Sankta Lucia

Ingress: Nu ska åbäket ut, muttrade Sonja. Men det var inte lucian hon menade, utan den gamla soffan. Att hon själv skulle få klä sig i nattskjorta innan den lediga dagen var slut, på grund av att den ordinarie lucian kört i diket, visste hon inte när hon brottades med soffan.

 

***

 

– Nej, nu ska åbäket ut! Jag önskar att jag egenhändigt kunde utföra utkastningen, men jag har inte muskelkraft till det. Synd nog, muttrade Sonja. – Äntligen kan jag säga att vi ska skiljas för alltid, tillade hon mellan halvt hopbitna tänder, och händerna demonstrativt satta i sidorna.

Sonja haltade fram och slog sig ner på en vanlig köksstol, som hon ställt bredvid soffan för att kunna se på teve.

När hon vid den senaste städningen skulle försöka flytta på den stora hörnsoffan, gick den av på mitten och armstödet, som hon hållit i lossnade. Hon fick det i händerna och det tunga underredet damp, med en dov duns, ner på hennes ena ankel. Skadan blev så pass allvarlig, så hon blev tvungen att söka läkarvård. Nu hade väl det värsta obehaget i foten gett med sig, men foten skiftade i alla möjliga färger, från blåsvart, över till lilaorange, och till sist övergick det onda stället i en gulgrön rand längst upp mot vaden, ungefär som en regnbåge. Hon blängde på soffbelätet, innan hon slog på teven.

Efter att soffan gått av på mitten, blev den som någon sorts gunga. Det gällde att sätta sig på rätt ställe, för att den inte skulle tippa åt endera det ena eller andra hållet. – Soffan som aldrig varit vare sig bekväm eller snygg, hade nu blivit rent av fientlig. Ut skulle den, så fort som möjligt. Bara Sonja kunde få fatt i någon karlkraft, så skulle den snart vara på soptippen.

På fredag skulle Möbelbolaget komma med en ny, lite nättare sak. Det skulle bli skönt att få en möbel, som var både lätt att flytta och skön att sitta i, samtidigt som den var lätt att hålla snygg. Läder var läder. Bara att torka av hade försäljaren försäkrat henne.

När teveprogrammet var slut, reste Sonja sig upp från den hårda köksstolen och gick fram till det stora panorama­fönstret. Hon flyttade lite på en svärmorstunga och lät blicken söka sig ut i mörkret. Vinden tjöt kring knutarna och det knäppte i fönsterrutorna.

Det här måste vara det som kallas storm, tänkte Sonja och följde vindkasten med blicken. Snön virvlade runt gatlyktorna likt en vit sky, och drev vidare bort över de parkerade bilarna på parkeringsplatsen. Yrsnön gjorde därefter en ringdans borta vid garagelängans gavelvägg, och fortsatte upp längs garageväggen tills den nådde taknocken. Där möttes den av andra vindar, som gav upphov till en kaskad av vit, virvlande yrsnö innan snömassorna slutligen fortsatte i ett tätt moln längs garagelängans svarta takplåt, som nu bara syntes fläckvis.

Nu kändes det skönt att vara inomhus. Det var rena skådespelet utanför rutan. Sonja hoppades att de som skötte snöröjningen skulle ha hunnit forsla bort de värsta snödrivorna från gatorna, innan hon var tvungen att ge sig ut i morgon bitti. I samma stund som hon tänkte den obehagliga tanken, om att hon var tvungen att ge sig ut i den tidiga ottan, för att ta sig till jobbet, erinrade hon sig att hon var ledig nästa dag.

Sonja slog ihop händerna framför bröstet och viskade:

– Men! – Jag är ju ledig i morgon! Gud, så skönt! Då kan jag ha sovmorgon och ligga och dra mig. Visst ja, det är Lucia också … då kan jag se luciatåget på teve. Perfekt.

 

***

 

När en envis signal trängde in till Sonjas sömniga medvetande, sträckte hon ut en arm och lade handen över väckarklockan, men signalen återkom och hon tryckte lite hårdare på klockans överdel, men det hjälpte föga.

Så kom hon till sans och fattade att det var telefonen, och sträckte sig efter luren, men tappade taget, så den föll i golvet med ett skrammel. Sonja grymtade irriterat medan hon satte sig upp i sängen, tände sänglampan och lutade sig över sängkanten och försökte fiska upp telefonluren. Då såg hon att klockan inte var mer än halv sex. Vem ville henne något så tidigt? Var det kanske en felringning? 

När Sonja hade fått fatt i luren och sagt ”hallå”, hörde hon, att det var Birgit på vårdhemmet där hon jobbade. Vad sjutton ville hon?

– Ursäkta att jag väcker dig, Sonja, men du förstår att Asta ringde alldeles nu och berättade att hon har kört av vägen, så hon kan inte vara vår Lucia. Du vet, hon bor ju en bra bit utanför stan och det hade visst varit dåligt plogat och hon fick sladd och for av. – Tror du, att du skulle kunna hoppa in som Lucia istället för henne? – Snälla …, försök ta dig hit så fort som möjligt, så vi inte behöver ställa in hela arrangemanget?

– Jamen, varför tar du inte en av tärnorna till Lucia?

– Nej, det går inte, för i år är det en pjäs som ska spelas och alla tärnorna har varsina repliker, som är inövade. Så alla tärnorna behövs, för att det inte ska fattas en bit i pjäsen, förstår du. Det är bara Lucia som inte ska säga något. Så du behöver bara stå där medan tärnorna läser sitt i tur och ordning.

– Jamen, jag har ingen Luciasärk! protesterade Sonja.

– Du har kanske någon vit blus? Jag är ägare till en vit kjol. Ta med dig en blus, så får du låna kjolen av mig.

– Okey, då! Jag kommer, så fort jag kan. – Hej!

Bevare mig, så galet det kan bli, tänkte Sonja och tvingade ner sina bara fötter på golvet. Fy! Det var hemskt kallt på linoleumgolvet.

Hon mindes gårdagskvällens storm och gick fram till fönstret och drog upp persiennen och tittade ut. Jo, vinden hade stillnat och det snöade inte längre. Men hur var det med snöröjningen? Det kunde hon inte se från det hållet. Fattades bara att hon skulle bli tvungen att skotta sig fram till garaget för att få ut bilen.

– Då gör jag som höjdarna: tar taxi, och så får kommunen betala … – Oh, nej! Så exklusiv får inte en vanlig arbetare vara. Nej, minsann, sa hon och fnös över samhällets orättvisor.

Hon öppnade garderobsdörren, hakade av den vita långärmade blusen från galgen och fortsatte ut i köket.

– Synd att säga, att jag fick en lugn luciamorgon, suckade Sonja, när hon stod vid arbetsbänken och drack kaffe och bet ett stort bett av en smörgås utan pålägg, eftersom hon bara hunnit stryka på lite smör.

 

***

 

När Sonja kom inflåsande i omklädningsrummet, möttes hon av Birgit, som fort stack till henne den vita kjolen.

– Den där! skrek Sonja i falsett. Den går väl inte på mig?

– Tror du inte dä, sa Birgit dumt och började dra i den alltför snäva kjolen. Neeij, den skulle kanske ha varit lite vidare och veckad för att passa dig, du är nog lite bredare över … – höft … partiet, hackade Birgit fram.

– Säg som du tänkte säga … för så är det. Du får ge mig ett lakan istället, skämtade Sonja.

– Neeej, det blir väl för våldsamt, men …

Birgit funderade en stund, så sa hon:

– Du får ta en vit linneduk. De är lika vita som ett lakan efter alla tvättar, men de är framförallt mycket mindre.

– Fram med lite säkerhetsnålar, så ska jag vecka till en fin kjol åt dig, ska du se, sa Birgit som inte saknade fantasi.

Röda sidenband hade Birgit tagit med sig hemifrån. Hela tre meter. Så nu kunde Lucian få knyta om sig så mycket som behövdes.

– Tur att jag hade åtagit mig, att binda lingonris runtom luciakronan, annars hade den också varit i det där snörika diket, där som Astas bil ligger nerkörd, sa Birgit och ruskade på huvudet. Det var väl Åke som erbjudit sig att skjutsa henne, misstänker jag. Han kör ju som en biltjuv.

Sonja bara nickade till svar, för det som Birgit sa var nog ganska troligt. Asta själv brukade köra försiktigt och i all synnerhet när det var dåligt väglag.

– Så där, nu är sista vecket lagt och den sista säkerhetsnålen isatt. Bara att kliva i kjolen. – Varsågod! sa Birgit och räckte den veckade linneduken till Sonja.

– Men oooj! Så gräsligt stor jag blev, klagade Sonja.

De många och stora vecken gjorde undre delen av Sonjas kropp rejält stor.

– Kan jag verkligen se ut så här?! nästan skrek Sonja och klev lite fram och tillbaka och tittade ner över sitt stora underrede. – Jag ser ju ut som en rysk ”baboushka” (ikon)

– Ja, du får se ut så där, svarade Birgit. Förresten, så spelar det ingen roll. De flesta av de gamla är lite skumögda, och mörkt är det ju i alla salar och sällskapsrum, så det är väl ingen som tänker på din kroppshydda. – Lucia-kronan är ju i alla fall fin, tillade hon, utan att tänka på hur eländigt det lät.

Birgit nickade åt alla vitklädda gestalter och sa:

– Se så – iväg med er nu och lussa för både blinda och döva! Ni ska veta, att de som bor här, sätter stort värde på just årets Luciatåg.

 

***

 

När luciatåget nådde sista samlingsrummet, såg Sonja att Annie hade fått besök av en man i 40-årsåldern. Kunde han möjligen vara Annies son? Annie Nordström var handikappad efter att ha amputerat båda benen, och hon hade nästan mist både syn och hörsel på grund av svår diabetes. Hon var dessutom tvungen att genomgå dialys flera gånger i veckan, så hon hade varit på vårdhemmet alltsedan i våras. Hon var en rar kvinna, som hade blivit gammal i förtid. Kunde hon vara mycket mer än 60, undrade Sonja för sig själv. Sjukdom stal många år av ett människoliv. Det visste hon alltför väl, efter att ha arbetat i många år på det här stället.

 

***

 

Birgit, som var den ena av de tre föreståndarinnorna på hemmet, smög in en lapp i handen på Sonja, när luciatåget var på väg att lämna samlingsrummet.

På lappen stod det, att Annie ville tala med Sonja, om hon hade tid, alltså. Och tid hade hon ju, för hon var ju ledig i dag. Om hon inte skulle bli tvungen att ta Astas förmiddagstjänst, förstås, men det hade hon inte hört något om än, i alla fall.

Mannen som satt mitt emot Annie vid det dukade kaffebordet, presenterade sig som Henrik. Han hade haft med sig en fin tårta. En Lucia i marsipan var placerad mitt på den färggranna tårtan. – Röda lingonklasar i marsipan, röda körsbär bredvid bruna chokladkottar … Vem hade gjort den tårtan? – Sonja hade aldrig sett dess make till konstverk. När hon fick svaret på vem som skapat tårtan – fick hon också veta att Henrik inte bara hade varit konditor, utan han var verkligen Annies son, precis som hon hade gissat.

– Jag ville bjuda dig på en tårtbit, förklarade Annie. Du brukar ju göra alla mina ärenden som jag själv inte kan uträtta. Jag vill visa dig min tacksamhet, sa hon och log mot Sonja.

– Jamen, snälla du, Annie. Jag har ju båda mina ben i behåll och även syn och hörsel och det är ju inte några stora saker du har bett mig uträtta.

– Det beror på hur man ser det, svarade Annie och klappade lätt på stolen som stod bredvid henne.

Sonja slog sig ner och de hade en trevlig kaffestund där vid det lilla bordet, som var placerat i hörnet mellan pianot och blomspaljén.

– Nästan som hemma, skämtade Annie, som alltid gillat just den där lilla myshörnan vid burspråket, som vette mot väster.

Sonja kunde inte se att Henrik hade någon ring, men karlar som är så trevlig som Henrik, var sällan singlar. Det skulle vara skoj att få träffa den mannen fler gånger, men det är väl ovisst om det skulle kunna slumpa sig så fler gång, tänkte Sonja. Förresten – Annie, hans mor, var så dålig ibland, att det kunde vara risk för att hon kunde dö. Om Annie försvann, fanns det inte ens ett hopp om att Sonjas och Henriks vägar skulle korsas fler gånger.

Sonja hade aldrig varit gift, inte ens sambo. Hon hade varit förlovad en gång för länge sedan. Hon hade trivts bra med att leva utan partner, fast nu – en bra bit över trettio, ångrade Sonja, att hon inte försökt stadga sig. Nu kändes det inte roligt att fortsätta leva ensam, utan någon att dela livet med.

 

***

 

När Sonja var på hemväg efter Luciafirandet, ringde hennes mobil. Hon brukade ogärna svara när hon körde, men nu gjorde hon ett undantag.

Mannen som ringde var chauffören på möbelfirman där hon köpt soffan. Hon hade inte hört vad han kallat sig, men hon kände märkligt nog igen rösten, vem tillhörde den?

Mannen frågade om han kunde köra ut soffan i kväll istället för på fredag.

– Det går jättefint. Vet du var Sommarvägen 52 B ligger? frågade hon.

Svaret var att det skulle säkert gå bra att ta sig dit.

När det ringde på dörren, den kväll, blev Sonja verkligen snopen när hon öppnade. Där stod Henrik – vad ville han och hur kunde han veta var hon bodde? – Men när han frågade om hon möjligen hade sin man hemma, så han kunde få hjälp med att bära upp soffan … Henriks medhjälpare hade fått förhinder i sista minuten.

Sonja undrade över varför han inte sa något mer personligt till henne. Det var ju inte så många timmar sedan de pratat med varandra och haft så trevligt tillsammans med hans mor, Annie. – Antagligen vill han inte fördjupa kontakten med mig, tänkte Sonja besviket med en tagg i hjärttrakten.

Sonja ringde på hos sin granne Märta Kvist och frågade om möjligtvis hennes man, Hugo, kunde ge dem ett handtag med soffan som skulle upp från möbelbussen. – Hugo tog på sig sin vegamössa och storvästen och följde omedelbart med.

Soffan kom på plats och Sonja tackade Hugo för hjälpen.

Det är något bekant över dig, sa Henrik, innan Sonja skrivit sitt namn på mottagaravin.

– Tala om dåligt minne, sa Sonja. – Du och jag och din mor Annie …

Längre än dit, hann hon inte, förrän Henrik brast i skratt.

– Men … Du var ju dubbelt så stor när jag träffade dig hos mamma!

Då blev det Sonjas tur att skratta, men innan hon förklarade varför hon sett ut som en baboushka, frågade hon om hon fick bjuda på kaffe. Hon hade färska kanelbullar och tigerkaka. Det var ju Lucia i dag, påminde hon honom.

Han tackade ja till kaffe, och de ämnade inviga den nya soffan, och Sonja skulle berättade om sin konstgjorda Luciaklänning.

Hon fick veta att Henrik var änkeman, och inte hade hunnit få någon arvinge före olyckan. Hur han skulle leva sitt liv i fortsättningen, hade han inte funderat över. Han visste i alla fall att han inte ville fortsätta som konditor. Han hade blivit för morgontrött. Jobbet som chaufför hos möbelfirman passade honom bättre.

Henrik hade sagt upp sin lägenhet och flyttat in i villan som Annie bott i ända tills hon blev så dålig, så hon blev tvungen att flytta till vårdhemmet för gott.

– Att mamma inte kan komma hem igen är hon på det klara med. Fast jag har kanske närt en tanke, att om jag någon gång skulle möta en ny livspartner, så har jag givetvis haft tanken på att jag ska ta hem mor över större helger.

Sonja nickade och förstod, att Henrik var en ödmjuk man.

Hon kunde inte låta bli att undra över vad ödet hade menat med att förena deras vägar ytterligare en gång, just denna snörika Luciadag.

Kanske skulle deras väg bli gemensam? Då blir Annie glad, tänkte Sonja. – Hon såg i smyg på Henrik, som var en charmig man, minst sagt. – Hon kunde inte undgå att undra över vilka tankar som rörde sig i hans hjärna.

Så frågade Henrik om det kanske var meningen, att han skulle ta den gamla soffan i utbyte.

– Nej, nej, nej! Om jag hade haft en öppen spis, skulle jag ha huggit sönder den och eldat upp den, men nu går inte det. Jag får väl försöka få iväg den till tippen på något sätt.

– Jag kan komma över på lördag och köra den dit. Jag har släpkärra och jag kan be Micke följa med som hjälplastare, sa han.

– Fint, då bjuder jag er på middag, svarade Sonja.

Redan efter den här första långa Luciadagen, kände Sonja sig som om hon var en bra bit på väg in i en gemensam framtid med Henrik.

Hon fick en varm blick av Henrik, just innan han stängde dörren efter sig.

 

© Ingbritt Wik