Månskensklara nätter

Ingress: Trots Henkes mordhot följer Runa med väninnan på dans. Vid hemkomsten lyser det i husets köksfönster. Ljuset var släckt när hon åkte. Källardörren står på en glänt… Någon har alltså ägt en nyckel och smugit in… Var det förresten Henke hon såg en skymt av på dansen. Hon smyger tyst in källarvägen.

***

Telefonen ringde. Det var Runas väninna, Ulla, som undrade om hon inte skulle bryta sin isolering och hänga med på en dans ute på Rosornas udde. Sista dansen för säsongen, var det visst, trodde kamraten.

– Jamen du vet… Henke… Han spanar på mig… Törs knappt göra ett ärende till affären mitt på ljusa dagen.

– Jag vet… men så kan du ju inte fortsätta att ha det. Du blir ju gammal i förtid, på det där viset. – Men förresten… sitter inte den odågan inne nu?

– Gjorde, ja… Han har redan kommit ut, kära du.

– Snälla, du häng med, tjatade Ulla. Henke har kanske annat för sig, än att skugga dig! Det är ju ett par år sedan ni skildes.

Runa bara suckade till svar, skruvade på sig där hon satt på stolen. Visst tyckte hon att det skulle vara roligt att komma ut på en dans, innan löven föll av träden och ytterligare en sommar låg bakom henne. Men hon kunde inte glömma Henkes hotfulla ord: ”Jag ska förgöra dig, Runa, om det så är det sista jag gör i detta livet!” Ganska ruskigt löfte, tänkte Runa, där hon satt hopkurad vid telefonen.

Men så ilsknade hon till och beslöt sig för att hänga med. Det bestämdes att de båda väninnorna skulle cykla bort till dansen på udden. Ingen av Runas bekanta var informerad. På så vis skulle inte Henke ha så lätt att få korn på att hon var ute på galej.

 

***

 

Höga klackar på dansskorna, var inte så praktiskt med tanke på att det ofta var springor mellan bräderna på de där hopspikade utedansbanorna. Men var det modernt så var det klart att damerna skulle ha ett par sådana skor bakpå cykelns pakethållare, när de stack iväg för att roa sig. Dansskorna krängde de på sig utanför dansbanan, när de parkerat cyklarna. Sedan trippade de iväg mot ingången och stack till vakten de kronor han begärde för inträdet till dansen.  

Det var full fart i den lilla parken. Tombola, prickskytte och mycket annat. Musiken var också igång. Det skorrade i de gamla högtalarna som var uppsatte här och var för att sprida ljudet bland parkträden.

Första dansen var en tango, och som väl var blev inte Runa uppbjuden. Tango var kanske fint att lyssna till och intressant att se andra utföra på dansgolvet, men det var inget för henne själv att virvla ut i. Inte vals heller för den delen. Men en lagom foxtrot brukade gå bra. Slowfox gillade hon bäst. Inte att undra över. Tiden hade inte räckt till för att hänga på dansbanor var och varannan helg. Runa hade fött upp ett gäng vilda grabbar, som nu var hemifrån-flyttade.  

Redan vid andra dansen fastnade Runas stilettklack i en förrädisk springa och hon blev tvungen att be kavaljeren om ursäkt, medan hon stödd på hans arm, böjde sig ner och drog loss skon. Klacken hängde som ett annat flis-skräp under sulan.

– Inte mycket att dansa i, det där…, sa danskavaljeren och ruskade på huvudet.

– Nä, inte nu… Men vad gör jag åt det här? sa Runa där hon stod på ett ben med skon i ena handen, stödd mot kavaljeren.

Hon gav mannen en hastig blick.

– Jag har ett förslag, vi går och får oss en kaffetår. Det finns ju en servering där borta, sa han och nickade mot den gamla byggnaden som kanske varit ett stall en gång i tiden.

Runa linkade av dansgolvet och satte på sig den trasiga skon. Det måste se bättre ut med en trasig sko på foten, än ingen alls. Därefter lämnade de paviljongen som var överfylld med dansande par.

Hon fick stödja sig på Kurt bort till caféet. Artigt drog han ut en stol åt henne, och hon sjönk tacksamt ner på den. Han log mot henne och sa att han snart skulle vara tillbaka. Därefter stegade han med raska steg bort till disken för att beställa.

Medan Runa satt där och filosoferade över de dansande paren, tyckte hon sig se en lång drasut försvinna in bland folkmassorna borta vid prickskyttekuren. Jo, prickskytte intresserade Henke, det visste hon, men kunde det verkligen vara han? Hon rös av obehag, men sa inget till Kurt när han kom tillbaka och ställde ner brickan med kaffe och varsin bakelse.

 

***

 

När Runa fick tag på Ulla bad hon henne göra sällskap med henne hem. Men Ulla hade fått upp vittringen på en trevlig danskavaljer och ville stanna en stund till. Kurt förklarade då att han kunde stuva in cykeln i bagageutrymmet på sin bil och skjutsa Runa hem.

Runa blev glad, och kände sig tacksam över denne artige kavaljer, som gav upp sin egen dansafton för hennes skull. De gjorde sällskap bort till cykelparkeringen. Där lösgjorde Runa sina promenadskor från pakethållaren och trädde fötterna i dem, klev in i bilen och satte sig medan Kurt knölade in cykeln i bagageutrymmet. Hon suckade … vilket snöpligt slut på en danskväll som börjat bra.

När de körde in på gatan där Runa bodde, såg hon på långt håll att det lyste i ett av husets fönster. Inte hade hon väl glömt att släcka… Nä, absolut inte. Det hade överhuvudtaget inte varit tänt alls, drog hon sig till minnes. Hon ville inget säga till Kurt, det var nog galet med den avbrutna dansen. Lite kort tackade hon för skjutsen. Skyllde på att hon var trött, och steg ur bilen utan att invitera honom på kaffe med eller utan avec.

Runa kände sig obehaglig till mods när hon lät blicken löpa över den vildvuxna trädgården där augustimånen format långa spökliga skuggor. De där höga cypresserna invid farstutrappan gjorde att hon inte vågade gå upp på trappan. Bakom dem kunde vem som helst stå och trycka, utan att hon skulle kunna se den. – Hon fick en idé och styrde stegen åt ett annat håll. Sneddade hastigt runt husgaveln för att istället gå in källarvägen där inga buskar skymde sikten.

Hon fiskade upp nyckelknippan ur axelremsväskan, men låsa upp behövdes inte, för dörren stod redan på glänt. Inte hade väl hon lämnat källardörren på en springa. Nej, aldrig… Fanns det någon inne i huset nu…? Vem hade tänt i köket? Kunde Henke ha lyckats få med sig en nyckel till huset när han flyttade? – Hon hade ju räknat in nycklarna och trodde att hon hade alla, men… säker var hon ju inte. – Just det…, tänkte hon, det går att kopiera. Såklart att Henke, som var kriminell, klarade av en sådan baggis, att kopiera en husnyckel. Smart på många vis var han, men ärlig… Nej, det var han inte. En buse var vad han var.

Nu var frågan: skulle hon våga gå in i huset. Fanns det någon inne i hennes hem? Någon som ville henne illa. Kanske var det Henke.

Tyst drog hon upp dörren och smög in. Tände ljuset och stängde dörren försiktigt och reglade. Därefter smög hon uppför trappan till köket. Men så lustigt tänkte hon just som hon puttat upp dörren till köket. Där var det ju mörkt. Hon hade kunnat svära på, att hon sett att lampan i köket lyste alldeles nyss, när hon var på utsidan. Hon stod kvar på tröskeln och funderade, och just då hörde hon hur patentlåset till ytterdörren gled igen. Någon gick alltså ut ur hennes hus… just i den stunden… Släckte och gick ut… Hade den som varit där inne, missat att hon kommit hem? Tröttnat på att vänta på henne…

Runa hade velat skrika, men försökte ta sig samman för att kika genom fönstret. Ett par långa kliv och hon var framme vid österfönstret. Drog undan gardinen, och lutade sig försiktigt mot rutan. Månskenet lyste upp trädgården fint, men inte kunde hon se någon skummis på den sidan. Skyndsamt smög hon sig vidare i mörkret, så hon kom ut i farstun, men då var givetvis husockupanten redan ute på gatan. I varje fall borta ur hennes synvinkel. Attan också… Hade det varit Henke, och varför stannade han i så fall inte kvar.

Om den som just gått ut, hade nyckel till hennes hus, så kunde han ju snart vara tillbaka. Hon kände hur håret i nacken ville resa sig. Hur skulle hon våga sova den här natten, med vetskapen att någon kunde komma tillbaka in när som helst.

 

***

 

Utan att tända gick Runa uppför trappan till övervåningen. Innan hon kröp ner i sin säng, sköt hon en tung byrå framför dörren. Då skulle hon väl åtminstone höra ifall någon försökte ta sig in till henne.

På morgonen när hon klev in i det solupplysta köket, såg hon lappen. Den låg på köksbordet. Men hon hade ju aldrig tänkt i köket, så den hade hon ju inte sett.

”Hej mamsen! – Har letat efter en del grejer, som jag trodde var kvar här hemma. Men du har kanske slängt dem. Hade inte lust att vänta tills du kom hem.

Kram från Steffe.”

 

© Ingbritt Wik