Trasiga helgon
Hanna läste högt ur tidningen:
”Påven Franciskus sade i måndags vid en presskonferens på väg tillbaka till Rom från den katolska Världsungdomsdagen i Panama, att han motsätter sig idén att celibatet skulle vara valfritt för präster inom den Katolska kyrkans så kallade latinska rit.”
Hon, sänkte tidningen och såg på maken Ludvig där han satt vid köksbordet och doppade en skorpa i kaffet.
”Där hör du”, sa Hanna. ”Så inte tror jag att Helge och Huldas grabb har ihop det med den unga diakonissan, som folk ylar om. Det är bara skitprat!”, avslutade hon.
”Tror du det …?” svarade Ludvig och tog en slurk ur kaffekoppen. ”Ingen rök utan eld, vet du …”
”Nej, du! – Den grabben gör inget otillbörligt. Han är fostrad i Herrans tukt och förmaning.”
”Han var ende sonen, om jag inte missminner mig”, sa Ludvig och satte ner kaffekoppen så det klingade i fatet och såg på hustrun.
”Stämmer. De hade väl åtminstone tre flickor innan pojken kom, har jag för mig”, svarade Hanna och puffade upp glasögonen som hasat ner på näsan.
”Det där med att ortodoxa präster måste leva i celibat …, kände inte Helge Stenhammar till det, eftersom han har en hel drös ungar”, undrade Ludvig och plirade mot hustrun.
”Dummer …, du vet mycket väl att om en ortodox präst är gift innan prästvigningen, är det bara att fortsätta vara gift.”
”Så du menar att sonen deras, som är en katolsk präst inte får gifta sig eftersom han redan är prästvigd?”
”Precis så är det jag menar. En katolsk präst måste leva i celibat. Punkt slut.”
Hanna vek ihop tidningen och lade den på bordskanten.
***
Helge och Huldas grabb, Andreas, fostrades i Herrans tukt och förmaning, precis som Hanna hade sagt.
Andreas grävde på komposthögen efter mask, som han lade i en plåtburk.
”En, två, tre, fyra … oooj … det är åtminstone ett tiotal. Det räcker”, sa han högt för sig själv och stängde burkens lock.
Spaden ställde han ifrån sig vid uthusets gavel och sa till katten:
”Kom nu Pelle, så hämtar vi metspöet.”
Katten hoppade ner från stenen och sprang före mot redskapsboden, som om han visste vart pojken skulle.
Med metspöet över axeln, maskburken i ena handen och katten springande före på stigen, gick Andreas ner mot sjön där ekan låg förtöjd.
Koltrasten, i sin svarta kostym, satt längst uppe i hängbjörken och underhöll medan Andreas öste vattnet ur den gistna ekan med den gamla bykskopan.
Pelle-katten hade placerat sig på den flata stenhällen, där pojkens mormor brukade ha bykkaret när hon skrubbade tvätt. Katten såg med intresse hur Andreas svischade ut vattnet, som landade i sjön med ett ”svisch-plask” och bildade små krusiga vågor på ytan. Pelle väntade på att bli inviterad till sin plats i fören, som var hans domän som båtsman.
När Andreas öst ur vattnet stack han in skopan under det lilla sätet i fören, där även täljkniven fanns. Den var ett prima verktyg när han ville tälja rönnpipor under tiden han väntade på att fisken skulle nappa. Men kniven var även användbar att avliva fisken med. ”Fisken ska inte ligga på ekans botten och kippa efter andan tills den dör”, var hans morfars ord.
Egentligen ogillade Andreas att avliva fisken. Helst hade han velat släppa den tillbaka i sjön. Det var spänningen med att meta som var svår att motstå. Men det fanns många hungriga katter på gården i Bergslagen, och det var åt dem han metade. På så vis fick han försvar för sitt metarintresse. Det var bra att ha något att skylla intresset på.
Men Andreas hade även hittat ett annat försvar för sin stora lust att meta: I Nya Testamentet kunde man läsa, att redan på den tiden fiskade folk. Jesus välsignade och delade sju fiskar och sju bröd, och mättade på så vis många hungriga människor. Så stod det i bibeln, det hade han fått lära sig i söndagsskolan. – Då gjorde han kanske ingen stor synd när han metade åt gårdens hungriga katter.
”Kom nu Pelle”, ropade Andreas och klappade på sätet där katten brukade sitta.
Och visst förstod katten vad pojken menade. Ett par skutt och han var framme vid ekan och hoppade upp i fören och satte sig tillrätta. Det vankades fisk till lunch!
”Vi ror ut till Måsskäret, va …? Där brukar abborrarna nappa.”
För att inte vara mer än tolv år, var Andreas en skicklig roddare. Medan han satt vid årorna vandrade tankarna vart de ville. Han trivdes hos mormor och morfar. Här uppe i Bergslagens stora skogar och gåtfulla bergsgrottor, kände han sig mer hemma än nere på slätten i den pampiga prostgården där hans föräldrar och syskon fanns. Han var nog en liten ensamvarg.
Helge Stenhammar, Andreas far, var en sträng ordning och mor Hulda inte steget lågt efter. Många gånger hade Andreas önskat att han varit en flicka, eller att han hade haft ett par bröder. På den tiden fick inte flickor bli präster. Som ende sonen, till en sträng prost, upplevde Andreas att det mesta som var roligt, även var tabu. Men meta var tillåtet, som väl var.
***
Församlingens nyanställda diakonissa var inte bara ung och fager. Hon var även förnuftig. En verklig tillgång. Inte bara inom kyrkans församlingsarbete. Hon var prästen Andreas högra hand.
Många gånger hade Andreas förbannat dagen när han lät prästviga sig. I sina yngre år hade han haft helt andra planer för sitt liv. Helge Stenhammar var en bister ordning, och ville gärna se sin son överta prästämbetet när den tiden kom. Släkten hade bestått av präster i många generationer.
Helge Stenhammar själv, hade haft svårt att axla prästyrket. I han ungdom hade fadern betraktat honom som en avfälling eftersom han vägrade gå i sin fars fotspår. Helge värjde sig med näbbar och klor mot prästkragen. Mot sin fars vilda protester, skaffade han sig tidigt både fru och barn.
Till sist – kanske på grund av släktens påtryckningar – sadlade Helge om och blev präst. Det prästerliga kallet tvingade han därefter sin egen känslige son att viga sitt liv åt.
Andreas hade mycket hellre velat bli bonde som sina morföräldrar. Han trivdes i skuggan av den sociala hetsen, och fann större gemenskap tillsammans med djur och natur än med folk i större grupper. Han blev ingen bonde, eftersom han var en lydig grabb, som inte ville sätta sig upp emot vare sig Gud eller sina dagars upphov.
Det var kanske inte riktigt hela sanningen. Andreas hade blivit kär i en flicka, som hade ett tvivelaktigt rykte. Han hade därför undvikit att presentera henne för föräldrarna. När hans fästmö antydde att hon kanske var gravid, föll Andreas för faderns påtryckningar om att studera till präst. På så vis slapp han erkänna för föräldrarna vad han ställt till med. Han kunde fly fältet utan invecklade förklaringar till den unga flickan, och hennes påstådda graviditet, som för övrigt enbart var ett försök att snärja traktens stiligaste man.
***
Margita berättade för en väninna att prästen – i den församlingen där hon jobbade som diakonissa – var stilig.
”Stilig …! – Sa du inte att han hette Andreas Stenhammar?”
”Jo, hurså …”
Väninnan skrattade till och sa:
”Den gamle uven var ju min storasysters konfirmationspräst. Han måste väl vara pensionär nu!”
”Neeej … det är han inte. Det är en hygglig karl och en bra arbetskamrat.”
”Du har inte stora pretentioner du, Margita. Blev du helt knäckt när Ture lämnade dig för Sylvana? Ja, menar … Så du är beredd att ta vad som helst.”
I den stunden förstod Margita, att hon kanske inte skulle yppa något – om den passion hon kände för prästen till någon. Hennes känslor för Andreas var det lika bra att tiga om. Margita hade mycket väl reda på att han var dubbelt så gammal. Hon skulle fylla tjugofem i nästa månad. Men kärleken har ingen ålder, även om många tycks tro det, tänkte Margita och kände tröst i den tanken.
Kärleken till prästen hade hon nog inget för. Han var katolik. Men en fin vän var också bra att ha. Margita var bränd av kärleken. Bedragen och förnedrad, så det där med köttets lustar kunde kvitta. – Karlar är karlar överlag, tänkte hon och var glad att hon vigt sitt liv åt kyrklig verksamhet.
Margita kom från ett religiöst hem. Det där med kärlek före präst och vigsel sågs absolut inte med blida ögon. Men vad var det som sa att hennes föräldrar hade hållit på sig tills de var gifta? – ”Det blir inte smör för alla som kärnar”.
Margitas kärlek till sin före detta fästman Ture, fick ett abrupt slut när hon blev gravid. Det uppdagades att Ture även hade ihop det med hennes väninna Sylvana. I all hast gängade han sig med väninnan och flyttade till Skåne.
Ensam och gravid stod Margita där med skammen och vågade inte berätta för föräldrarna att hon väntade barn? Hon hade två val: Pest eller Kolera. Frågan var; skulle hon gå och dränka sig eller göra en olaglig abort?
Hon hade en sparad slant, och visste att i Polen utfördes sådana hemskheter som abort.
Efter ingreppet, som Margita fick utfört i Polen med hjälp av ärvda pengar, blev hon djupt deprimerad och tappade lusten för själva livet. Efter den händelsen sökte hon till utbildningen för att bli diakonissa. Att arbeta inom kyrkan och försöka ge tröst åt andra, kändes som att betala av på den svarta skuld, hon ansåg sig ha till Gud Fader, och själva universum.
***
Andreas Stenhammar kände att åren började ta ut sin rätt. Allt oftare funderade han över livets mening. Glädjen var nästan helt borta. Han hade blivit en riktig dysterkvist. – Skulle han inte få ut mer av livet än den tillfredsställelse han kunde känna genom att förkunna Guds ord, förrätta vigslar, dop och begravningar och trösta förtvivlade människor efter deras anhörigas bortgång?
En dag fick han ögonen på en annons under spalten ”Fastighetsmarknad” i dagstidningen. ”Torp Till Salu”. Kunde han kanske bli månskensbonde? Ägna sig åt odling. Kanske skaffa får och höns som klarade sig skapligt bra utan alltför mycket passning. Det tålde att tänka på.
Fast det kanske var dumt. Han blev nästan omedelbart ånger. Men det skulle kännas bra att få vara sig själv någonstans. Varva ner och bara finnas till. Ha något eget att pyssla med.
Andreas suckade.
Han hade hört att det pratats en del om nyordningar inom kyrkans verksamhet. Kanske han inte skulle få tid med något extra utöver sitt prästerliga arbete. Det var nämligen på förslag att kyrkan skulle ta sig an utlåning av böcker. En bokbuss med ett minibibliotek, skulle köras till olika platser i socknen. På så vis kunde även människor som hade svårt att ta sig in till Stadsbiblioteket, ges möjlighet att låna böcker.
Vem skulle köra bokbussen, om prästen köpte torp och blev bonde?
Margita … hade sagt att hon gärna åtog sig att köra bussen. Men hon hade tillräckligt med arbete som diakonissa, utan att agera bibliotekarie, ansåg Andreas.
Med Margit gick det att delegera arbetet. Hon var påhittig och framåt. Livsbejakande.
Hon är ung och ovetande om vilka motgångar man kan möta, tänkte Andreas, och drog en ny suck.
Ung …, det hade även Andreas varit en gång. Ibland ängslades han för att en del saker, som han var mindre stolt över, skulle flyta upp till ytan. Det fanns en skvallertant som hade ögonen på honom, och som fått vetskap om vad han gjorde den där sommaren, när han var relativt nyutexaminerad präst. Han hade fått ett vikariat i Svenska Gustav Adolfkyrkan i Hamburg. Sjömanskyrkan.
Andreas trodde inte att någon skulle få vetskap om att han brukade köpa sex på Herbertstrasse. Det skulle ha gått bra, om inte oturen varit framme. Han råkade möta ett par semestrande svenskar från sin hemtrakt. De var på Herbertstrsse i samma ärende som Andreas. Han bad dem tiga om att de träffat varandra. Men någon av grabbarna klarade inte av att bevara hemligheten. Det var alltför delikat att träffa på en katolsk präst på just den gatan.
Konstigt vad minnen kan åstadkomma, tänkte Andreas, när han kände hur hans könsorgan började få ont om plats innanför prästskruden.
”Den underbara förlustelsen i Tyskland var ju längesedan”, sa han för sig själv när han knäppte den vita stärkkragen och lämnade sakristian för att börja söndagens gudstjänst.
***
Margita kom från kyrkans källare med ett par vinflaskor. Just som hon kom in i sakristian vände hon sig mot prästen och sa:
”På söndag är det både konfirmation och dop, samt nattvardsgång, och här har jag vinet som …”
Hon tystnade och stannade i steget när hon såg att
Andreas satt med huvudet lutat i händerna.
”Hur är det fatt? Du ser ut som om du sålt smöret och tappat pengarna.”
Andreas reste på sig, mötte hennes frågande blick och ett hastigt leende lyste upp hans ansikte för någon sekund.
”Njaaa … Det är nog precis så jag känner mig”, erkände han och kände sig ertappad. – ”Jag hörde inte att du kom.”
Margita satte ifrån sig vinflaskorna på bordet, sjönk ner på stolen mitt emot Andreas och lade sin hand över hans näve som vilade mot bordsskivan.
Han ryckte till, som om hon bränt honom.
”Oj, förlåååt … Kanske är jag kall om händerna”, sa hon och gnuggade handflatorna mot varandra. ”Jag har grejat lite nere i källaren, och där är det ingen värme.”
”Nej, neeej… Ingen fara! Jag blev bara lite överraskad.”
”Ärligt talat borde du ta dig ett glas av nattvardsvinet. Det ser du ut att behöva.”
Andreas ruskade på huvudet och log på riktigt.
Margitas beröring hade känts som en elektrisk stöt, trots att han var en katolsk präst och inte fick känna så. En förbjuden pockande känsla i den nedre regionen infann sig med blixtens hastighet och han kände sig fast i vanliga mänskliga drifter och blev tvungen att tänka på snöhöljda alper. Det brukade hjälpa för att få ordning på sitt organ.
Inom sig förbannade Andreas att han var präst.
”Är det något särskilt som trycker dig?”
”Nej, det kan jag inte påstå. Det är väl själva livet, i så fall. Alla krav och förväntningar som man ska leva upp till.”
”Kära hjärtanes … Jag trodde att man växte ifrån sådant när man blev äldre”, slapp det ur Margita innan hon hunnit tänka sig för hur det kunde uppfattas.
”Neej-då … så väl är det inte. Livsfrågorna går som en röd tråd genom hela livet, verkar det som. Man blir aldrig klar över vad man borde ha gjort”, suckade Andreas utan att se på sin arbetskamrat.
”Kanske är du utarbetat, det har varit mycket på sista tiden, men grunna inte på det där med bokbussen, för jag åtar mig gärna att köra den.”
Andreas harklade sig, och satte sig rak på stolen.
”Jag ska skärpa mig, det duger inte att som präst sitta och beklaga sig för andra.”
”Äsch! Så ska du väl inte känna. Vi är människor både du och jag. – Du peppar ju andra hela tiden, då kan man fråga sig var prästen själv ska hämta kraften ifrån.”
”På tal om att hämta kraft. Det är kanske just det som är mitt problem. Jag har fått en idé. Jag skulle kunna hämta ny kraft på ett gammalt torp som är till salu.”
Margita höjde på sina välformade bryn och såg på Andreas under en stunds tystnad.
”Låter bra, tycker jag. Köp det om du har råd. Var ligger det?”
”Bara en liten bit härifrån, så jag skulle kunna bo där istället för att bo ensam i den stora, ödsliga prästgården.”
”Tänker du sadla om och bli bonde?”
”Det är lite sent för det. Men det var bonde jag helst av allt velat bli när jag var yngre.”
Nu blev Margita riktigt häpen, höjde både ögonbrynen och rösten.
”Menar du …, att du inte ville bli präääst!?”
Andreas nickade och sa:
”Enkelt uttryckt så var det precis så. Jag ville bli bonde… Inte präst.”
***
Att sätta upp psalmversernas nummer på tavlorna, var ett pilljobb, och Margita som var kort var tvungen att använda en stege. Hon brukade använda den längre metallstegen, men nu var det lite bråttom så hon tog den lilla vingliga trappstegen. I brådskan blev hon lite fumlig och tappade några siffror, som hon skulle klättra ner för att hämta när stegen vickade till. Andreas var alldeles i närheten och såg vad som höll på att hända. Han grep tag i stegen och höll fast den medan hon klättrade ner.
”Du ska inte använda den här stegen som är så ostadig. Nästa gång du ska sätta upp siffror psalmvers-tavlorna, säger du till mig, så hämtar jag den större. Den är lite otymplig, men den är åtminstone inte trasig.”
Anderas stod kvar och höll i stegen medan Margita fäste upp resterande siffror. Han sträckte ut handen så hon hade ett stadigt stöd när hon klev ner.
Deras blickar möttes som hastigast …, vem som tog initiativet till en omfamning var oviktigt. De bara drogs till varandra som två magneter. – Rätt vad det var befann sig Margita i Andreas famn. Hon lutade huvudet mot hans bröst och hörde hans hjärta klappa. Han böjde ner huvudet mot henne. Andreas andedräkt kittlade i hennes hår. Han doftade människa. En sensuell arom, som hon tidigare bara känt på avstånd, men som omedelbart tände henne. Hon kände hur det pirrade både i hjärttrakten och i underlivet … Hon hade velat trycka sin kropp mot hans, men …
Mot sin vilja, med stigande åtrå, gled hon ur hans famn. Andreas är präst, påminde hon sig i tanken. Inte vilken präst som helst, tyvärr.
Katolsk präst.
En romans med den här prästen var en utopi. Men att hon var på väg att bli förälskad rådde det inget tvivel om. Bäst att coola ner, tänkte hon nyktert och gick ut till sakristian och fortsatte med det som skulle göras där inför söndagens gudstjänst med dop och nattvardsgång. I den stunden kände Margita att det var hon som skulle ha behövt en skvätt nattvardsvin.
Skärp dig! tänkte hon och tog ut samovaren ur ett överskåp. Hon brukade hälla upp vatten till dopet i den. Efter att prästen välsignat vattnet skulle det hällas i dopfunten. Hon fick inte glömma att göra det i tid före högmässan. Det skulle vara förargligt om funten var torr som en öken när prästen skulle döpa barnet.
***
Arrangemanget med bokbussen var ett bra påhitt. Många var tacksamma för att slippa ge sig in till stan bara för att låna en bok. Men det fanns en del människor som aldrig blev riktigt nöjda, och knorrade över att bussen hade så oregelbundna tider. De ville veta exakt när den skulle komma, så de slapp vänta.
Det var från början menat att Margita skulle göra en tur med bussen två gånger i veckan. Måndag och torsdag till olika platser i socknen.
”Behöver de verkligen vara två för att köra ett varv med den där bokbussen”, sa Agnes när hon träffade Berta i handelsboden.
”Två … hur menar du då? Det är ju flickan som är bibliotekarie. Hon är duktig både att köra, och ger bra tips om vilka böcker som kan vara lämpliga att läsa.”
”Ja-men häromdagen var ju även prästen med i bussen, det såg jag själv.”
”Han kanske är avbytare”, föreslog Berta.
Då fnös Agnes och höjde på sitt ena buskiga ögonbryn och sa:
”Avbytare… pööh! – Den där prästen litar inte jag på … Jag trodde han hade lekt rommen av sig för länge sedan, men jag hade kanske fel.”
”Lekt rommen av …”, härmade Berta och såg ut som ett frågetecken.
”Sått sin vildhavre då …, om du vet vad det betyder. – En annan gång stod bokbussen, sent en kväll inkörd på den där gamla vägen till Moon och där bor det ingen. Stället har varit öde i minst tio år.”
”Ja, jaa, de tog kanske en rast”, försökte Berta och såg generad ut.
Vad annat kunde hon svara … Hon bara tittade på Agnes som fortsatte:
”Hon ska nog akta sig, hon den där unga tösen … Jag litar inte … ”
Agnes blev tyst ett par sekunder, och gjorde en liten grimas innan hon tillade:
”Jag borde inte säga något …, men …”
Sedan ryckte hon på axlarna, tog upp lappen där hon antecknat vad som skulle handlas, och vände Berta ryggen.
***
När Margita var klar med bokbussens runda och var på väg hem, hajade hon till när hon såg vägskylten ”Moon” en bit längre fram. – Tänk om hon skulle överrasta Andreas. Han hade köpt sitt efterlängtade torp vars namn var Moon. Han brukade vara där varje ledig stund, för att göra förbättringar på huset. Men så mindes hon: Han hade berättat att det fanns en vägbom, och den hade inte hon nyckel till.
”Jamen… det är en fin sommarkväll och Andreas har sagt att det inte är mer än någon kilometer enskild väg fram till torpet. En lagom promenad”, sa hon högt för sig själv och blinkade vänster och svängde in på grusvägen som skulle leda fram till en vägbom borta vid skogskanten.
Framme vid vägspärren parkerade hon bussen, klev ur, sträckte på sig och drog in ett djupt andetag. Det luktade skog. Vigt kröp hon under bommen och började gå på kanten av den smala grusvägen.
En koltrast satt längst uppe i en grantopp och flöjtade så underbart. Hon stannade och lyssnade. Fågelns tillskruvade melodier fick det att knottras över skinnet när tonerna liksom flöt ut över den tysta skogen.
Fri som fågeln. Är det så Andreas känner sig nu efter att han köpte Moo-torpet? funderade hon. Hur kunde det kännas att kyssa hans fylliga läppar? – Jisses vilken tankekompott!
”Svar på det kommer jag aldrig att få”, mumlade hon för sig själv och sparkade till en sten som for in bland blåbärsriset vid sidan av vägen.
För sin inre blick kunde hon se hur hans mörka skäggstubb låg som en skugga över amorbågen. Trots sina år, var Andreas snygg. De grå tinningarnas charm var ett plus till hans mörka kalufs. Bredaxlad med smala höfter och manlig utstrålning.
Margita hade velat trycka sig hårdare mot Andreas, den där gången när hon klev ner från stegen … Hans manliga doft hade gett henne vibbar ända ner i skötet, men hon vågade inte följa sin lust att …
Där spårade tanken in på en annan sak; visst hade hon känt att även han reagerade. Något hårt nuddade hennes höft i samma stund som hon gled ur hans famn. Visst hade Andreas också varit tänd?!
Där slutade hon tänka. – Skogen glesnade och en rödmålad stuga blev synlig och ut på trappan kom en man som hon så väl kände ingen; Andreas. Hjärtat gjorde en volt i bröstet och hon nästan skämdes över de känslor som rann upp inom henne. Ren och skär åtrå var ordet. Kåthet, skulle vanligt folk ha benämnt känslan, tänkte hon och fnissade till.
Margita sprang sista biten fram till stugan. Hon fick riktigt tvinga sig, till behärskning, för att inte kasta sig i Andreas famn.
”Kommer du, Margita!”
Andreas allvarliga ansikte sken upp:
”Vilken överraskning!”
Margita vågade inte titta på Andreas när hon sa:
”På hemvägen med bokbussen såg jag skylten Moon, och tänkte att jag måste undersöka vad du håller på med.”
”Det gjorde du rätt i. Jag har snickrat hela kvällen, så jag är både svett och skitig, skulle ha lust att gå ner till sjön och ta ett dopp! Hänger du med?”
”Gärna. Men jag har ingen baddräkt.”
”Inte jag heller. Jag brukar bada näck, för det finns inga grannar här.”
”Det verkar vara en lugn och fridfull plats”, sa Margita och lät blicken svepa över granskogen.
”Ta ett näckrosblad”, föreslog Andreas med skratt i rösten.
”Borde gå lika bra som ett fikonlöv”, svarade Margita.
***
När Margita och Andreas kom ner till stranden, råkade de skrämma en andhona, som höll till invid bryggan. Med ett ”Kwääk, kwääk, kwää…” simmade hon iväg in i en vassrugge med sina små i en lång rad efter sig.
Margita knäppte upp blusen och drog den försiktigt av sig medan hon sneglade på Andreas som stod en bit bort med ryggen åt henne. Blusen kastade hon över ett par odonbuskar.
När hon till sist var helt naken och slängde en blick över axeln var Andreas nästan naken han också. Hon lät blicken smeka hans rygg ända ner till kalsongkanten. Muskulös, trots att han inte var någon kroppsarbetare. En upphetsande syn.
Margita var den som först gick ut på bryggan. Klev ur sina sandaletter och satte sig på den fortfarande varma träbryggan och stack ner fötterna i vattnet. Med tåspetsarna rörde hon försiktigt i vattenytan och skrämde upp en hel drös vattenspindlar, som ilade iväg över den blanka vattenytan likt en stressad folkmassa i rusningstid.
Margita rycktes ur sina funderingar av vibrationen i bryggan när Andreas kom utspringande. Han gjorde avstamp och slängde sig i vattnet så det skvatt.
”Jisses, vad du skräms”, hojtade Margita och skrattade åt Andreas när han stack upp huvudet lite längre ut än där han dök i. Han frustade och skakade vattnet ur håret, och liknade mest av allt en blöt säl.
Margita gled tyst som en älva ner i vattnet och simmade ut till honom. De nojsade och skvätte vatten på varandra.
Hur långt skulle hon våga gå? Vad hade den här prästen varit med om tidigare eller var han helt oskuld? Själv hade hon inte avlagt några kyskhetslöften eller löften om att leva i celibat, men det visste hon att Andreas gjort. – Det vore ojust att få honom på fall.
Hon skulle inte inleda honom i frestelse. Hände det något utöver ett vanligt bad, fick han ta initiativet.
”Så dyster du ser ut, ångrar du att du följde med?” frustade Andreas alldeles intill henne.
Han var så nära att hon kunnat ta på honom.
”Nej, nej … Jag bara vilade blicken på de där vita näckrosorna där ute, men dit ut är det långt. Tänk om jag får kramp. Där ute bottnar jag inte.”
”Vill du att jag simmar ut och hämtar en ros åt dig?”
”Ja, tack!”
”Ingen match för en elitsimmare”, skämtade Andreas.
En blick ur hans mörka ögon fick henne att kippa efter andan. Hon slog ner blicken.
Andreas drog iväg snabbare än den nyss skrämda andhonan. Framme vid de bedårande näckrosorna trampade han vatten och verkade välja ut den allra vackraste blomman. Med en snabb rörelse ryckte han loss blomman från sitt sega fäste. Han satte den vita rosens stjälk mellan tänderna och simmade tillbaka till Margita.
”Varsågod, min sköna!”
”Tack!”
Min adonis, tänkte hon.
Hennes hand nuddade vid hans när hon tog emot blomman. Det ilade till inom henne. Hon hade så gärna velat stryka honom över kinden. Utan svårighet kunde hon föreställa sig hur sträv skäggstubben skulle kännas, vid en kyss.
Margita fäste näckrosen under hårspännet i sitt blonda hår.
Med ett plask vände Andreas iväg ut på djupare vatten.
Han vågade inte ligga på rygg och flyta som han brukade.. Det pulserade i lemmen så han var rädd att den skulle sticka upp som ett periskop över vattenytan.
Margita tackade sin skapare för att hennes känslor åtminstone inte syntes utanpå.
Andreas kisade mellan ögonfransarna mot Margita när han trodde att hon inte såg det. Vilken formfulländad kvinna. Så gärna han velat smeka henne över brösten när han överlämnade näckrosen. Ta henne om hakan och ge henne en eldig kyss, trycka sin kropp mot hennes. Tänk att få stryka över hennes våta hud. Med handen följa hennes kropps konturer ända uppifrån brösten ner över magen och låta den leta sig in mellan hennes lår … till det allra hemligaste stället. Låta fingrarna utforska det sammetsmjuka i den kvinnliga könsrosen, och slutligen låta sitt kön möta hennes under vattnet.
”Oj, oj …”, hostade Andreas när han fick en kallsup där ha låg och flöt både i vattnet och i sina fantasier.
”Hur är det fatt? – Håller du på att drunkna?”
”Jag tror jag svalde en fisk, vet inte om det var en abborre eller en mört… Tvi …”, frustade han.
Var det verkligen hon, församlingens diakonissa, som delade badvatten med prästen medan en orange sol sjönk allt djupare ner i västra skogkanten, och lade ut en röd-orange spegel över vikens hemlighetsfulla vatten. En loms melankoliska rop fyllde den stilla kvällen med eko från myrmarkerna längre bort.
Andreas ruskade på sitt drypvåta hår och gav Margita ett generad leende; att ta sig upp på bryggan för att lufttorka, med ett gigantiskt stånd, kändes lite pinsamt. De blev stående vid bryggans kant till midjan i sjöns klara vatten.
Margita fnissade till och pekade ner i vattnet framför Andreas.
”Jag tror minsann att det växer ståtliga havstulpaner i den här insjön.”
Andreas skrattade åt hennes kommentar och lät blicken glida över hennes toppiga bröst vars hud blänkte av vattenpärlor.
”På den här platsen har inte ens änglarna insyn”, skämtade Andreas och gled närmare.
Hon drog sig inte undan.
Med ena handen kupad över hennes ena bröst böjde han ner huvudet och kysste Margitas bara axel. I samma stund kände Andreas hur hennes hand tog ett fast tag om hans upphetsade havstulpan. Alla hans prästerliga löften sjönk i den stunden ner i sjöns bottenlösa dy.
De kravlade sig upp på bryggan.
Margita låg på rygg på bryggan med sina sandaler som huvudkudde. Andreas hand gick på upptäcktsfärd medan hans kyssar hetsade henne till vansinne. Hans lem låg som en mätt boa över hennes höftkam.
Margita plågades nästan av den sugande känslan i skötet. Hon ville förenas, på riktigt, med Andreas. Skulle han våga, eller … var hans heliga löften tagna på alltför stort allvar när han lät prästviga sig? – Det var Margitas största bekymmer, just då. Hon var redo för älskog och särade lite extra på låren. Andreas tolkade genast hennes icke verbala inbjudan. Han ändrade ställning…, och gled upp över henne.
Hon öppnade sin famn och lindade armarna om hans rygg och de möttes i en liderlig kyss …
***
Likt två barn som gjort något otillåtet, lämnade aktörerna bryggan när myggorna blev för svåra och solnedgången endast syntes som en svag rodnad över skogen.
De klädde sig under tystnad och vandrade hand i hand upp mot stugan. Deras förening skulle bli en väl förborgad hemlighet. Ingen av dem ville att detta skulle leda till att Andreas blev avsatt från sin tjänst som kyrkoherde i församlingen.
Torpet på Moon, skulle bli deras eget Paradis. Där skulle de hämta kraft hos varandra för att orka vidare i en krävande värld.
Det fanns många människor som behövde deras stöd och tröst, för att orka ta nya tag, för att fortsätta sin vandring.
***