Luft under vingarna

Änkeman. Utan avkommor. Fri som fågeln. Du kvinna, som inte är låst av dumma konventioner. Kom och ta en flygtur med mig. Livet är inte slut vid 60. Låt oss leva och njuta. Bara du och jag.

Svar till:” Luft under vingarna.”

Rosie lade ner tidningen i knäet, och skrattade till när hon hade läst annonsen. Liksom begrundade det hon nyss läst. Var detta något för henne…? Vem skulle kunna svara på det.

Rosie var vingklippt och trasig ända in i själen, men inte var hon fast i några dumma konventioner. Hon var verkligen fri som fågeln… efter det att maken sadlat om och flyttat in till grannfrun. Ett bedrövligt dråpslag för Rosie, men hon hade äntligen repat sig… Hon ansåg att livet inte borde vara slut vid 60… Precis som den här änkemannen så klokt skrev.

För att ta reda på vem mannan bakom annonsen var, kunde hon ju skicka iväg ett svar på hans locksång. Helst innan denna fågelfria man hann få fatt i något annat villigt fjäderfä. Rosie log för sig själv, lade tidningen ifrån sig, hämtade brevpapper och penna och präntade ner ett svar. Nu skulle hon fånga lyckan.

***

När Rosie fick svar, trodde hon knappt sina ögon. Mannen var ju ursnygg. Mörk med skägg. Väldressad såg det ut som. Dessutom välsituerad enligt hans egen utsago. Nu gällde det att hålla tungan i rätt mun som hon brukade säga. Bäst att göra ett besök hos frissan och gärna börja en ny bantningskur, för att bli av med det som eventuellt satt på fel ställe.

Våren var skir. Björkarna hade just börjat veckla ut sina musöron och hela sommaren låg oanvänd framför henne.

Björn… Ja, han hette så. Björn Björner… Rosie kände sig som en tonåring, när hon valde bland plaggen inne på H&M. Vilka färger gillade Björn? Jo, men gult och orange gick bra till hennes mörkbruna hår.

Det fick bli den tunikan som var mönstrad med guldgula blommor och inslag av orange knoppar. Allt mot djupbrun botten. Chickt så in i vassen, till de tighta, svarta byxorna. Tur att hon inte tillhörde den människotypen som lade på sig en massa på rumpan. Nä… den är ju rent av sexig, tänkte hon och vickade lite extra på bakdelen där inne i provhytten, och hoppades att expediten inte kikat in bakom förlåten.

Rosie kände sig lite generad, när hon strax efter sin enmansshow, klev ut och upptäckte att expediten, fanns alldeles utanför.

– Jag ska ha alla de här paltorna, sa Rosie och lastade upp alltsammans i famnen på expediten.

Den vita mohairkoftan låg överst som ett vitt moln. Hon följde expediten i spåren bort till kassan. Den svarta poplinkappan med huva bar hon själv fram till disken.

***

Det där midsommarfirandet som Björn ordnat åt dem båda, blev lite avslaget på grund av vissa missöden, men även solen har sina fläckar, tröstade sig Rosie.

Lagom till avresan upp till Dalarna, fick Björn ett allvarligt fel på sin bil, så de blev tvungna att ta Rosies, men det gick väl bra. Hon skulle ju inte behöva köra hela vägen ensam.

När de nästa gång skulle tanka, uppdagades det att Björns plånbok inte stod att finna, hur han än kände efter i fickor och väskor.

– Jag måste ha glömt den hemma… Om inte… du jag var ju inne till barberaren… och så var jag ju till …

Han avbröt sig, och såg bekymrad ut.

– Nej, men du… Nu tror jag att jag vet var den kan vara. Jag var ju iväg till …

Han blev tvärtyst. Sen drog han in luft och sa:

– Plånboken måste vara stulen. Helt klart. Jag har inte använt den sedan … – Jag vet att jag lade den ifrån mig just där…

– Ja, då är det ju tur att jag har ordning på mina grejer, sa Rosie och gav honom en lite skarpare blick.

För det här var inte vad hon hade väntat sig just i starten för deras midsommarfirande.

***

Hotellet i Rättvik väntade på dem och miniatyrbaren var välfylld, men Björn var inget för starka drycker. Det fanns många plus med den här mannen. Sprit var både skadligt och dyrt och nu när han glömt sin plånbok, var det en klar fördel, att han inte frestades av alla buteljerna med dess fina etiketter.

Räkningen för allt det roliga den här midsommaren i Dalom, landade på Rosies konto. För det blev ju likadant med allt de företog sig som inte var gratis, och gratis är det ytterst få saker som är. Framförallt inte under en midsommar i Dalarna. – Men trots allt hade de haft en underbar midsommar tillsammans. Fint väder, god mat och ett exklusivt dubbelrum med vattensäng.

När det gällde kyssar och smek var inte Björn snål och inte hade han tendens att glömma några som helst detaljer därvidlag.

Efter den här underbara weekenden försökte Rosie allt hon förmådde, att driva bort den där närgångna demonen som ville viska varningar i hennes förälskade öron.

***

Björns plånbok stod inte att finna någonstans i hemmet. Den var förmodligen stulen. Så den närmaste tiden efter hemkomsten blev det Rosie som fick stå för fiolerna. Björn skulle betala tillbaka så snart som han fått ordning i sina affärer och fått ett nytt VISA-kort.

Det var väl inte hela världen, att hon fick lägga ut i förskott. Hon litade ju på honom och snart skulle de sticka till New Zealand. Rosies drömparadis.

Aldrig hade hon väl trott, att hon – med sin vanliga otur – skulle möta en prins som Björn Björner. Han verkade vilja uppfylla alla hennes önskningar. Till och med hennes minsta lilla. Inget var för dumt, för dyrt eller för omständigt. Han var verkligen den mannen som hon väntat på i hela sitt liv. Hon var lycklig. Allt kändes perfekt.

***

Hängbjörkens långa lianliknande grenar gulnade och blodlönnen antog en nyans av klaraste krapplack. Vinden började blåsa tungt och ödesmättat, och luften gav en vass påminnelse om kommande vinter. – Det hade hunnit bli höst i Rosies paradis. Hela den långa sommaren fick läggas till handlingarna. Men nu hade hon en gyllene boja på sitt ringfinger. I ringen stod det: Forever–Björn–2013. Det enda som lite grann grumlade lyckan, var att hon fått betala både sin egen ring och Björns, men vaddå… ”I kärlekens namn”, hade Björn sagt, när han trädde ringen på hennes finger. Så hade han tagit henne i sin famn, tryckt henne hårt intill sig, och kysst henne passionerat. ”Nu är det vi – du och jag – bara vi”, hade han lagt till, när han lutade sig ner på divanen bredvid henne i den hyrda, dyra hotellsviten.

Det var något visst med Björn. Han var så olik alla andra män Rosie träffat. Så finessrik och välutrustad. Han kunde tända henne på alla stubinerna. Hon förvånades ofta över sig själv. Hon hade aldrig trott, att det kunde finnas så mycket liv i hennes kropp vid den höga åldern. – Nu gav Amor revansch minsann.

– Adjö med otrogna äkta män och osmakliga äktenskapsbryterskor, suckade Rosie lyckligt.

***

Rosies blick landade på några intressanta rader i sitt horoskop: ”En efterlängtad resa blir inhiberad… Du bör se över din ekonomi och lita mindre på din vän. Se upp med lycksökare och playboys…”

– Nä-men… vad är nu detta för dravel.

Hon blinkade ett par gånger och läste vidare: ”Julen blir en tragisk tid för alla som är födda mellan x-x.” Björn och hon hade planerat att resa första advent… Men… Det kunde ju inte den veta som skrivet horoskopet… Nej, sådant här skulle man aldrig läsa. I varje fall inte tro på. Så klart att det kunde slumpa sig så, att det stämde in för någon …

Trots allt kände hon stort obehag. – Sådant här borde vara förbjudet att få föras in i en veckotidning, tänkte hon. – Inställd resa… Jamen det gällde ju inte henne, för hennes resa var både beställd och även betald. Hon hade själv fört över beloppen och det kunde ingen ändra på. Lyxresa var vad man skulle kunna kalla just den här trippen till Nya Zeeland. Det skulle bli skönt att ta semester under Sveriges värsta vinter. Komma tillbaka när det åter började våras. Ja, tänk, så många överraskningar det finns i ett mänskligt liv, tänkte Rosie och lade ihop tidningen, kastade den ovarsamt på vardagsrumsbordet, reste sig upp och gick mot datorn. Hon skulle betala räkningarna på momangen. Onödigt att det blev kvar till sista stund, när så mycket annat skulle göras inför resan.

***

Med en suck sjönk Rosie ner på kontorsstolens svarta läder och loggade in på datorn. Hon letade upp genvägen till Swedbank och fyllde i alla siffror och koder som krävdes, för att komma in på sitt konto.

Det här jobbet skulle hon ha gjort för längesedan, förebrådde hon sig, men bättre sent än aldrig, och om hon betalade alla kvarvarande räkningar nu och lite av det som skulle in nästa månad, så var det lugnt.

Sedan skulle hon ägna resten av dagen till att packa. Hon skulle beställa en tid hos frissan också. En ny toning av håret skulle hon kosta på sig. Hon kände sig alltid lite yngre, när hon fick dölja de där grå stråna.

När Rosie kom in på sitt konto, blev hon tvungen att blinka och försöka bli klar över, om hon verkligen såg, det hon tyckte sig se…

Det verkade som om hon var helt bankrutt. Kunde det verkligen ligga till så…?

– Åh… Allt är Upside Down…, stönade hon. Men nu bör väl åtminstone Björn vara solvent. Solvent på riktigt… För nu är jag rånad; ”Solochvårad heter det”, tillrättavisade henne den där efterhängsne demonen. Den demonen som hon haft sittande på axeln under hela den här underbara tiden med Björn Björner.

Jo, så var det nog. Under detta trekvartslånga året, hade Björn lurat till sig stora summor och nu hade han gjort sitt sista drag. – Lyckats ta sig in på hennes bankkonto. Hur detta gått till tänkte hon inte ägna tid åt att forska i. Hon ringde Resia och tog reda på hur det förhöll sig med den där resan till New Zealand…

Jo, då den var avbeställd, och när Rosie sökte efter den smarte mannen Björn Björner, stod han inte att finna vare sig på Eniro… Hitta.se – Eller på någon annan sajt. Inte ens på Skatteförvaltningen gick han att uppbringa. Kanske hos Kronofogden, men inte under namnet Björn.

Vad gör man i en sådan här prekär situation? Om man heter Rosie Andersen, kastar man inte in handduken. Utan tar tag i situationen, och gör så gott man kan. I hennes fall kunde hon skatta sig lycklig, över att Björn åtminstone, sparat så pass mycket kosing på hennes konto, så hon inte skulle behöva uppsöka socialen inom de närmsta månaderna.

Turligt nog sålde ju hennes bok utomordentligt bra, så än kunde hon hoppas på att kamma in några sköna tusenlappar. Dessutom var hon fortfarande ägare till en stadig blyertspenna och ett bra kollegieblock. Det hon nu hade att göra för att trygga sin ålderdom, det var att börja skriva på en ny bestceller. Och med den här nya kärlekshistorien i färskt minne, borde det inte vara någon svårighet.

Kanske den nya boken kunde sälja lika bra som den som nyligen blivit antagen. Och när den boken kom ut – om något år – kanske hon kunde sitta och gona sig vid minnena från alla underbara stunder, som n. rja skriva på en ny bestceller. na tusenlappar. så hon inte Björn trots allt hade skänkt henne.

Hennes nästa bok skulle få titeln: ”Luft under vingarna.” Någon annan titel var helt omöjligt att tänka sig. Dedikationsexemplaret önskade Rosie hett, att hon kunnat sända till Björn Björner, men det lät sig givetvis inte göras.

© Ingbritt Wik