Vad har tomten i säcken

Varje jul brukade Einar Stål åta sig att vara tomte åt några familjer i byn. Främst åt dem som var utan någon manlig medlem, som kunde ikläda sig rollen som tomte. Det fanns tre familjer som alltid lejde Einar, och som han särskilt ömmade för. Det var änkan Granquist, vars make omkommit på bruket i en olycka med en travers, som råkat gå sönder vid lastning.

Så var det den unga ensamma modern på Skomakartorpet. Hon som födde tvillingar åt den där sjömannen som förmodligen förliste… eller om han inte hade lust att dra på sig faderskapets tunga överrock. Han var ju ung och nyfiken på livet och mönstrade på en Atlantångare, så fort han hörde att fästmön hade fött två välskapade grabbar. – Och sedan dess har ingen hört något från den sjömannen. Det var nu fem år sedan han lämnade den svenska kajen vid Göteborg.

Einar brukade givetvis även vara tomte hos gräsänkan Marit Fjällstedt uppe på Älgåsen. Hennes make hade väl alltid vandrat på den så kallade breda vägen, utan att ta ansvar för sina medmänniskor. Han hade alltsedan barndomen valt fel väg vid varje vägskäl i livet. Han var uppvuxen i olika fosterhem, och saknade en ordentlig grund att stå på. Han hade vistats på olika ungdomsvårdsanstalter, utan att det blivit någon ordning på honom. Nu satt han i fängelse för en del ekonomisk brottslighet, som han hade begått i fyllan och villan.

Eftersom hans dom löd på tre år, den här gången, så trodde en del i grannskapet, att på den tiden skulle han åtminstone hinna bli nykter tills det blev dags för honom att krypa ut ur finkan. För spriten var väl den största boven i den mannens liv, samt att han valt fel umgänge hela tiden.

Den så kallade gräsänkan, Marit Fjällstedt, hade tre barn, två i förskoleåldern och den äldste gick i andra klass i byskolan och var svårt mobbad av de andra barnen. Så Marit hade det inte lätt. Hon hade blivit en av samhällets utstötta och ett fall för socialen. Hon var ung och utan någon egentlig yrkesutbildning. Så som det ofta kan bli, om man gifter sig och bildar familj alltför tidigt.

***

Bytomten, Einar Stål, var lagerarbetare på en elfirma, som sålde både kylanläggningar och teveapparater, så han var van att lyfta och släpa – dra och slita. Stark var han också, som den värsta björn, för han var en man på närmare två meter.

Det här året skulle han låna en paketkärra av firman. Den kunde han dra sin tomtesäck på, i stället för att bära på ryggen. Dessutom hade det anlänt ett önskemål om att få ett alldeles särskilt stort julpaket sänt till gräsänkan Marit Fjällstedt. Så även om Einar var stor och strak, ville han inte riskera att knäcka ryggen i julbestyren, när det fanns hjälpmedel att ta till.

Det där uttrycket, ”Anders slaskar – julen braskar”, såg ut att kunna stämma det här året. Snön låg vit över taken. Buskar och träd var klädda i rimfrost och fastfrusen snömodd. Vägarna var plogade och när solen lyste på snöplogväggarna bildades mönster av blå skuggor i de halvmetershöga plogkanterna.

Skogen runt om och mellan de olika gårdarna stod moltyst och vit. Ett och annat harspår syntes vilset leta sig in bland buskagen vid sidan om vägen. Julefriden tycktes vila över nejden. Det var ett riktigt fint vintrigt landskap, som stod och inväntade jultomten.

Det var nu bara en vecka kvar till julafton och med posten denna dag kom det ett brev adresserat till Einar Stål. Det var ett meddelande från en kennel, om att en person hade köpt en hundvalp hos dem, och att den skulle levereras just av Einar Stål till unga modern Linnea Holm på Skomakartorpet på julafton. Mer stod det inte, utöver adress och telefonnummer till kenneln, där valpen var inköpt. Mycket konstigt, tänkte Einar, men tröstade sig med att han fick väl större klarhet i hundaffären, när han anlände till kenneln för att hämta valpen. Vilket han skulle göra ett par dagar före julafton.

– Hur slår man in en hundvalp, så det blir ett fint julklappspaket? skämtade Einar med sin hustru.

– Det går säkert att ha valpen i en kartong ett tag, om du bara gör lufthål, så den inte kvävs, men hur ska du få en hundvalp att låta bli att gny eller skälla om den blir instängd… Det blir nog vida värre, dä, sa frun.

Bruket hade skickat ett meddelande till Einar om att han hade en blomsteruppsättning att hämta på blomsteraffären inne i samhället. Den skulle levereras till änkan Granquist på julaftonen. Julgåvan som bruket levererade årligen till änkan var menat som bevis på den uppskattning bruket hyste för den omkomne, trogne arbetaren … änkans make, alltså.

Så var det de där vanliga paketen, som han skulle hämta upp i någons vedskjul eller cykelskjul och lägga i säcken, för att lämna dem till rätt familj, när barnen sett färdigt på Kalle Anka på teven. Barn hade ju de flesta i den här delen av byn och Kalle Anka blev visst aldrig omodern att titta på.

***

Med nervösa fingrar slet Marit upp ett brev, som kommit med dagens post. Hon hoppades att det skulle vara besked, att hon fått tjänsten som hon sökt. Den lediga nybörjartjänsten i samhällets enda skoaffär.

När hon fått upp kuvertet och vecklat ut A4-papperet, kunde hon läsa:

– … Tyvärr så …

Längre än dit läste hon inte, för resten kunde hon utantill. Det brukade stå: Tyvärr, tjänsten är tillsatt av annan sökande.

Marit hade hoppats så mycket på den här anställningen. Om hon hade fått tjänsten, hade hon fått nära till jobbet och hon kunde ha lämnat de två minsta barnen på dagis. – Men tyvärr, så var ju den här tjänsten, likt alla andra lediga tjänster som hon sökt: tillsatt av annan sökande.

Marit fick alltid lida för makens sotsvarta synder och dåliga rykte. Det spelade ingen roll, att hon själv var ärlig och sanningsenlig. Hon dömdes efter de bedrifter maken gjort sig skyldig till. Samma var det för pojken som gick i skolan. Det var faderns kriminella bana som spelade in där också. En kåkfarare till farsa … den kamraten gick det lätt att mobba – och en ”kåkfararänka” var det ingen som vågade satsa på. Det var den bittra sanningen.

Marit reste sig upp från stolen och återgick till sina sysslor. Skulle det aldrig bli någon ändring på allt detta, så var det bättre att skilja sig och bli ensamstående, tänkte hon, för någon hjälp med hemmet eller med barnen kunde hon ju i alla fall inte få av Benny, eftersom han endera satt i fängelse eller vistades långa tider på den så kallade ”torken”.

Om hon skilde sig, så inte Benny var ett bihang till henne och barnen, skulle de kanske få ett bättre liv. Hon tänkte på Linnea Holm på Skomakartorpet. Hon klarade sig bra med sina små-tvilling-troll. Alldeles ensam. Hon var ju en annan sorts änka, kan man säga. Ingen kåkfararänka – utan en sjömansänka och det såg tydligen folk mer förstående på.

Linnea hade dessutom utan yrkesutbildning fått arbete på Konsum. Hon skulle börja som lärling under den äldre snabbköpskassörskans överinseende. Hon som nu skulle gå i pension. Marit hade svårt att tro att Linnea hade någon utbildning. Ingen mer än den hon skulle få under pågående anställning.

Marit suckade:

– Det skulle ha varit jag det … Hade jag sökt den sortens jobb utan utbildning, hade det blivit samma svar som på alla de andra jobben som jag sökt. Samma svar som det jag alldeles nyss slängde i soppåsen. Tyvärr osv.…, suckade hon uppgivet, när hon hörde att minstingen vaknade upp efter sin middagsslummer.

Allteftersom eftermiddagen led, tog Marits planer om skilsmässa form. Hon skulle ta ut skilsmässa, även flytta från trakten. Det var inget annat att göra. Det där med kärlek, det fick hon glömma. Hon kunde inte leva ett så här dåligt och torftigt liv i all evighet och Benny var inte den som ändrade sig. Det hade hon för längesedan börjat begripa.

Om hon skyndade sig, kunde hon ha skilsmässopapperen klara, så hon kunde ta dem med sig, när hon åkte in till Kumlaanstalten i mellandagarna. Då kunde Benny få skriva på. Redan till våren kunde hon då ha fått ett annat liv. Det kändes på något vis tryggt att veta. Om inte annat så för barnens skull var hon tvungen att ta det här steget – att skilja sig.

Efter skilsmässa från Benny, kunde hon kanske hoppas på att få ett arbete någonstans, eller satsa på en utbildning. Detta skulle bli hennes julklapp till sig själv och barnen.

När Marit tänkte på hur hon tyckte att Benny hade varit de senaste gångerna, när hon besökt honom på fängelset, kände hon ångest och en obeskrivlig oro i hela kroppen. Det var något som han dolde för henne, Benny hade varit de senaste gångerna när hon varit in till anstalten och hälsat på honom,men vad visste hon ju inte. Förmodligen hade han blivit bekant med nya busar i fängelset och nu gjordes det väl upp planer för den kommande frigivningen. Så hade det varit förr.

När Benny äntligen kommit ut och hon hade trott att han skulle förbli på utsidan av ”kåken”, hade det sällan dröjt länge förrän han tillsammans med någon kumpan från fängelset hade gjort något inbrott eller annat, så de åkte in igen. Benny var oförbätterlig. Det var bara att konstatera. Att hon sedan älskade honom, det var en annan sak.

Nu var hon tvungen att vara klarsynt och inte gå på några fagra löften om bättring fler gånger. Nu skulle hon skapa ett nytt liv åt sig och barnen. Det var barnen verkligen värda. Varför skulle de tvingas leva med både mobbning och förtal. De kunde inte rå för att de fått den far de fått.

Nu gäller det att bli stark, tänkte Marit och försökte peppa sig allt hon kunde, genom att tänka på hur bra hon och barnen skulle få det.

***

Några dagar före jul, fick Einar Stål meddelande om vad för ett paket som skulle fraktas till gräsänkan Marit. Då förstod Einar att det inte på långa vägar skulle förslå med den där lilla paketkärran. En stor platt-teve skulle levereras till den riktiga änkan Granquist och hundvalpen till den ensamma Linnea Holm på Skomakartorpet. Nej, här blev det nog en kärra till bilen som han blev tvungen att hyra, men inte såg väl det så intressant ut. Komma körande med en vanlig personbil med kärra efter på en julafton. Nej, något lite mer stämningsfullt fick det nog bli.

Så kom han på, att Folke i Hult, som man sa. De var ju gamla skolkamrater och hade varit bondpojkar båda två. Ja, Folke var ju fortfarande bonde. Hästvana hade de ju båda haft redan som ungdomar, för de hade jobbat som drängar. Säkert får jag låna en häst av Folke, tänkte han och gick in på kontoret för att ringa till honom.

***

På julaftonen hade ardennerhästens sele smyckats med en liten pingla längst fram, samt ett par länkar med glitter. Åksläden var dekorerad med en fackla som var fäst i ena framkanten av släden.  

Nu skulle den stora julklappsutdelningen börja. Kalle Anka hade just slutat och änkan Granquist med sina två flickor hade gjort upp eld i kakelugnen och glöggen som hon brukade bjuda tomten på, stod på spiskanten och var klar för att hällas upp i muggarna som stod på bordet.

– Mamma, sa äldsta dottern. Tomten kommer med häst och släde!

Då kom fru Granquist ihåg, att hon hade köpt en stor platt-teve. Så klart att inte tomten kunde ta den i säcken. Hon kände sig dum och onödigt bekväm.

– Han har visst en medhjälpare med sig också, omtalade dotter nummer två.

Vad har jag ställt till med för Einar Stål, som alltid är så snäll och hjälpsam, tänkte frun och skämdes över, att hon inte tänkt på att hennes julklapp hade krävt en gammeldags hästskjuts.

– He, he, he. – Inga problem, sa tomten, när frun i huset började ursäkta sig för den otympliga julklappen. Jag har en så bra medhjälpare med mig i år…

Medhjälparen var en flink en. Han fixade in teven där den skulle vara, samtidigt som han drack sin glögg på gående och stående fot.

Så for ekipaget vidare till Skomakartorpet – med ardennerhästen spänd framför åksläden. Där skulle vovven levereras. Även där kurade barnen i fönstret och väntade på tomten. Det hade börjat snöa och tvillingarna var så ängsliga för att tomten inte skulle kunna ta sig fram, om det blev mycket snö.

– Å, en häst med pingla och en släde med en brinnande fackla på, ropade tvillingarna unisont och störtade ut på trappan i bara strumplästen.

Nu var det inte tal om att vänta på att tomten skulle knacka och fråga om det fanns några snälla barn. Det var första gången som det kommit en hästskjuts dit en julafton. Sådant hörde ju sagorna till, skroderade tvillingarna upprymda av händelsen. De ville ge hästen lite socker, men Einar var kvick och trollade fram ett äpple ur sin stora fårskinnsrocks ficka, och bad barnen dela det och sedan ge till hästen.

Medhjälparen lyfte upp ett stort paket ur släden. Paketets innehåll började genast gnälla och krafsa när barnen tog emot paketet.

– Vad kan detta vara tror ni? sa tomten.

– Vår önskedröm, sa tvillingarna samstämmigt. Men hur är det möjligt, en vovve är ju alldeles för dyr?

– Vi går in och ser efter, sa Linnea, som var minst lika nyfiken som barnen.

Vem skulle ha gett dem en hund? Ingen som hon kände i alla fall. – Barnen var så nyfikna så de petade i kartongens lufthål och försökte kika in för att se hur valpen såg ut.

Inne i köket när kartongen öppnades hoppade en guldfärgad golden retriever ur lådan och började omsorgsfullt hälsa på barnen, som inte visste till sig av glädje.

Hunden hade ett brev fastsatt i halsbandet. Linnea tog loss det och öppnade och började läsa.

Linnea blev nästan stum när hon läst en liten stund. Hon försökte återge vad som stått i brevet; Det var från barnens farmor, som inte hade haft en aning om, att hon hade två barnbarn i femårsåldern. Inte förrän hennes son hörde av sig, nu på senhösten, från Nordamerika, där han för tillfället hade gjort ett strandhugg. Det var han som hade bett farmodern köpa hundvalpen, och han lovade att han skulle komma hem om något halvår. Då skulle han hälsa på sina söner.

Det blev en stor glädjestund i Skomakartorpets kök. En glädje som Einar och medhjälparen fick bevittna, innan de gav sig av, för att slutligen dela ut julklappar hos gräsänkan Marit Fjällstedt.

***

Borta på Älgåsen började både barnen och Marit tro att tomten hade ångrat sig, för så här sen hade han aldrig varit tidigare. Det snöade, men inte så ymnigt att det kunde bli hinder att ta sig fram, men något måste väl ha hänt, för nu började skymningen falla och Marit satte sig bredvid barnen på kökssoffan och spanade neråt vägen.

– Där kommer det en häst, sa äldste sonen och tittade neråt vägen. Titta mamma det brinner på släden, vad är det?

– Kära hjärtanes … det är ju en hästskjuts med en brinnande fackla fastsatt på slädens främre del. – Så där såg det ut när folk åkte till julottan förr. Innan bilarna blev var mans egendom.

– Det är ju tomten som sitter i släden. Han har ett jättestort paket bak i släden, sa ett av barnen.

– Verkligen märkligt, sa Marit och gick mot farstun, för att möta tomten.

När Marit kom ut på trappan, så höll Einar Stål in hästen och sa:

– Gå in och hämta barnen, för de ska öppna det där stora paketet på plats. För jag orkar inte lyfta in det till granen.

– Vad har du nu hittat på? sa Marit i det samma som hon vände om och gick in efter barnen.

I slädens bakre del låg ett makaroniformat paket inslaget i gråpapper. Barnen gissade på att det kunde vara en sådan där rutschkana till sommarens bad.

– Nix, sa tomten. Ni får dra av papperet och se efter vad det kan vara.

Barnen anföll paketet, medan Marit stod bredvid med minstingen på armen.

Det blev ett härskri från både Marit och barnen, när de fick se att det var Benny … barnens far, som låg inuti paketet.

– Har du rymt? Var det första som Marit sa.

– Nej, älskling! Den här gången har jag skött mig. Dessutom så bra så jag fick strafflindring och är fri som fågeln.

 – Nu ska vi börja leva ett bättre liv. Jag har läst teologi på korrespondens och tänker slå in på den smala vägen och bli präst. Jag vill dela mitt liv med dig, Marit, och mina barn. När jag fick en så fin familj, ska jag ta hand om den också, sa han med rörelse i rösten.

Den här julkvällen slutade inte med en tom brännvinsbutelj, så som den förr brukat sluta, utan med ett tomt risgrynsgrötsfat och en saga, som pappa läste tills de små somnade.