Releasmiddag för två

Ja, när man säger det högt, så låter det exklusivt och inte så lite romantiskt, tänkte Moa och gruvade sig över den stundande releasemiddagen. Hur skulle det här gå? Hon var inte van att vara i rampljuset – inte nu mera – och vad skulle hennes avundsamma släkt säga? – Det skulle bli ett ramaskri utan like… om hon ställde upp på något dylikt. – Hon, Moa, som inte dög något till. Det hade hon blivit matad med sedan hon första gången lyckades dra sig upp vid ett stolsben hemma i Bergslagens omoderna kök, och känt sig mycket stolt över sin bravad. – Nej, det där skulle hon bli tvungen att tacka nej, till. Åtminstone försöka ändra på. Det måste gå…, om hon förklarade. Och tänk om lokalpressen… fick nys…

Hur kunde en så pass stor tidning ha en middag som första pris på en tävling, utan något att välja på…? – Release-middag kallades det. Jo, det lät fint och maten var säkert bra, det tvivlade hon inte på, men… Nej, nej, nej, skrek det inom henne. Hon ruskade på sig, liksom för att försöka skaka av sig olustkänslorna. Det Moa hellre velat ha som förstapris, det var ett bokband av något slag, eller några CD-skivor att lyssna till.

Tänk att få lägga en platta i datorns CD-fack, vrida upp volymen rejält och sätta sig bekvämt på skrivbordsstolen. Låta fingrarna löpa som jagade hindar över tangentbordet. Vilken skön avkoppling och vilken fin fingergymnastik. Ja, ja… Fingrarna var det intet fel på. Enligt syskonen satt det betydligt högre upp. Hon nästan snyftade till vid alla odrägliga minnen, som trängde sig på, men skam den som ger sig, tänkte hon.

En tröst hade hon: ”Ingen blir profet i sitt eget land.” I alla fall inte jag i mitt land. Det började hon begripa. Åren hade gått. Blivit många, och de flesta jobbiga och långa. – Rent av hemska. Men hon hade även vederfarits lite lycka, men därom visste ingen något. He, he, he… Hennes alldeles egna lilla hemlighet.

Det skulle ha varit mumma med helt andra förstaprisgrejer, men, men …, tänkte hon och suckade. En middag var vad som bjöds och inget annat.

Nej, hon var alldeles för blyg och tillbakadragen… Med andra ord: nerklippt av ödet. Hon förmådde inte sätta värde på en sådan gest som bevis för uppskattning av sitt vinnarbidrag. Uppskattning, överhuvudtaget, var något helt främmande för Moa.

Varför sände jag in den där dumma texten? rann det genom hennes tankeceller, innan hon hann stoppa flödet upp till loftet.  

   Var det verkligen sant att de ringt från tidningens redaktion för tio minuter sedan? Hade de sagt det hon tyckte, att hon hört dem säga? Hennes självtillit var naggad, inte minst av illvilliga vänner … För att inte tala om bröderna, och den äldsta systern, som nära nog tagit kål på henne.

   Moa sjönk ner på en stol och funderade. Jo, det var sant – det var faktiskt hon, som hade skrivit den där texten som vunnit första pris. Och nu skulle hon firas. Firas med vänner. Men tillsammans med vilka vänner? Fanns det några sådana människor på den här latituden, där hon befann sig? – Jo, en. En enda äkta vän. Räcker det? Jo, men det kanske det gör, funderade hon. Det borde ju komma någon från tidningsredaktionen också… De som utlyste tävlingen för några månader sedan. Det var ju dessa människor, som skulle stå för den där festmiddagen.

Det var den här enda väninnan, som gett Moa temat till den vinnande texten. Utan väninnans inspiration hade det inte blivit någon text alls, och på så vis inte heller någon releasemiddag. – Men det var – i alla fall hon, Moa, som skrivit texten. Nu gällde det att lägga allt tillrätta.

Hoppsan… så kom Moa ihåg en sak. Hon hade ju en väninna till, men hon bodde nästan ända uppe vid Nordpolen. Fast det gick ju både tåg och flyg, så den dagen och den sorgen.

***

Hur fixar man till sig inför en sådan här förlustelse, så man även gör sig på en eventuell fotobild? Men vem skulle ta den? Några sådana här tillställningar hade hon aldrig tidigare varit ute på. Jo, men oj, så glömsk hon hade börjat bli. Den tiden låg långt bort, och det var ju det där med åldern… – Hon var ju 60+ nu… Så det var kanske tillåtet att glömma vissa saker.

Helt plötsligt rann visst minnet till: hon hade ju målat en gång i tiden. Ställt ut. – Hur var det då? Moa, som till största delen var autodidakt, hon kunde väl inte räknas… Eller…? Hade hon rätt att kalla sig konstnär… som inte plöjt djupa fåror borta på Liljevals eller Konstnärliga Fakulteten i Götet. Kanske det inte var för sent att ta en sommarkurs på Valand, så hon hade ett giltigt papper att visa upp.

Inom den genren var det brukligt med lite högstämda vernissage. Hon brukade försöka vara med på sådana. Och det hade ju gått bra, påminde hon sig, men då…

Just det – då gick det bra. Då var hon ju inte ensam. Eller singel, som hon själv valde att kalla sitt civilstånd efter den där livskatastorfen. Då hade ju den aktningsvärde och allmänt uppskattade Einstein varit med. Han som alla såg upp till och hade respekt för. Ja, så var det, men nu var de skilda och inget mer med det.

Tiden läker sår, men aldrig riktigt djupa, sägs det. Men allt kommer ju på något vis på avstånd med tiden och det blir bara ärren kvar. Och nu tyckte inte Moa att ärren smärtade längre.

En sak var lite dum. Einstein lyckades så småningom – att med hjälp av sin nya – värva båda deras barn och barnbarn över på sin sida. – Inget att göra åt… – Adjöss med dem allihop, tänkte Moa, lite tuffare än vad hon kände det. Men hon resonerade sunt den lilla varelsen. Kan de bli lyckliga genom alla sina lömska intriger… så må de få bli det. Jag ska försöka överleva… och klara mig helt utan dem.

Så hade hon sagt till sig själv, då när det var som svårast. Det är bara du och jag nu, Moa, vi får spotta i tassarna och ta nya tag.

Tillsammans med Moas barn och barnbarn lyckades ju Einstein & co. vinna dragkampen. Så ”glädje-lyckan” blev deras. Men med glädjelyckan hängde tyvärr även det där skit-jobbet med – som nån slags appendix – i paketet; handla, laga mat. Diska, städa och passa upp. Einstein själv blev satt till att skaka mattorna.

Hon, Moa, som blev utan allt … och snuvad på den stora ”glädje-lyckan”; hennes egenhändigt födda barn och så småningom kommande småtroll. Hon slapp ju även allt besvär och det där att inordna sig under alla andras önskemål. Hon hade med andra ord bara sig själv att tänka på, och sina egna glädjeämnen, som hon kunde hänge sig åt i fulla drag och att servera sig själv voluminösa portiner av. Så tala om att dra det kortaste strået. – Inget som inte har något gott med sig, hade Moa lärt sig tänka. Och hon försökte även att leva därefter i sin ensamhet. Ensamheten var hennes mest trogna och tillitsfulla vän. Och numera hade hon inget emot den. Dessa två kontrahenter – Moa och ensamheten – hade blivit bästis och bundis.  

Moa ansåg att hon hade det bra. Synd att klaga, brukade hon säga. Och det var inget som hon bara sa. Hon menade det. Hon hade lyckts med konsttycket att inbilla sig själv, att trots trasiga bilar, falska vänner och bråkiga, brokiga katter, samt illvilliga, missunnsamma släktingar, och stor saknad efter dottern och sonen och småtrollen, så hade hon det fantastiskt bra.

Hon hade ju sina färger och penslar – datorns tangentbord med alla bokstäverna – och även musiken. I den mån hon ägnade sig åt den live… vilket inte var så ofta nu för tiden. Men hon brukade lyssna. Vrida upp volymen till max på datorn.

Tur eller otur att hon inte följde sin allra första boyfrend ut i livet på den väg han valde. Om hon valt den vägen, hade hon kanske kunnat vara kapellmästare nu eller gitarrist eller rent av solist eller dragspelsvirtuos. OCH… Om hon kanske – till yttermera visso – blivit populär; och efterfrågad på skivmarknaden. Jo, ni. Om OM inte hade varit i vägen. Ja, varför inte… Varför skulle inte hon… Moa i så fall… När så många andra hade kunnat… Lasse Stefanz orkester. – De hade börjat med ENBART VANLIGA människor, som varit intresserade av musiken. Och vart slutade det?

Färg, bokstäver och toner hänger på något vis ihop. Det ena följer i det andra. Hör ihop precis som fingrarna på samma hand.

Detta var en sak som Moa funderat över. Nu blev det för hennes del bara tavlor, noveller och romaner, men om inte… det blivit detta, så hade det ju kunnat bli musiken. Hur hade livet kunnat gestalta sig vid det här laget då…? Kanske något för både henne själv och hennes nära och kära att undra över.

Moa funderade: Kanske mina närmaste ändock är de största beundrarna av mina strävanden…??? – Men att de ser det så oändligt mycket viktigt, att försöka se till, att jag inte kan avslöja vad de tycker på riktigt. Innerst inne.

***

Moa tog taxi till Grand hotell. När hon kom in foajén, tyckte hon absolut, att hon kände igen den där mannen som tycktes stå och vänta på någon. Men hon fortsatte till garderoben och befriade sig från ytterplaggen.

– Men vad gör du här Evert? För det är väl du?

Mannen som stått vid fönstret och till synes kikat ut på trafiken, vände sig hastigt om.

– Jaa, jo… det stämmer. Jag väntar på en redaktör från en annan tidning. Men de verkar inte dyka upp.

– Jahaa… Ja, just det, du ska göra någon intervju, då kanske. För du blev journalist, va?

– Just precis. Men var det inte du och jag, Moa, som brukade tävla om bästa resultaten på uppsatsskrivningen, när vi gick i skolan?

– Jo, så var det. Det minns jag, svarade Moa.

Nu fick hon veta att Evert blivit änkeman i relativt unga år och hon hann få upplysning om mycket, innan hon själv började skruva på sig. För även hon började vänta. Kanske inte på samma följe som Evert, men ändock vänta…

Moa tog upp sin iPhone, gick en bit bort och ringde ett samtal. När hon kom tillbaka var hon allvarlig när hon sa:

– Kära du… Jag blir tvungen att göra dig sällskap i ditt väntande, för mina vänner har fått motorstopp och måste fixa en annan bil, så jag går in i baren och sätter mig en stund, men det kanske inte du kan hänga med på. Du måste kanske vänta här?

– Nej, då… det måste jag inte…

Där blev han avbruten av sin mobil som ringde. Han svarade och såg i det samma lite brydd ut. Moa hörde honom säga:

– Ja, jahaja, jasså, mmh…  Så tråkigt, då. – Jo, visst… Det går bra. – Ingen fara – jag går och sätter mig i baren en stund.

– Vilket sammanträffande. Mina vänner har också fått motorhaveri. Måtte vara en epidemi.

Nu fick Moa se det där varma leendet, som hon inte sett sedan de var klasskamrater.

– Bra att det tycks vara så svårt att få motorerna att gå felfritt i dag. Nu får du och jag, Moa, möjlighet att prata gamla minnen, sa Evert och bjöd henne chevalereskt armen och så tågade de in till baren.

Evert bjöd Moa på en Vargtass, det kunde behövas i den här gråkylan. Våren hade svårt att komma igång.

– Vem väntar du på, dristade sig Moa att fråga.

Jag väntar folk från tidningen Pionjärs redaktion, och även en författare som lär ska vara med i paketet…

– Så lustigt, sa Moa och grunnade. Pionjärs sällskap väntade även hon på… Och den där författaren som Evert skulle intervjua… Kunde det vara…

Moa började fnissa… Till sist – med hjälp av Vargtassens innehåll – började hon skratta, och så frågade hon Evert om han visste vad författaren hette.

– Ett ögonblick, lilla vän. Jag har det uppskrivet här. Han fick raskt upp sin agenda och …

Där förenades de båda i en snabb blick och så brast de i skratt. Evert reste sig upp och gav Moa en varm kram, när han upptäckte att intervjuoffret satt alldeles bredvid honom. De väntade alltså på samma följe.

Den där timmen som Moa och Evert fick vänta, blev inkörsporten till ett bättre liv för dem båda. – Nu fick Moa veta, att även Evert fått sina vingar rejält stympade i unga år av illvilliga kompisar och avundsjuka bröder.

Det skulle visa sig att just dessa två massakrerade personligheter, skulle få ett liv tillsammans. Ett liv utan ensamhet, utan svek, intriger eller missunnsamhet. Ett liv där de lovade varandra att aldrig försöka toppklippa varandra i black avundsjuka.

Båda två var ju singlar och vad singlar kan hitta på under en hel timmes väntan, det vet allenast AMOR.

© Ingbritt Wik