Grannen i huset mitt emot

Ingress:

På trappan till huset sitter det en kvinna och gråter. Är hon en av Sigges många systrar och vad har han gjort mot henne? Det är svårt för Rosa att fatta vad kvinnan säger. Det låter så ofattbart alltsammans. Hon själv är ju världens lyckligaste just den här dagen, men kanske inte så länge till.

***

Av en händelse, eller ska man våga säga lyckträff eller rent av otur, hade Rosa blivit bekant med den nye grannen. En stilig herre i övre medelåldern med distinkta silvergrå tinningar och ett charmerande leende. – Det var den gemensamma tvättstugan som förenade dem. Både på gott och ont, bör tilläggas.

Efter att de pratats vid i tvättstugan ett par gånger, dröjde det inte så länge förrän Sigvard tog mod till sig och bjöd Rosa på en trevlig tur till en idyllisk liten skogssjö. – Han hade gjort iordning en korg med alla tillbehör för en trevlig grillkväll. Bjudit på skjuts i sin sportbil och ledsagat henne ut på klipporna vid sjöviken.

En lom hördes klaga någonstans utifrån tuvorna. Ett par vita måsar satt på ett skär en bit ut i vattnet. Helt vindstilla var det den här vårkvällen.

Lika skickligt som en scout gjorde Sigvard eller Sigge Gryt upp en grilleld, medan Rosa satt drömmande på de icke ännu soluppvärmda klippblocken och lyssnade till grodornas kväksymfoni.

Rosa blev ganska snart upp över öronen förälskad i denne stilige man. Synd bara att han skulle vara så släktkär. Eller ska man säga att det var otur att han skulle ha så stor släkt. Men det kunde ju inte han rå för. Kanske hade han svårt att säga ifrån. Han verkade ju vara en hygglig individ.

Var det inte Sigvard som stack iväg ner till Skåne för att hälsa på någon släkting, så var det någon i det omfångsrika släktträdet som kom hem till honom och hälsade på.

När släkten kom på besök, fick Rosa hålla låg profil. Sigvard ville inte presentera henne för sitt anrika släktträd. Han hade ju inte varit änkeman så värst länge, poängterade han. 

När det gått ett drygt år och Sigge fortfarande inte hade presenterat henne, tyckte Rosa att det var lite märkligt. Inte ens för systern var hon uppvisad, och hon var ju på besök ett par gånger varje månad. Vad var det egentligen som hindrade honom? Lagd åt fel håll var han rakt inte, för de hade haft ett mycket trevligt år tillsammans. Möjligen bisexuell då, men det fanns inget som direkt tydde på det heller. Inte mer än alla de där resorna till farbror Calle. Fast var man släktkär, så var man. Kanske inget att bry sig om, försökte Rosa intala sig. Men det irriterade henne att hon så ofta skulle sättas på undantag för hans släkts skull.

Att hans syster så ofta var på besök fann Rosa anmärkningsvärt. Hon hade gett akt på att så fort den där systern kom på besök, fällde Sigvard ner persiennerna för sina fönster. Vad höll de på med för ljusskygga affärer, de där två? Under systerns vistelse, fick inte Rosa vare sig ringa eller kila över till Sigge i något ärende. Systern ville ha det lugnt hade han förklarat med bestämdhet.

Rosa hade lyckats få se en skymt av den annars så osynliga systern när dessa kom från parkeringen. De höll varandra i hand medan de promenerade därifrån. Lite märkliga släktband. Men okey, det var väl deras sak, försökte Rosa tänka.

Ofta lånade Sigvard några hundralappar av Rosa. Skyllde på oförutsedda utgifter, men att hon skulle få tillbaka varenda krona, så fort han fick sin nästa pension. Men det där med återbetalning skedde ju aldrig.

Rosa började mot sin vilja spana på Sigges släktingar. Ibland var systern blond, andra gånger var hon svart som synden i sin kalufs. Men det fanns ju hårtoning, även längden på håret kunde trixas med för dem som hade lust att byta frisyr. Men något märkligt var det allt med den där systern. Det var sällan man såg henne utanför lägenheten.

När Rosa tog upp den saken med Sigvard, skrattade han bara och sa:

– Kära Rosa, vad är det som säger att jag bara skulle ha en syster.

Så hade han kysst henne på nästippen, och så var det inte mer med det.

Sjukpensionär hade Sigge sagt att han var. Åldersmässigt kunde han inte ha passerat sextio med en dag.

Den där dagen när han ringde upp Rosa på jobbet och bad henne sluta tidigare, för att följa med på en husvisning, kände hon sig utvald.

Länge hade han pratat om att de skulle flytta ihop. Att sitta inklämda i en lägenhet ville inte Sigge. Nu hade han hittat världens drömhus. Lantligt läge vid en sjö. Där kunde de fiska, bada och leva som i Edens lustgård hade han förklarat i telefonen.

Han skulle hämta henne utanför jobbet.

***

Så småningom började Rosa vakna upp ur den dvala, som passionen försatt henne i. Det var en hel del som inte stämde, och nu hade hon dessutom skrivit på ett borgenslån… Inte var det väl så konstigt att hon skrev på lånehandlingarna för villan. Hon skulle ju bo där hon också. Hon hade ju arvet efter Göte… Någon gång skulle hon väl använda de slantarna. Säkert skulle Göte, i sin himmel, unna henne att bli lycklig med en ny man.

Kärleken hade förblindat Rosa. Den saken var säker.

Men nu började hon fundera över om Sigge möjligen lurade pengar av fler kvinnor än henne…, eller var alla dessa olika systrar involverade i hans sätt att dra just henne på pengar? Det var farligt att lita på människor. Men man kan ju inte heller tro alla om ont. Något måste man våga för att vinna, hade Rosa trotsigt tänkt.

***

Inflyttningen i villan skulle ske om en vecka. Sigge och Rosa hade varsin uppsättning nycklar, och kunde oberoende av varandra åka dit med grejer.

Onödigt att köpa allt helt nytt, tyckte Rosa, som var van att hushålla med pengarna. Därför hade de enats om att möblera villan med Rosas möbler. Men även en del av Sigges saker fördes dit. Det såg riktigt mysigt ut när allt var på plats – och Rosa kände sig lyckligare än på länge.

När det endast var ett par dagar kvar till inflyttningen stack Rosa i väg med sista lasset. Hennes lägenhet skulle tömmas. Ju fortare desto bättre. Nytt folk skulle tillträda, så fort hon flyttat ut.

När Rosa parkerade utanför villan, såg hon en kvinna sitta på trappan till deras hus.

– Va, sjutton…? Det där är ju den kvinnan, som jag sett Sigge tillsammans med flera gånger nu på sista tiden. Syrran hans… Vad gör hon här? mumlade Rosa och klev ur bilen och skyndade sig fram till huset. Inte skulle hon väl bli tvungen att ha hela Sigges släkt på besök, men det är klart, nu skulle ju även Sigge bli utan lägenhet. Sigge och hon skulle ju bo gemensamt i fortsättningen.

– Hur är det fatt? frågade Rosa så fort hon kom inom hörhåll för den gråtande kvinnan.

– Sigge har stuckit! hickade hon fram.

– Stuckit…, upprepade Rosa.

– Ja, huset är tomt.

– Men han kommer väl tillbaka, och varför är du så förtvivlad?

– Jamen vi skulle ju bo här under resten av våra liv, nästan skrek kvinnan.

– Jahaa…, på så vis… – Skulle du också bo här? Det sa aldrig Sigge något om till mig, men det får vi väl försöka resonera fram en lösning till, upp med hakan, vännen, avslutade Rosa.

– Vi skulle ju gifta oss i morgon, jämrade sig kvinnan.

– Gifta er… – Är inte Sigge din bror?

– Nej, vi är… eller var förlovade.

Rosa blinkade och svalde. Hur i helskotta… hängde det här ihop? Rosa gick förbi kvinnan och klev in i villan. Hennes fotsteg ekade ödesdigert, när hon klev in på ekparketten i vardagsrummet. Inte en möbel fanns kvar.

När Rosa vände tillbaka ut på trappan, mötte hon kvinnan, som halade upp en skrynklig papperslapp ur fickan.

På papperet stod det bara att huset var bankens, möblerna hade Sigge sålt.

Nu fick Rosa veta att kvinnan hette Lizzie. Det var i hennes lägenhet som Sigge bott. Lizzie hade varit bunden av en utbildning i Malmö och hyrt ut lägenheten möblerad till Sigvard Gryt. Men så råkade Lizzie bli förälskad i den bedragaren. Nu stod det klart för henne, att det där borgenslånet, som även hon skrivit på för villan, det skulle hon bli tvungen att betala utan att ens få sätta sina fötter i huset.

– Ja, ja…, suckade Rosa. Du är i gott sällskap, lilla vän. Visserligen skulle inte jag gifta mig med Sigge. Men jag skrev på ett skyhögt borgenslån, för att jag skulle bo med honom i den här idyllen under resten av mitt liv. Nu har jag inte ens några möbler, för de tycks vara borta.

– Jag har inga möbler jag heller, för Sigge flyttade hit allt som fanns i min lägenhet.

Kvinnorna såg på varandra… och sa unisont:

– Det är väl sådant här som kallas sol-och-vår… Eller hur?

Ingen idé att gråta över spilld mjölk, men detta är i dyraste laget, för att udda ska få vara jämt.

© Ingbritt Wik