I villande skog bland stubbar och sten

”Du ska aldrig ge dig ut ensam i en okänd skog!”

Var kom de orden ifrån? – Givetvis från hennes mor, som för längesedan var ur tiden.

Trots varningsrösten inombords, stod nu Sara klädd i jeans, tröja och stövlar med en korg i ena handen. Kameran hängde i en rem över axeln. Hon var beredd att gå ut i en tajgaliknande urskog, som hon aldrig tidigare satt sin fot i. Att leta efter svamp var ett av hennes stora intressen, samtidigt som hon kunde få bra bilder på vilda djur.

Så här sent på hösten borde det finnas trattkantareller, tänkte hon, och lät blicken svepa över skogskanten och funderade över åt vilket håll hon skulle ställa kosan. Skog åt alla håll. ”Ingen kommer att sakna dig, ifall du går vilse”, den rösten var hennes egen inre varningsklocka.

Hon hade nyss brutit upp ur ett långvarigt förhållande med Rune. Barnen var vuxna och bodde inte ens i Sverige och litade blint på att Rune bar ansvaret för att det inte gick någon nöd på deras mor.

1500:- för en vecka i en stuga utan el eller telefon. Ganska dyrt hade hon tyckt, men okej. Hon ville ha lugn och ro, och det skulle hon inte få, om hon hyrde ett pörte i en stugby eller en modern torpstuga, som låg mer centralt. Det här gamla tropstället, med anor från sekelskiftet, med sitt läge vid en liten insjö, hade sett så mysigt ut i Turistbyråns katalog. Här kunde hon ana människors träldom. Åkrar och ängar, som snart var igenväxta av sly och små granplantor. En av tidens tand illa åtgången ladugård av sinnersten, och en gammal smedja, som var så väl bevarad, att Sara tyckte hon hörde hammarslagen från släggan mot städet när någon pryttel till ett seldon behövde smidas. Här hade folket varit kunniga i både det ena och det andra. Näst intill självförsörjande, misstänkte hon. En ärevördig plats.

Roddbåten ingick i priset, för utan den gick det inte att ta sig till stugan. Väglöst land hade det stått i broschyren. Det var nog mest det utsatta läget, som Sara nappat på. Våghalsig hade Rune brukat säga att hon var. Kanske stämde det. Sara ville ha spänning i sitt liv, och det fick man inte utan utmaningar.

Nej … Stopp! Jag får inte tänka på Rune. – Han tänker inte på mig, viskade Sara för sig själv.

Rune, han har fullt upp med sin nya rödhåriga donna. Eller kanske är hon grå i verkligheten? Hårtoning finns i alla möjliga valörer. En lång mager slana … Den kan han få ha. Fast visst gjorde det ont, att bli övergiven efter alla år de haft tillsammans, Rune och hon. Men inget som Sara kunde ändra på. Det var bara att försöka ta sig igenom och glömma.

***

När Sara gått någon halvtimme, utan att hitta andra svampar än så kallat kosopp, nådde hon en liten tjärn, med brunsvart vatten, där vattenspindlarna ilade fram och åter över den mörka yta likt stressade stadsbor strax före en större helg.

Det doftade av pors och skvattram från myren intill. En fiskgjuse segelflög uppe i den höstblå himlen. Spanade kanske efter någon fiskrik insjö. Än hade inte isen lagt sig, så den behövde kanske inte ha någon brådska att dra söder ut.

Sara slog sig ner på en sten bredvid en mossbelupen stubbe. Lutade huvudet i händerna en stund och gjorde en snabb återblick. – Hon var ingen ungdom, men heller ingen åldring. Men att börja om med nya relationer efter att, så nyligen, ha gjort ett stort misstag, lockade inte. Bättre att ägna sig åt att hitta bra vänner, för det hade hon inga. Rune hade inte tyckt de skulle ha någon stor bekantskapskrets. Därför hade det stannat vid de få bekanta han hade haft när de träffades. Sara hade mer eller mindre fått slopa sina gamla vänner. Rune hade lidit av något konstigt kontrollbehov. Han ville ha insyn i det mesta hon gjorde, men, men … Det låg bakom nu. Fast på det viset hade hon blivit riktigt ensam när deras förhållande kapsejsade.

Några granna blåbär växte i riset bredvid. Hon repade av några stycken och stoppade i munnen, men nej …, usch! Det smakade mest vatten. Färgrika bär, tänkte hon och såg på fingrarna, men strök sedan av dem mot byxbenet.

En korp kraxade någonstans längre inåt skogen.

– Tyst med dig, sa Sara, som tyckte att korpens ödesmättade rop skar henne ända in i själen.

Hon hade hört för många obehagliga skrönor, om korpar och deras kraxande och förebådande om olycka och död. Det kunde väl för katten vara tvärt om. Att de kraxade och spådde en lycklig framtid.

Sara såg på klockan, och beslöt avsluta rasten, för att fortsätta färden.

– Det blir mörkt tidigt så här på hösten, suckade hon och reste sig upp och tog korgen och började gå inåt skogen. Hon tog ett hopp över en liten bäck där vattnet från höjden banade sig väg ner mot tjärnen.

Vid kanten växte frodig harsyra, hon böjde sig fram och knep av några blad. Den smakade precis som hon mindes från barndomens dagar. Men spottade trots det ut den tuggade sörjan, för den var så kärv. Hade väl växt lite för länge, så den blivit sträv.

***

Den mörka skogen började glesna, och Sara kom fram i en glänta med vita björkstammar och vattenblänk i en sjö. Massor av trattkantareller stack upp ur mossan. Sara ställde ner korgen och började plocka. Det dröjde inte länge förrän korgen var full, och hon fick börja fylla en plastkasse, som hon tagit med i reserv. När hon till sist var nöjd och ämnade ta en välförtjänt kaffepaus, märkte Sara att hon var helt vilsen. Vart hade hon kommit ifrån, och vart skulle hon?

Kanske klarnar det om jag sätter mig och tar igen mig. Blev nog lite yr av allt snurrande mellan stubbar och sten när jag plockade kantarellerna, tänkte hon och slog sig ner på en fallen trädstam och dukade upp det medtagna fikabrödet.

Hon skruvade huven av termosen och fyllde den med starkt kaffe. Tog en klunk och bröt en bit av butterkakan, som hon bakat i vedspisen i den hyrda stugan. Både kaffet och kakan smakade bra, men hade säkert smakat ännu bättre, om hon inte varit vilsen.

Hon försökte att inte tänka på att hon irrat bort sig, för blev man rädd, så blev man ännu mer vilsen. Det visste hon av egen erfarenhet.

När fikastunden var över, stoppade hon tillbaka termosen i ryggsäcken och knöt igen. Men nu var frågan: vart skulle hon gå? Knappt ingen idé att börja gå åt ett håll, som hon från början trodde var fel. Ner mot sjön, var det enda väderstrecket hon kunde vara säker på, att hon inte skulle gå åt, för från sjön hade hon inte kommit. Alltså fanns det åtminstone ett håll hon inte skulle gå åt. 

Mobilen, som låg i ryggsäckens ytterfack, hade hon ingen nytta av. Den var urladdad. Det fanns ingen ström i stugan så att ladda den hade varit en utopi. Men Sara hade trott att hon skulle klara sig utan den. Men nu skulle det ha känts mycket tryggare, om hon kunnat nå civilisationen, innan det blev mörkt.

Hon såg med bekymrad min upp mot himlen, där en blek månskära började synas. En natt under bar himmel var inget hon längtade efter. Dessutom var hon mörkrädd.             

I den stunden förbannade Sara sin våghalsighet. Eller rättare sagt; dumdristighet. Att bege sig ut på så här vådliga färder, utan att meddela någon vart hon tog vägen … Det var mer än dumt. – Helgalet!

– Jag kan ju inte bara gå rakt in i skogen på vinst och förlust när jag inte har en aning om varifrån jag kom. Skog, skog, skog, så långt ögat når, sa hon och kände sig övergiven, och rädd.

Det skulle snart bli mörkt.

Utan att veta varför, gick hon ner till sjöstranden. Det kändes bättre än att ränna iväg in i mörka skogen, utan minsta aning om vart hon skulle. Hon böjde sig ner och tog upp en flat sten och försökte kasta smörgås, men det sa bara plums och skvätte. En massa ringar bildades runt stället där stenen plumsat i.

– Men vad var det där?

Hon kisade och tyckte sig se aktern på en eka, eller såg hon i syne?

Hon gick raskt längs stranden och rundade udden och visst … Det var en eka, men den var fylld med regnvatten, så den hade nog inte varit använd på länge. Men det låg ett öskar i fören. Kanske kunde hon ösa ur den och ro ut en bit. Men varför? Från sjön hade hon ju inte kommit. Det var en sak som var säker.

Skratta eller gråta, tänkte hon när hon tog skopan och började ösa ur vattnet. ”Swisch, swisch … plask” lät det när vattnet från skopan mötte den spegelblanka ytan.

Till sist var ekan tömd på sitt innehåll, och hon kunde kliva i och skjuta ifrån. Hon slog sig ner på rorsbrädan och grep tag om årorna och började ro på måfå. Det gnisslade obehagligt från den ena årtullen, så hon tog ur åran och blaskade på lite vatten och satte den tillbaka.

– Så-där-ja …, det blev åtminstone tystare.

Sara försjönk åter i tankar över sitt kvaddade äktenskap, så vart hon rodde brydde hon sig inte om. Säkert var det just tankarna på Rune och hans svek, som gjort att hon gick vilse när hon plockade svampen, för nu hade hon – för en bra stund sedan – glömt bort varifrån hon tog ekan. Hon skulle givetvis ha tagit ett riktmärke: någon sten eller speciellt träd, som var lätt att känna igen.

Helt plötsligt såg stränderna likadana ut överallt. Stenar, utskjutande uddar och skog åt alla håll, med vissa undantag från hyggen här och var. Dessutom började det skymma. Sara kände sig missmodig. Hon skulle bli kvar i skogen i natt, och kanske i morgon också, kanske för alltid. Vem skulle sakna henne: Rune …? – Nej, nej … Han visste inte var hon var, och även om han vetat, så var han för upptagen av sitt nya liv.

Kanske kan jag stanna i båten i natt? – Måste ju vara bättre än att irra runt bland granar och vilda djur, tänkte hon och kände lust att gråta.

***

Sara hade suttit still i båten en bra stund och sett hur skymningen sänkt sig över nejden och lyssnat till lommens klagande läte. Den borde vara på mer civiliserade platser så här års, funderade hon och blev lite full i skratt, för det borde även hon själv ha varit.

Det började bli kallt, så hon grep årorna igen och började ro för värmens skull. Spelade ingen roll åt vilket håll, för hon skulle ändå ingenstans på den här främmande sjön.

Men så fick hon se ett ljus … Men här fanns ju ingen bebyggelse. Måste vara en synvilla, men visst var det ett lyse av något slag. Ett blinkande sken skymtade fram långt där borta i skogskanten. Kunde det vara en grilleld? Nä, inte så här sent på hösten och inte efter att det blivit mörkt. Måste ju finnas någon form av varelse där borta, tänkte hon, men blev i det samma rädd, för vilken vilde uppehöll sig ute i dessa ödemarker, frivilligt.

– Bara sådana eremiter som jag själv, eller förrymda interner, sa hon i en lång utandningssuck och rodde mot det blinkande ljuset.

***

Ju närmare stranden Sara kom, desto säkrare blev hon på att ljuset måste komma från en stuga, som verkade ligga en bit in i skogen.

Hon landsatte ekan och klev iland. Drog upp båten en bit och började gå mot stugan. Skulle hon våga knacka på? Vem kunde bo så avsides, mitt i urskogen? Idel frågor, men inga svar.

Sara knackade lite försiktigt på dörren, och lyssnade, men inget hördes därinifrån. Hon knackade en gång till. Då hörde hon tunga steg och dörren öppnades. En man med helskägg fyllde dörrspringan. Han liknade en vilde, så hon backade ett par steg.

– Men kära hjärtanes, får man besök av självaste skogshuldran, eller är det kanske sjöjungfrun? sa mannen och såg mäkta förvånad ut.

– Jag har gått vilse, stammade Sara.

– Det var nog det sannaste jag hört på år och dag. Var kommer du ifrån?

– Från sjön.

– Men nu skojar du väl med mig. Från sjön kan ingen komma, på andra sidan sjön finns inte en enda bosättning.

– Vad heter den här sjön, frågade Sara och gjorde en gest åt det håll hon kommit ifrån.

– Jaaa …, så vitt jag vet är det Svartvattnet.

– Så konstig! Kan det finnas två sjöar med samma namn? Jag hyr en stuga vid en sjö som heter just det du sa; Svartvattnet.

– Jahaaa-duuu … Då är det nog Stora Svartvattnet du hyr stuga vid. För där finns det ett gammalt torp, det vet jag, men hur … i helskotta har du hamnat här? – Varför är du inte där du hyr stugan, då?

Sara började sin berättelse om svampplockningen, men blev avbruten.

– Nej, men här ute i mörkret på trappan ska vi väl inte stå. Kom in vetja! – In i mitt enkla tjäll, sa han godmodigt och backade så Sara kunde komma in i den lilla farstun.

Mannen berättade att sjöarna med samma namn var förbundna med ett smalt sund, och att han köpt det här stället för några år sedan. Ursprungligen ett stall, som han gjorde om till sommarbostad.

– Du säger att du gått vilse, men jag skulle vilja säga att det verkar – enligt vad du har berättat – som det här är första gången i ditt liv som du gått helt rätt. För här har du din själsfrände, det kan du lita på. Jag är lika vingklippt som du, om inte ändå värre, men jag håller på att bli en hel människa igen. Och med hjälp av din felorientering känner jag stort hopp för oss båda, sa han och lade in ett vedträ i spisen och satte kaffepannan över elden.

– Använder du socker? frågade han.

Sara bara skakade på huvudet, för nu släppte all spänning och hon var nära att börja gråta av ren lycka över att ha lyckats orientera sig helt rätt för en gångs skull.

© Ingbritt Wik