Två syskon och en jukebox

Mirjam stod på yttertrappan och väntade på att modern skulle öppna dörren. – Men den tycktes förbli stängd… Hur kunde det komma sig?

Får väl slå brorsan en signal och höra om han vet vart hon har tagit vägen, tänkte hon.

Mirjam gick bort till trädgårdsmöbeln, ställde väskan på bordet, satte sig på en stol, och började rafsa i väskan efter mobilen.

– Men var är den, nu då…? – Jo, där… Tur! Jag trodde nästan att den var kvar hos farsan och Regina.

Hon knappade in numret till Kevin.

– Hej! Det är Mirjam. Hur har du det?

– Vet du var mamma håller hus?

– Vart…? Du skämtar! – Inte mamma, det skulle hon aldrig våga!

Nu blev Mirjam tyst en bra stund, sedan sa hon:

– Ja, men den människan har väl fått allt om bakfoten, som hon brukar få.

– Sa moster Tyra, att mamma hade fått ett bokmanus antaget och fått lite pengar… Ja-haa-ja… Men… Var hon verkligen säker på det?

– Så du menar på fullaste allvar, att mamma skulle ha blivit så bra på att skriva, så hon har fått en roman antagen…? Ja, jag menar…

– När skulle boken komma ut då? Visste moster Tyra det?

– Är du här i stan nu, Kevin? Jag ringer på mobilen så jag vet inte var nånstans jag fick fatt i dig. – Ja-haa… Men då skulle vi ju kunna ses, kanske. Om du har tid.

Mirjam blev tyst en stund, som om hon lyssnade på vad Kevin svarade.

– Jahaa, vilken konsert då… Kent Lundberg… hm… på Missionskyrkan… Jasså! … Ska du och Felicia dit, menar du… Nja… jag får se.

– Ja, men då säger vi så! – Vi ses om en stund. – Mmm… Visst! – Hej så länge!

Där knäppte hon av samtalet, stoppade ner mobilen i väskans ytterfack. Tog upp ett läppstift och drog ett varv över läpparna, utan att titta i en spegel.

Nu hade syskonen enats om att träffas på ett café inne i centrum. – Mirjam slängde axelremsväskan över axeln och gick mot bilen, som hon hade parkerat ute vid gatan. Startade, blinkade och svängde ut sin Merca och drog iväg in mot stan.

***

De möttes utanför caféet och gjorde sällskap in. – Kevin beställde en ostfralla och en kopp te. För han hade inte hunnit äta någon ordentlig frukost, berättade han för Mirjam.

Mirjam valde ett wienerbröd och en annan liten godisbit. Hon hade lite svårt att lägga på sig, så det var ingen fara att äta lite olämpligt någon gång. Kanske var det ett arv efter hennes morfar, som närmast sett undernärd ut under hela sin levnad.

Syskonen satte sig inne i caféets innersta rum, så de skulle kunna prata ostört. Där var det helt tomt på gäster just då. Vem skulle förresten sitta på ett fik och uggla en ruggig höstlördagsförmiddag? – Det var nog tur att det här caféet hade konditori också, annars skulle det inte blivit så stor förtjänst, misstänkte Mirjam och lade ett par sockerbitar i sin kaffekopp och började röra om med skeden.

Det plingade rätt ofta i klockan som satt över caféets dörr, så det var nog rätt många, som kom in för att köpa bröd, för än hade det inte kommit in någon mer gäst i det rummet som hon och Kevin satt i.

Det var till att börja med rätt tyst, sånär som på lite avlägsna röster från det främre rummet och plinget från klockan, förstås. Mirjam sa inget och Kevin verkade ägna sina tankar åt ostsmörgåsen.

Men så kom det in en man som släppte i några kronor i en jukebox, som stod i ett mörkt hörn. Killen måste ha vetat att den fanns där, för från caféets första rum syntes inte denna tingest. Han matade i några slantar och valde några låtar, såg som hastigast åt Mirjams och Kevins håll, innan han vände tillbaka ut till det första rummet.

Mirjam Frölinger tog sin servett, vecklade ut den, torkade sig först om munnen, så det sista av läppstiftet försvann. Sedan torkade hon omsorgsfullt sina händer. Som om hon ätit med dem. En finger i taget torkades med den gul- och brunmönstrade servetten, innan hon lade den på brickan.

Kevin tittade på klockan, suckade och såg sedan på Mirjam och frågade:

– När pratade du med morsan senast?

– Kära du, det var inte igår. Ett år sedan är det alldeles säkert. – Det var hon som ringde, som vanligt… Ja, du vet jag har så mycket att stå i, så jag hinner inte ringa till henne.

Kevin ömsade ställning och lutade sig fram lite och undrade:

– Sa morsan något till dig, om att hon hade några planer på…

Mirjam avbröt honom hastigt.

– Nä… inte ett ord! Det var ju så längesedan, vet du, så det var väl inte aktuellet… än då…

Mirjam, drog in ett djupt andetag och höll det en god stund.

– Och nu har jag varit hos farsan och Rakel…, fortsatte hon. Men så fick jag för mig att jag skulle svänga in till mamma, när jag ändå var så nära… bara hälsa… Ja, jag är ju på väg hem…nu, förstår du… Jag har varit hos farsan och Rakel över långhelgen… Ja, All-helgona-helgen… Den förra helgen, alltså, förklarade Mirjam lite besvärat.

– Ja-haa, sa Kevin lite förvånat.

– Ja, jo… det kom lite hastigt på. Jag hann inte ringa dig innan. Men jag hade lite semester kvar… – och så tog jag ut några extra dagar, när jag ändå var på plats.

– Mmm…, var allt som Kevin svarade.

– När träffade du mamma senast? frågade Mirjam.

– Ja-haa-du… Jag måste faktiskt tänka efter… –

Han blev tyst en liten stund, innan han lite generat småskrattande fortsatte:

– Jag är inte mycket bättre än du, syrran. Det är flera månader sedan jag pratade med morsan. Och då är jag ändå storebrorsa. Och borde gå före med gott föredöme.

– Ja, men … Man har alltid häcken full ändå, sa Mirja lite överslätande och såg på Kevin, som faktiskt såg lite obekväm ut.

Kevin sköt undan tekoppen och sa:

– Jo, men, när jag senast hälsade på farsen, hoppade jag in en sväng hos morsan, men som sagt det är nog tre, fyra månader sedan kanske… Borde ha skrivit upp, för minnet börjar visst redan peka mot demens, skämtade han.

– Lugn! Det börjar komma bromsmediciner, tröstade Mirjam, som var läkare. Hon snappade åt sig luft och fortsatte med att fråga:

– Sa hon inget då om att hon fått en bok antagen?

– Inte ett ljud.– Farsan har inget sagt heller. Men han är ju inte intresserad av vad hon skriver. Fast det kanske är bara som han säger, för att inte Rakel ska bli svartsjuk på morsan. För Rakel är ju… Ja, det kan kvitta …, men jag tror du vet vad jag var på väg att säga.

Mirjam svarade genom att nicka och såg ner i sin kaffekopp, som var så gott som tom. En liten sölskvätt kvar bara.

– Han kanske inte får läsa det mamma skriver för … ja… dumt att ställa till bråk, menar jag, sa Mirjam. – Förresten läser du, Kevin, det mamma skriver?

– Nja… Sällan… men det händer. Min svärmor brukar klippa ur noveller ibland och ge mig urklipp då och då… Men de hamnar för det mesta olästa i en låda och sen… Ja, du vet hur det är!

Han suckade.

– Jo, det är inte lätt att få tid till allt. Så måste man ju hålla sig uppdaterad och hinna läsa, det ens bekantskapskrets läser, inflikade Mirjam och höjde lite besvärat på ena ögonbrynet, som var så fint plockat, så det var som ett smalt streck. En perfekt svalvinge.

Men kära Kevin, jag sitter och kollar lite på ditt hår, vart är det på väg? Snart är du lika skallig som farsan. Jag trodde ju att det endast var professorer, som blev skalliga tidigt.

– Kära, syster… Du är dåligt uppdaterad. – Jag är snart professor, jag också.

– Hoppsan! säger du det. Jag kommer ihåg att du höll på med något, men har nog glömt vad det var. Hur hinner du allt?

– Man får ta sig tid till sådana saker, som kan ge en ett bättre liv så småningom.

Syskonen kom i samspråk med varandra om utbildningar, och vad de ansåg kunde vara viktigt i livet. De tyckte det var synd att deras mor, Moa, inte hade några högre studier.

– Synd att hon ska vara så autodidakt, råkade Kevin säga, men hade haft lust att bita tungan av sig strax efter.

– Hur menar du då? undrade Mirjam.

– Ja, jo… Jag menar, att om hon studerat på Liljevalchs, så hade hon haft ett papper på det. Och konsten skulle ha varit värld lite mer. Och ja… hon skriver ju, men det finns inga högre examina där heller… Inte som är värt att peka på… Felicia säger att så länge som morsan inte har betyg på det hon kan, är det inte så mycket värt.

– I och för sig inte, men… å andra sidan… så är det ju vad mamma åstadkommer … med … eller utan betyg… som betyder något.

– Ja, men moster Tyra sa något… om att det inte skulle falla henne själv in att läsa en bok av en författare som inte hade egen boklig utbildning. Så om den där boken kom ut i någon bokhandel, skulle det aldrig falla henne in att läsa den.

– Ja, men Tyra själv hon… hon varken målar eller skriver, så hon borde väl inte yttra sig, såå negativt. Men nog vore det roligt om mamma också hade haft en akademisk utbildning.

– Men oj…, stönade Mirjam. Vad är detta för en alvarsälskande man, som matar jukeboxen… med tänkvärda texter…

Hon gjorde en besvärad grimas, och mötte Kevins blick.

– Nja, hur menar du då?

– Jo-men…, först spelade han ju … ”Jag har inte tid…”

Därefter kom ju: ”Jag tog fel på vilken dag det var … ” Ja, du vet, den låten vi, ganska nyss hörde, som handlade om att killen glömt bort moderns födelsedag…, förklarade Mirjam, och en tår trängde sig fram i hennes ögonvrår, men det märkte inte Kevin.

Mirjam fortsatte sin monolog:

– Killen som spelar för oss, tycks gotta sig i samvetskval mot någon som han glömt bort.

– Kanske det, sa Kevin och såg bort mot den långe gänglige mannen, som just då släppte i några fler slantar och tycktes välja omsorgsfullt bland de melodier, som fanns att välja på, och det verkade var god sortering, för nästa bit blev: Last dance. Och därefter blev det Titanic, i Mikael Wiehes tappning…

Inte klokt, så allvarsamma låtar, tänkte Mirjam och svalde sista kaffeslurken, som var alldeles kall och gräsligt besk.

Som om det inte skulle ha varit måtta på alla alvarliga och sorgesamma låtar, kom det en fin melodi till. Mirjam visste mycket väl vad den hette, utan att behöva gå fram till jukeboxen och kika. ”Five hundred miles away from home”.

Mirjam drog till sig handväskan och tog upp en näsduk och snöt sig diskret och försökte le mot Kevin.

Hon skulle ha behövt torka sig i ena ögonvrån, kände hon, men hon ville inte för Kevins skull.

Och som kronan på verket på allt elände, kom nästa låt igång… “Like a bridge over trubled water. – When you´re weary… feeling small… when tears are in your yes, I will dry them all. – I´m on your side, when times goes ruough. – And friends just can´t be found. I will lay me down, like a bridge over troubled water. I will lay me down… … …

Kevin skrattade till lite föst åt Mirjam när hon skakade på huvudet och viskade, att hon helst hade velat slänga ut jukeboxen.

Han föste undan kopp och assiett en bit till, tog ena handen och föste ner några smulor mot golvet. I nästa stund blev han allvarlig, när han såg upp och märkte att Mirjam satt och grät.

Men oj! Hur är det fatt?

– Fråga inte så dum, Kevin! Jag antar att du är lika medveten som jag om vad vi håller på med. Det är inte nog med att mamma har sina avundsjuka syskon emot sig. Vi har ju gaddat ihop oss – vi också – gent emot henne. Ingen vågar stå på hennes sida.

Det verkar nästan som om det är något sådant som grabben försöker påvisa för oss genom sitt val av alla känsliga texter.

– Det är väl slumpen, men när du säger det så… kan man nästan tro det. Men i de banorna tänkte inte jag. Men visst har det varit en egendomlig samling av känsliga låtar. Men varför är du så ledsen, Mirjam?

– Hur tror du mamma ska klara sig i England…? Sticka iväg dit, utan att kunna språket.

– Ja, det var ju lite överilat, men på något vis klarar hon sig nog, ska du se. Det brukar hon ju göra.

– Visserligen, snyftade Mirjam. Men ändå. Helt ensam. Sa Tyra det?

Ja, visst sa hon det. Det var ju hon som var med till flyget när hon for. Alldeles ensam.

***