Elin lagt i rollatorns korg.

Sedan tvärvände mannen, tog några långa kliv över vägrenen och hasade sig nerför vägbanken, hoppade över diket och började springa bort över det öppna gärdet med hennes väska.

Elin darrade i kroppen, kände sig chockad, men skyndade vidare mot hemmet så raskt hon kunde. Risken var att mannen skulle bli förbannad, när han fick se att väskan endast innehöll en bok om datakunskap och några näsdukar och en ask halstabletter.

Elin hade i alla fall dragit öronen åt sig av det hennes grannar berättat. Hon hade därför lagt mobiltelefonen i ena bh-kupan och plånboken i den andra, så värdesakerna hade hon räddat. Bara hon hann hem nu, innan den där rånaren upptäckte hennes redan tömda väska.

***

När dagen för besiktningen av rollatorn var inne, började Elin känna ren och skär skräck för att gå utanför dörren. Hu… aj, aj… Hur skulle det här gå. Hon tänkte strunta i hela arrangemanget. Hon hade ju inte märkt att det var något fel på hennes rollators hjul. Fast dumt var det väl kanske att inte ta emot den hjälp som erbjöds.

Så slog henne tanken, att hon kanske kunde ta taxi hem om det hann bli mörkt. Visst tog de med en rollator? Helt säker var hon inte, men hon skulle i alla fall höra efter. Ringde till taxistationen och frågade. Jodå, visst tog de med en rollator. Det skulle inte bli några problem.

Lätt om hjärtat gjorde Elin sig i ordning. Skrev upp på en lapp vad hon behövde handla. Det fick inte bli för mycket. Hon kunde inte ta hur mycket som helst på en rollator och hon kunde inte heller ha en massa varor att släpa på ända bort till biblioteket och då rakt inte i taxin.

Elin kände en skön känsla av frihet, när hon denna dag äntligen bestämt sig för att gå ut i höstvädret. Hon sa till sig själv att hon inte fick stänga in sig på det här viset, bara för det där otrevliga överfallet.

Jag måste ju våga gå ut mitt på ljusa dagen, när skolbarn cyklar hem från skolan och vuxna människor åker både till och från sina jobb. Det är ju nästan en jämn ström av individer som färdades på både gator och gångbanor.

Elin gav sig ett löfte: hon skulle börja gå ut regelbundet. Hon nickade åt den gamla rönnen som stod vid sidan av gångbanan helt översållad av röda bärklasar, som blänkte i eftermiddagssolen. Elin förnam en känsla av förtröstan när hon såg de vackra höstfärgerna och den klarblå himlen.

Världen var kanske inte lika ond, som hon fått för sig efter den där kurskvällen. Hon hade inte hoppat av datakursen, än. Hon ämnade fortsätta. Hon kunde kanske ta taxi hem på kvällarna. Kursen skulle ju på så vis bli en hel del dyrare, men hon ville inte ha fler äventyr av den där sorten som hon nyligen hade fått pröva. Nej, usch!

***

Oh, så många människor det var som hade anlänt till det gamla biblioteket. Att det var så många som stödde sig på en rollator, det hade inte Elin trott. Fast de flesta var förstås äldre. Men dock inte alla.

Hon såg att det var många före henne i besiktningskön. Men det kvittade väl, för det bjöds på kaffe, så hon gick bort till ett fönserbord och ställde ifrån sig sin rollator och hämtade kaffe och en kaka och gick tillbaka och slog sig ner.

Härifrån var det fin utsikt över det nybyggda centrat. Hon hade bestämt sig för att strunta i att handla. Hon kunde ta en tur i morgon också om det var lika fint väder då. Det var svårt att ge sig ut på en promenad, om man inte hade något ärende, tyckte hon. Det var som att slösa med värdefull arbetstid. Lata sig, rent av. Det där hade hon med sig hemifrån sitt barndomshem. Man skulle vara nyttig varje minut av dagen, så var hon uppfostrad. Fast om man tog sig en promenad för att förbättra hälsan, så var ju även det värdefullt … Men inte just det resonemanget var inte riktigt förenligt med hennes gammeldags uppfostran. – Tyvärr!

Elin fäste blicken på en dam som höll på att sätta upp en reklamaffisch på Ica-affärens dörr. Hennes blick löpte vidare till Blomsterhandeln. Där fanns det ett bord utanför med ljung i rosa, vit och lila. På plakat stod det: Köp 2 betala för 1.

Ljung är fint att sätta i blomlådor och urnor, tänkte hon och upptäckte att på andra sidan om ingången stod det en grupp med prydnadskål på trottoaren. Lila kål och även  gulgrön sådan. Det skulle bli fint att sätta tillsammans, resonerade hon inom sig.

Bäst som hon satt där och filosoferade, hörde hon en mansröst som sa:

– Men är det inte Elin Vall?

Hon vred sig så hastigt om, så assietter var nära nog på väg i golvet, men mannen haffade den i sista sekunden.

Han log varmt mot henne.

– Jo, visst är det jag, men …

Hon kunde inte för sitt liv känna igen mannen.

Ove Kärrås! – Har du glömt mig, då blir jag ledsen, skämtade han.

– Neej … Jahaaa – Är det du – har du… skulle inte du … bli flygare?

– Jo, och det blev jag också, men nu har jag gjort som brottslingarna brukar göra. Återvänt till … vad är det de säger…

– Brottsplatsen … fyllde Elin i åt honom.

– Jag är ju född här vet du, så jag började längta tillbaka, och nu är jag här.

– Kul … Men vad har hänt … Varför …?

– Varför jag har den här fyrhjulingen, menar du … Jo, du förstår jag roade mig med sportflyg på fritiden och för en del år sedan så blev jag tvungen att hoppa och fallskärmen. Ja, den rackar´n vecklade inte ut sig helt som den skulle. Så jag landade lite kärvt, men jag klarade livhanken. Jag knäckte mig i ena höften, men jag ska väl operera den igen, men det är ingen brådska.

– Åh, jag förstår, sa Elin och kände att den här mannen hade hon inte alls glömt, även om hon försökt inbilla sig det.

Hon bad honom slå sig ner och han hämtade en kaffekopp och gjorde henne sällskap.

– Nu vill jag veta hur livet har farit fram med dig, sa han och lade socker i kaffet, rörde om medan han såg på henne med en värme, som fick Elin att rodna.

De satt tysta en stund, men så såg Ove på henne och sa:

– Så konstigt att vi skulle träffas just här, i ett så knepigt ärende som en rollatorbesiktning.

Han och lade sin hand över hennes  och det kändes som om hon blev förflyttad massor av år bakåt i tiden. Hur många år kunde det vara sedan de senast sågs, funderade hon.

När han fick höra att hon skulle gå ensam hemåt i höstmörkret, protesterade han och sa att om hon inte tog taxi, så skulle han åta sig att följa henne hela vägen hem. Och så blev det. De hade så mycket att resonera om, så det blev sent innan han själv ringde efter en taxi för att ta sig hem till sig.

Nu släpper jag dig aldrig mer, sa han när de skildes den kvällen.

Elin kände sig som om hon gick på små rosa moln, när hon tassade in i badrummet för att göra sig i ordning för natten. John Blund tog god tid på sig innan han kom och nattade henne. Tankarna virvlade som yra snöflingor i hennes trötta hjärna, men nu kunde hon se ljust på framtiden. Nu behövde hon inte leva ensam längre, förstod hon.

Elin hade mött sitt livs förste och största kärlek.

© Ingbritt Wik