Övernattning på ödegård

13 400 tecken.

Det kändes konstigt i ratten … Men Rosalie ville ogärna  stanna på nytt. Hon hade nyligen påbörjat sin fortsatta färd efter en välbehövlig rast. Hon grunnade över om det trots allt var nödvändigt att stanna, för att se vad som felade Saaben. – Värmen i den gamla bilen var olidlig. Solen hade gassat från klar himmel hela dagen. Värmen hade gjort henne trött.

På marknaden hade det börjat dyka upp bilar som hade något som kallades AC… En sådan kärra skulle man ha, tänkte hon, men vem skulle ha råd till det. Inte jag i vart fall, for det genom hennes trötta tankar. Som frilansande journalist var det svårt att jaga ihop skapliga inkomster varje månad. Men nu var hon på väg för att göra ett riktigt scoop. Hon skulle intervjua en familj, som upptäckt att de haft en björnhona under sitt loggolv hela vintern.

Björnhonan hade tydligen gått i ide på hösten. Dräktig måste hon ha varit, eftersom hon hade med sig två ungar ut ur idet en dag i början på maj, när hon sömnigt lät sig beskådas av husfolket. Till och med en kamerabild hade husbonden hunnit ta, innan hon tog sina två smånallar med sig och vandrade ut i fårhagen.

Risken för att det skulle kunna bli hett om öronen för fåren, gjorde att familjen varit tvungen att hålla fåren inne i fållan längre det här året. Bäst att björnarna får äta upp sig lite först, hade Abrahamssons resonerat. Den listiga och bekväma björnfamiljen, lät sig inte stressas och nu var den stora frågan: ”hur skulle de bära sig åt för att få björnen lite längre bort från sina ägor?”

Gården ja… Den låg i norra Dalarna. Det kunde inte vara så väst långt kvar dit nu. Den skulle ligga ensligt vid en sjö… Rosalie skulle titta på kartan nästa gång hon stannade. Synd att hon inte ägde en sådan där tingest som visade vägen, så man inte behövde ha någon atlas med sig. GPS kallades den visst. Det hade kommit så mycket nya grejer. Mobiltelefoner hade ju snart sagt alla utom hon själv.

Rosalie blev tvungen att stanna. När hon klev ur bilen, såg hon att vänster framhjul hade sjunkit ihop betänkligt. Antagligen var det en sådan där pyspunka, som grabbarna på redaktionen brukade säga.

Hon tog sig för pannan, sparkade lätt på däcket och undrade hur långt det var till nästa mack. Byta hjul kunde hon klara själv utan hjälp. Kanske skulle det dyka upp någon mack efter vägen, så hon kunde pumpa det läckande däcket och på så vis slippa skifta hjul efter vägen. Sagt och gjort. Hon slängde sig in bakom ratten, startade och befanns snart ute på den breda alfalltvägen igen.

Här och var började det dyka upp mörka moln. Åska på gång. Inget vidare att bli tvungen att stå och skifta hjul mitt i en åskskur… Hon satte på bilradion och bestämde sig för att stanna på bästa tänkbara ställe och skifta hjul. Lika bra att få det gjort innan åskan hade henne i sitt våld.

Just som hon tänkte svänga in på en större p-plats, bröts den uppiggande musiken av ett viktigt meddelande: ”En fånge hade rymt från en kriminalvårdsanstalt. Fången ansågs farlig för allmänheten… Eventuellt kunde den förrymda internen vara beväpnad.”

Rosalie rös och bromsade in och stannade bilen, men kände ett stort motstånd mot att kliva ur. Inget vidare att behöva stå mitt i skogen och skifta hjul, om det samtidigt fanns en beväpnad intern som irrade runt just i skogarna. Det var ju på de lokala sändningarna som hon hört meddelandet.

***

Rosalie plockade fram domkraft, fälgkors och slängde ner alltsammans vid sidan av bilen. Däcket var ganska platt nu och hon hade fått hålla hårt i ratten. Trafiken hade inte varit hård. Semestrarna hade ju inte börjat än och det var mitt i veckan.

   Innan hon satte domkraften under bilen, tog hon ut reservhjulet, studsade det några gånger mot parkeringens grusunderlag. Förmodligen var det för lite luft även i det hjulet, men den luften som fanns kvar, kanske skulle vara mer att lita på. Hon förebrådde sig för att hon aldrig kunde få sig att kontrollera luften i reservdäcket.”Nästa gång jag är på macken, ska jag kolla reserven, inte nu…” – Märkvärdigt… Det var alltid ont om tid. Bråttom och stressigt för jämnan. Fast så lång tid skulle det ändå inte ta att kolla luften i ett extra hjul. Hon kunde lika gärna ha tagit sig den tiden. Då hade hon sluppit stå här på vägkanten med ett nästan tomt reservhjul. 

   Just när hon var klar med verkstadsarbetet, kom de första tunga regndropparna blandade med isigt hagel, och dunsade ner i hennes hår. Det hade blixtrat riktigt otäckt ett par gånger. Hon upptäckte att en liten bäck rann i slutningen ner mot en begynnande myr. Där kunde hon kanske tvätta av händerna. Hon slängde raskt ihop verktygen, låste bilen, och banade sig väg ner genom hallonriset till bäckfåran. Satte sig på huk på en utskjutande stenhäll, och blaskade i det mörka bäckvattnet, samtidigt som hon iakttog hur de tunga regndropparna plaskade ner i det mörka, hemlighetsfulla vattnet.

Mellan de grova granstammarna och björkarnas yviga kronor, upptäckte hon ett hustak. Kunde det verkligen ligga ett hus här? – Mitt i obyggden.

Eftersom regnet inte verkade komma igång ordentligt, fällde hon upp huvan på jackan och började gå mellan träden bort till huset. – Bara inte den där rymlingen har hunnit före mig dit, tänkte hon i en isande tanke. Eftermiddagen var långt liden nu och även en individ som är på rymmen kanske behöver ta igen sig och vila en stund.

***

När Rosalie genat över ett igenväxt gärde, öppnades en glänta och huset blev synligt. En riktigt fin timmerstuga låg uppe på åsen. Rödfärgad hade den nog varit, men nu hade den fått en brungrå patina. Uthusen var det sämre beställt med. Men här hade det bott folk en gång i tiden.

Alla fönster var hela. Fyra små rutor i varje fönster, som det även gick utmärkt att titta in genom. Gardinlöst överallt. Som det brukar vara på ödeställen.

Rosalie gick runt stugan och klev upp på verandan. Kände på dörrhandtaget. Dörren gick upp. Vågar jag gå in? tänkte hon. Tänk om den förrymda fången… Men så jagade hon bort oron och klev över tröskeln in i den mörka farstun. Det luktade mossa och gammalt trä. Som det brukar göra i ödehus.

– Oh!– Hjälp…

”SVISCH…”

– Jisses Amalia, viskade hon och hukade sig hastigt. Va, sjutton var det?

Hon blängde efter tingesten som svischat förbi hennes axel. Måste ha varit en mega-big fladdermus, som yrvaket kommit fladdrande alldeles inpå henne. Den hade väl blivit förblindad av dagsljuset. Den susade ut genom den öppna ytterdörren och försvann som ett UFO… bland åskmolnen utanför.

Rosalie puttade upp en dörr som stod på glänt och kikade in i något som måste vara ett kök. Vedspis med en stor kåpa över. En trebent taburett och ett runt bord av halvtrasig rotting. En zinkbeklädd diskbänk, och på den stod en gammal gulemaljerad stäva. En vattenhink förmodligen. Hon noterade att en emaljerade, kantstötta skopa hängde på hinkens utsida.

Hon fortsatte fram till en stängd dörr. Skulle hon våga öppna den? Tänk om…

Hon drog in andan, vred om den stora, rostiga nyckeln och puttade försiktigt upp dörren… Tomt. – Skönt!

Det var rätt skumt i rummet. Dagsljuset var det inte så mycket bevänt med längre. Tunga moln låg fortfarande över himlen och åskan hördes på avstånd. Regnet hade visserligen upphört.

En del möbler fanns kvar i rummet. Inget av värde. En svartlackerad gungstol stod framför en vitkalkad öppen spis. Ett rangligt furubord och ett par blåmålade köksstolar och en vedkorg var allt som fanns i storstugan. En trasig rullgardin hängde på sned framför söderfönstret. Ett par gardinstänger stod lutade mot väggen i ett av hörnen.

En knarrig vindstrappa ledde upp till övervåningen från den fönsterlösa farstun. Nyfiken som Rosalie var, smög hon sig uppför den branta trappan. Stannade ibland för att lyssna. Ett egendomligt ljud hördes då och då. Hon hade hört det hela tiden alltsedan hon klev in i stugan. Det lät nästan som ett lågmält samtal, någonstans ifrån. Det hördes starkare ju längre upp i trappan hon kom.

Väl uppe på den övre hallen kunde hon konstatera att ljudet kom från vinden. En taklucka hängde på sned… Halvöppen. Kunde det möjligen vara kutter från duvor hon hört?

– Förmodligen kom den där flygande råttan… äsch… fladdermusskrället från vinden, viskade hon för sig själv och tittade upp mot det svarta hålet i taket och en rysning rann snabbt över skinnet.

Övervåningen bestod av två små rum. En gammal turistsäng fanns i det ena rummet och en relativt ny luftmadrass i det andra. Ett par stora, grå vällpappskartonger stod påvartannat i det senare rummet. Det var allt.

***

Åskvädret började tillta. Det mullrade olycksbådande, och det blev mörkt nästan som på natten. Regnet kom hårdare nu. Det smattrade på taket. Rosalie provsatte sig på luftmadrassen som låg på golvet invid en täljstenskamin, som lämnats kvar i huset. En sådan, nästan likadan kamin, som hennes morfar hade haft. Den här var militärgrön och hade säkert värmt upp det här rummet tillfredsställande, när den var i bruk.

   Hon lyfte på en pläd som låg hopvikt på nedre delen av luftmadrassen. Ingen kudde, men ville man ha något under huvudet, kunde man ju ta av sig ett klädesplagg. Och så krängde hon av sig poplinjackan. Knölade ihop den och lutade sig ner på madrassen. Bara vila lite… En liten, liten stund.

Rosalie låg på rygg och tittade upp på de breda takbjälkarna där spindelvävarna hängde likt tunna silkesdukar. Konstfullt konstruerade. Hon lyssnade till åskans muller och regnets häftiga slag mot fönsterrutan. Måste vara hagel med i den här skuren. Hon blundade hårt när nästa blixt klöv rummet.

– Oj, gode Gud… Nu slog åskan ner någonstans. Alldeles här i närheten måste det ha varit, viskade hon och slog händerna för ansiktet.

Åskmullret hade kommit nästan samtidigt med den enorma blixten.

– Fy hundan! vilket oväder.

Rosalie hatade åskväder. Kände sig nästan illamående av rädsla. För säkerhetens skull drog hon över sig den svart och gulrutig pläden i ett försök att utestänga åskblixtarna.

Vinden tog i så det ven i vindskivorna. Det lät nästan som om någon jämrade sig. Vad var det för ett sagolikt busväder hon hamnat mitt uppe i? Vad var detta för ett gudsförgätet hus? Duvor och fladdermöss… spindlar och allehanda insekter… Vad mer för individer kunde gömma sig i dessa mörka vrår.

Någon elektrisk ström fanns inte. Det satt ett stearinljus i en vinflaska, som stod på golvet alldeles nära luftmadrassen, men några tändstickor fanns inte.

***

Rosalie måste ha somnat. Hon vaknade av att det hördes ljud från undre våningen. Vem var det som rörde sig där nere? I ett ödehus borde det ju inte finnas folk. – Visserligen var ju hon själv här nu. Men det kunde man väl säga var av ren olyckshändelse.

Rummet låg helt i mörker. Det måste vara mitt i natten. Det gick inte att avläsa tiden på armbandsuret.

Det klampade och gick friskt där nere. Bara personen inte fick för sig att gå upp till henne. – Raskt tog hon sin jacka och pläden… smög tyst bort till det första rummet. Kanske den som kommit in i stugan, var just den som ägde luftmadrassen… Om det inte var den förrymde fången…? Vem annars?

Hon kröp ihop på den nerlegade turistsängen och lyssnade till ljuden nerifrån med hjärtat i halsgropen. Nu var hon rädd.

Ve och fasa… Nu närmade sig stegen. Skulle han gå uppför trappan…? – Så klart… Det skulle han, givetvis. Hans steg var tunga och kom närmare. Raskt slängde hon sig ner på golvet, rullade in under sängen. Det killade i näsan, som till en nysning, när hon drog in andan lite för kvickt. Det var inte dammfritt under den här sängen.

Nu var individen uppe på övervåningen och stegen närmade sig rummet där Rosalie fanns. Hon kunde inte urskilja personen i mörkret. Fötterna stannade alldeles innanför tröskeln. Hade han ändå hört hennes tysta nysningar…?

Men så vres sig varelsen om och fortsatte mot det andra rummet, där som luftmadrassen låg. Vilken sagolik tur, att jag bytte rum, tänkte hon och höll andan i förskräckelsen. Var detta den förrymde internen? Ja, vem skulle det annars kunna vara.

Innan Rosalie somnade av ren utmattning, hann hon undra över vad som var farligast att stöta ihop med. En hungrig och vårtrött björnhona med två ungar eller en desperat, beväpnad, förrymd fängelsekund?

***

Nästa gång Rosalie vaknade, var det av ljudet från någon som högg ved. Hon försökte komma underfund med var någonstans hon befann sig.

– Vad ända in i glödhetaste…, viskade hon. Förrymda interner… hugger väl inte ved? – Och vem skulle hugga ved här i obygden.

Här bodde det väl ingen som tänkte elda? – Detta var minst sagt ett spökhus. Måste vara hörselhallucinationer, tänkte Rosalie. Skulle hon våga krypa fram från sitt gömställe? Här kunde hon ju inte ligga hur länge som helst. Nu var det åtminstone ljust.

Väl utanför stugan smög hon sig bort till vedskjulet, kikade in och mötte en vedhuggares förvånade uppsyn.

Och hörde sig själv säga:

– Är det du som är den beväpnade rymlingen?

– Nej, lilla vän. Den haffade polisen sent i gårkväll, när han var i färd med att bryta sig in i bensinmacken ett par kilometer härifrån… Mitt enda vapen är den här

Han höll upp yxan.

– Vem är du då…?

– Jag har just skrivit på köpehandlingarna för den här stugan. Jag är författare och tänker ha det här stället som min oas, när jag skriver mina deckare… – Vem är du själv?

Där hade sagan kunnat vara slut, om inte Rosalie svimmat, och blivit tvungen att omhändetas av den här medelålders författaren.

Författare och journalister har mycket gemensamt, när de väl börjar undersöka varandra i sömmarna.

© Ingbritt Wik