Spökhuset på Ulvåsen

Ibland gav Helena Gran sig på saker som hon kanske skulle ha mått bättre av att låta bli eller gjort klokt i att överlåta till någon annan journalist. Men hon var nyfiken och spontan. Hon gjorde ofta saker, innan hon hunnit tänka på eventuella konsekvenser. Att det skulle bli så med just det projektet som hon drömde om att ge sig i kast med nu, kunde hon givetvis inte veta i förväg.

***

Helena var frilansjournalist, och visste att en bra berättelse kunde ge en fin inkomst. Men vad var det som ansågs vara en bra story? Smaken var ju så olika. För att få en sådan berättelse antagen handlade det nog i första hand, om vem man skrev för. Förlag och tidningar hade så olika inriktningar. En del föredrog sorgliga levnadsöden. Andra ville ha berättelser av mer feelgood-typ. När man inte skrev på begäran efter angivet önskemål, kunde det vara lite knepigt att räkna ut vad som skulle gå hem. Det var Helenas erfarenhet efter många års frilansande.

Helena hade länge funderat på att skriva en bygdeberättelse av något slag. En sådan speciell berättelse, kunde vara ett bra scoop – och skulle passa bra just då, så där på hösten när ekonomin var skral efter den lite för dyra semesterresan. Hon försökte gnugga sina geniknölar. Men att skriva en sådan berättelse var inte gjort i en handvändning. Det var inget som gav klirr i kassan så där på stubinen.

Ett sådant jobb skulle hon behöva göra vid sidan av sina vanliga intervjuer eller krönikor och annat smått och gott. För det krävde mycket förberedelser. Hon skulle bli tvungen att kolla i kyrkböcker och på bibliotek, även prata med hembygdsföreningar för att få veta vad de kunde bidra med för att bringa ljus över griften, för det var precis den hjälpen hon behövde: alla som levde för 100 år sedan eller mer, fanns på kyrkogården, och där gick det inte att göra någon bra research. Om man inte var synsk, förstås. Men så medial trodde inte Helena att hon var.

För att samla stoff till en bra berättelse skulle hon även behöva åka runt i trakten och intervjua folk. Det krävdes mycket arbete för att en sådan berättelse skulle bli läsvärd och intressant. Men var fanns det några sådana gårdar, som var värda ett så omfattande jobb?

– Joo, meeen …, sa hon högt för sig själv. Ulvåsen. Där har det ju funnits många små bondgårdar. Det skulle nog vara något att skriva om. Just precis … Det gamla ödehuset … Gården längst upp på Ulvåsen … Där vägen tar slut.

Helena fick ett drömmande uttryck i ansiktet och hon slog ihop händerna framför sig och började spinna på sin idé. Hon såg det gamla huset för sig. Så som det hade sett ut när hon såg det senast. Det var visserligen många år sedan.

Det skulle krävas en hel del research. På de senaste 20 – 30 åren hade nog ingen bonde bott på gården. Så det skulle bli svårt att få fatt i ättlingar till de som en gång hade beddrivet jordbruk där.

Men innan Helena började intervjua folk, skulle hon slå sig lös och åka upp till Ulvåsen och titta på ödehuset. Ströva runt på platsen och bilda sig en egen uppfattning om hur folk kunde ha levt där en gång i tiden. Det skulle kännas som en semesterdag att få lämna skrivbord och dator. Dessutom skulle hon få rätt känsla som grund att bygga berättelsen på.

Det hade nog varit fattigt och eländigt på den tiden. Långt till allfarväg. Elektrisk ström och telefon hade väl inte funnits förrän någon gång i mitten på 1900-talet. Långt till skolan för de barn som växte upp där. Men så var det väl för alla barn som bodde en bit utanför tätbebyggt område. Så det var väl inte värre för dem som bott i trakten av Ulvåsen.

Nu var det så att Helena hade varit borta från trakten under många år – hon hade ganska nyligen återvänt till sin hembyggd. Men via hörsägen hade hon pejl på det viktigaste, av det som hänt under de senaste åren. Det där med djungeltelefon hade fungerat relativt bra.

Vad huset hade använts till under de senaste 20 åren visste hon redan; Ödehuset hade blivit ett knakarnäste med ytterst dåligt rykte. Efter att knarkkvarten sprängdes blev huset stående öde. Så där fanns det ingen som hon kunde intervjua. Att huset hade blivit omdöp till spökhuset var däremot en nyhet. Vad det namnbytet byggde på, visste hon inte. Men ett rykte om att det spökade hade kommit i svang, och det gick nog inte att ändra på. Men det där med spökerier var väl en trevlig skröna att berätta när man satt några stycken framför en brasa och hade det mysigt medan det sprakade i vedträna.

Ett bestialiskt mord hade begåtts, just i det där huset. Det var sant och det hade Helena både läst om hört berättas om. Men vem mördaren var …, det var ouppklarat. Fallet hade lagts ner och nu var det preskriberat sedan en del år tillbaka. Var det möjligen den händelsen som låg till grund för spökerierna?

Synd att det där huset har blivit stående öde, tänkte Helena. Det var ett relativt fint hus. Stort. Det allra första huset som byggdes på platsen var rivet. Så huset som stod där i dag kunde kanske vara från 1940, gissade hon. Varför det stod öde nu berodde på att Vägverket skulle bygga en autostrada.  Enligt verkets planritning skulle den nya motorvägen gå just där. Så huset skulle rivas.

När det gällde ord och handling, så brukade de två komponenterna ofta sammanfalla vid samma tidpunkt när det gällde Helena. Detta på både ont och gott.

Sagt och gjort. Den här dagen när Helena vaknade beslöt hon att inte starta datorn. Hon skulle ta ledigt från sitt skrivande och bege sig till Ulvåsen. Men först var hon tvungen att göra en del uträttningar på stan.

Det mörknade tidigt så där på hösten, så det var säkrast att ge sig iväg i tid. I år var det extra mörkt, för det fanns ingen snö, trots att det var mitt i december. Det skulle nog bli en grön jul. 6,5 plusgrader visade biltermometern. Några hala, isiga vägar behövde hon alltså inte bekymra sig för. Innan Helena lämnade stan körde hon in till en bensinmack och tankade bilen inför starten till ödehuset.

Det första Helena reagerade över när hon svängde av från E18, var att skogen hade blivit så tät och mörk. Alla träd längs vägen upp till Ulvåsen hade växt och bildade nu en riktig tajga. Det hade hon inte tagit med i beräkningen. Hon skulle inte ha blivit värst förvånad, om hon fått se svansen på ett stort troll bakom någon sten.

När hon körde in på den enskilda vägen till de sista stugorna på Ulvåsen tyckte hon att det såg riktigt mysigt ut vid de första stugorna. Adventsstjärnor och ljusstakar i fönstren och ljusslingor i både träd och buskar i trädgårdarna. Det ingav julstämning, även om snön skulle ha piggat upp ytterligare.

Längst bort där vägen tog slut, skymtade ödehuset fram mellan stora avlövade träd. Så ledsamt det såg ut. Med svarta fönster stod huset där med urskogen som fond. Det såg bedrövligt övergivet ut. Inga adventsstjärnor eller ljusstakar, som välkomnande besökare, eller ljusslingor som lyste upp trädgårdens buskar. Den dystra stämningen hade inte Helena räknat med att överfallas av. Känslan slog emot henne som en kalldusch. Hon drog en djup suck.

Hon saktade in och skulle just svänga upp på det som en gång varit infarten till gården när hon möttes av en obehaglig syn.

– Men … Neeej … säg inte …! sa hon för sig själv.

Hon lade handen framför munnen för att liksom tysta sig själv.

– Fönstren är utslagna. Allihop … Inte en ruta hel. Varför?

Hon parkerade bilen strax framför trappan och steg ur. Stod stilla en lång stund och bara beskådade förödelsen.

– Vilken bedrövlig syn, sa hon halvviskande och stod helt handfallen en stund, innan hon tog ut kameran ur bilen.

Men så ändrade hon sig och slängde tillbaka kameran in på bilsätet och tog mobilen istället. Hon kunde ta tillräckligt bra bilder med den – och förresten: vad fanns det att fotografera nu?

Innan Helena överhuvudtaget började sin planerade rundvandring, knäppte hon en bild på huset.

När hon gick förbi verandan, som var full med bråte, begrep hon att det var omöjligt att göra en invändig inspektionsrunda. Dels på grund av allt skräp som låg på verandan, och dels för att dörren var stängd och saknade handtag. Kanske var dörrvredet borttaget med tanke på att ingen skulle kunna bosätta sig där utan att betala hyra.

– Vilken bedrövlig syn! Men varför tycker jag så? Huset ska ju rivas. Synen kom kanske för överraskande, svarade hon sig själv som en tröst för sin besvikelse över att finna huset i ett så tragiskt skick.

Hon började gå längs med husets långsida.

– Men jösses!  Hon ryckte till och stannade. Vad var det? Det lät som om något föll omkull där inne i huset. Men neeej. Det kanske var något ljud från skogen bakom.

Hon såg sig om åt alla håll, men upptäckte inget konstigt.

Det blåste inte, annars kunde det ha varit slammer från halvtrasiga masonitskivor som var spikade framför en del fönster. En del skivor hade lossnat och hängde på sniskan och gav huset ett ännu mer tragiskt utseende.

Helena fortsatte bort mot en stor gräsbevuxen kulle. Det kanske kunde vara en jordkällare. Jo-då, det stämde. En rätt skaplig källare verkade det vara, byggd av gråstensblock. Men dörren hängde på trekvart, men så brukade det se ut på ödeställen. Detta var inte den första övergivna gården hon besökte. Hon älskade dessa ödehus, som det blev allt svårare att hitta innan de revs. Bara en bit från källaren skymtade hon en stor kvarnsten. Under den fanns förmodligen kallkällan, som försörjt gårdens folk och fä med vatten. Men den här gången blev hon positivt överraskat. Källan var noggrant överlagd.

Med en rysning mindes Helena en incident, som var mycket obehaglig. Vid ett besök på en annan ödegård, hade hon med ena benet klivit rakt ner i en djup brunn. Turligt nog hade hon fallit åt sidan, annars hade det kunnat sluta riktigt illa. Att trilla ner i en djup brunn kan innebära drunkning, om man inte bryter ihjäl sig i fallet. Om man inte drunknade … hur skulle man ta sig upp om vattenståndet var lågt – så det blev långt upp till marken? En bra fråga, tänkte Helena som redan varit på väg att bli ett offer i en kallkälla, som enligt vad hon fått veta var 5 meter djup. Branta kanter, utan att ha något att ta tag i för att klättra upp.

Helena blev illamående när hon tänkte på hur nära det hade varit, att hon inte hade kunnat gå här i dag, och hitta den här källan. Den här brunnen var övertäckt med en stor plåt och det låg flera stora lättbetongblock på plåten för att hålla den kvar. Dessutom var det ju inte så stort hål i en kvarnsten. Sämre var det med källor som hade ett uppmurket trälock, och därför stod helt öppna. Precis som den källan hade gjort, den som hon drattade ner i. Den källan syntes inte alls i det höga gräset. Otrevligt. Farligt för vilda djur. Helena förstod att det inte var lätt att se sig för om man var en liten Bambi och som dessutom hade bråttom. Hon själv hade ju inte sett faran, fast hon inte var stressad.

– Här finns alltså inte risken att dränka sig oavsiktligt, sa hon och kände en rysning vid minnet av den obehagliga tillbakablicken av det där tillbudet som hon varit med om för något år sedan.

Det är inte helt ofarligt att ge sig ut ensam på sådana här strövtåg, tänkte hon. Men vad gör man inte för ett bra scoop?

En bit bortom jordkällaren fanns en liten stuga. Kanske hade den varit gäststuga en gång i tiden. Rödfärgad med en svart dörr, även den dörren hängde på det nedersta gångjärnet, precis som källardörren också gjorde. Varför gav sig alltid det översta gångjärnet på alla ödehusdörrar? Det var nästan regel att de hängde på trekvart.

Hon skulle inspektera lillstugan invändigt för att fastställa om det varit ett förråd eller en gäststuga. Hon hade knäppt fina bilder av källaren, gäststugan och kvarnstenen som var lagd över källan. Men innan hon synade lillstugan grundligare, skulle hon gå bort till ladugården för att spekulera över hur många kor och kalvar den här gården kunde ha haft. Helena älskade att göra research på det här viset.

Just när hon passerade jordkällaren hördes ljud där inifrån. Hon stannade till och lyssnade. Usch! Det hördes kraftiga krafsande ljud. Men dörren var ju halvöppen, så det var inget djur som kunnat bli instängt.

– Jahaaa, då är källaren alltså bebodd, tur att jag inte gick in där förut. Det är nog en grävling som gör iordning sitt ide. En sådan individ, kan bli ytterst grinig om man väcker den vid den här tiden på året, innan den ens hunnit somna, sa hon och gick snabbt förbi källaren på väg mot ladugården.

Hon böjde sig ner och tog bort en trädgren som fallit över stigen.

När hon kom fram till ladugårdsbacken råkade hon skrämma en räv på flykten, men den stannade liksom i steget borta vid det som liknade ett fallfärdigt garage.

– Så synd att vi inte talar samma språk, du och jag. Skulle så gärna ha velat snacka med dig, Mickel.

Räven vände sig om och tittade frågande på henne, precis som om han velat svara:

– Snacka med mig … om vad…? – Nää…, jag tror inte det du!

Han smet in bakom den fallfärdiga byggnaden och stod där och tryckte en stund. När räven strax därefter försvann längre in i skogen, började en skata tjattra, precis som om den  ville överta konversationen som Helena haft med räven:  

– Du kan snacka med mig, istället. Du anar inte hur många hemligheter och andra hemskheter jag har varit vittne till på just den här gården.

Det fanns en magasinsbyggnad också – och något som förmodligen kunde ha varit ett stall med ett tillbyggt fårhus, men tillbyggnaden var ihoprasad. Ett skapligt stort vedskjul utan dörr. Att det varit vedskjul gick inte att ta miste på, för det var mängder av sågspån där inne och en halvtrasig sågbock. Huggkubben var också illa åtgången. Dessutom alldeles för låg för en bra arbetsställning. Den som hade huggit ved där hade säkert fått ryggskott.

Helena såg sig om över det som en gång varit åkrar. De var nästan igenväxta. Hur hade de som en gång bott här levt? Hade de varit lyckliga? Sådana frågor dök alltid upp när hon strövade omkring på sådana här övergivna platser. Tänk om träden kunnat prata … Berätta vilka sorger eller ännu hellre vilka glädjeämnet dessa människor fått vara med om medan de levde.

– Men nu lär jag dra mig hemåt, sa hon efter en hastig titt på armbandsuret. Herre gud månen är ju på väg upp.

En blek, ljusgul månskära syntes över de blåsvarta grantopparna och en uggla hade redan börjat hoa inåt den täta skogen.

Synd att det inte gick att gå in i huset, tänkte hon. Men inget att göra åt.

Hon började gå tillbaka ner till stugan. Tog upp kameran och knäppte en extra bild på huset och stoppade ner mobilen i handväskan och klev in i bilen. Tiden hade rusat iväg. Det började skymma. Nu skulle hon hem och föra över bilderna till datorn, så hon hade dem inom räckhåll när hon började skriva den där ödehus-berättelsen. När det nu kunde bli.

***

När Helena skulle lägga in bilderna i datorn gjorde hon en fasansfull upptäckt. På det första fotot som hon tagit av huset, syntes ett ansikte bakom det trasiga glaset i det lilla fönstret ovanför verandan. När hon jämförde den bilden med den sista som hon tog just i skymningen, höll hon på att trilla av skrivbordsstolen: Där var fönstret upplyst och ansiktet var borta. Hon hade varit så noga med att få hus och träd att bli rätt på fotot, så hon hade inte alls tittat på det där lilla fönstret när hon knäppte. Så hur det sett ut då, fick hon på så vis reda på först när hon kom hem och öppnade mobilen och började kolla bilderna. Tillhörde ansiktet en levande människa, eller hade hon fotograferat ett spöke? Det gick ju knappast att ta sig in i huset. Hur skulle någon ha kunnat ta sig in där, när hon själv inte gjorde det? Och hur kunde det lysa? Där fanns väl ingen ström? Men nu hade hon bildbevis på vad hon sett – eller rättare sagt: det som hon inte såg förrän hon kom hem.

***

Strax efter Helenas besök på Ulvåsen började det att spöka hemma hos henne. Att det kunde ha ett samband med besöket på ödegården var alldeles för långsökt, tyckte hon.

Första gången när det – en mörk kväll – knackade på Helenas ytterdörr utan att det fanns någon utanför, trodde hon att det var ungdomar som busade. Men det var tyst i trädgården och busfrön brukade ha svårt att hålla tyst, när de skulle spöka för någon.

Men spökerierna skulle bli värre: Snart började en del skåpluckor öppnas och stängas i köket, utan att någon var där. Det knäppte och skramlade både här och där. Allt gick inte att skylla på Amigo-katten, även om hon visste att han måste ha trampat på radions Play-knapp ibland och även lyckats tända en del bordslampor. Nu kunde radion gå igång när katten var ute. Riktigt läskigt.

När Helena fick det där egendomliga telefonsamtalet, där det hördes röster, som verkade komma långt bortifrån, så hon inte kunde urskilja vad som sades, började hon förstå att detta var något riktigt konstigt. Röster som blandades med teleprinterknatter … Det lät som om det var någon som sände May-day – may-day … En teleprinters SOS-signaler i ett kör, som från ett lastfartyg i sjönöd ute på stormigt hav. Vad var detta?

Det kröp över skinnet och hon slängde luren ifrån sig som om hon bränt sig när hon började förstå att detta var ett telefonsamtal från en annan dimension…

När lampan i hallen for ner i golvet och gick i tusen bitar, och halvt om halvt skrämde ihjäl både henne och katten, var måttet rågat. Den händelsen gick inte att skylla på vare sig katten eller henne själv. Då ringde hon till ett känt medium, som lovade komma trots att det var nära jul.

När det kvinnliga mediet kom, gick hon först en runda genom huset och kände in, som hon kallade det. Ganska omedelbart fick hon fatt i en ande. Mediet såg lite fjärrskådande ut när hon ruskade på huvudet och sa:

– Jag har fått kontakt med en ande. Det är svårt att höra vad han säger. Jag tycker att han pratar om ett fotografi, som du har. Men det stämmer inte, för han visar mig en mobiltelefon … Han pratar om en ulv … Ulven … eller vad det är … Så säger han att det inte var någon olyckshändelse och visar mig en kniv och håller sig för bröstet. De var drogpåverkade, tycker jag han säger. Slog sönder … Men vad de slog sönder har jag svårt att fatta, men han pekar på ett fönster där glasskärvorna hänger kvar, på väg att ramla ut. Han knyter näven och pekar på något som ser ut att vara ett uthus. Skogen står mörk runt om. Det hände där, säger han och pekar på en dörr som hänger på bara ett gångjärn …

Då började Helena gråta, för hon fick – för sin inre syn – upp en bild av källaren och hon hörde, inne i sitt huvud, de kraftiga krafsningarna, som hon trott var från en hösttrött grävling.

 Mediet vände sig om mot Helena och frågade om hon skulle föra över anden till ljuset.

– Jaa, jaa, snälla, snyftar Helena … Om det går … så gör det, så anden får frid, för nu har jag fattat vilken ande du har fått kontakt med. Det är anden som jag fotograferade … Ansiktet i ödehusets fönster.

Helena skakade av gråt och mediet lade armen om henne och sa:

Nu har anden gått mot ljuset – och han blev mottagen av sina anhöriga på andra sidan.

© Ingbritt Wik