Tillbakablick
Ingress: Det hade kunnat sluta mycket värre, än vad det gjorde. Nu räckte det med blotta förskräckelsen och en förstörd midsommarhelg.
***
Havsviken låg lugn, men himlen såg dyster ut. Mörka, nästan svarta moln hängde som ett hotande lock över vattnet, som också antagit sorgens svärta. Måsarna hade slutat skria, endast några få syntes cirkla över det allvarliga vattnet. Som om de hörde till sjöräddningen och spejade efter någon nödställd sommarbadare.
Det var sensommar och inga badgäster syntes flanera utmed sandstrandens dyner. En ensam motorbåt tuffade mot land. Den var så långt bort, att det var svårt att se vem den tillhörde. Förmodligen var det Albin Fagerström, som var på väg hem med sin fångst.
Varför hade hon placerat sig just på den här klippan, när det fanns så många andra sittplatser? Tallbarr, uppspolade trasiga snäckor, måsskit och en massa sand. Men utsikten var fin. Om den inte innehållit så många minnen. Satt hon här för att plåga sig själv? Eller var det för att öva sig i att inse att allt var över? – Deras gemensamma liv var passé. ”Försök inse det”, tänkte hon och ömsade ställning på den hårda klippan.
Linns blick svepte över havsviken i kapp med de cirklande måsarna. Det doftade tång och saltvatten, och en frisk terpentindoft från de vindpinade tallarna, vilka girigt höll sig kvar i små klippskrevor. Vad för näring de nu kunde hitta där.
Linns blick hakade fast vid en halvdöd tallruska. Hon kunde lätt identifiera sig med denna utsatta planta, som klamrade sig fast, bäst den kunde, i det karga stoffet som tidens tand schasat ner i sprickorna. Ett visset strå av starrgräs gjorde martallen sällskap. ”Alltid något… Åtminstone mer sällskap än vad jag har”, tänkte Linn och slängde en blick på sitt arbandsur. Oj, redan en bra bit in på eftermiddagen. Nå, hon hade ingen tid att passa, så vadå…?
Åter gick blicken mot vikens bortre udde. Där bakom udden, mellan den och den blånande horisonten, hade de haft sitt sommarhus. Sitt paradis. Där de upplevt så oändligt många somrar. Lyckliga år. Strävsamma år. År då de gemensamt fostrat barn. – Tagit paus från stadslivets buller och stress. Älskat bland tuvor av vasst starrgräs, uppspolad tång och varm sand.
***
Med åren hade tvisterna… grälen och meningsskiljaktigheterna blivit fler och fler, men återföreningarna lika många. Tiden gick och klyftan av missförstånd växte. Ingen av dem visste varför de så ofta feltolkade varandra. Ingen ville ta första steget till försoning. Säga förlåt. Stoltheten stod som en mur emellan dem. Högre än kinesiska muren. – Den där förbaskade stoltheten…, den som inte ens var värd namnet var nog största hindret för en lycklig återförening. Åtminstone för henne, men säkert även för Björn. De hade blivit ena riktiga stridstuppar efter att barnen flyttade ut ur boet och redde egna nästen.
Försoningar…, streck på streck drogs, till ingen nytta, tills det mest liknade klichéer … ”Börja om”, blev enbart ett teoretiskt begrepp, som ledde till en kraschlandning mitt i verklighetens grymma sanning. – Nu satt Linn här och väntade på att sprängstoffet skulle lägga sig. Sådant tar tid. Om det nånsin går att få fri sikt in i framtiden genom de där grådaskiga förhängena av svek och lögner.
Linn drog en lång suck, och såg ut över havsviken, vilken de badat i hela familjen. En blek blixt syntes i fjärran – ett efterföljande dovt muller fortplantade sig över den blåsvarta himlen. – En kylig vind slet tag i hennes klänning, fläkte fräckt upp den och blottade hennes vita lår. Det långa håret blåstes för ögonen likt en gardin, och hon miste blickfånget där deras gyllene dagar mötte solförmörkelsen.
– Kanske bäst att dra sig ner till bilen, innan jag har ovädret över mig, sa hon och reste sig mödosamt upp.
Borstade boss, sand och barr från klänningen. Tog upp tygkassen i vilken hon hade kamera och mobil, samt en halväten banan, och började klättra ner från sin utsiktspost.
Tankarna blev inte kvar på klipphyllan där hon suttit i timmar och äggvänt de gångna åren. Det kändes som om eoner av tid passerat revy, sedan hon senast satt vid den här havsviken.
På väg till bilen hängde tankarna med likt en uppretad bisvärm. Malde och ältade: Vad tjänar detta ältande till… Inget går ändå att ändra, slog det henne! – Det är väl just sådana kloka tankar som kallas klarsyn. Eller en så kallad Lidnersk knäpp.
Linn låste upp bilen just som nästa blixt delade himlen. Skyndade sig in bakom ratten innan mullret hann komma, som om ljudet var det farliga. – Hon blev sittande i bilen, utan att starta den, i ett sista försök att skaka av sig och begrava alla dystra tankar. Dumt att låta dem följa med in till stan.
***
Barnen…, de var vuxna och hade sitt. Hon var ensam – eller hette det kanske singel nuförtiden? Hur som helst fanns det ingen mer i hennes bostad, än hon själv. Risken var nog att hon skulle förbli allena där…, om hon inte kunde släppa taget om det förflutna.
”Res… Boka en charterresa!”; Äldsta barnets ord.
”Kan du inte anmäla dig till en ABF-kurs i höst, mamma!”; Mellanbarnets förslag för att Linn skulle kunna bryta sin isolering. ”Kolla på datorns sajter. Börja chatta med någon ledig gubbe!”; Det var yngsta tösens påhitt. Så gjorde hon när inget annat lockade.
Linn satte på bilradion för att lätta upp stämningen och förvilla åskans muller. Hon suckade; barnen menar bara väl, tänkte hon. En ny karl…, Nä, nä, nä… en som kanske lägger beslag på huset, och gör av med slantarna på spel och dobbel. Slantarna, som jag lyckats knåpa ihop, som ett arv åt barnen… Jo, det skulle just vara snyggt, dä. Hon ruskade på huvudet där hon satt och lät blicken söka efter ett fäste i det grådisiga landskapet.
Kanske låg det något i det där som barnen sagt; att hon skulle försöka hitta en vän nu… Inte sedan… – För sedan…, då kunde hon vara för gammal. Ja, det är så sant … jag blir inte yngre, tänkte hon och slog näven i ratten i samma stund som haglet började peppra biltaket. Det smattrade som om det varit småsten.
– Jisses vilket oväder, stönade hon och höjde bilradion. Hagel och regn kom så tätt och hårt. Det var inte möjligt att se mer än knappt metern framför kylaren. Kastbyarna tog tag om vildnyponbuskarna som ovillkorligen piskades mot det gråbruna, upptorkade starrgräset.
– Tur att jag blev sittande här. Det skulle inte ha gått att köra i det här ovädret.
Hon satte igång vindrutetorkarna. Det krasade när de sopade ner en driva hagel på motorhuven. Skönt att inte kunna se bortsidan av havsviken, tänkte hon, och ökade torkarnas hastighet. Forntiden var insvept i hagel och spöregn. När åskvädret lugnat sig lite, skulle hon sätta kurs mot framtiden, utan att se i backspegeln fler gånger.
***
. tt ändra! ens grymma sanning.älld
Linn skrattade till lite glädjelöst när hon tänkte på sina eskapader. Hon hade verkligen gjort ett försök, att finna en ny kärlek via en datasajt. Tur att barnen inte kände till hur urbota galen den dejten blev. Hon kände sig dum, men nu var det mer än ett år sedan, så nu kunde hon se med humor på den dumheten. Det hade kunnat sluta mycket värre, än vad det gjorde. Nu räckte det med blotta förskräckelsen och en förstörd midsommarhelg.
Fotografierna som fanns på hans data-profil, var skapliga. Lite rund kanske, men ganska snygg, om man kan säga så om en karl som sett sina bästa år. Hår på huvudet, bruna ögon och smilgropar som gjorde leendet extra tilltalande. – Men envis som synden när det gällde att tjata om att de skulle träffas. Redan vid första telefonsamtalet, märkte Linn att mannen hade problem med nykterheten. Hon visste att alkohol kunde föra tråkigheter med sig, och avskrev honom som framtidspartner, trots hans många fördelar. – Men en vän att tjattra med i telefon, var kanske bättre än ensamheten, som hon började få nog av.
För att göra en lång histioria kort, tyckte den här mannen, Alex, att de skulle fira midsommar tillsammans. Han var så bunden av traditioner, anförtrodde han henne. En midsommar var en högtid som absolut skulle firas. Fel att skrota gamla fina traditioner, menade han.
Linn veknade och sa: Okey då…
***
Alex kom dagen före midsommarafton. – Linn som ganska nyligen opererat in en ny höftled, hade svårt att klara av allt hon ville göra innan den här kavaljeren dök upp. Det blev riktigt hektiskt. Bil kunde hon ju inte köra, när hon knappt kunde gå. Det blev färdtjänst till Ica-Maxi och Coop, samt en lejd fönsterputsare som fixade de skitiga fönstren och satte upp nya vita spetsgardiner. För se fint ville hon ha det vid mötet med sin Seniordate.
Linn hade förklarat i telefon att hon själv var både nykter och rökfri. Han feströkte. Vad nu det kunde innebära för vita tyllgardiner. Han erkände, att han gärna ville ha en knaber till sillen. Då tog Linn mod till sig och sa att sådant fick han hålla sig med själv. Det ingick inte i menyn.
Det där med Ransäter på midsommaraftonen lockade. Att få se Värmlänningarna spelas av skickliga aktörer, såg Linn fram emot. Även besök på Mårbacka var inplanerat för midsommardagen. Så den mannen var verkligen kulturell, precis som han hade sagt. Sjöng gjorde han också. Bra dessutom.
Skönt att få vända ryggen åt gamla efterhängsna kavaljerer, som passerat revy under Linns ensamma år. Vad hade de gjort för henne? Inget alls, var svaret. Bio, teater, dans, utflykter i naturen… Aldrig gick det att få någon av dem med på något sådant. Nej, det var endast teven som gällde. Trav, fotboll eller Bingolotto. – Så många gånger hon bjudit på mat och kaffe, medan den aktuelle kavaljeren suttit och häckat framför teven. Där hade karluslingen suttit och blivit fägnad tills det blev dags att åka hem. Det där med Amor snålade Linn med, när inte de, en enda gång, ställde upp för henne. Punkt slut! Någon måtta fick det vara, ansåg Linn harmset. När kavaljeren åkt blev hennes syssla att röja upp i köket… disk upp över öronen. Vilken dumbom jag varit, som inte slängt ut dem omedelbart; en efter en – utan att hålla hov för dem innan, tänkte Linn. – Nej, sämre än så kunde ingen blinddate bli…?! – Eller kunde den det?
***
Linn hade sagt att spritvaror inte ingick i hennes midsommarmeny… så den där magborstaren fick Alex fixa själv. Men att han hade bunkrat upp med både vin, öl och Absolut Vodka, det började hon misstänka när hon stod vid spisen och redde en sås. Hon hörde hur det klirrade i flaskor som han plockade upp och ställde in i skåpet.
Nå…, det där med att han ställde upp både en flaska ”fint” vin och en stor bag-in-box på bordet inför middagen, skrämde henne inte. – Han kanske behövde lite nervlugnande droppar, så där vid första dejten. Det var ju inte midsommarafton förrän dagen därpå. Så även om han tog sig en blecka till maten, borde han nyktra till innan morgonen och färden till Ransäter. Att det fanns mycket mera som han ställt in i skåpet, var Linn lyckligt omedveten om då vid första middagen.
Tyvärr blev Alex ganska onykter redan första kvällen. Men det var ett inte, mot vad han blev på midsommaraftonen. När klockan var inemot halv fem på eftermiddagen, hade han hinkat i sig inemot halva flaskan Absolut Vodka, och sex, sju Extra Starka Öl och även vin. Framåt kvällen var Alex Absolut full och flaskan Absolut Vodka inemot tom. Han var aspackad, och lät som en papegoja. Tungan verkade vara stel som en brädlapp när han försökte tala. Det spelade, i och för sig, mindre roll. Fyllesnack var ändå inget att lyssna till.
Feströkningen började likna det man ofta kallar kedjerökning. Den tunga, stickande röken lägrade sig som ett mörkgrått dimstråk i huset. Cigaretter av okänt märke, utan filter… luktade mer likt cigarr än vanlig cigarett.
Det blev ett mindre företag, att försöka få den gubben uppför trappan till gästrummet den kvällen.
***
Hela midsommaraftonen blev Linn tvungen att vakta sin kavaljer, så han inte spillde cigarettglöd någonstans, så huset tog fyr. Men hon hade ju den där virkningen, som hon i vanliga fall inte hade tid att ägna sig så mycket åt.
Tappa ut överflödig vätska, gjorde Alex allra helst bakom någon buske i trädgården, medan Linn tackade gud för att många grannar redan stuckit iväg för att fira midsommar någon annanstans.
De där traditionerna, som han talat så varmt om. Det var inte Ransäter och Värmlänningarna eller Mårbacka… Det var Absolut Vodka, som var hans tradition.
Givetvis blev det ingen resa till Selmas Mårbacka på midsommardagen. Han var fortfarande full när han, någon gång på förmiddagen, kravlade sig ur sängen. Ögonen var svullna och blodsprängda, så han liknade en uråldrig blodhund. Han hade sovit fullklädd, och var både skrynklig och ofräsch, samt snorig när han bänkade sig vid frukostbordet, och där…, där började han om från början. Återställde sig först med öl och sedan en skvätt Absolut Vodka. Resten av dagen blandade han lite hur som helst, tills han var så gott som ”absolut” lika groggy som kvällen innan.
Han drack så länge som det fanns en droppe kvar av förrådet han haft med. Det gick ju inte att slänga ut honom heller, för han körde ju bil. Därför fick han vara kvar tills han blev så pass nykter, att han kunde stå lull.
Efter den midsommaren kände Linn sig löjliggjord. Det hade väl varit tusen gånger bättre, att hon gjort som hon brukade: suttit ensam. Då hade hon bara haft sig själv att passa upp på. Var det så här seniorlivet skulle gestalta sig, så var det lika bra att leva utan gubbe.
En sån här service hade då aldrig Björn fått. Den mannen framstod mer och mer som en perfekt man. Men för sent ska syndar´n vakna, tänkte Linn. Vid den tanken slingrade sig en tår nerför hennes lite rynkiga kind. Snabbt tog hon upp näsduken och torkade bort den. Inte skulle hon väl sitta och grina! Gamla mänskan. – Å, nä…