Karnevalsyra
På hallmattan låg dagstidningen Östgöta Correspondenten. Isabell böjde sig ner och tog upp den. Under Correns stora versaler fanns datum och årtal med mindre bokstäver. 12 juni 1967. Med tidningen i handen gick hon till köket där väninnan Miranda just fyllt kaffekopparna med nybryggt kaffe.
”Nu ska vi se vad det står i Corren idag”, sa Isabell och slog sig ner på en stol vid köksbordet.
Det prasslade när hon bläddrade i tidningen. Ganska snart återgick hon till första sidan där det fanns en stor bild av någon slags karneval och läste högt:
”Norrköpings kommun har satsat många tusen på den kommande karnevalen, som går av stapeln lördag den 17 juni. Det blir en festlighet som inte ligger långt efter den omtalade ’karnevalen i Rio’.”
”Ååå-nej …, lilla Peking kan inte tävla med Rio”, invände Miranda och lade ett par sockerbitar i kaffekoppen. ”Vad skulle de då hitta på för något extra?”
”Jippo av alla de slag, verkar det som. Men lyssna, så får du väl höra. Jag läser ju högt för dig: Den som är musikintresserad får möjlighet att lyssna till ett par nya grupper som kommer att uppträda på en scen strax bortom Tempo. Där träffar ni även konstnären Ferdinand From, som är villig att teckna karikatyrer, för några hundralappar, av den som har lust och tid att sitta modell någon halvtimme.”
”Jippiii…, Ferdinand From, det är väl han, den där skicklige karikatyrtecknaren, som är från Rejmyre … Då ska jag be att han tecknar av mig.”
”Ja, gör det”, svarade Isabell och gav väninnan ett hastigt ögonkast innan hon fortsatte sitt läsande:
”Spågumman ”Astral-regn” finns på Tyska torget och spår din framtid för en rimlig summa.”
”Perfekt. Jag har länge pratat om att jag vill uppsöka ett medium. Dels för det där som spökar på vinden, men mest för allt annat konstigt som hänt mig på sista tiden. Jag vill veta vem det är som skuggar mig. Jag kan inte alltid bo här hos dig, Isabell. Jag måste våga flytta tillbaka till min lägenhet.”
”Snälla Miranda! Så enkelt är det inte att få inblick i framtiden eller att få veta något om det förflutna, vi lever här och nu …, men kan du vara tyst en stund och låta mig läsa färdigt om den här karnevalen:
”Ja, ja, jaaa…”
”Många affärer flyttar ut på gatan med intressanta grejer för den köpsugna karnevalspubliken. Lunchbaren mitt emot Rådhuset, tillhandahåller dagens Karneval-lunch till extrapris och bjuder på dessert.”
Miranda teg. Demonstrativt gjorde hon ett drag med handen längs läpparna som när man drar igen ett blixtlås.
”Men här ska du få höra …, sa Isabell och gav Miranda en road blick. Det här evenemanget kommer att dra folk. Lita på det!”
Miranda böjde sig fram, tog tag i ett hörn av Corren för att se vad väninnan hittat för intressant. Men Isabell drog kvickt tidningen till sig och fortsatte läsa:
”Drottninggatan stängs av under tiden som teatergruppen Grym & Company anordnar en parad. De ska framföra en pjäs inspirerad av HC-Andersens saga ”Kejsarens nya kläder.” Två vita hästar kommer att dra en fint utsmyckad kungavagn. Processionen startar vid Södra Promenaden och följer Drottninggatan ner till Strömmen. Vid Saltängen avslutas processionen. Där väntar ett stall så hästar och kuskar kan få ta igen sig efter paraden.”
Isabell sänkte tidningen en aning och såg på väninnan när hon sa:
”Det är bild på kejsaren …” Hon viftade retfullt med tidningen.
”Men herre-jeee…! Vem vågar vara kejsare … i den här stan. Det här är inte Rio. Fram med förstoringsglaset, kanske är det någon vi känner”, sa Miranda och skrattade.
”Tyvärr, så har han en stor kejserlig krona nertryckt över skallen, och en maskeradmask över ögon och näsa. Men för övrigt är han naken, så då beror det på om det finns något på kroppen, som man kan känna igen.”
Miranda höjde på ett ögonbryn.
”Du menar något födelsemärke eller så?”
”Just precis”, sa Isabell och skrattade till.
”Jag har aldrig varit på någon karneval”, erkände Miranda.
”Då är det dags att vi ger oss iväg på den här tillställningen. Vi måste ta reda på vem som spelar kejsaren.”
”Givetvis. Den killen får vi inte missa”, svarade Miranda och tog en slurk av kaffet.
***
Lördagen kom med fint väder. Isabell och Miranda tog treans spårvagn ner till centrum. Det var redan mycket folk i farten när klockan i Rådhustornet slog elva slag.
En grupp gatumusikanter stod nere vid Motala Ström och spelade av hjärtans lust. En spårvagns klingande läte, för att varna andra trafikanter, smälte fint in som en extra cymbal bland musikanternas trummor och pukor.
”Kolla där inne på Trädgårdsgatan! Där är det en kille som håller på med trottoarkonst. Kom vi går dit!”
Kvickt som en vessla stack Miranda iväg. Isabell försökte ta sig fram så gott det gick bland alla andra människor, som var på väg mot sina bestämda mål.
En kille i 20-årsåldern stod på knä och målade. Klädstilen var slitna jeans och en färgfläckad skjorta. En vit solhatt som var allt annat än vit, täckte hans mörka lockar. Han målade med krita direkt på trottoarens betongplattor.
De stannade ett par meter ifrån den ivrigt arbetande konstnären för att se på. Snabbt och effektivt förde han de olika färgkritorna över trottoarens grådaskiga underlag. Under vana händers arbete växte bilden av Mona-Lisa fram.
Nästan ofattbart.
”Så förgängligt”, sa Isabell med en tung suck. ”Efter bara någon dag kommer den fina bilden att vara söndertrampad eller upplöst av regn. Helt borta som om den aldrig funnits.”
”Vilket ödslande med kraft och energi”, svarade Miranda.
”Ja-visst, men det är slöseri med kunskap också. Den här ynglingen skulle kunna göra de mest fantastiska konstverk på duk och sälja dyrt.”
”Vilken talang killen har”, suckade Miranda och såg fascinerad ut. ”Han skulle kunna bli en kopia av Leonardo Da Vinci. Men det är väl inte så lätt att bli känd, förstås. Folk har inte råd att köpa konst när lönen knappt räcker till livets nödtorft. Jag ska ge honom en slant.”
Miranda grävde i handväskan och fick upp ett par skrynkliga sedlar. Med dem i nypan gick hon fram och stoppade ner pengarna i burken som stod bredvid lådan med alla kritorna.
Killen nickade och sa tack.
Det fanns så mycket intressant att titta på, men allt skulle de inte hinna med.
”Ska vi fortsätta”, frågade Miranda när de stått en bra stund och beundrat Da-Vinci-kopian, och sett hur bilden av Mona-Lisa tagit form. ”Jag är nyfiken på vad jag kan få veta av spågumman.”
”Hoppas inte på för mycket, det där med att spå, kanske enbart är ett sätt att tjäna pengar, precis som trottoarkonstnärens arbete och musikanterna nere vid Strömmen.”
”Äsch! Du är alltid så negativ, du Isabell!”
De styrde stegen mot Tyska torget för att besöka tältet där Astral-regnet skulle hålla till. Isabell ville helst slippa hänga med in i tältet, för hon skulle ju inte spå sig.
”Snälla … snälla …”
”Okej!”
Isabell lät sig övertalas av Miranda som inte vågade gå in ensam.
Spågumman var en medelålders kvinna som satt vid ett bord. Hon såg inte annorlunda ut än någon annan människa. Halvlångt mörkt hår och lätt makeup. En guldkedja med ett stort kors, som hängde ner över den blommiga blusen. Ett par pärlor i öronen, och en fast brun blick ur ett par allvarliga ögon.
En stor kristallkula stod framför henne på bordet. Hon höll just då på att blanda tarotkorten. Den sysslan hade hon gjort många gånger, det syntes.
”Välkomna!” sa mediet. Hon nickade mot ett par stolar som stod framme vid bordet.
Miranda slog sig ner. Isabell föredrog att stå, men satte sig efter en stund.
Mediet bredde ut tre kort på bordet. Hon satt tyst en lång stund och tittade på korten. Sedan fäste hon blicken på Miranda och skakade på huvudet.
”Du ska hålla ihop med din väninna. Inte gå för långt ifrån henne, för det finns en skugga som följer dig.”
Isabell flämtade till. Hur …, är det möjligt, mediet kan inte veta. Det måste vara en slump, tänkte hon. Miranda kände sig förföljd, det visste Isabell. Alldeles nyss när de stod i folksamlingen vid trottoarkonstnären, hade Miranda känt den där cigarrlukten, som hon så ofta kände när hon var ute i affärer eller där det fanns mycket folk.
”Du gör klokt i att byta bostad”, fortsatte mediet.
En ilning av obehag gick genom Isabell. Förra veckan hade Miranda fått besök av någon mitt i natten. Hon hade vaknat av oljudet när den okände besökaren välte skrivbordsstolen. Hon hade satt sig upp i sängen. Kanske hade hon gett ljud ifrån sig, så den som fanns i lägenheten känt sig störd. Några tassande steg i det angränsande rummet, därefter ett metalliskt klick från patentlåset när lägenhetsdörren stängdes.
Det var på grund av det nattliga besöket som Miranda bodde hos Isabell. Hon vågade helt enkelt inte bo kvar i sin lägenhet. Någon hade en extra nyckel.
***
Efter besöket hos mediet, gick Isabell och Miranda tysta bredvid varandra och begrundade vad sierskan hade sagt. Utan att ha planerat vad de skulle göra härnäst, promenerade de planlöst längs Drottninggatan. Rätt som det var pekade Miranda på en affisch.
”Kolla …! Nu är vi nästan framme vid platsen där karikatyrtecknaren skulle hålla till.”
”Det har du rätt i”, svarade Isabell och såg sig lite villrådigt omkring, och fick syn på en bekant på andra sidan gatan och vinkade tillbaka åt henne.
Miranda knuffade till väninnan för att få uppmärksamhet och frågade:
”Hänger du med till konstnären?”
”Så klart jag gör. Du hörde väl vad sierskan sa; jag få inte lämna dig ur sikte på hela dan.”
”Men du tror ju inte på sånt där som spågummor säger.”
”Kan väl hända … Du får hjälpa till själv, för dig är det inte lätt att hålla ordning på!”
”Hur menar du då? Hur ska jag kunna …”
”Enkelt … Du får inte rusa iväg åt alla håll, som du brukar utan …”
”… utan invänta dig, menar du.”
”Jaaa … något i den stilen, menar jag”, sa Isabell när hon tog Mirandas hand och svängde vänster vid Tempo.
Miranda var ingen blyg person. Hon slog sig gärna i slang med obekanta personer. Hon hälsade på Ferdinand Modig, och de fann kvickt ett samtalsämne och började prata som om de varit gamla bekanta. Ibland kunde Isabell känna ett styng av avundsjuka över väninnans sätt att utan minsta svårighet skapa nya kontakter.
Ferdinand gjorde en gest mot en stol som inte såg alltför bekväm ut. Men det handlade ju inte om en sittning under flera timmar.
”Sätt dig här!”
Miranda slog sig lydigt ner på den rangliga stolen och fäste blicken på Modig.
”Jag vill att du vrider dig lite mer åt vänster. Bilden ska inte tecknas rakt framifrån. Så vill jag att du försöker hålla dig absolut stilla. Helst inte ens blinka”, sa han och gjorde en liten grimas, för att visa att det var ett skämtsamt allvar.
Miranda lovade att hon skulle sitta dyr still.
Det som dragit mest folk till den här platsen var kanske popmusikerna som stod på en scen alldeles bortom Ferdinand Modig. De spelade bra.
Eftersom Miranda var tvungen att sitta i samma pose hela tiden, såg hon inte mannen som dök upp bakom henne. Först trodde Isabell att det var Ferdinands skicklighet som mannen studerade, men neeej … Den där karln har jag sett förr, tänkte Isabell, men var? Jo, på Trädgårdsgatan, var det ju …, då när trottoarkonstnären skapade bilden av Mona-Lisa … Är mannen konstintresserad, kanske … Så det är därför han dyker upp även här…, eller är det Miranda han är intresserad av? undrade hon inom sig.
När poseringen var över, kom Miranda störtande med mappen där hon hade teckningen.
”Kolla ska du få se! Jag blev riktigt vacker. Nästan fagrare än vad jag är i verkligheten.”
Hur ska jag göra nu, undrade Isabell inom sig medan hon tittade på teckningen som Modig gjort. Ska jag tala om att det stod en man och iakttog henne under tiden som hon satt modell?
”Stoppa ner teckningen nu, så följs vi åt till Rådhusbaren och ser vad de har på menyn. Vi måste hinna äta innan paraden med kejsaren börjar.”
”Visst katten …, den får vi inte missa. Jag tycker synd om hästarna. Tänk om de blir skrämda av allt ståhej som är överallt.”
”De är nog vana, men biltrafiken ska ju stängas av under tiden, vet du.”
”Jo, men ändå …”
***
Karnevals-järparna med gräddsås och grönsaker var goda, men smakade precis som vanliga oxjärpar.
”Skulle passa med en kopp kaffe efter det här”, sa Isabell och torkade sig om munnen med servetten.
”Så klart att vi ska ha kaffe. Jag behöver fylla på mina koffeinnivåer.”
”Ska du eller jag hämta kaffet?”
”Är du hygglig och gör det, medan jag springer iväg till toan. Måste kissa”, viskade Miranda och reste sig upp från stolen.
”Okej, okej …! Vill du ha något till?”
Miranda höjde på ena ögonbrynet och svarade lite släpigt:
”Jooo …, en sån dääär … äsch … vad heter de … de där som man suger golvet med?”
”Suger golvet … Tok, du menar arraksrulle … eller dammsugare …, det är samma sak!”
”Jaaa, så heter de-ju …, ta en sån! Jag kommer strax” sa hon, tog väskan och försvann.
Isabell gick till caféhörnan och beställde kaffe och ett par godisbitar och gick tillbaka till fönsterplatsen och ställde ner brickan. Till att börja med väntade hon på väninnan. Det var oartigt att börja i förväg.
När hon väntat en stund, blev hon irriterad över att Miranda dröjde. Kaffet kommer att bli kallt, om jag måste vänta länge, tänkte Isabell, och tog en klunk av kaffet. Efter en stund tog hon ett bett av arraksrullen och ytterligare en klunk av kaffet, och lät blicken vandra över de andra gästerna.
Vart tog mänskan vägen? Isabell slängde en blick på klockan. Tjugo minuter kan det inte ta att kissa! tänkte hon och tog det som var kvar av godisbiten, och sköljde ner med en skvätt kallt kaffe.
Så mindes hon vad sierskan sagt och reste sig så hastigt, att stolen höll på att tippa överände. Hur kunde hon glömma? Hon banade sig väg mellan borden för att undersöka om Miranda tuppat av inne på toaletten.
Just när Isabell skulle öppna dörren till damrummet mötte hon en kvinna, som var på väg ut. De nickade åt varandra. Isabell såg sig om i rummet utanför toaletterna. Borta i hörnet bredvid handfatet låg Mirandas väska. Dokumentet med teckningen hade halvt trillat ur.
”Miranda, är du hääär?”
Inget svar.
Hon knackat på toadörrarna, och kollade därefter i båda utrymmena. De var tomma.
”Herreguud. Var är hon?”
Miranda måste ha blivit kidnappad. Om hon av egen fri vilja skulle ha stuckit iväg åt något håll, hade hon tagit väskan med sig. Inte slängd den på golvet.
Nu blev Isabell orolig. Var det för tidigt att kontakta polisen? Egentligen inte … med tanke på den mystiske mannen som hon sett både vid trottoarmålaren och borta vid karikatyrtecknaren. Det måste ha varit Miranda som mannen intresserade sig för.
Här kunde hon inte stå overksam. Hon tog upp Mirandas väska och beslöt att lämna restaurangen.
Ute på gatan var det ett myller av folk. Isabell såg sig om åt både höger och vänster, men inte en skymt av Miranda. Folk surrade med varandra om ”Kejsar-paraden”. Drottninggatan verkade vara avstängd. Inga bilar eller spårvagnar i sikte. Lite längre ner på gatan stod en patrullerande polis som tycktes samtala med någon kollega i en walkie talkie.
Inom Isabell hamrade en enda fråga: Vart hade Miranda tagit vägen?
Snart skulle vagnen med kejsaren komma. Evenemanget som Miranda sett fram emot under hela dagen. Nu var hon försvunnen.
Som på en given signal vände folk sig om och tittade åt ett och samma håll. Isabell gjorde likadant.
Oooj…! Där kom de två vita hästarna i full fart med kejsarvagnen. Men det gick alldeles för fort. Hästarna verkade ha skenat. Herre-guuud … en av hästarna stegrade sig nästan, och vagnen svajade hit och dit. Personerna som satt i schäsen skrek och folkmassan på trottoaren trängdes för att komma undan, så de inte blev påkörda.
Rätt som det var stannade hästarna, och kusken försökte vända ekipaget mitt på gatan.
Vad var detta för konstigt? Först galopp och sedan tvärnit. Till råga på allt vände paraden, och gav sig iväg åt det håll den nyss kommit ifrån.
Vilket spektakel!
Nu hade det blivit riktigt galet! Paraden skulle inte avslutas förrän ute vid Saltängen, var det menat … Åtminstone inte vända mitt på Drottninggatan.
Nu blev det även fart på polisen. En polisbil släpptes fram och började köra för att hinna ifatt den kejserliga vagnen.
Efter en stund kom en piketbil körande från Norr Tull. Genom ett nerhissat fönster höll en polisman ut en megafon och uppmanade folk att ta det lugnt och invänta nya rapporter om paraden. Det omtalades att för tillfället var processionen avbruten på grund av att den blivit kidnappad. Nya meddelanden skulle komma så fort polisledningen fått mer information.
”Vem sjutton kan ha glädje av att kidnappa en naken karl, sa en förtretad medelålders man till sin kompis.”
”Det är kanske hästarna som blivit kidnappade, inte kejsaren.”
”Eller den eleganta vagnen”, gissade en tredje.
”Obegripligt, tillade den förste. Häng med så går vi till Storan och tar en bärs medan kidnapparen gör upp med sin gisslan.”
***
Isabell gick fram till den patrullerande polisen och berättade om väninnans försvinnande och den mystiske mannens uppdykande. Polisen verkade intresserad och bad henne vänta medan han resonerade med en kollega via sin walkie talkie.
”Jag tror bestämt att vi har spårat din försvunna väninna. Vänta lite, så ska jag resonera med en kollega.”
Polisen gjorde stopptecken åt en polisbil och samtalade en stund med sin kollega, innan han gick tillbaka till Isabell.
Isabell fick veta att kidnapparen hade fört bort Miranda från restaurangen. När förrövarens bil inte startade, tog han den kejserliga vagnen som gisslan och krävde att få skjuts till en adress. Allt detta hade kidnapparen lyckats iscensätta genom att hålla en leksakspistol intryckt mot Mirandas rygg och hota henne. Han skulle skjuta om hon skrek på hjälp. Mannen var sedan tidigare känd av polisen.